Tagg tragik

Se ditt barn supa & knulla-TV!

Har ni sett trailern för den där nya serien på femman?

Sol, Fest & Oroliga Föräldrar heter det och jag är nog allt lite skeptisk än så länge. Känns inte som nåt jag kommer lägga tid på. Säger jag nu. Sen sitter jag väl där ändå.

”I Sol, Fest & Oroliga föräldrar åker intet ont anande kompisgäng till solen för en första semester på egen hand. Men i buskarna gömmer sig deras föräldrar som ser och hör allt.
I det här programmet sätts förtroendet mellan och barn på prov när föräldrar tar chansen att spionera på sina barn. Hur går det med löftena om att ringa hem, inte bli för full eller att inte följa med killar hem?
Efter en veckas smygande träder föräldrarna fram och berättar att de har varit på plats hela veckan och sett allt som hänt. Vems misstankar kommer på skam och vilka föräldrar får sina värsta farhågor besannade? Och hur reagerar barnen när föräldrarnas närvaro avslöjas?”

Om ni har missat previewen kan ni ju kolla här.

Awesome! Det nya svarta!

Okej. Lite tankar då.
För det första – Hur har dom fått till det? Har föräldrarna spontanöverraskat sina barn med flygbiljetter och bokad resa och hela kittet?
- Här får du Martin! Du får ta med dig två vänner och åka till Ayia Napa! Kul va?? Och här får du 20 000 kronor att roa dig för också! …Heheheh *gnider sina händer*
Och för det andra – Vad är barnen införstådda med att kamerateamet är där för egentligen?
- Nejnej, vi gör bara lite intervjuer och filmar för vi tycker det är skoj egentligen!
Och för det tredje – Hur tänker föräldrarna när dom anmäler sin familj till detta? VILL dom verkligen se?
- Hahaha! Åhgud vad underhållande! Titta Gunnar, nu knullar Josefina med den där servitören från restaurangen! Ojojoj! Hohoho!  …Knappast. Kolla in mamman till höger i klippet liksom, hon tycker ju inte där där är speciellt skoj att se.
Och för det fjärde – Dom tror väl inte på fullaste allvar att ungarna kommer skratta åt hela grejen när mamma och pappa träder fram?
- Näämen!? Mamma!? Pappa!? Vad gör NI häär? Vadå? Har ni sett mig hela tiden!?? Nämen guuud så tokigt! Hahaha! Detta var ju verkligen det dråpligaste! Hahaha! Ojojoj! Vilka tokroliga föräldrar ni är! Jag älskar er! *gruppkram* …Knappast. Dom kommer ju bli förbannade som fan och helt paranoida och aldrig mer vilja festa eller resa..

Meeeeeene.. jag vet inte. Jag är förmodligen naiv och tråkig, det brukar jag vara. Jag brukar inte fatta grejen liksom. Det är kanske ett bra koncept. Det lär ju vara många som kollar. Sannolikt jag också emellanåt även om jag verkligen inte det minsta över huvudtaget roas av att se folk supa och idiotfesta på tv. 

Det börjar ikväll, för er som vill se. Klockan 20:00. Enjoy!

Uttrycket ”Det som händer i —, stannar i —” är för övrigt nåt av det vidrigaste jag vet. Lite som ”Det man inte vet, har man inte ont av”. Jag får ont i magen av den typen av tankesätt. Överkänslig kanske. Eller lite skadad av erfarenheter. Kanske båda. Jag får skärpa mig.

Hej Miljöbalken

Igår var jag och Johanna ute i skogen.

Likt två mullar harvade vi omkring bland sly, stammar och mossor i vår jakt på svamp. Skogens guld. Det gick sådär. Jag har skrivit om mina skills inom svapplockarområdet innan.. Det läget är uppenbarligen oförändrat. Tyvärr. Men Johanna hade bättre koll!

Anyways. Det blev inte så mycke av svampvaran, det räckte till en macka. Däremot hittade vi helt sjukt ofantliga mängder sopor. Mitt inne i skogen! I Simlångsdalens mest svåråtkomna terräng, där! Där dumpar tydligen folk sina sopor. Det var ett otal oljedunkar, en gammal uppbränd Toyota, sjuuuuuka mängder säckar med ölburkar, ett och annat oljefat och kassar med rena hushållssopor. Glassboxar, konservburkar, blöjor, ketchupflaskor, chokladpapper osv i all oändlighet utspridda ur av blandade typer av djur upprivna plastpåsar.

Tragiskt, absolut. Man blir ju förbannad. Men samtidigt kan jag inte undgå att fascineras lite också. Vilka är dessa individer som tycker att det är SÅ fruktansvärt jobbigt att ta med sig sina säckar och åka till tippen? Skäms dom över sina sopor? Tror dom att ÅVC-personalen ska dissekera och gå igenom alla deras kastade rester? Vad driver dessa människor till att lasta sin skit, ta sig ut i skogen till ställen flera hundra meter in ifrån bilvägen, in bland tätväxande sly som man mer eller mindre får hugga sig igenom, över bäckar, upp för backar genom träsk… för att dumpa sina sopsäckar!? På vilket sätt är detta MINDRE ansträngande än att åka till tippen? Jag fattar verkligen inte. Är det nån som har en bra förklaring så snälla låt ditt ljus lysa över min skuggiga dal.

Jag känner nu när jag ser bilderna att jag kommer bli tvungen att släpa med mig Johanna till det där stället igen för att kunna plocka lite koordinater för en anmälan.

Och för er som är sugna på att läsa vidare om min syn på svampplockande:
Skogens guldhelvete
Tryffelsvinet within

R.I.P. Våffling

Igår, måndagkväll, sannerligen en sorgens afton.

Mitt kära järn har efter stadiga och imponerande 25 år i tjänst till slut kastat in handduken och vandrat vidare till grönare nejder.

Förnöjt gräddandes två väldoftande våfflor, en åt mej och en åt Linda, hann plötsligt åldern ifatt och min trogna kökselektroniska följeslagare somnade stilla in. Vi misstänkte fort att något var fel när delikatesserna inte verkade få ordentligt med färg på ena sidan. Det slog till i undre laggen som fort domnade bort, där efter var slutet ett faktum.

Både jag och Linda är tacksamma och glada över att få ha varit med under den fina resan och ända fram till att få se solens nedgång över det guldglimrande havet. Vi låter inte detta dra ner oss, utan ser det hela istället som starten på något nytt och vackert. För allt som dör skall något nytt spira.

Dock kan ni nog inte direkt räkna med Våffling i det gröna än på ett tag eftersom jag tyvärr är kyrkråttigast i universum just nu. Om det fortsätter i denna takten var det nog dessvärre dom sista våfflorna för år 2011 som vi fick inmundiga igårkväll.. Men vem vet! Kanske en dag, kanske en härlig sommardag när jag har vunnit storkovan på V75, då blir det Våffling igen med en ny förmåga inkopplad i änden av kabeln!

GymBabes – Återkomsten

Igår släpade jag fram min Orbi. Min crosstrainer alltså.

Efter att ha konstaterat ryggont, försvagning och allmänt mediokert livstillstånd gjorde jag slag i saken och drog fram den framför tvn.

Duktigt att jag faktiskt gjorde nåt över huvud taget kan man ju tycka, men helvete vilket förfall jag fick likt en kall och sandig manet kastat rakt i ansiktet. Jag bestämde för mej själv att det räcker med 20 minuter, man vill ju inte ta ut sej. Jag trodde helt seriöst att jag skulle få en infarkt. Jag kände mej som en fet tysk påväg upp för trapporna till nån turistsevärdighet nånstans, jag hade satt min sista potatis. Med svetten rinnande bad jag till högre makter att mina 20 minuter snart skulle vara över och kollade på klockan. Det hade gått sju. Förjävligt. Jag släpade inte tillbaka Orbin efter att jag var klar. Tänkte att det var lika bra att den fick stå framme så jag inte skulle kunna skylla på nåt. Patetiskt. Jag har, märkligt nog, en app på min telefon som heter GymBabes, många av er känner nog till denna. Eller jag har till och med två faktiskt, vilket är ännu mer fishy. Ettan och betalversionen. Jag kände mej VERKLIGEN inte som en av dom när jag stod där och flåsade. Nu har jag väl inte direkt som mål att någonsin kunna bli en av dom i appen eftersom det sannolikt skulle kräva ett  par års bulimi och en hel del plastikikrurgi, men jag måste verkligen styra upp detta.

En annan sak jag också måste styra upp är mitt sovande. Eller rättare sagt mitt ickesovande. Jag bara bökar omkring i sängen hela nätterna. Kör nånslags intervallpass. Helt värdelöst. Ibland får jag ju dock sällskap av ugglan, det är trevligt! Då sitter den i trädet utanför mitt sovrum och hoar i flera timmar, svinhögt. Ugglor är väldigt söta. Såg ni förresten ugglan som Filip tovade när vi pluggade i Tidaholm? Den var också väldigt söt! Anyways, jag är kass på att sova just nu.

En tredje grej jag behöver styra upp är altanen på kökssidan. ”Altanen” som just nu bara är ett par skämmiga rader stenar. Jag ska nog allt få ordning på det där med! Jag har ju åtminstone tid, kan man tycka. Behöver bara lite livsenergi och stenar, men det löser sej. Sen ska mina nya snygga teakmöbler få bo där. Det kommer sluta med att jag har mer veranda- än boyta, men det gör inte så mycke. Då är man ute mer, det behöver jag. Frisk luft och ljus och gos med grannkatter som kommer och hälsar på.

—————–

Tillägg. 10:43. Okej, jag slänger väl in en bild på Filips gulliga tovade uggla också då! ^^

Buffalo Blues

Kommer ni ihåg idrottslektionerna på högstadiet?

Herregud, det där med vrickade fötter. Det var tammefan alltid nån som hade vrickat foten. ”Vrickat”. Och det var bara tjejer.

På så gott som varenda gympalektion kom nån linkande med stödförband runt vristen, var det extra illa hade man tillbehör för att förstärka förödelsen. Kanske en krycka, eller en vän att stödja sej på när man haltade fram som en skadeskjuten soldat. Det var alltid nån och jag var definitivt en av dom som hade stukat foten ibland, inte ofta men jag hatade skolgympan. Det var jobbigt dom dagarna när man kom där med elastisk linda om vristen och väl inne i hallen möttes av synen av tre-fyra andra tjejer i klassen som redan satt på bänken, även de med lindade vrister. Handleder kunde funka också. Men fler än två på samma lektion kändes liksom inte riktigt okej, det blev bara patetiskt. Det var då man önskade att man bara hade skitit i att ens gå dit, det hade varit värdigare.

Hur vanligt är det egentligen att man vrickar foten för övrigt? Inte så vanligt i min värld iaf. Jag kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist. Jag vet inte ens om jag faktisk på riktigt har gjort det nån gång! Jag vet inte om jag minns sist när nån i min omgivning gjorde det heller. Eller jo, Filip brukar ju lyckas, men han våldshärjar ju runt i skogen en hel del med..
Fast jag kanske bara har förträngt nån del? Vi kanske faktiskt skadade oss på riktigt? Vi var ju trots allt coola och hade fräsiga Buffaloskor.

En annan grej var dom fejakde förkylningarna. Hur man stod och harklade sej ordentligt innan för att kunna låta tillräckligt hes när det förklarades för idrottslärarn att man faktiskt hade ont i halsen och nog inte kunde vara med. Det var en klassiker. Kunde man egentligen inte bara säga att man inte ville vara med? Sånt kanske inte funkar? Känns ju som att även en sån väg hade varit mer värdig att testa än att spela heshetskortet och riskera att misslyckas.

- Jag har jätteont i halsen *krax krax* Jag vet inte.. om jag kan vara med idag *lessen blick*
- Du, det tror jag inte alls på att du har. In och byt om nu.
- Meh!  Det är faktiskt sant!
- Nu Emma.
- ..Okejdå.

Genant. Man utsatte sej för en hel del såntdär. Idiotiskt. Fast det kanske bara var på min skola vi höll på såhär? Aja, jag vet inte varför jag kom att tänka på detta nu, det var inte ens speciellt intressant. Jag lyckades inte ens presentera en attraktiv bild av mej själv. Nu ska jag gå och lägga mej i min säng en stund, som en annan middagssovande pensionär, även det känns ju verkligen suom en del i en upphetsande personlighet.

Sexcoachen (Stängt pga regn)

När jag kom hem i eftermiddags var jag otroligt sugen på pizza.

Jag får egentligen inte äta pizza, framför allt inte nu heller när all typ av fysisk aktivitet så gott som är lika med noll i mitt liv.

Så när jag kom hem la jag mej i soffan och åt resterna från igår. Skånsk äggakaka med lingon och bacon. Medan jag kollade på Lyxfällan och facebookade med datorn på magen som ett annat tragiskt white trashdrägg. En halvtimme senare skalade jag en hög med räkor och käkade upp. Om jag åtminstone hade vänt på det och kört räkorna som en form av förrätt. Det hade blivit värdigare.

En halvtimme senare åt jag en skål chokladpudding med grädde och plötsligt hade jag satt i mej en hel trerätters. Och plötsligt kändes den där pizzan inte längre som the bad guy i gänget. Dessutom beställer jag alltid en Vegetariana med tonfisk, så det är inte ens en massa såser och kebab och sånt jox! Jag ska minnas och tänka tillbaka på denna kvällen nästa gång jag blir sugen. Jag ska även försöka minnas och tänka tillbaka på denna kvällen varje dag, eftersom jag borde utsätta mej för nån form av regelbunden motion. Givetvis kommer jag ha glömt denna kvällen ungefär samtidigt som jag postar detta inlägget, men kanske tanken just nu kan få räknas lite också? ..Det var ju trots allt förbannat god chokladpudding.

Usch nu blev det en såndär mat- och träningsblogg av detta. Jag byter ämne.

För någon dag sen var det nån som hade googlat på Emma+Brunnfors+ger+sextips. Det tyckte jag var charmigt. Fint att ni vänder er till mej för råd, men det är tyvärr ingen idé. Till er stora besvikelse. Det finns garanterat dom som är duktigare, mer spännande och betydligt mer pedagogiska i sak av coach än jag. Bättre lycka nästa gång.

När jag kom hem i eftermiddags var jag för övrigt helt genomblöt, jag frös och jag var inte speciellt glad. Det var ösregn och kolsvart himmel. Utomhus också. Och det känns som jag har förlorat en dag. Jag trodde jag hade en kvar men ungefär vid lunch insåg jag att den hade försvunnit. Man blir fan blåst varje dag.

Bifogar en bild, tagen ut från min ytterdörr, ut över gräsmattan. Det är alltså hur himlen såg ut lite senare när vädret höll på att skifta. Sol och ösregn på samma gång. Så kan det vara ibland. Utomhus också.

Meddelande

till dej, osympatiska kvinna i rosa tights på yogan,

som högt och skränigt berättade för din väninna om din 15-åriga dotters mensproblem, hur du rekommenderade henne att föra vad du valde att kalla Blödningsprotokoll och hur hon misslyckades med att hålla detta vid liv endast på grund av vad du ansåg vara lathet och nonchalans.

Hur du även delgav oss av detaljerna kring ditt egna underliv och hur detta luktar och känns om du inte duschar varje dag och hur din fotsvamp på sistone har utvecklats och numera även kliar.

Detta är inte okej. Det är helt naturliga saker, jag vet, men det är inte okej att prata om högt och bredkäftigt bland andra människor i en i övrigt totalt tyst lokal. Jag förstår att detta kommer som en stor chock för dej, men det måste trots allt sägas: Ingen bryr sej, ingen tycker du är härligt frisläppt och naturlig. Inte ens din vän, som du, om du öppnade dina självupptagna små råttögon, skulle se bara ler artigt och mycket mycket besvärat när du pratar, tycker det är kul att lyssna på. Din dotter skulle totalt tappa förtroendet för dej om hon visste vad du säger om hennes mest privata saker när hon inte är med, när du sitter där och babblar som en annan jävla respektlös kärring utan nån som helst taktkänsla och integritetsfeeling. Om hon visste skulle hon aldrig ALDRIG någonsin mer berätta NÅNTING för dej. Hon skulle inte ens anförtro dej vad hon hade köpt i mataffären! Du blir inte mer intressant att lyssna på för att du slänger fram denna typen av topics. Och hon snett bakom som bad dej att dämpa kacklet lite, hon gjorde det inte för att hon, som du valde att uttrycka det, var en överkänslig liten dam. Hon försökte bara rädda dej från dej själv.

Sådärja, det var den träningsomgången sammanfattad. När passet började och vi andra i lokalen hade suttit och lyssnat på denna vidriga kvinna var hela atmosfären svartfärgad. Fin harmoni. Bra start. Bra träning dock. Jag var så darrig i benen efteråt att jag knappt klarade av att trycka ner kopplingen med vänsterfoten i bilen.

Nåväl! Dax att göra god smoothie och kolla på Halv 8! Och snart kommer Filip. Ajöken.

Torsdagsfeber

Jag måste bli frisk. Kvickt som fan.

Innan jag ens har blivit ordentligt sjuk. Men jag vet nog hur det kommer sluta.

Jag kommer lyckas knarka tillräckligt mycke Ipren och Panodil över helgen för att hålla det i schack, sen när jag är hemma och tillbaka på kontoret igen bryter helvetet lös. För man kan aldrig bli av med en dunderförkylning/influensaliknande sak på intåg. Man tror bara att det går. Men man skjuter bara på det. Får den att närma sej lite långsammare. Så är det alltid.

Ikväll åker jag till Oslo för att kolla på Robyn och för att säga hej till Lina och Kajsa som är mina småsystrar. Jag började min kurering igårkväll när jag kände att skiten var på gång. Ni vet när man får ont överallt. Varenda muskel är stel, lederna funkar inte som dom ska och man för sej framåt som en sinnesförvirrad säl med svåra förlossningsskador. Sen får man feber också. Jag låg på min spikmatta i nästan en timme, åt en karta Esberitox och en halv karta sånnadär små echineatrianglar. Tanterna på apoteket säger att man inte behöver äta båda sorterna, eftersom det inte gör nån skillnad, men jag kände att det nog inte var värt att chansa. Dom borde istället bli glada för merförsäljningen kan man ju tycka. Drack dessutom ett stort glas nasty Echinaguard, åt 6 vetegrästabletter, 4 Acaikapslar och tre Ipren. Sen gick jag och la mej och snetände totalt på cocktailen av alla peparat. Med feber dessutom. Skumt det där. Hur det fungerar. Hur man kan vara jättevarm, ha tre täcken på sej och ändå frysa som en dåre. Man känner sej aldrig så ensam i sin säng som när man har feber. Då vill man bli klappad.

Hoppas jag hinner fight denhär skiten innan den slår ut mej. Det ska bli kul att se Robyn iaf! Även om jag inte är nåt fan. Men konserter är ju så gott som alltid trevligt. Weekends också.

Jag borde fixa nån mat nu. Jag är hungrig. Men det är svårt när man är runt 90 bast och helt jävla ledbruten och öm. Tveksamt om jag ens klarar av att lyfta bort datorn från knäet nu när jag har skrivit klart detta. Typiskt. Jag får nog ringa brandkåren för assistans. Verkligen tragiskt. Nu ska jag sova lite innan det är dax att kliva på tåget och påbörja spridandet av infektionen via luften till övriga resenärer. Jag kan käka imorron istället.

Förhalande text med bilder

Lördag alltså.

Sol ute, men man ska inte tro att allt som glimmar är guld, för kliver man utanför dörren får man -7 °C som en smäll rätt över käften.

Jag borde röja här hemma. Det är kläder och grejer överallt nu. Fattar inte hur jag lyckas. Det går dessutom i perioder det där. Normalt sett håller jag undan och snyggt, men vissa dagar bara ballar det ur och jag strösslar kläder omkring mej som en annan gödselspridare.

Vet att ni gillar när jag slänger in bilder från mitt hem, så här kommer tre. Med någorlunda förklarande texter dessutom.

Okej, vi börjar precis innanför ytterdörren. I den smala korridorliknande ytan som man skulle kunna kalla för hall. Här tittar vi på en totalt passageblockerande hög av mixed brew.
Vi har (1a. och 1b.) badlakan urplockade ur (7.) träningsväskan. Till höger mot väggen står min (2.) Samsonite datorväska och långt fram i bild syns ännu en (5.) väska. En grön. Bredvid denna, till vänster påväg in i köket, ligger dom (6.) mysiga tofflorna, aka isbjörnsfötterna. I mitten sover ännu en fotbeklädnad, (3.) en av mina bootsaktiga kängor. Var den andra är vet ingen riktigt. Slutligen står det en (4a. och 4b.) låda Carlsberg med tillhörande avslitet lock mitt i smeten och längst fram ligger det (8.) en skitlång nätverkskabel som jag hela tiden fastnar och snubblar omkring i.
Allt detta kommer vara bortplockat innan dagen är slut. Tror jag.
Vi går vidare.

Och hamnar i soffan. Här är mest en hög med avkastade kläder bara. Det är (1.) halsduken som jag snodde av mamma men som hon sen gick med på att låta mej få, (2.) en svart tröja som borde tvättas, (3.) min bästa men ganska fula anorak som Emmeli hittade på en loppis i Tidaholm men som jag köpte framför nyllet på henne istället. 25 kronor. (4.) Ett par billiga svarta byxor som också borde tvättas, (5.) mina bästa, trasigaste och inte speciellt snygga jeans som jag har på mej när jag gör skitiga grejer, (6.) en grön tunn sjal, inköpt på festival. Sen till höger är en liten skum hög av (9a, 9b, 9c. och 9d.) fjärrisar till canaldigital, tvn, viasat och stereon. I samlingen där ligger även (8.) en stor bok om ost och (7.) en kökshandduk. På golvet nedanför kan vi se mina (10.) gråa raggisar med sulor med antihalkprickar på. Bra bite i dom! Man glider inte omkring! Och längst fram i bild ligger (11.) den stickade stora myströjan som jag letade efter aslänge igår så jag missade två bussar.
En fin samlig! Kommer säkert också vara borta innan kvällen.
Mot sista!

Som finns i och nedanför sängen. Och nu faller det ju sej även så olyckligt att det är samma lakan, det ser ju ni som är så observanta, som förra gången jag la ut en bild på mitt stök! Jag måste då bara förtydliga att dom inte fortfarande ligger i sängen, dom HAR tvättats och ligger där igen. Inser dock att det såklart är svårt att tro på när jag nu hänger ut min egen svinighet. Men det är sanning.
Nåväl. Här ser vi en trevlig collection av various kläder. Igen. (1a. och 1b.) två BHar som är knappt använda, (2a, 2b. och 2c.) tre linnen varav det ena borde tvättas. Fint, jag har snart till en hel maskin mörkt! Nedanför ligger (3.) en vanlig kortärmad top, (4.) min bruna bolero, (5.) hoodien som det står FOTOGRAF på ryggen på, (6.) en till vanlig kortärmad top och (7.) jeansen som jag impulshandlade på H&M igår för att jag inte pallade tvätta nåt som jag kunde ha på mej senare på ölkvällen. Faktiskt trevliga! Men lite för tajta och styva. Ingen rörlighet alls.
Framför där har vi (8.) ett par gråa oanvända strumpor och (9.) en papperspåse från Åhléns som mamma kom med nåt mög i.

Jaa-a, det var det. Nu ser ni vilket tattarliv jag egentligen lever. Och givetvis snickrade jag ju ihop denna skitlånga och faktiskt väldigt ointressanta text endast i syfte att skjuta på det hela ännu lite längre. Men nu måste jag nog.. Så om nån känner för att komma och rädda mej är jag hemma hela dan och röjer med grep här i mitt lilla hus, även av pappa kallat ”boden”.

P.S. Jag har plats för era vita hästar i trädgården utanför.

P.P.S. Hela resten av mitt hus är faktiskt väldigt städat! Det är bara domhär tre ytorna som är drabbade. Obs: sant.

Berättelsen om kvinnan med trosorna

Gym är bra! Bra för mig som skriver och bra för er som läser.

Det finns många fina ställen, men få har så välfungerande bloggmaterialsdirektinsprutning som gym. Det är där det händer! Förra gången var det den mystiska kvinnan som hjälpte mig med BH:n. Det var intressant. Dock var det ganska ickedramatiskt. Inte som idag. No sir!

Vi var många i omklädningsrummet. Jackor, träningsväskor, avsparkade gympadojor och ihoprullade yogamattor trängdes med svettiga kvinnor i blandade åldrar, storlekar och pälsighetsgrader. Jag stod i det bortre hörnet och var i färd med att torka håret. Bredvid mig till vänster snodde en kvinna omkring med alla sina saker. Hon var runt 30, fräsch med långt blont hår och fit. Naken och nytränad rotade hon omkring i sin bag och fick upp ett Dove schampo. Kvickt slet hon även upp balakanet ur väskan och trippade bort, in i duschrummet.

Vad hon inte såg, vad vi som stod runt henne däremot såg, var alla andra grejer som flög med upp ur väskan i handduksrycket. Allt som hamnade på golvet. Bredvid hennes svarta skor landade två ouppackade bindor av modell Goodnight (extra stora), ett väldigt brunt bananskal draperade sig över hennes yogamatta och jämte denna, en bra bit ut på den fria golvytan mitt i passagen, bredde hennes använda, genomsvettiga till transparens, trosor ut sig.
Trist för henne, kan tyckas, men inte så farligt. Och nej, det hade varit sant. OM..! Om det inte hade varit de facto att mitt i skrevet på dom utfläkta underbyxorna, med uppsidan uppåt, satt ett milt sagt begagnat trosskydd. Det var ..ja, begagnat. Låt oss inte utveckla det.
- Jamenooojdå.. Fick min högra bänkgranne, som var en äldre dam, medlidande ur sig medan vi andra tittade och kvickt vände bort blicken igen när vi insåg vad vi eyeballade.

Tiden som trosorna med den påklistrade och väldigt förbrukade hygienprodukten låg på golvet var oändlig. Kvinnor rörde sig på ett behörigt avstånd. Men så kom hon tillbaka. Och när hon såg förödelsen med gav hon i panikreflex ifrån sig ett tjut:
- OOOOHERREGUUUD!! sen kastade hon sig fram för att sno åt sig sina underbyxor, men i böjet neråt råkade hon istället sparka till dom. Detta resulterade i att de for som en curligsten över en blank is och in mellan en annan kvinnas väska och skor. God stämning.

Lite samma stämning som när jag råkade slita upp dörren för den lilla tjejen som var i färd med att byta binda. Inte heller den dagen var den bästa för vissa av oss.

————————————–
Tillägg 20:30:

Herregud! Jag glömde ju det viktigaste!! Avslutet! Damen utan hämningar som böjde sig framåt mot trosskyddskvinnan och försökte rädda situationen genom att uppmuntrande säga:
- Du, oroa dig inte. Alla har flytningar. Det är iiiiiiinget att skämmas för. Och sen klappade hon henne på axeln.

Nu! Avslut! ..Bra. Christ. Nu förstörde jag hela  storyn. Helvete. Jag går och lägger mig. Fail.

 

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress