Tagg söta djur

Emmas helminter

Lyssnade ni på Morgonpasset i P3 i morse?

Dom pratade om bakterier. Och om mask. Och min hjärnas lilla skeva båt började driva fritt och helt ur kurs.

Jag har avslöjat för några av er att jag har vissa issues med detta kring mask i magen och nu tänkte jag bara slänga ut det. För allmän beskådan. Så att ni män som tidigare kände den minsta tillstymmelse av attraktion till mig nu med ro kan lägga den totalt bakom er.

Ungefär en gång om året drabbas jag om en noja. Inget jätteallvarligt egentligen men dock en hypokondrisk avart som får mig att tro att jag har helminter… inälvsmask. Mask i magen alltså. Och då inte av typen Binnikemask, även om den är förhållandevis vanlig, för då skulle jag ju vara väldigt mycket smalare, men vanlig springmask. Jag vet inte varför jag drabbas av detta, jag har inte ens såpass koll att jag skulle känt igen om eventuella symptom hade börjat yttras. Det är ingen jag känner av alls, jag bara tänker plötsligt att; Nu jävlar! Nu är dom små asen här! Och så passar jag på att skaffa en kur avmaskningsmedel när jag ändå är på Apoteket vid Maxi nån dag. Lungt och sansat, nån dag när jag ändå har ärenden dit. Jag rusar inte iväg i panik med glasartad blick och kallsvettningar, nejdå. Sansat.

Och som med så många andra sinnessvajningar man ibland upplever vill man ju givetvis skylla på sin mamma; syndabocken som alltid ligger närmast till hands. Allt kan härledas till ens föräldrar! Eller hur? Hehe. Men jag vet inte asså.. Jag har verkligen funderat på detta och visst, jag har väl kommit fram till att mamma spelar en viss drivande roll i det hela eftersom hon var den som tog med oss systrar till biblioteket, men i huvudsak är skurken en barnbok. Jag vet inte om mina syskon ens minns den, dom var kanske för små, men den har uppenbarligen lämnat djupa spår hos mig!
Det var en bok som handlade om personlig hygien eller nåt liknande område. I storyn var protagonisten ute och lekte i trädgården, när han kliade sig i rumpan och sen petade sig i näsan kort därefter och skapade genom detta nåt typ av maskkretslopp i sin egen kropp. Det var bilder på små vita larver som kravlade runt kring pojkens bakre utgång. Horror! Pedagogik genom skräck. Den bästa sorten.

Ja, då har vi delat med oss av detta också då ja. Som vanligt kliver Emma in och säger nåt obekvämt för alla inblandade, nåt hon lite senare garanterat ångrar att hon ens tog upp.. Men alltså – om ni nån gång möter mig på Apoteket, i färd med att inhandla en ask Vanquin behöver det absolut inte betyda att jag faktiskt HAR parasiter i mina tarmar. Ni behöver inte vara oroliga för nåt annat än möjligtvis i så fall min psykiska hälsa. Nu har det dock inte hänt än på ett bra tag! Ta i trä! Inte en enda flip-out på hela 2012.

Kommer ni förresten ihåg en annan parasit jag skrev om 2008? Åååh jag återkallade den nu! Läs gärna, den är söt hehe.. 
Länk:  Ska vi hångla? 

Mitt i Naturen, epilog

Så till uppföljningen. Hur gick det egentligen på fisketuren?

Jaa.. Många av er har redan sett bilden på Emelie där hon ser helt loco ut med en stor lax i nävarna. Det kan vara en av dom största laxarna jag sett någonsin tror jag.

Vi började med att konstatera att vi var långt ifrån ensamma på stället iaf. Hela Lagans strand kantades av fiskeentusiaster, riktiga proffs som hade stått där sen tidig morgon. Prestationsångesten ökade. Vi insåg att det inte var läge för alldeles för mycket klanterier, skratt eller amatörfasoner och vår knallblåa IKEAsäck blev plötsligt väldigt knallblå bland alla diskreta grön/brunklädda fiskare. Raka led!

Men det gick fint. En snäll proffsgubbe som hade knutit sina egna flugor och gjutit sina egna sänken gav mig goda tips och råd. Bland andra:
- Försök att öva på att kasta rakt bakifrån och ut, inte svinga från sidan. Det brukar inte vara alltför populärt om det står folk jämte.. Bra där!
och
- Om du släpper linan i kastet liiiiite senare så går inte draget bara rakt upp och sen rakt ner typ två meter framför dig ..A okej, inte riktigt så sent. Fiskarna simmar i regel en aning längre ut än en meter. Så hårda kast rakt ner tenderar ibland även att skrämma bort fisken… Men det tar sig! 
och
- Ooom.. du tänker på det sen.. så är det bra att inte säga Oj! och Ojdå! eller Hoppsan! efter VARJE kast, ibland kan det skapa dålig stämning.. Folk lyssnar och så du vet. Här är inte så mycket andra ljud. Svordomar kan vara lite provcerande med.. Men du lär ju dig! 
Sen fick jag även lära mig att man inte skulle sälja sina flugor, man skulle byta dom mot pengar istället och om man fick napp skulle man hojta FISK!!! nästan det högsta man kunde. Vet inte riktigt varför, men han hade värsta utläggningen och jag trodde honom. Bra tips! Ärlig och pedagogisk herre!  Han berättade att han häromdagen hade firat sin 1601:e fisk tagen med hans favorithåv. Min håv användes också. Se bild nedan.

I övrigt gick det bra! Pappa fackade bort ett drag och jag fick klippa av en 60 meter trasslad lina ur min rulle, men det var nog det enda! Laxen på bilden är självklart inte vår, vi riggade bara på väg tillbaka till bilen för att få nån vettig bild att tillfredsställa era förväntningar med. Men bara synen av detdär monstret på slutet fick oss att få tillbaka suget! 11 kilo vägde den och på bilden ser den inte på långa vägar lika fet och stor ut som den faktiskt var i verkligheten. Vi var nog lite i chock alla tre efter att ha sett den… Liksom, vafan skulle vi gjort om vi faktiskt hade fått en sån på kroken?? Och HUR hade vi haft ihjäl den?? Vi hade ju knappast hojtat FISK!!! vi hade snarare hysterinskt vrålat HJÄÄÄÄLP!! HELVETEE!!! HJÄÄÄLP!! KOM OCH HJÄLP!!! Nästa gång så!

Jag får öva mer utanför scenen. Kanske här nedanför huset i hamnen. Det får bli ett projekt. Om nån vill vara med är ni välkomna!

Mitt i Naturen, prolog

Ikväll ska vi iväg och fiska! Vi ska fiska laxar i Lagan!

Och jag är så excited! Mina förväntningar är extremt höga och jag utgår ifrån att vi kommer gå därifrån med kassar fulla av vattendjursskörd.

Det var Emelie som breakade att hon hade utflyktsmöjligheter, sen bröt helvetet ut. Jag nappade (höhö) ju omedelbart och i samma sekund jag fick Ok på att jag fick följa med drogs det iväg till affären. Jag shoppade loss för  drygt 1100 kr. Kanske inte mycket om man ska go pro, men det kändes tillräckligt för att vara en noob som jag! Nu har jag ett fantastiskt fint spö, en stor håv, en drös drag, tafsar i olika längder, en kniv och en tång. Ett set för en vinnare! ..Förmodligen inte, men jag är förväntansfull ändå!

Bifogar bild på pappa när han precis hjälpt mig att, som jag uttryckte det ”trä tråden” i mitt nya spö. Jag har förutsättningarna och kunskaperna! Mamma blev nervös och förutspådde katastrofen. Jag får återkomma med uppföljning och lite after sales.

Min stora oro är hur jag ska lyckas ta död på alla fiskar jag drar upp. Antar att man måste ha lite känsla för det där, slå på rätt ställe, inte skära sönder vissa organ och så.. Men pappa ska följa med så jag antar att både jag och Emelie kan överlåta slaktandet åt honom, det ingår ju liksom lite i hans manliga åtaganden. Jag har packat ner en stor plastkasse att lägga alla mina laxar i. Det känns tryggt.

 

Långsamma djur & barkbåtsbajs

Det låg en död igelkott på vägen igår när vi åkte hem.

Påkörda igelkottar är nog det värsta asså.  Jag får ont i hjärtat och blir på riktigt ledsen.

Jag har kört på en hel del djur, men det är bara dom långsamma som jag egentligen har brytt mej om. Att klippa en kanin, ekorre eller en blåmes känns inte lika hårt. Dom kan ju faktiskt flyga eller springa iväg fort om dom vill. Men när man plötsligt har en fryntlig gräsand vaggande framför bilen, eller en igelkott som har rullat ihop sej till en boll för att skydda sej.. Söta djur som inte hinner flytta sej. Fyfan asså. Deprimerande.

Hej förresten, det var ett tag sen igen nu. Patricia påpekade detta igår. Högt räknade hon dagarna sen min senaste text. En vecka.
Kan rapportera att mina luktärter har slagit ut, jag har köpt en bänk att ha min impulsinhandlade bluray på/i, andra quizet i raden har avverkats, det har varit lite fest och jag har pratat med en okänd gubbe på en busshållplats. Förra gången jag socialiserade med nån på den hållplatsen var det en trevlig gammal dam. Hon och jag hade det riktigt gemytligt när vi likt två feta och alldeles för korta giraffer stor och sträckte oss efter körsbären från trädet jämte. Nu var det en gubbe.. Han var inte lika trevlig. Jag satt på bänken inne i kuren, han satt jämte. Jag kände hur han stirrade.. Jag skrev ett sms. Efter en ganska lång tystnad sa han högt och välartikulerat:
- Ja. Du doftar ju väldigt gott. MEN du har lömska ögon. Det är synd. Han nickade allvarligt och sakta när jag tittade upp.
Det är nog första gången nån har sagt att jag lömska ögon. Jag fick ju givetvis gå till botten med detta påhopp. Han visade sej ha en aversion mot gröna ögon, det var bara färgen alltså. Det gjorde att det kändes lite mer okej, men ändå.. Hårt. Ingen vill väl ha lömska ögon liksom.

Jahapp! Dax att jobba lite. Bjuder som avslut på helgens finaste ord. Från en kille som kommer ut från ett av toabåsen på Trottobar och uppriktigt bekymrat säger till sin vän som står och tvättar händerna:
-  Helveteasså Danne.. Tycker inte du det är jobbigt som fan när man inte kan spola ner bajset? När det bara ligger där och flyter omkring på ytan som enajävla barkbåtar? Varför sjunker det inte? Va?

Kärleksänderna

Jag har förresten äntligen fått reda på vad fåglarna som brukar hänga i trädgården här utanför är! Tack till Monica för det.

Dom är alltså Gravänder. Stora, tjocka och väldigt söta! Dom går omkring på gräsmattan och kuttrar och är kära i varandra och käkar sniglar och kollar läget. Verkligen jättetrevliga! Jag var sugen på att skaffa höns ett tag, men ett förälskat gravandspar går ju helt klart minst lika bra.

Fan, nu blev jag sugen på gravlax.. Dang!

Torkykvinnan m.fl.

Varför springer jag alltid på originalen?

Dras dom till mej? Man kan ju verkligen undra asså. Och man kan ju även börja undra om det kanske inte är dom som är dårarna, utan kanske jag själv?

I vilket fall som helst hade jag precis duschat efter min simning. Det hade kvinnan jämte mej också. Jag kramade ur mitt hår medan hon gick bort till sitt badlakan som låg på kakelbänken. Det var ett megastort badlakan, därför gjorde det mej lite förvånad när hon direkt bara virade det om sin korta gråa page. Hon gjorde en turban om håret alltså och eftersom det var så mycke tyg i den där handduken så hängde det ner som en lång fet orm bakom henne. Hon hade lätt kunnat torka sej med den delen, men nejdå, hon valde istället att dra flera meter av pappret ur dendär automaten som sitter jämte handfaten. Torky, ni vet. Långa långa bitar på säkert tre-fyra meter vardera drog hon och använde för att gno sej torr. Alldeles säkert fanns det en anledning men jag tyckte ändå det var ganska funky. Lång tid tog det med. Och pappret som blev genomblött smulade och delade sej och fastnade i små bitar på hela henne. Dom borstade hon bort sen.

Man vill ju inte gärna stå där heller och glo som ett annat freak, men man kan ju verkligen undra. Varför göra det enkelt för sej när man kan vara sjukt omständig liksom..? Kanske är det jättebra att torka sej med papper? Har nån testat? Kanske hade hon nån sjukdom som krävde det? Ingen vet. Om jag ser henne göra det nån mer gång ska jag fråga.

Det var dessutom två damer i bassängen som demonstrativt pratade lite för högt om att dom inte gillade när andra simmade om dom. Och speciellt stressande var det med sånna som hade simglasögon som inte höll sej i räserbanorna där dom hör hemma. Den sidan av poolen vi befann oss i var ju trots allt avsedd för motionssim, inte tävlingsträning.
Jag har simglasögon och jag körde om dom flera gånger. Jag var ett stressmoment. Det var fullt i den enda räserbanan och jag har glasögonen i huvudsak för att inte mina linser ska åka åt helvete. Jag simmar dessutom sakta som en dräktig sjöko så i den smala höghastighetsbanan hade jag varit ett mörkt skämt. Men jag var helt klart stressande. Stackars kvinnor. Dom hade det körigt.

Sjökor är för övrigt väldigt söta. Jag känner mej inte det minsta olycklig över att kunna jämföras med en sådan. Den runda platta svansen och den snälla tjocka nosen är speciellt tilltalande.

Hajflickan

Ställde mej i köket och tänkte precis påbörja en bastat lunch.

Inser då att klockan inte ens är tjugo över tio. I min värld var den runt två. Jag går uppenbarligen upp för tidigt på helgmornarna. Typiskt. Och hungrig som fan är jag! Vad göra? Konceptet mellanmål (Mellis (del II)) är utom min värdighetssfär.

För övrigt. Jag var helt övertygad om att jag hade nått den respektingivande ålder då man exempelvis har slutat få fler tänder. Men ännu en gång har jag haft fel. Det händer ju ganska ofta. Längst in, så långt in att jag trodde att det inte kunde få plats fler, får jag en till jävel. Smärta! Jag kan inte äta som folk. (Men jag var ändå inne på att cooka nåt som kräver tuggande nu) Har jag tur går jag ner nåt kilo på denna tillökning, men det lär väl aldrig hända med min tur. Man kan ju verkligen undra hur många tänder till jag ska få. Det kanske aldrig tar slut. Jag kommer se ut som en haj. Med tänder i flera rader innanför varandra. När jag är 60 har jag hela gommen fullpackad. Jobbigt att borsta. Då får jag nog allt krypa till korset och teckna detdär förbannade supportavtalet tandläkarna försöker pracka på mej varje gång jag är där.

Nu ska jag städa till mina hajar här hemma i akvariet. Dom kommer älska mej efter det. Lättköpt kärlek.

Lunchdårskap (Han i Audin)

Jag gör matlådor att ha med mej till lunch på jobbet ibland.

Oftast glömmer jag dom hemma när jag åker på morronen. Då är det tur att jag har ganska nära mellan stugan och kontoret. Man kan ju dock fundera på hur mycke billigare det egentligen blir med bensinkostnaden fram och tillbaka inräknad.

Anyways! Jag hade precis varit hemma och hämtat min lunch när jag stannade på vägen för att ta ett foto av en föredetta gullig ekorre. Det var en bred väg. Plats för åtminstone tre bilar i bredd. Inga stoppförbud eller gula linjer eller nåt. Jag stannade i kanten och klev ur. Gnagarn låg framför nosen på min Toyota och man hade lätt kunnat tro att det var jag som har avlivat den samt sugit av dess huvudhud. Så var inte fallet, då hade jag inte stannat, då hade jag åkt och tvättat bilen istället.

Jag tog min bild med mobilen och gick tillbaka. När jag satt där i sätet kom en himmelsblå Audi ifatt mej bakifrån. Och trots att det var god plats att köra om valde han istället att stanna typ 10 cm ifrån bakänden på min bil. När han insåg att jag faktiskt stod stilla gjorde han inte vad en normalt funtad och sansad bilist hade gjort – backat nån meter, svängt ut och kört om. Nejdå han hängde sej på tutan. Ihållande i typ 5 sekunder först. Sen paus. I den situationen hade kanske många skyndat sej på med bältet och rejsat iväg, men det fick lite motsatt effekt på mej och plötsligt bestämde jag mej för att jag inte var så hungrig längre. Jag hade faktiskt inte alls bråttom. Så jag stod kvar. Skalade demonstrativt en banan fullt synligt genom bakrutan. Killen i Audin tutade igen. Länge och ilsket. Pausade i kanske två sekunder och sen på den igen. Arg var han. Tillslut gav han dock upp, backade aggressivt tio meter bakåt i rasande fart och brände iväg förbi mej i gissningsvis 90 km/h på den breda 30-vägen.

Bifogar bild på ekorren. Observera vad komiskt huvudet och fötterna är skalade. Observera även att jag inte tänker laga en lunchlåda av den.


Return of the Monsters

Kommer ni ihåg spindeln som bodde inne i mitt badrum förra sommaren?

För er som inte har hört talas om honom så kan jag berätta att det var en stor varelse som man tittade på med skräckblandad förtjusning och respekt. Se bifogad bild.

Många tyckte att han förtjänade att dö. Inte minst mina vänner som duschade eller använde toaletten hos mej ibland. Man kunde liksom lätt få för sej att han skulle hissa ner sej i en tråd när man stod där inne med schampot rinnande längs ryggen och såg honom sitta i taket ovanför och glo. Creepy.

Jag dödade honom aldrig, däremot vallade jag in honom i en burk och sedan ur den och vidare ut på gräsmattan. Jag blev tvungen efter faktumet att vissa av mina bekanta meddelande att dom vägrade komma på besök så länge som monstret fanns inne i badrummet.

Anyways, jag tror att det har börjat bli lite ny spindelvakning. Kanske vårtecken? Jag får städa bort väv för jämnan numera. Dom börjar kliva ur sina vinterdvalesängar minsann! För övrigt har jag hört att man ska va glad om man har spindlar hemma, för det betyder att man inte har mögel. Eftersom spindlar vägrar bo på mögelställen. Så det så.

Boot Camp Fool

Nu är klockan över halv tolv och jag har precis ätit frukost.

Lite för sent enligt min mening just nu. Hela dan försvinner ju. Plötsligt är det kväll och man har inte gjort nåt.

Jag har inget emot att sova länge, ligga kvar i sängen till sent och mysa, men det känns ju lite som att det inte är nåt man har speciellt mycke för om man är gör det ensam. Eller hur? Så då kan man lika gärna strunta i det och komma upp i vettig tid, göra nåt vettigt.

Min plan var egentligen att jag skulle varit på TK vid det här laget. Men så blev det ju inte. Jag sitter ju här och, hör och häpna, lyssnar på kranen inne i badrummet som faktiskt har börjat droppa nu. Miracle! Det finns alltså hopp. Tur det, för jag hade fan börjat tappa sugen. Men jag tänker inte ropa hej innan nåt är grönt, no sir! Det är nåt jag har slutat med sedan länge. Eller åtminstone sen nåt år tillbaka. Men det finns ju dom som säger att man faktiskt bör ropa hej för tidigt, för då hinner man vara lite glad innan man blir besviken. Vet inte asså. Skeptisk. Tycker smällen tenderar att bli lite för extra hård om man har ropat för tidigt, jag har ju testat lite olika varianter nu.

Anyways. Jag ska försöka gräva upp bilen snart och ta mej in till nånform av träning. Jag har kommit på att jag är lite kass på att träna när jag märker att jag gör det. För mej krävs det lite att man lurar i sej skiten. Lite som en tjurskallig unge som ska ta medicin och får sina tabletter krossade och utblandade i chokladmousse. Chokladmousse klockan halv åtta på morgonen, innan det är dax att gå till skolan. Inte alls misstänkt liksom..
Det var bra att ha hästar. Då märkte man inte riktigt att varje dag i stallet var som en dag i ett boot camp. Ridning och ryktning och hämtning och mockning och sopning och lastning. Jobbigt som fan! Men samtidigt trevligt. Och varje dag dessutom, inte lite sporadiskt ett par gånger i veckan. Starkt och fit blev man, helt utan att tänka på det! Nu är det lite värre. Jag får hela tiden hitta på nya sätt att distrahera mejsjälv. Oftast funkar det med Spotify, men tyvärr slutar det ibland med att jag istället stirrar alldeles för länge på nån annan som tränar. Får se var jag hamnar idag!

Bifogar svingammal bild på mej (ja, i dåligt våfflat hår) och Koffe.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress