Tagg syskon

Dinomemory & helg?

Dagens undran:

Hur många patchkablars plastflärpar är det egentligen okej att bryta av innan man bör ha fått in i skallen att hantera dom på ett bättre sätt? Och hur många gånger kan man egentligen rulla över sladden med stolen innan den börjar packa ihop?

Idag är det fredag men det kändes som lördag imorse. Jag vaknade av mej själv vid 06.10 och tänkte att det var riktigt gött att klockan var så lite, att jag kunde somna om och sova länge till efter som det var lördag. Sen vaknade jag av mej själv igen vid 07.45 och insåg att jag skulle vara på mitt kontor om en kvart. Man blir fan blåst varje dag.

Mina påskliljor har förresten slagit ut här nu. Dom jag var ute och snodde ifrån sidan av huset i måndags. Trevligt. Det doftar vår. Och måsarna utanför är helt jävla loco. Dom har väl ägg nånstans som dom inbillar sej att alla förbipasserande bilar är ute efter kan jag tro. Det är ju inte jättesmart av dom att lägga sina ägg på marken på stora parkeringar asså. Jag kommer ihåg en gång när jag och mina småsystrar var i Oceanhamnen (?) med pappa. Och vi sprang runt på nån stor yta bland skrämmande högar av järnskrot där måsarna hade ägg. Fyfan. Horror! Asen gick ju totalt bärsärk och jagade oss skrikande med bajsbomber. Pappa vallade kvickt in oss i bilen igen. Vi tvättade den på Shell på hemvägen. Det var väldigt längesen.

Det är alltså fredag idag och det är redan många som har frågat mej vad jag ska hitta på i helgen. Jag vet inte. Vad tycker ni? Förslag mottages. Men spontant hade jag väl tänkt räfsa i rabatterna runt huset och kanske avtäcka grillen om väder bjuds. Boring! tycker ni som verkar ha vigt ert liv åt nåtslags obligatoriskt All in!-helgfestande. Och det skiter väl jag i, tänker jag som bara tycker det är mest synd att ni ännu en gång ska ligga bort hela söndan i paralyserad bakfylla istället för att exempelvis mysa och kolla på film och spela dinosaurmemory med mej. På söndan i alla fall.

Vi får se vad det blir av helgen. Ha så kul med bakfyllan!

NO < SWE

Sådärja. Väl hemkommen från weekend i den norska huvudstaden.

En trevlig vistelse strösslad med tunnelbaneåkande, dimsum, barnsnor, vinter, cocktails, stora bullar och inte minst obligatorisk väckning varje morgon nån gång mellan 05:40 och 06:15.

Huvudsyftet med resan var alltså, som tidigare nämnt, Robyn live in concert. Och jag är som sagt inget fan direkt men det var en mycket bra spelning! Hon är väldigt proffsig. Och det gör ju saken bara bättre att hon har samma skojiga frisyr som Lloyd i Dum & Dummare. Tack till Dominic för ordnade biljetter med asbra platser! Förbandet sög riktigt stor röv dock. Jag och Lina skämdes å deras vägnar. Det var fanimej pinsamt på riktigt.

Det är vår ute nu och dom säger att det ska bli varmt i helgen. Hoppas. Min redan trasiga själ behöver verkligen inte mer vinter. Den behöver tulpaner, påskliljor, gos, sol, en hel del pengar och framför allt lite mer plats, men det sista kan bli svårt. Ibland får man bara inse att man faktiskt inte får plats. Då får man försöka sikta på dom andra grejerna istället.

På tåget hem satt jag förresten jämte en kille som var fruktansvärt åksjuk. Han var grågrönvit hela vägen ut på händerna, darrade som en blöt kalv och kräktes mer eller mindre konstant i tre-fyra timmar. Jag tyckte så synd om honom att jag fick ont i hjärtat. Jag visste exakt hur han kände sej och gav honom två åksjuketuggummin och sa åt honom att inte stryka med. Hoppas dom hjälpte lite. Jag verkade tragiskt nog dock vara den enda i hela vagnen som faktiskt hade medlidande. Dom andra blängde argt på honom, muttrade haggigt och tyckte han var äcklig. Han kräktes dessutom näst intill ljudlöst så dom borde knappt hört nåt! Jävla kärringar. Jag blev sur. Jag ville ta hand om honom. Han led.

Bifogar en drös mediokra mobilbilder från helgens tripp. Håll till godo.



 

 

Torsdagsfeber

Jag måste bli frisk. Kvickt som fan.

Innan jag ens har blivit ordentligt sjuk. Men jag vet nog hur det kommer sluta.

Jag kommer lyckas knarka tillräckligt mycke Ipren och Panodil över helgen för att hålla det i schack, sen när jag är hemma och tillbaka på kontoret igen bryter helvetet lös. För man kan aldrig bli av med en dunderförkylning/influensaliknande sak på intåg. Man tror bara att det går. Men man skjuter bara på det. Får den att närma sej lite långsammare. Så är det alltid.

Ikväll åker jag till Oslo för att kolla på Robyn och för att säga hej till Lina och Kajsa som är mina småsystrar. Jag började min kurering igårkväll när jag kände att skiten var på gång. Ni vet när man får ont överallt. Varenda muskel är stel, lederna funkar inte som dom ska och man för sej framåt som en sinnesförvirrad säl med svåra förlossningsskador. Sen får man feber också. Jag låg på min spikmatta i nästan en timme, åt en karta Esberitox och en halv karta sånnadär små echineatrianglar. Tanterna på apoteket säger att man inte behöver äta båda sorterna, eftersom det inte gör nån skillnad, men jag kände att det nog inte var värt att chansa. Dom borde istället bli glada för merförsäljningen kan man ju tycka. Drack dessutom ett stort glas nasty Echinaguard, åt 6 vetegrästabletter, 4 Acaikapslar och tre Ipren. Sen gick jag och la mej och snetände totalt på cocktailen av alla peparat. Med feber dessutom. Skumt det där. Hur det fungerar. Hur man kan vara jättevarm, ha tre täcken på sej och ändå frysa som en dåre. Man känner sej aldrig så ensam i sin säng som när man har feber. Då vill man bli klappad.

Hoppas jag hinner fight denhär skiten innan den slår ut mej. Det ska bli kul att se Robyn iaf! Även om jag inte är nåt fan. Men konserter är ju så gott som alltid trevligt. Weekends också.

Jag borde fixa nån mat nu. Jag är hungrig. Men det är svårt när man är runt 90 bast och helt jävla ledbruten och öm. Tveksamt om jag ens klarar av att lyfta bort datorn från knäet nu när jag har skrivit klart detta. Typiskt. Jag får nog ringa brandkåren för assistans. Verkligen tragiskt. Nu ska jag sova lite innan det är dax att kliva på tåget och påbörja spridandet av infektionen via luften till övriga resenärer. Jag kan käka imorron istället.

Indiskt & Stödfreux

——————————————–

Det var en ung man från Montreux
som käka en hel påse med freux
Hans mun svämmar över
av havre och klöver
och brallorna fylls snabbt av heux

——————————————–

Limerickar är uppenbarligen nånting man kan hitta på Linas sida. Den nya länken som finns i min länklista här nere till höger. Lina är alltså min syster och hon har hunnit, på mycket lång tid, skriva inte mindre än hela två stycken inlägg. Dock trevliga att läsa, men kanske inte världens bästa ratio. Denna limericken har hon dessutom inte skrivit själv, det har Hasse Alfredson gjort.

Helvete vad sugen jag är på indisk mat. Bara som en parentes.Varje gång detta händer förbannar jag Halmstad, staden jag egentligen älskar. Inte en sketen restaurangjävel av detta slag finns här. Seriöst, varför?? Finns typ en miljard sushiställen och minst lika många thai/kinahak, men inte en enda indisk. Och nej, kiosken som utöver sitt indiska krubb även säljer hamburgare, grillkorv, kebab och RedBullkoncentrat på miniflaskor räknas inte riktigt i min bok.
Det är tur att man har skills i köket själv! ..Nån som är sugen på att vara med nån kwell? Jag kan cooka och ni kan titta på, hålla mej sällskap och sen käka! ^^

..Åh crap, nu blev jag ännu hungrigare. Får kanske stödäta lite freux.
Eller så tar jag en påse good ol’ Nötcreme ifrån skålen i butiken istället. Vote! *hand upp*

Fras, törst & kåtbollar

Jag är alldeles för svag för att titta på tv.

Ibland undrar om jag faktiskt det kanske inte är rentav farligt. Ett direkt hot mot mitt psyke och för att inte tala om min ekonomi!

Jag tittar inte mycke på tv, man kan säga att det finns tre olika saker jag faktiskt ser. Det är Family Guy, Simpsons och filmer på TV1000-kanalerna. Det sistnämnda är the good guy i denna scenen. För de två förstnämnda programmen går på en kanal där det också visas en hel del reklam. Och det är där det brister för mej. Efter första reklampausen är jag beredd att kvickt dra på mej ett par brallor, sätta mej i golfen och bränna iväg till Maxi.

Exempel på snuttar som tar extra hårt på mitt veka sinne: Havrefras, den med hönorna som dansar. Allt är fine i början, när rednecksnubben sjunger, det tar inte så hårt, men när hönorna börjar dansa snappar det och jag får frascravings.
Eller en till! Den där med hon tjejen som cyklar i en skir sommarklänning med en korg full av hallon och andra bär. Och i korgen har hon sin duschkräm också.. Shit, jag kan inte ens komma ihåg vilken sort det är nu och jag vill ha den VARJE gång den visas. Slutar iaf med att hon är skitsexig och ska precis till att näcka i fontänen, när en också snygg polistjej tafatt ingriper, får plastförpackningen med kräm i sina späda händer och ser ut som att hon också bara vill slita av sej kläderna och kanonkula sej ner i fontänen.
En till som gör mej köpsugen är Orangina. Där killen kommer körande i sin trehjuliga moppeliknande bil och avslutningsvis ger en flaska läsk till en tjej som sopar på gatan. Jag blir så törstig! Dessutom är det gulliga flaskor. Tjocka och bulliga. Hell! Bara förpackningen är jag villig att betala en halv förmögenhet för!

Skitjobbigt. Att vara så lättpåverkad. Men jag antar att det är en av mina major flaws. Mina systrar kan garanterat komma på en hel drös av skit som dom har med lätthet lyckats övertala mej till genom åren.
- Amen kolla! En vedklyv! Emma! Lägg din arm där emellan!
- Naaae…
- Jo! Gör nu.
- Naaae…
- Amen kom igeeen.. Kolla vad fin och blank den är!
- …Hmm.. Okejdå.
Okej, det där var inget som har hänt på riktigt, men ingen skulle bli förvånad om det faktiskt var det.

Reklamsnuttar jag INTE tycker om finns dock också. Exempel: Lindor, där det där runda skalet av choklad fylls med mjukare choklad och världens lamaste kock står med en ballongvisp full av ”den finaste!” smälta chokladen och ser nöjd ut följt av en kvinna som i bakgrunden lutar huvudet tillbaka, drar i sej en såndär jävla boll och ser droppkåt ut. Dessutom säger dom nåt cheesy i stil med ”Känn hur den lena chokladen omfamnar dej”. W00t!?
Annat exempel: Den med sköljmedlet där en skock fula ungar matar omkring på en äng med av blommor och säd tattigt ihopsatta bastkjolsliknande klädnader på sej. Pisses me off! Och endast för att deras ängsblommedräkter är så sjukt risiga.
Ett tredje exempel: Den med giraffmamman som har två söner som är vildsvin som stinker ner hennes fantastiska hem. Så hon sätter in ..vad heter det? Airwick eller nåt liknande va? En grej som sprejar ut god doft med jämna mellanrum. Man kan med sina klövar ställa in en liten timerspak efter behag. Och ungarna kommer inhärjande i badrummet och säger ”Du är så cool mamma!” ..En totalt överflödig replik, men kanske pålagd i tron om att den lessna hemmamamman som inte känner nån uppskattning för allt hon gör ska få en hoppets gnista att tändas. Om hon köper en Airwick kommer hennes barn, som är dräggiga små as och av ett helt annat släkte än henne själv, börja tycka om henne igen! Bra tänkt där.

Kellogg’s Special K med frystorkade jordgubbar i blir jag också sjukt sugen på att köpa. Och Cheerios. Olika typer av flingor är nåt som tränger igenom min patetiska sköld som en glödgad kniv genom en bångeframkallande Lindorboll.
..Jag har inga flingor hemma. Konstigt.

Hummelbarnen

Tillägg till föregående inlägg.

För er som inte redan visste det, ni som inte har följt processen, så kan jag berätta att mamma satt och spånade och skissade aslänge på den där första tatueringen. Den på armen. Ända sen första början var hon fast besluten om att att vi, hennes barn, skulle få illustreras av fjärilar. Vackra, gracila och skira. In i det sista, men typ kvällen innan gör hon en fuckin kovändning och istället blev vi tre feta humlor. Det är humor! ^^ Faktiskt mycke bättre. Jag vet inte om jag hade kunnat identifiera mej riktigt med en fjäril.. Även om man kan tro det, med tanke på min ädla uppsyn och mitt värdiga sätt att föra mej.

Raggar-Ann

Jag kom precis ifrån tatueraren. Mamma med.

Det va hon som ännu en gång dekorerade sin lekamen med färg. Jag var bara där för att beskåda spektaklet. Faktiskt snyggt blev det, men man kan ju undra om det ska spåra ur nu?

När hon fyllde år fick hon en tatuering av mej, Lina och Bagge. Vi la ihop till en summa som skulle bli en bra förstatatuering i vettig size. Tyckte vi. Det ballade omedelbart ur och vår kära mor kom tillbaka med en fet jävel till överarm. Dessutom var det inte denna tatueraren vi hade köpt en tid hos! Hon blev så eager att hon inte stod ut med sej själv och drog till Falkenberg och värmde upp med en riktigt baddare. Se bild. För er stockholmare som ser lite kass och inte är så bildade inom natur kan jag meddela att det  alltså är en kvist med äppelblommor, tre humlor (jag, Lina & Bagge) och en nyckelpiga (Linas unge Mackan). Väl genomtänkt och faktiskt väldigt snygg. Det är efter denna hon erhåller namnet Raggar-Ann.

Typ en vecka efter denna överarm färdigställts blev det nästa. Hon hade, redan innan den första var klar, fällt ut sina antenner och lyckats pejla in en ny tid. Innan den ursprungliga var planerad till. En arbetskamrats son fick ge vika och hans tid tillfalla vår hungrande moder. Så idag blev nummer två klar. Se bild. Den sitter på baksidan-sidan nertill på ryggen och är stor som ett as. Och för er Stockholmare som ju har lite svårt för dethär med flora kan jag tala om att det är två rosor. Den ena är mamma och den andra pappa. Förbannat genomtänkt och med en utsökt symbolik. På väg hem stannade hon på en mc-shop och inhandlade en svart läderväst. Imorron ska vi åka och hämta hennes Chevelle och sen är resten av tiden bara en väntan på att cruisingen i Tidaholm ska gå av stapeln! ..Nä okej, det sista va inte sant.

Så vad hände med hennes födelsedagstid då? ..Ingen vet riktigt. Det är tydligen ett tag kvar tills det är dax för nummer tre. Vi väntar med spänning på hur detta ska gå. Eftersom det är långt kvar tills dess finns ju liksom risken att det inte finns nån yta kvar att fylla. För om hon ska stega på i denna takten lär ju hela hyddan va fullpackad när dagen infinner sej. Alla vet att det kommer bli ett monster av detta. Men ganska skoj! Det blir ju fint iaf!

Over.

Bagges Bästa!

Jag har suttit och funderat länge nu.

Jag vet inte hur jag ska formulera detta inlägget så det blir greppbart och inte får mej att framstå allt för mycket som en idiot, när det är nån annans idioti jag vill lyfta fram.

Det handlar om min syster. Den ena av dom. Jag har ju två småsystrar, som ni kanske vet. Detta handlar om den yngre, Kajsa, även kallad Bagge. Hon som har lite mindre musöron.

Kajsa är bra på många saker men på ett område är hon totalt jävla förtappad. Ord kan inte beskriva hur ofantligt hårt hon suger på att göra blandskivor. Och visst, jag vet att det till stor del handlar om att man ju faktiskt måste ha en musiksmak som kanske till viss del stämmer in på det som finns på skivan, men i Kajsas fall har det ingen som helst betydelse! Man kan ha vilken smak som helst och det slutar ändå med att man sitter med gapande mun och stirrar på stereons display med ett WTF??-ansiktsuttryck.

I stridsgolfen jag kör nu har hon strategiskt placerat runt 10 skivor. Blandskivor a la Kajsa. Bagges Bästa! Som Anna beskrev det när hon fick åka med och desperat försökte DJ:a:
- Den kassaste blandningen av dålig och sämre musik, Vol. 1-10!

Och jag förstår att ni sitter och undrar vad exakt det är för bitar hon spelar in på sina vedervärdiga samligar och jag önskar verkligen att jag kunde svara på det, men det går inte! För ingen jävel vet! Det är så blandat att inget går att placera. Det kan vara först en djuping med nåt som låter som en konstig imitation av David Gray, följt av nåt dängigt i Güntherstil man aldrig har hört förr där det på dålig engelska sjungs om att knulla på stranden, följt av tre hiphoplåtar som låter exakt lika dant, följt av nåt countryaktigt med fioler i bakgrunden, följt av typ FEM Winnerbäcklåtar i rad, följt av nåt housetrancetechoaktigt.. och sen löper det på så.. Man kan inte placera nåt, det finns ingen röd tråd i nånting, det är MAX en låt per skiva man kan säga -Amen denna va ju rätt okej! om, OAVSETT vilken musik man gillar, för det är så blandat så det blir inte bra för nån. Ungefär som wok. Eller en halvkass Tapasrestaurang nånstans inne på en gränd i nåt slummigt hood.

Och nu sitter ni och tänker att jag är löjlig och att hon visst har bra smak, DJ Kajsa, och det bara är jag som är kräsen, men det ÄR inte så. Jag önskar att alla mina läsare hade fått ta del av skiten så ni hade förstått, för tills den dan ni faktiskt har fått höra kommer ni tänka att det är jag som är gnällig. Men det är helt okej.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare med detta eller hur jag ska få ett bra slut på det, jag kände bara att jag var tvungen att dela med mej av hennes enorma inkompetens. Jag menar, jag blev chockad! Hon har ju liksom inte värdelös musiksmak annars!? Den är vanligtvis relativt okej! VAD är det som blockeras i hennes bark när det ska till att göras en blandskiva?? Påväg mot Systembolaget tidigare idag matade jag i snabb zappartakt igenom större delen av hennes skapelser, Kajsas tio Guds Bud, och blev så upprörd att jag kände mej nödgad att ringa upp henne på jobbet i Oslo bara för att tala om hur jävla mycke hon faktiskt sög.

Och här är det värsta: HON VISSTE OM DET! Hon var medveten om att hon sög. Hon hade inget att säga till sitt försvar! Det är så tragiskt att man bara vill gråta!

Modern Talking 1.2

Måste bara klargöra nu, efter gårdagens antibarnsnackinlägg..

Ty, jag vill ju inte framstå som en alldeles för omogen trångsynt idiot! Även om man möjligtvis kan tycka att jag kan sorteras in i det facket allt som oftast..

När man pratar om dethär med barn och ens osugenhet på skaffandet av dessa får man ofta tillbaka, speciellt när personen man pratar med är lite äldre och själv har barn, att:
-Men du, du ska se att det kommer en dag! Och så ler dom lite sådär överseende, överlägset och gammalt. En dag sitter du där med trillingar och tycker att det är det bästa som har hänt dej!
Avisst, det är möjligt. Även om jag har svårt att se just den där trillingbiten passa i mitt pussel. Men efter igår så fick jag ju en del pikar kring mitt avstannade liv. Jag vill i denna texten understryka hur fel ni har.

Som Lina, min fertila och smällgravida lillasyster, förmodligen mest menat som ett ironiskt hån, påbörjade i sin kommentar till gårdagens text.. Hon listade kvickt och lätt ett par grejer som genast kändes väldigt svennigt och bofast. Jag väljer här att vända det till min fördel och bevisa för er att man kan ha monstruösa kvantiteter vuxenpoäng även utan en soptunna full av nersketna blöjor! Trots att man inte snubblar över en BobbyCar minst tre gånger i veckan eller kan rabbla stadens utbud av stjärttvättlappar och deras för eller nackdelar. Till och med Filip påpekade igår, medan han monterade ihop grillen, att vi började få ett väldigt vuxet liv!

Jag ger er här en liten tunn smakprovsbit av den välbalanserade tårta som i dagens läge är vårat liv. Vi har som sagt numera en varmkompost OCH en kallkompost i våran trädgård. Det är nice. Vi har två bilar som står på våran uppfart som vi precis har lagt nytt grus på. Vi har ett villalarm som vi använder och seriösa, genomtänkta  försäkringar. Filip är manlig och tar hand om våra deklarationer på seriöst och genomtänkt sätt och jag pensionssparar en relativt hög summa varje månad! Vuxet! Vintertid köper vi en ansenlig mängd talgbollar och jordnötter som vi förser småfåglarna med utanför köksfönstret, vi har en digital köttermometer och en hushållsassistent som vi faktiskt också använder. Regelbundet gör vi vår egna äppelmos och saft och vi köper nästan inget bröd utan bakar eget. Vi bygger för övrigt snart en ny veranda och var därmed och kollade på nya utemöbler häromdan. Vår minutiösa källsortering är det ingen idé att jag börjar utveckla ens, bara avhandlingen av den skulle kräva ett alldeles för långt inlägg.

Nu måste jag återgå till mitt arbete, men om ni känner att ni behöver råd och coaching inför ert kommande vuxenliv är det ju bara att höra av sej!

Spö

ÅH! Nu kom jag på vad jag egentligen skulle skriva om!

Det där med chipsen va bara ett sidospår och inte alls vad jag hade satt mej här för.

Inatt drömde jag en väldigt jobbig dröm. Jag och mamma och nån till, möjligtvis Lina men jag är inte säker, var på festival. Vi hade som man bör ett skitstort och lyxigt tält. En kväll var jag påväg tillbaka för att byta om till ett par varmare skor. Precis när jag svänger runt hörnet ser jag hur en kille kommer ut från vårat tält! Det var lite diffust vem han egentligen var, men jag kände honom. Typ en gammal klasskompis eller kompis till en kompis eller nån sån. Han brukade vara min vän i alla fall. Han såg lurig ut och jag frågade vad han höll på med.

Han berättade att han hade blivit skitfull å vatt inne i vårat tält och röjt omkring som fasen. Jag blev irriterad och slog ner honom. Han låg på marken och jag satt gränsle över honom och var allmänt arg och hotfull. Han berättade lugnt och fortfarande lite lurigt hur han hade trampat sönder min mobil. Jag slog honom hårt i ansiktet. Sen delgav han mej hur han hade spytt typ överallt. Först i mammas säng och sen i min. Jag sneade ur totalt och matade massa slag rätt i nyllet på honom. Han var skitstor så han hade lätt kunnat slänga bort mej, men det gjorde han inte. Han bara låg där helt lugnt, såg nästan lite glad ut samtidigt som han gav ett otroligt sorgset intryck. Och jag slog. Han hade ju förfan totalsabbat vårat tält! Det sa han ju! Blodet rann från hans näsa och mun.

Det var inte så att jag nästan slog ihjäl honom eller så, det var bara tillräckligt för att han skulle bli skadad. Tillslut insåg jag nog att det räckte. Dessutom var jag helt anfådd, det är ju liksom jobbigt att slåss.. På eeh nån som ligger ner och gör absolut inget motstånd.. hmm. Jag rullade av och hamnade på marken jämte honom. Han satte sej upp, hade gräs och jord i håret, torkade bort lite blod från hakan och tittade på mej, med den där lugna, sorgsna fast samtidigt lite nästan glada blicken. Sen reste han sej och gick.

Jag reste mej också och klev in i tältet. Allt såg ut precis som jag, mamma och Lina (?) hade lämnat det. Inget sabbat, inget kräkt på och ingen telefon söndertrampad. I min säng stod det ett fat med pannkakor. Stora, tunna, perfekt gyllenstekta på ett vitt plastfat. Och det var fint inpackat i plastfolie dessutom.

Det var hemskt. Han hade varit inne och lämnat pannkakor åt oss. Väldigt gulligt. Och jag hade slagit honom så han blödde. Jag hittade inte honom sen heller, hans polare sa att han hade åkt hem. Jag fick ont i hjärtat.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress