Tagg skolan

Fet & Halt

Kommer ni ihåg i skolan? På gymnastiklektionerna på mellan- och högstadiet?

Minns ni att där alltid fanns ett par tre tjejer som inte var med på lektionen? Ofta var dom något överviktiga till feta och i nio fall av tio skyllde dom att dom hade stukat foten. Därav publikplatsen.

En sån var jag. Jag avskydde idrottslektionerna. Mest på grund av att det alltid skulle spelas en massa jävla bollspel. Jag var och är fortfarande som bekant vidunderligt talanglös på allt som har med bollar att göra. Anyways, jag sa ofta att jag hade vrickat foten. Läraren sa att det var okej, jag kunde ta det lugnt och hjälpa till med att räkna poäng etc. Ni ser alla synen va? Visst minns ni? En fet tjej i skitstora plastbågade glasögon som med dåligt fejkad hälta linkar omkring med en visselpipa, en penna och ett block. Och med två sånadär röda tygband i kors som patronbälten över bröstet. Fast töntigare. Alla har sett det.

Som sagt, jag var en sån. Dit jag vill komma är att jag sannolikt aldrig faktiskt har stukat foten, på riktigt. För jag gjorde det idag. Det var nåt av det värsta jag varit med om. Trampade snett påväg ut till brevlådan här på jobbet. Det krasade högt i foten och mina ben vek sig av smärtan. Jag blev som en såndär leksaksfigur man kan trycka på undertill så benen blir slaka och allt faller ihop. Jag var säker på att jag hade brutit nåt. Hela benet darrade, vristen svullnade upp som en fluffig boll, jag blev blek och svettig och trodde spyan var nära. True story! Klent som fan hör jag ju såhär i efterhand, men det GJORDE verkligen skitont. Jag kan inte gå nu.

Men det jag egentligen egentligen då vill säga är att jag NU inser hur riktigt sugiga mina imitationer av en stukad vrist måste varit. Att mina lärare trodde på mig är stört.. tänkte jag säga, men fattar ju såklart att dom inte trodde det minsta på mig. Dom sket bara i det och pallade inte ta diskussionen. Såhär retroaktivt skäms jag över min pinsamma och dåligt spelade skada. Tänk va, vilken liten förljugen lat jävel man var. Jag borde varit med på gympan. Det finns inget direkt attraherande i en haltande fet flicka. En uppenbart bluffhaltande fet flicka dessutom.

Jag var förresten inte bara tjock och lat, jag var även en dryg besserwisserpluggare. Ni kommer väl ihåg inlägget ..med Bilden? Läses här om man har glömt: 2A

2 A

Jag kommer ihåg en gång på lågstadiet.

Skolan jag gick i heter Kyrkskolan, inte för att den är religiöst präglad eller så, nejdå, det är bara för att den ligger jämte en kyrka. Söndrums kyrka.

Anyways så hette våran fröken Siv. Hon var kort, lite kutryggig, hade alltid rött läppstift och kofta och hon tyckte nog egentligen inte så mycke om mig. Jag tror jag provocerade henne. Jag var en sån dryg jävel som tyckte det var skoj att gå i skolan och som hela tiden skulle visa att jag minsann hängde med och kunde. Men hon fick ju försöka vara trevlig mot mig ändå eftersom hon trots allt var min fröken.

En gång jag minns speciellt var när hon stod och skrev med sin krita på tavlan. Siv hade förresten en blå träpall som hon stod på ibland när hon skrev på sin griffeltavla. För hon, som sagt. var kort och kutryggig. Vi barn skulle sannolikt skriva av det hon satte ihop denna gången. I våra blåa linjerade häften. Kan man skriva i tvåan? I vilket fall,  medan det krafsades loss med kritan på tavlan stod hon framför texten. Jag blev frustrerad eftersom jag inte kunde se nåt annat än baksidan av hennes lila kofta:
– Siv, akta. Jag ser inte.
- Snart Emma.. [skrivskriv]
- Siiiii-iiv.. Jag seeeer intee..
- [skrivskrivskriv]
- Siv akta!
- Vänta lite Emma.. [skrivskrivskriv]
- Siiiiiiv jag ser inte!
Då snapade det för Siv som egentligen var en tålmodig äldre kvinna. Hon vände sig mot mig. Ovanför hennes kortklippta mörka tantfrisyr tornade ett svart moln upp sig, hennes blick var stirrig när hon halvskrek med gäll röst:
- JAG SKAAA AKTA MEJ EMMA!! JAG SKA BARA SKRIVA KLART FÖRST!!! OM DU BARA KAN LUGNA DEJ LITE!!? KLARAR DU DET TROR DU!!!?

Jag blev rädd när Siv plötsligt went mental on me och insåg att jag hade varit tjatig. Ångest. Och jag var förtvivlad över att jag, i min excitement över att få läsa vad hon skrev, inte hade uppfattat min egen tjatighet. Dålig stämning. Mina ögon fylldes av tårar som dom alltid gjorde i pressade situationer Barn vs. Vuxen.

Det fanns en pojke i klassen som utgjorde mitt största hot. EN. Han var också en sån som hela tiden skulle vara duktig. Precis som jag. Han och jag tyckte inte om varandra, såklart, det är väl så det brukar funka om man är för lika. Vi var lika dryga. Han vände sig mot mig och väste:
- Hah! Där fick du, sen fortsatte han skriva i sitt linjerade häfte. Evil. Sånna var vi. Barnen i A-klassen.. Eliten.

Jag  sa inget mer på hela resten av dagen. Det var inte en av mina bästa stunder.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress