Tagg restauranger

Ta med mig! Jag är snabb & trevlig!

Jag borde åka nånstans. Resa iväg till nåt awesome ställe och kolla på grejer och andas lite annan luft. Insåg precis detta efter att ha kollat på Sophias mysiga detta-är-en-schysst-marockansk-restaurang!bild på Instagram. (Se bild.)

Folk i min omgivning åker till ställen! Sen berättar dom om sina turer för mig. Nu senast; Indien, Island och Irland. Och nu när jag fick ner dom i text inser jag även att det är tre länder på I. Hmmm.. Är det ett tecken? What does it meeeeaan?? Oavsett. Jag hade behövt åka nånstans. Jag vill äta god mat, gärna kolla på norrsken som enligt vittnen ska vara magic, bada i mysigt vatten, klappa nåt gulligt djur, förundras över fräsig natur, kanske åka på en båt, kanske fiska en fisk och kanske få prata med trevliga människor.

Sorgligt ändå kan tyckas. Man kollar på en bild (Jag har förresten snott hennes bild utan att fråga om lov… fast nu frågade jag. Retroaktivt. Efter publicering.) från nån annans liv och blir påmind om bristen på ens egna? Hehe, misslyckat. Fast nää… Nu ska jag inte vara sån. Jag är inte bitter egentligen. Jag tycker faktiskt att jag har ett liv ändå. Jag behöver bara andas lite på ett annat ställe i några dagar, tror jag. Så. Vem tar med mig nånstans?? Jag är redo! Any time. Alltid klar! Jag har en snygg lila resväska som står i min garderob och bara väntar. För tillfället är den visserligen fylld med Weber grillbriketter, men det kan jag styra upp fort! Vi kan ta min bil till flyget. Det bjuder jag på.

Jag är dessutom ett ganska trevligt resesällskap. Oftast glad, gosig, aldrig sjuk, äter allt utan att bli kass, fascineras av allt, klarar av att prata med folk, är inte rädd för skumma situationer eller djur, kan betala för mig, sover bra var som helst, kräver inget fancy och har inga allergier. Perfekt! Eller hur? Ett problem kan dock vara att jag inte kan spontanvara borta allt för många dagar. Helst inte fler än max en vecka… Kan ni leva med det?

Andra rundan

Igår var det julbord igen! Andra för i år. Hela jobbet med respektive. Mkt trevligt tyckte nog dom flesta, med min hosta och hals som enda undantaget.

Idag låter jag som Bengt Magnusson, eller nej, det gjorde jag när vi åkte hem igår. Nu är det mer åt Marge Simpsonhållet. Jag hade med mej två olika typer av hostmedicin. Smart som jag emellanåt är hade jag hällt över av den flytande varianten från min stora ostängbara bruna apoteksbutelj  till en liten tom snapsflaska innan jag åkte. Perfekt att ha i väskan! Denna hamnade så småningom på bordet bland alla andra små snapsflaskor och nån gång i halvlek tog den också slut när Henke i chock till följd av den fruktansvärt vidriga nubben han fick fatt på intog den.


Anyways, kvällen avslutades dramatiskt med att jag ramlade ur sängen i ett bakåtkullerbyttemove och dagen idag började minst lika actionfyllt med att Freddy smällde i lilltån i badrumströskeln och slajsade upp sitt nagelband. Bloodshed and pain! ..Fasen jag skulle ju tagit en stark bild som kunde fått vara med nu. Merde.

Påväg hem nu nyss hamnade jag mitt i ett mindre krig här på gatan. En röd Volvo stod parkerad vid sidan av den smala vägen. Bilen som körde framför mej skulle precis ta sej förbi när ett barn i baksätet på den stillastående smäller upp dörren som den passerande Opeln givetvis drar rätt in i. Det blev skit av dörren, termiten började gråta och jag kände att det var bäst att stanna och avvakta. Gubben i Opeln kastar sej ur och ryter åt pappan i Volvon:
- Vadfan göööör ni!?
- Det var ju du som körde rakt in!!  Du får väl se dej för!?! svarar pappan upprört.
- Jamen det är ju JÄVLIGT lätt att förutspå att nåns ungjävel ska drämma upp dörren på vid gavel precis när man passerar!? VA!?
- DU KALLAR INTE MIN SON FÖR UNGJÄVEL!!!

Ilska. Och Ungjävlen grät högt inne i baksätet. Drama.
Jag backade 20 meter till första bästa korsande väg, vände och körde bakhållet hem. Känner nu att jag borde tagit en stark bild på det där också.

TurboLax de Luxe

Emmeli har varit här över helgen.

Ganska svårt att skriva om. Vi har liksom inte gjort nånting egentligen. Vi har från det att hon klev av tåget konstant ätit.

Gick ut stenhårt med julbordspremiär på Wild West. Emmelis första julbord ever fick jag reda på halvvägs in i måltiden och försattes i omedelbar chock. För mig som snittar typ 5 av dessa säsongens smörgåsbord varje vinter är det helt oförståeligt hur man kan vara nästan 25 och fortfarande oskuld på detta plan. Nu är hon dock befriad tack vare Freddy som bokade in oss och mig som proffsigt guidade henne igenom proceduren. Jag passade även på att döda två fåglar med samma sten och plockade henne på åloskulden när vi ändå var på g. Så nu kan Emmeli stolt säga att hon för första och sista gången har ätit den långa feta rökta fisken.

Min besökare är även känd för att ofta prata om sina toalettvanor. Det är charmigt. När hon fick reda på att det vankades julmatsbonanza blev hon dock rädd. Fallet var så att stackars Emmeli just i dessa dagar led av en svår förstoppning och hade inte varit på toa på närmare fem dygn.  Jag förklarade, oförstående men med välvilja, för henne att det givetvis skulle lösa sig, bokstavligen, i samband med att julmaten intogs. En extra slev grönkål lades på hennes stora tallrik för säkerhets skull. Det funkade inte.

Dagen efter tog jag med henne till den stora julmarknaden på Wapnö Slott. Vi botaniserade bland tomtar, glasgrejer, silverprylar, stickade mössor, virkade grytlappar, svarvade ljusstakar, hus för fåglar och framför allt en fruktansvärd mängd mat. Vi provsmakade hundra olika korvar, hundra olika ostar, hundra olika honungssorter, sillar, renstekar, rådjursfioler, kolor, syltar, brödbitar, marsipangrisar, glöggsorter, kryddpastejer, äpplen, polkagrisar, muster, patéer, chokladbitar och allt möjligt mer. Ovanpå detta åt vi en trevlig slottsmåltid med en stor skål gröt, skinkmacka och våffla. Man kan säga att vi konstant tuggade i 5-6 timmar. Men inget hjälpte Emmelis mage. Hon bara fyllde på. Hon började likna luftskeppet Hindenburg och jag fruktade den kommande explosionen.

Så jag släpade med henne till apoteket och tvångsinhandlade laxermedel deluxe. Vi åkte hem och första kuren intogs på mina stränga order i slutscenerna av Så Mycket Bättre. Sedan bröt helvetet lös. Det var lite synd om henne faktiskt. En mörk medeltida känsla lade sig över mitt lilla hus. Jag kände mej lite evil. Det var nästan som i Dumb & Dumber. Jag kände mej som Lloyd som lurar i stackars Harry en kopp TurboLax. Hur han i bilen på väg till dejten känner hur det smäller till i magen och sen jävlar!
Vi tittade på filmen på Tv 4. Heartbreak Hotel. Jag såg hela. Emmeli såg nog ungefär 10%, resten av tiden spelade  hon spel på sin iPhone inne på toan. Kvidande och svettandes och med jämna mellanrum mellanspolandes.

Kanske är detta ingen konstig situation för många av er. Men när man tar en superlaxeringskur en lördagkväll och dessutom hemma hos en vän, då är det svårt om det ska sorteras in i facket för Tragik, Högt Imponationsvärde, Mod eller Idioti. Nu är hon i alla fall frisk. Halleluja.

Shitasså!

Jag vet att det är klyschigt. Att många har fördomar om Den dumma Stockholmaren.

Jag försöker verkligen att vara neutral och se dessa huvudstadens invånare som vilka medelintelligenta människor som helst, men herregud, det är så svårt ibland!

Detta är ett samtal mellan de två unga kvinnorna som arbetar inne på ett fik på Centralstationen i Stockholm som jag fick den stora äran att överhöra medan jag åt min räkmacka.

De två står bakom disken och ”arbetar”. Den ena flätar den andras hår. Tydligen är de bekymrade över ett möte som chefen nyligen har haft med sin personal. Han verkar ha pratat om att det inte går lika bra som det gjorde förr och han har sannolikt uppmanat sina baristor/smörgåsbredare/servitrisligg/brorsdöttrar att vara lite extra trevliga mot gästerna.

- Men asså det går ju liksom skitdåligt för dethär stället!
- Men asså jag kan verkligen fatta det! Liksom 35 kroner för en liten latte. En liten! Det är ju inte vi som är otrevliga mot folk! Det är ju han som är helt fucked i prissättning!
-  Jag veeeet, inte konstigt liksom när det är som det är. 22 kroner för en chokladboll! Okej, den är stor, men folk tycker ju det ÄR dyrt!
- ..Lätt att va trevlig mot kunderna när dom bara klagar liksom.
- Det heter faktiskt gäster.
- Whatever.
- I vilket fall som helst lääääär det ju vara Sofia han menar som är otrevlig. Asså jag fattar inte varför hon jobbar här överhuvudtaget!
- Nej jag veeeeeeet. Och liksom hur gammal är hon?? Typ 35 eller nåt! Han borde ju fatta att det är för gammalt. Liksom så gammal personal på ett fik? Biiiiiig NO!
- ..Hon är ju liksom dryg också..

Killen på bageriet bredvid går förbi. Han hojtar glatt till de två bakom disken som nu är i full färd med att måla naglarna respektive skriva ett sms.

- Gomorron tjejer!
- Vad sa han?
- Vet inte. Jag hörde inte. Lär ju vatt nåt drygt typ..
- Ajagveeeet! Han är fan dryg asså! Aldrig glad och trevlig liksom!
- Shitasså.. palla va sur HELA tiden liksom.

Kanske är det mina fördomar som ger mej en speciellt negativ bild av detta cafés personals intelligens. Kanske är det mina fördomar som i kombination med deras superstockholmsdialekt dömer ut dessa två stackars individer och sorterar in dom i Lite Korkad-facket. Kanske är det min uppfostran som har varit sträng när jag tycker det heller inte känns helt okej att stå bakom disken och fläta sin medarbetares långa krulliga hår bredvid mackorna, samtidigt som man spyr galla över företagsledningen, företagets priser, kunderna och till och med grannbutikens personal. Speciellt när det sitter gäster inne i lokalen som hör vartenda ord. Men det är säkert bara jag som är känslig.

Nu ska jag laga mat. Stora köttstycken och rödbetor!

Lunchskola

Förresten, jag har inte berättat om kärringen på Takenaka va?

Nu menar jag inte nån av kvinnorna som jobbar där, för dom är trevliga. Jag menar damen med tvångssyndrom som tillrättavisade mej på min lunch.

Jag satt vid ett av borden på innergården, väntade på min mat och skrev ett sms. Jag höll telefonen med båda händerna eftersom jag hade den i liggande läge, skrev med båda tummarna och stödde mej med armarna mot bordsytan. På andra sidan gången, två bord bort satt en kvinna. Hon lutade sej framåt, mot mej och sa högt och tydligt med en uppfostrande besk ton:
- Duue.. Du tar ner armbågarna från bordet va.
Jag tittade förvånat upp på henne och per ren automatik flyttade jag mina armbågar från bordet.

Jag jobbade vidare med mitt sms. Jag såg hur damen surt fortsatte att stirra på mej. Till en början försökte jag ignorera, men hennes blick brände som solen genom ett förstoringsglas på en myra. Jag sneglade på henne. Hon spände sin vassa syn ännu hårdare i mej. Jag tittade upp och frågade:
- Ja? Var det nåt mer…?
Hon såg barsk ut. Såg på mej som att jag var lite efterbliven som inte kunde räkna ut vad det var hon ville. Så sa hon, lugnt, men i en ton beskare än T-Röd:
- Duue.. Du vet att mobiltelefoner är MINST lika beroendeframkallande som cigaretter va?
Innergårdens övriga matgäster såg på henne. Och på mej.

Sen kom min mat. Och hennes med. Vi pratade inte med varann mer.

Mörker

Tänkte prata lite om vädret. Tråkigt kan tänkas, men dock nödvändigt i dessa dunkla tider.

Helt klart på minussidan just nu är ju kylan asså. Jag brukar inte frysa men eftersom jag sitter på mitt kontor hela dagarna och kvällarna har min hjärna inte riktigt hunnit kalibrera sej efter rådande klimat.

Detta resulterar bland annat i att jag glömmer ta jacka på mej när jag åker iväg nånstans. Kommer tex alltid att tänka på det när jag svänger ut på 90-vägen mot jobbet på morronen och tänker: -Juste. Jag har ju inga kläder. Det är däääärför det är så kallt.. Fan vad det regnar! ..Hoppas inte jag krockar eller nåt så jag blir tvungen att gå ur bilen.
(Och på tal om detta finns ju mitt inlägg om saker man ska ha i bilen enligt paranoida körskollärare! För er som är sugna på lite ytterligare.)
Eller när jag efter spinningen inser att jag i halvstorm och snett regn måste gå 200 meter i ett av svett dyngblött tajt bomullslinne och ett par cykelbyxor gjorda för varmt inomhusbruk för att komma till min bil. Inte helt hundra.

En postiv grej med vädret är dock att även om det är svinkallt och allmänt omysigt just nu så är det ju faktiskt ännu inte minusgrader. Dvs ingen is och ingen snö och inga vinterhjul. Det är bra. Jag hoppas det fortsätter såhär tills det blir vår och sen kan sommaren hooka på direkt. Hellre skitväder och plusgrader än snö och is och vinterhjul som man ändå bara använder under två veckor på året. Oavsett vilket vill man ju ändå vara inomhus liksom. Kan man lika gärna sitta i soffan med datorn i knäet och lyssna på The Commodores eller nåt annat som känns passande. Stuck on you! I’ve got this feeling down deep in my soul that i just can’t looooose!

Och på tal om skitväder, en annan sak jag tänkte ta upp är dethär med sushirestauranginvasionen i Halmstad. För ett par år sen fanns typ två, nu öppnar dom överallt! Nu finns det.. hmm.. snart sju! Insane! Liksom okej, att sushi är gott och så, men man undrar ju lite hur det ska tänkas funka i längden. Jag ger den jag och Eva var på idag, den nyaste, ett halvår. MAX! Kan det inte öppna en riktig indisk restaurang istället? Det är ju på riktigt nåt som fattas i denna stan! Och då menar jag inte nåt mainstream jävla asiatiskt hak som har thai- kina- OCH indisk mat. Det ska vara en med bara indiskt käk. Ett ställe som drivs av indier också! Inget halvtattigt skit.

sus

Får man ta lite till?

Så har ännu en helg i ens liv flutit bort. Anna har varit nere från den stora staden Landvetter och hälsat på medan Eva har flytt till nordligare nejder.

Vi hade stora festarplaner men såhär på söndagkvällen kan man konstatera att vi inte har gjort så mycke mer än käkat och glott på film och käkat ännu mer och sen sovit.

Det finns inte så mycke att rapportera egentligen, jag kände mej mest bara förpliktigad att skriva nåt. Men värt att berätta kan ju kanske ändå vara att jag hade glömt hur mycke Anna käkar. FRUKTANSVÄRDA massiva mängder mat. Vi startade helgen med att intaga en fin måltid på en av Halmstads verkligen inte billigaste restauranger. Nyss nämnda vän förklarade för tjejen som serverade oss att hon var mycket hungrig varpå hon blev rekommenderad oxplankan. Hon passade på att fråga om man fick in en till om man ändå inte blev hungrig. Tjejen i förklädet och slipsen log överlägset i mjugg och sa att det skulle hon absolut få.  När jag och Freddy hade ätit knappt hälften av våra rätter tog Anna in planka nummer två och fick in även denna i sitt pajhål. Sweet.

På Burger King tidigare idag åt hon fyra hamburgare.
-Va?? Ska du ha FYRA stycken??
-..JA?!?
-…!
-Det är helt normalt! Menar du att DU aldrig har köpt fyra burgare!?
-Eh, NEJ!? Det har jag fan aldrig gjort!

Jag blir lika förvånad varje gång faktiskt. Jag måste även passa på att understryka att hon inte är överviktig på nåt sätt. Hon har inte heller binnikemask eller annan parasit som tar hand om födan åt henne. Däremot är hon laktosintolerant vilket hennes omgivning får så brutalt ta del av varje gång nåt mjölkproduktigt bearbetas i hennes tarm. Bifogar en bild så ni själva kan se att hon inte är en tjockis.

11

Cola?

china-woman-figure1Samtal mellan mej och den asiatiska kvinnan på restaurangen. Och jag försöker mej inte ens på att stava hennes brytning, ni får använda er fantasi.

Jag: -Hör dessa sopporna ihop med förrättsmenyn?
Kvinnan: -Ursäkta?
Jag: -Sopporna? Är dom förrätter eller varmrätter?
Kvinnan: -……..Coca Cola?
Jag: -Va? Nejnej. Ingen cola! Kan man ta en soppa som förrätt?
Kvinnan: -…Ursäkta?
Jag [talar extremt tydligt och långsamt]: -Jo jag undrar, dom här sopporna, kan man få dom som förrätt? ..Att äta innan varmrätten?
Kvinnan: -…Eeeem.. inteee.. ….Ursäkta?

AAAAARGH!!!!

Jag: -Går det att få soppa… Äh skitsamma, jag tar nåt annat..

amburgesa

amburgesa1Jag kan inte riktigt sätta finget på vad det är, men nånting spårar ur i 10 fall av 10 när jag kommer in på en av stadens krogar.

Det är som att nånting yttre tar över styrandet av min vilja och jag är bara in for the ride, som alltid utvecklas till en total besvikelse. Sjukt lamt!

På stället har dom god mat. Inte stans bästa, men inte heller stans sämsta. Den är helt okej. Bortsett! Bortsett från deras hamburgertallrik. Allt annat på menyn är bra – hamburgertallriken är kass. Eller okej, den är inte helt kass, men om jag jämför med det otalet burgare jag ätit på andra restauranger så har den inget att sätta emot. Nu snackar jag inte om snabbmatställen typ McD och Max då, det är hederliga medeldyra restauranger vi jämför med nu.
VARJE gång vi kommer dit är det samma sak, utanför säger jag att denna gången ska jag INTE ta hamburgertallriken. För jag VET att jag inte tycker om den. Sen stegar vi in.

20 minuter senare sitter jag där med burgarjävlen liktförbannat! Det är som att jag försätts i trans när menyn bärs in och det ska väljas. All text på sidorna blurras och scramblas, all text UTOM den som säger ”klassisk cheeseburgare med dressing, lök, tomat, sallad och klyftpotatis/färska pommes”. Och eftersom det är den enda texten som går att läsa måste jag ju rimligtvis välja den.

Och det är inte så att jag inser det direkt heller, inte ens när dom kommer in med den. Man tänker ju att efter alla dessa år av restaurangbesök, för vi är faktiskt väldigt duktiga på att bränna ett antal tusen i månaden på lite lyxigare, icke hemmalagad mat. Man tycker ju att jag kunde utvecklat nånting i mitt sinne som driver mej till att, när servisen är påväg iväg med vår order, ropa nåt i stil med:
-NEJ!! Vänta! Kom tillbaka! Jag ändrade mej! Jag vill ha nåt annat! Ge mej nåt annat! Du kan välja själv, bara inte hamburgertallriken!

Men nejdå.. Och den ser jättegod ut när dom kommer in med den! Faktiskt. Men redan efter första tuggan minns man. Då rasslar det till i skallen och kugghjulen börjar snurra igen när hjärnan vaknar till liv igen. När man har kämpat sej igenom en tredjedel av den hårt packade, solida massan av sammanpressad köttfärs är man proppmätt. Det är i detta skede jag börjar mata Filip med min burgare. Lägger över på hans tallrik och tänker att han ska käka upp den av bara farten med sin egen (goda) mat. Givetvis märker han att jag smugglar över till honom, men brukar va duktig och hjälpa till ändå. Det ingår faktiskt i de manliga åtagandena, att äta upp det inte jag orkar. Sist var det dock Freddy som drabbades..

Mer än hälften av potatisarna lämnas, så också två tredjedelar av burgaren. Och det är nu känslan av snålhet kommer krypande. Jag hatar den! Det är sällan den kommer, speciellt på restauranger. Men detta stället är fanimej ett undantag.. När jag sitter där med högen av rester kan jag tycka att det inte är värt pengarna. För det blir ju ändå över typ 250 kr med ölen till. Inte en förmögenhet visserligen, men dock. Bortkastat.

-Men varför säger du inte till? tänker många av er nu. Nej, det kan man verkligen fråga sej! Ingen undrar mer än jag. Men som sagt – Det är nåt som blockerar min hjärna varje gång vi går dit så, jag har inget bra att säga till mitt försvar och inte heller till servisen angående hamburgertallriken. Det är en bugg i mitt system. Sån nåtslags magnetfält som stör ut allting! Dessvärre. Skönt att få detta vädrat.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress