Tagg tidaholm

Hos Emmeli i fina Tidaholm

Så i helgen har jag alltså lekt med Emmeli i Tidaholm.

Tidaholm är fanimej en trevlig stad! Jag brukar bli mobbad för att jag tycker det och faktiskt också menar det, inte bara är ironisk som så många är när dom gör liknande uttalanden.

Det har varit cruising med tillhörande öl och raggande snuskgubbar (Ärliga med att erkänna sin impotens dock, så vi behövde inte vara oroliga). Vi har solat och Emmeli har även krängt på sej baddräkten som inte är av kärringmodell och vågat sej på att bada trots drivis, murket vatten och hoovrande myggor. Vi har varit kritiska restaurangkännare i både Skövde och Tidaholm och ätit upp sjuka mängder pengar på alldeles för många krogar. Och vi har hälsat på hemma på Filips föräldrars gård, klappat katter, känt på traktorer och kollat på gulliga pälskossor. Vi har nyst och med rinnande ögon huggit oss fram med djungelkniv genom den tjocka Lützendimma av massiva mängd pollen som låg i luften och på allt man rörde vid. Jag köpte även en lott för 200 spänn i enfaldigt hopp om att vinna en snygg bil eller en lyxkryssning. Får se hur det blir med den saken. Jag längtar redan tillbaka.

Och nu är klockan 11:11 och jag önskar ungefär mej samma som jag brukar göra. Nu ska jag börja packa Emmelis födelsedagpresent. Spännande va?

Glada Gränden

I toalettkön på Glada Gränden  (inlägg från mobilen i sängen)

Jag:  - Faaan, jag känner att jag har bränt mej i ansiktet. Är jag helt röd eller? Det känns som det.
Emmeli: - Nejdå du är inte röd! Du har bara… en lyster i brännan!
Jag: -  o_O
Okänd tidaholmare: - ..Den får i alla fall dina vackra  blå ögon att framträda mer!
Jag: - Åhhh! Jag ÄR röd. Och jag har faktiskt gröna ögon.
Emmeli: - Nej du är inte röd. Okej kanske lite. …Men dina tänder blir svinvita!
Okänd tidaholmare: - JÄÄÄVLIGT vita tänder ja! Det tänkte jag precis på också!
Jag: – ..Jag vill hem. Jag är röd.
Emmeli: – ..Dina ögon ser faktiskt blåa ut.

Matchat & överflödigt

Jag borde verkligen sluta göra så mycke chokladpudding.

I nånslags undermedveten vision om att den ska ätas av vid fler tillfällen gör jag massor. Uppenbarligen. För att mata maskarna med den.

Man äter ena kvällen. Kanske egentligen lite för mycke. Nästa kväll är man inte sugen och tänker att - Kanske imorron då. Men sen blir det imorron och man inser att det kanske trots allt inte är nåt som direkt lockar nu heller. Och man inser att dan efter kommer chokladpuddingen vara lite för gammal.
Den skulle absolut vara ätbar och alldeles säkert smaka gott, men man inser att dan efter kommer man ändå inte äta den. Det hade man kunnat svara på redan för tre dagar sen – är den nån dag man inte kommer äta chokladpudding så är det dan efter då. Inte heller de två följande och därefter är den definitivt för gammal! Det hade räckt med att hälften av mängden när jag står där och vispar.

Dom har förresten målat om Tidaholmsanstalten. Det kanske var längesen, men jag upptäckte det först nu förra helgen. Den brukade, vad jag minns, vara en trivsam och fängelseenlig färg. Grå. Nu är betongtonen utbytt till gult och rött och det hela ser ut som nåt slags jävla Ronald McDonaldhouse med alldeles för mycke belysning runtomkring.  Ungefär som jag känner mej. Vad passande.

Godafton.

Svinskon fyndar

Jag har varit på utflykt. En miniweekend till svinkalla, väldigt höstiga och trevliga västergötland.

Jag hade visioner om ölintag och trubadurer som lirar Kenneth & the Knutters på Glada Gränden. Men vi var för trötta för att dricka öl och Glada Gränden fanns inte längre. Så det blev en helg av utflykter till alla möjliga ställen.

En heldag i Mariestad där vi såg trevliga bilder, lyssnade på crossar och stridsflyg, speglade oss i blanka bilar och klämde på ovanliga motorcyklar samt väntade ungefär en timme på halvfabrikatmat på Restaurang Rhodos medan en pissed unge skrek.
En halv dag i Hjo där Emmeli i extas ballade ur av omgivningens överväldigande skönhet och där vi på stans enda öppna restaurang fick äta den godaste maten och den isigaste ingefäraglassen.
En halv dag i skogen bakom slottet bland barr och snokar och löpare och en halv dag på loppisar bland alla Tidaholms samlade och samlande gamlingar.

Det är precis tvärtom där. Hemma är det övervägande ungdomar som går på loppis. Där är det uteslutande pensionärer som harvar omkring bland dammiga böcker, solkiga örngott, hemmatäljda  furufåglar och kantstötta Rörstrandastallrikar. Varför? Varför vill västgötska oldies samla på sej ännu mer dammsamlandeskit?? Har dom inte haft en tillräckligt lång tid på sej att hamstra? Va? Jag tror att när dom känner att slutet börjar närma sej sätts stöten in för att göra det så överjävligt jobbigt det bara går för eftervarande som ska städa ur deras kåkar efter att sviskonen har vandrat vidare. För det är ju inte direkt att de går runt och småplockar, liksom köper en fin och praktisk kakburk eller ett par välvirkade grytlappar. Verkligen inte. ALLA går ju runt med varukorgar. Helt överfulla med prylar. Verkligen märkligt.

Själv fyndade jag på Netto. Konserverat sködpaddskött och dadelsirap. Good times! Ajuste, jag hittade ju en great psykopatbarn-med-rosetttavla på ett café också.

Jaja, nu får jag jobba lite. Idag åker mamma och pappa till Spanien. Får se om det kan bli nåt gästbloggande som det blev sist. Om det nu ens är nån efterfrågan på det är ju helt klart en annan sak..
Vill ni är sugna på att spana in sånt som tidigare åstadkommits kan ni skriva
gästblogg i den lilla sökrutan. Då får ni lite läsombyte och blir säkert väldigt mycke lyckligare.

Gamers!

För nån dag sen överhörde jag tre ungdomar som satt och lekte en ordlek.

Förmodligen kul för dom, men förbannat enerverande för oss som fick lyssna. Och precis då togs jag tillbaka till en vårkväll i Tidaholm. Relapse! Jag minns att även då var jag på bristningsgränsen.

Jag stod vid spisen och stuvade makaroner, fläkten var på, tvn var på med ganska hög volym, det satt folk i soffan och pratade. Och så var det dessa fyra lite egna människor som satt runt köksbordet. Den ena hade kommit på den BÄSTA leken! Alla fyra var fans av P1. Radiokanalen alltså. Dom lyssnade på den i princip dygnet runt.. Bara vetskapen om detta får ju ens varningslampor att blinka lite.

Leken gick iaf ut på att en i kvartetten nynnade en av singaturmelodierna till nåt av programmen i P1, och dom andra skulle gissa. Den som kom på vilket program det var fick äran att nynna en ny signaturmelodi till ett nytt program i P1. Och så gick det runt. Jag ville dö. Med en tom glasartad blick och hårt ihopbitna tänder rörde jag robotlikt med sleven i mina makaroner medan mina tankar färdades lite i samma riktning som Michael Douglas’s i Falling Down.

Och det handlade inte om kanske tre.. eller kanske FEM melodier, nejdå. Alla! Varenda jävla en. Dom kunde alla! Men vissa var svårare att gissa. Då fick den nynnas om en 2-3 gånger innan någon gissade rätt.

- Dippi-dippi-dik-dik na-na-ni-ni-niii
-Jaa! Åh! ÅH!! Det är ju boktornet!

Ni som lekte vet förmodligen vilka ni är. Om ni nu läser detta alltså. Och jag kan tala om för er att jag hatade eran lek. Den var hemsk att lyssna på. Jag vet även att alla andra i rummet hatade den också. Dels för att dom sa åt er att sluta ett par gånger och dels för vi pratade om det senare.

Dessa fyra glada själar var också de fyra som ofta satt och sjöng för sej själva. Olika sånger. Samtidigt och lika högt allihopa. I samma lilla lokal där andra ofta satt och försökte fokusera på sina projekt. En del människor hade kanske sett detta som en glädje, en gemenskap och ett fint tecken på trivsel. Själv har jag väl insett att det riktigt inte är min kopp te, att jag klarar av dom första 5 minuterna, sen måste jag gå. Alternativt bli sur. Alternativt döda en av dom bara för att make an example så dom tre kvarvarande håller sej på mattan.

Simmarn

Idag hade jag tänkt att jag inte skulle käka en massa onyttiga saker.

Jag skulle skärpa mej och bara dricka min shake till frukost och till lunch. Och sen när jag kom hem skulle jag få äta goda köttbitar. Jag tänkte att nu när jag ändå inte har mycke till matlust kunde jag passa på.

Det gick bra tills pappa smsade mej på Maxi. Han skrev ”AEVAFAN! KÖP NÅRRA SEMLOR! ” Typiskt.. tänkte jag och började packa ner semmelpaket medan jag sneglade på en väldigt dåligt sminkad transvestit som stod borta vid muffinsarna och grejade med sin handväska. Han som var utklädd, och då menar jag verkligen utklädd, som en hon hade bland annat turkossvarta, högst sannolikt tatuerade ögonbryn och kornblå mascara och mörkbrun lipliner. Spännande! Sen kom ett sms till ”TA TVÅ VAR!” ..Merde.

Fast jag åt faktiskt bara en. Däremot käkade jag 3 stycken lammkotletter när jag kom hem! Illa. MEN av allt ont kommer oftast nåt gott. Jag fick givetvis dåligt samvete av detdär sista, drog till Nautilus, köpte ett klippkort, lärde killen i receptionen hur han skulle använda sin kassaapparat, och simmade i nästan en timme. Ganska bra ändå! Fast jag fattar verkligen inte varför det luktar så skumt i duschrummet där.. Vad gör folk?? Och varför är det slemmig beläggning på allt i metall?

I vilket fall som helst var jag ganska duktig för att inte ha simmat sen jag flyttade från Tidaholm! Jag kör inte såndär lodrät style som dom ofta gjorde i Tidaholms lilla badhus. Där kunde vara helt sanslöst mycke folk ibland! Och alla simmade svinsakta. Lodrät i vattnet. Inte för att dom ville, utan för att det gick inte att öka. Inte det minsta. På grunt av allt folk. Och på kortsidorna blev det trafikstockning och dom fick köa för att komma runt in på nästa längd. Så där låg dom, en hel hög, ofta damer med väl uppsatt hår (som dom definitivt inte blötte ner) och trampade vatten för att så småningom, när det blev deras tur börja beta på det nya varvet i ultrarapid.

Jag förstår inte det där, att träna när det är så mycke folk att man inte kan träna. Då blir det ju nåt helt annat helt plötsligt. Det som skulle vara motion transformeras till mental träning. Ett psykprov. Man får öva på hur länge man pallar innan man får bryt och går bärsärk på tanterna runtom en. Inte min kopp te. Men idag var det tomt och bra och jag kunde simma som en tjock strömlinjeformad säl i min egen lagomsnabba takt! Ända tills en gubbjävel sparkade till mej svinhårt på benet så mitt knä böjdes åt fel håll. Då gick jag upp.

On dem hoodz

I filmer ligger dom på huven på bilarna.

Och jag tänkte att det bara var i gamla filmer, på gamla bilar som dom låg på huven. Då är det mer okej, för på gamla bilar är plåtarna verkligen.. plåtar! Tjocka och tunga som as och omöjliga att buckla. Nästan. Inte som idag. Jag vet inte ens om man kan kalla det för plåt..? Lättbucklat är det iaf. På en gammal bil hade man ju kunnat dra en fet hoppspark rätt i framskärmen och inget hade säkert hänt!

Jag stod och lutade mej mot sidan av min Micra härom dan när jag plötsligt tryckte in hela jävla dörrsidan med röven! Lätt att nåt sånt aldrig skulle hända i en film eller. Jag blev jätterädd och vände mej snabbt om för att beskåda förödelsen, tänkte att det definitivt var kört. Att jag skulle bli tvungen att byta ut hela dörren. Men! När jag stod där och gapande i chock och stirrade på den inåtbuktande sidan så small det till och den bubblade ut sej igen! Mirakel! Inte ett spår!
Som en såndär skärmatta i som helar sej själv. Eller som en såndär mask jag läste om igår. Den tillhörde familjen ollonmaskar och fanns på Hawaii. Och om man klippte huvet av den så kunde den få ett nytt att växa ut på bara en halv dag eller nåt. Mirakel!

Men åter till det här med att dom ligger på huven då. I filmer alltså. Patrick Swayze gör det i Road House. Han gör det nog faktiskt i Dirty Dancing med vill jag dra mej till minnes.. till exempel. Men då är det ju sånnadär gamla hårda bilar. I ganska gamla filmer. Men sen såg jag en film igår. Once. En irländsk. En NY film! Där låg huvudrollskillen på studiomannens röda Mercedes! Det var inte ens hans egen bil!

Med skorna uppe dessutom! PÅ STRANDEN! För er som inte är bekanta med konceptet strandsand kan jag ta och tala om för er att det sätter sej ordentligt på skorna och överallt. Och har någon strandsand under sina skor vill man INTE att dom ska gno omkring med hela alltet på huven på ens bil! Icke.

En gång, i Tidaholm, hade jag parkerat jämte en beach volleyplan (ja, tro det eller ej, det finns i Tidaholm..). Och när jag kom dit och skulle åka iväg satt det två, uppenbarligen självmordsbenägna, drägg på huven på min bil och beskådade matchen. Med sina sandiga skor uppe. Den ena använde mina två stora extraljus därfram som fotstöd och den andra satt på huk som en groda på huven. Sandiga skor mot plåten på min vita, perfekt skötta, konstant nyvaxade bil.
Jag visste fan inte vad jag skulle ta mej till, jag blev så fruktansvärt förbannad att jag nästan blev rädd för mej själv när jag skällde ut dom och mer eller mindre slog ner dom från bilen! Hade jag haft en kniv på mej hade det garanterat slutat med svår blodutgjutelse. (Och jag fått livstid på San Quentin)

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget, men jag antar att det grundar sej på att jag som sagt såg den där Once igår. Nu är det dessutom för långt, detta inlägget, för att fortsätta. End of story.

Retrospect

Nyss hittade jag Filips fotoalbum här.

Där fanns det bilder från Tossa.. Och från när jag bränner raku på Helliden. Bränner raku och grillar marshmallows. Jag är världens bästa på att grilla marshmallows. Skillad som fan. Raku och Tossa..

Jag fick längta tillbaka-nostalgi-ångest. Lite ont i magen. Somrarna på turbinhusön i Tidaholm och allt däromkring var baskemej dom bästa hittills. Speciellt den senare av dom.. Shit asså. Så sjukt bra det var. Jag tycker inte om såndär nostalgiångest.

Sen insåg jag ännu en gång att det var höst. Och att jag fyller år på hösten. Och att jag fyller 25 i år. Och så fick jag lite ångest över det med.

Americanos

Hemma från Hjo igen minsann.

En trevlig helg med lagom fint väder, sikar, ganska lam slöjdmässa, en sketstor igelkott, Ordfejden, alldeles för ung restaurangpersonal, återseenden och gula körsbär. Fram och tillbaka! Det är tur man har bil…

Lyckades dessutom ragga till mej en del rabarber! Så med det som Annie skördade åt mej och det jag fick nu så kunde jag sätta en sats saft till! Halleluja! (om ni inte har gått med i min asfeta rabarbersaftgrupp på facebooken så beordrar jag er att göra det nu.) Nu kan snart Rotundan återigen tillfredsställa saftstammiskillarna! ^^

Jag och Filip var i Tidaholm. Hälsade på Krusmynta-Monica, köpte upp nästan all August&Lotta-tryffel och spanade in sommarverksamheten. Helt okej. Givetvis var det ju bättre när jag satt där, men man kan ju liksom inte begära allt.
Sen drog vi till Kungslena och spontanhälsade på Bertil i hans och Susannes nya megahus. Det var trappor och dörrar överallt. Lätt för mej att gå vilse. Dessutom hade dom en katt som hade en liten stumpsvans. Stumpan hette hon. Såklart. ..Och så fanns där en massa asastora hallon med. Jag åt många. Så jag fick ont i magen. Gula körsbär hade dom med. Och en skitstörande stenkant precis framför huset så man inte kunde parkera där. Väldigt trevligt iaf!

Först va vi där en gång, då va inte Susanne hemma.. så vi blev inbjunda nästa da med =) Vi tog med oss ett tomt oljefat som det stod TEXACO på i gåbort-present ^^ ..vem vill inte ha ett sånt liksom? Och Bertil hade bakat goda kardemummabullar som man fick sträv tunga av.

(Man kan klicka på bilden. Den blir big då.)

..Fast dom hade inga rabarber i sin trädgård. Det hade ju jag planerat att dom skulle ha.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress