Tagg resor

Fire Airlines. Ok, Go!

På onsdag kväll bär det av mot Arlanda. För att på torsdag morgon flygas vidare mot Zürich, för att sen landa i Shanghai.

Jag har egentligen inte alls tid, men det får jag inte säga eftersom jag har vänner och bekanta som skulle kasta sej likt hungriga gamar över mina biljetter i fall av urbackning. Jag kommer inte backa ur, det är lika bra ni flaxar iväg med era tufsiga vingar. Sätt er i nån annan kaktus och glo!

Jag är inte det minsta flygrädd, men igår såg jag en dokumentär om flygplansbränder. Dom pratade massor om den hemska brandolyckan som hade utbrutit i ett plan som inte ens hade hunnit lyfta. China Airlines. Vad passande va? Smooth. Eller jag såg inte ens programmet! Jag låg i sängen och så gott som sov och mina öron tog duktigt in ljudet från tvn inne i rummet jämte. Som stora biltvättsvampar sög dom in statistik om överlevande i krascher jämfört med bränder, fallhöjder, giftgasmängder och sekundintervall mellan explosion och död. Fast sen somnade jag ändå, mitt i. Och vaknade inte förrän tvn stängdes av, så jag fick aldrig veta om det slutade lyckligt eller inte. Sannolikt inte.

Det är egentligen inte själva konceptet flygolyckor jag är orolig för faktiskt, men när jag snöar in på hela grejen kring eventuell pinnavtrillning, vad som skulle hända med allt och alla om man bara plötsligt ofrivilligt kastade in handduken.. Alla saker man skulle, när man ligger där och kvävs av brandrök, ångra att man inte sa, gjorde eller fixade. Alla obetalda fakturor, alla saker man hade lovat att ordna, alla saker man ville se, känna och uppleva. Det är den biten som kan ge mej den där lite stirrande blicken emellanåt. Har absolut inget med flygplan att göra. Egentligen. Även om jag stannar hemma så kan jag ju liksom bli påkörd av en buss härutanför imorron, jag kan stryka med av allt möjligt, men så kan man ju inte hålla på och noja. Löjligt!  Men ibland provocerar man fram det.

Det är i alla fall vår nu. Officiellt. Får man väl ändå säga? Det är varmt ute, jag har köpt mitt livs första par vita byxor, par håller varann i handen på torget, krokusarna är nästan överblommade, solarierna är alltid upptagna inne på Meddo och projektet med barkaltanen på framsidan av mitt hem är påbörjat. Vårtecken. Eller hur? Vi får väl se. Ikväll ska jag leka med Anna iaf. Nice. Hejdå.

Onsdagsedge

Mitt visum har kommit. Jag är ett steg närmre kan man säga.

Till vår allas stora förvåning tyckte tydligen kineserna att det kändes helt okej att låta mej äntra landet.

Nyss var det en gubbe som lyckades kapsejsa sin truck utanför. Såg otroligt komiskt ut! En såndär liten babytruck. Han satt där inne i sin lilla hytt när ena hjulet hamnade i ett fett hål i marken och hela maskinen välte. Långsamt långsamt tippade den över för att slutligen ligga helt på sidan. Det gick så sakta och smooth att gubben lugnt hann ta sej ut, ställa sej i vältriktningen och med sina armar försöka mota det hela. Men det gick inte bra, den var nog för tung. Eller så sket han bara i det. Han lät den ligga. Efter ett jävla tag var han tillbaka med backup. Förmodligen hade dom passat på att ta sig en kaffepaus, kanske för att samla styrka, för män som kör arbetsfordon har ofta kaffepauser, gärna med en korvmacka till! Prickigkorv.

Tre karlar lyckades till slut med starka armar baxa den lilla trucken på rätt köl igen och den kördes tillbaka in på området. In i hagen till dom andra små babytruckarna. Man vet aldrig vad som kan hända här. Sist traktorkaravanen och nu detta! Lite edge sådär va.

Och jag inser givetvis att jag borde tagit en bild på spektaklet, men jag är ju inte direkt känd för min hjärna så här kommer istället en bild på den nya sidan i mitt pass.

NO < SWE

Sådärja. Väl hemkommen från weekend i den norska huvudstaden.

En trevlig vistelse strösslad med tunnelbaneåkande, dimsum, barnsnor, vinter, cocktails, stora bullar och inte minst obligatorisk väckning varje morgon nån gång mellan 05:40 och 06:15.

Huvudsyftet med resan var alltså, som tidigare nämnt, Robyn live in concert. Och jag är som sagt inget fan direkt men det var en mycket bra spelning! Hon är väldigt proffsig. Och det gör ju saken bara bättre att hon har samma skojiga frisyr som Lloyd i Dum & Dummare. Tack till Dominic för ordnade biljetter med asbra platser! Förbandet sög riktigt stor röv dock. Jag och Lina skämdes å deras vägnar. Det var fanimej pinsamt på riktigt.

Det är vår ute nu och dom säger att det ska bli varmt i helgen. Hoppas. Min redan trasiga själ behöver verkligen inte mer vinter. Den behöver tulpaner, påskliljor, gos, sol, en hel del pengar och framför allt lite mer plats, men det sista kan bli svårt. Ibland får man bara inse att man faktiskt inte får plats. Då får man försöka sikta på dom andra grejerna istället.

På tåget hem satt jag förresten jämte en kille som var fruktansvärt åksjuk. Han var grågrönvit hela vägen ut på händerna, darrade som en blöt kalv och kräktes mer eller mindre konstant i tre-fyra timmar. Jag tyckte så synd om honom att jag fick ont i hjärtat. Jag visste exakt hur han kände sej och gav honom två åksjuketuggummin och sa åt honom att inte stryka med. Hoppas dom hjälpte lite. Jag verkade tragiskt nog dock vara den enda i hela vagnen som faktiskt hade medlidande. Dom andra blängde argt på honom, muttrade haggigt och tyckte han var äcklig. Han kräktes dessutom näst intill ljudlöst så dom borde knappt hört nåt! Jävla kärringar. Jag blev sur. Jag ville ta hand om honom. Han led.

Bifogar en drös mediokra mobilbilder från helgens tripp. Håll till godo.



 

 

Torsdagsfeber

Jag måste bli frisk. Kvickt som fan.

Innan jag ens har blivit ordentligt sjuk. Men jag vet nog hur det kommer sluta.

Jag kommer lyckas knarka tillräckligt mycke Ipren och Panodil över helgen för att hålla det i schack, sen när jag är hemma och tillbaka på kontoret igen bryter helvetet lös. För man kan aldrig bli av med en dunderförkylning/influensaliknande sak på intåg. Man tror bara att det går. Men man skjuter bara på det. Får den att närma sej lite långsammare. Så är det alltid.

Ikväll åker jag till Oslo för att kolla på Robyn och för att säga hej till Lina och Kajsa som är mina småsystrar. Jag började min kurering igårkväll när jag kände att skiten var på gång. Ni vet när man får ont överallt. Varenda muskel är stel, lederna funkar inte som dom ska och man för sej framåt som en sinnesförvirrad säl med svåra förlossningsskador. Sen får man feber också. Jag låg på min spikmatta i nästan en timme, åt en karta Esberitox och en halv karta sånnadär små echineatrianglar. Tanterna på apoteket säger att man inte behöver äta båda sorterna, eftersom det inte gör nån skillnad, men jag kände att det nog inte var värt att chansa. Dom borde istället bli glada för merförsäljningen kan man ju tycka. Drack dessutom ett stort glas nasty Echinaguard, åt 6 vetegrästabletter, 4 Acaikapslar och tre Ipren. Sen gick jag och la mej och snetände totalt på cocktailen av alla peparat. Med feber dessutom. Skumt det där. Hur det fungerar. Hur man kan vara jättevarm, ha tre täcken på sej och ändå frysa som en dåre. Man känner sej aldrig så ensam i sin säng som när man har feber. Då vill man bli klappad.

Hoppas jag hinner fight denhär skiten innan den slår ut mej. Det ska bli kul att se Robyn iaf! Även om jag inte är nåt fan. Men konserter är ju så gott som alltid trevligt. Weekends också.

Jag borde fixa nån mat nu. Jag är hungrig. Men det är svårt när man är runt 90 bast och helt jävla ledbruten och öm. Tveksamt om jag ens klarar av att lyfta bort datorn från knäet nu när jag har skrivit klart detta. Typiskt. Jag får nog ringa brandkåren för assistans. Verkligen tragiskt. Nu ska jag sova lite innan det är dax att kliva på tåget och påbörja spridandet av infektionen via luften till övriga resenärer. Jag kan käka imorron istället.

Med smittsam lepra mot Kina

Mitt pass blev klart idag! Två dagar! Helt sjukt snabbt. Tack snälla men barska Polisen Maggan.

Hämtade det i förmiddags, stack inom fotografen och tog porträttbilder till visumet och nu har hela kitet postats vidare för vad det nu är dom gör! Snabba ryck.

För er som har missat det, det blev nämligen lite ilskna påhopp från min vänskara som ansåg sej ha blivit utestängda från mitt pågående projekt, så ska jag alltså åka till Kina. Därav panikfixandet av nytt pass och visumblanketter och allt vad som nu hör till. Kina alltså, Shanghai närmare bestämt. Och ännu närmare bestämt för att i huvudsak kolla på Formel1. Så nu behöver ni inte känna er ovetande och lessna. Ska dessutom bara va borta i fem dagar så ni behöver inte sakna mej heller! Typ över 20 timmars flygning, 4 dar och sen hem igen! Härligt.

Och eftersom många av er har läst om den hemska fotograferingen i tisdags, när jag som ett totalt osminkat och nollstajlat jävla ösregn klev in på stationen, tvingades posa och se sur ut, så bifogar jag här under protest resultatet. Sannolikt en av dom värre passbilderna jag haft och jag har avverkat en del nu. Dethär med att behöva se arg ut på bilderna är nåt jag inte riktigt gillar och mitt missnöje visar sej förhållandevis tydligt i bilden. Vad som inte syns däremot är gummislangen som sitter knuten runt min överarm, stickmärkena i armvecket, dom utflutna nåltatueringarna på fingrarna, dom avklippta smutsiga jeansen och alla sårskorpor på mina orakade ben. Men vet man om att även dessa attribut finns där så kan man lätt visualisera ihop det med ansiktsuttrycket.

I visumansökan kryssade jag ”JA” på att jag tidigare har straffats i Kina, blivit nekad visum förr, att jag har många svåra könssjukdomar, Spetälska samt olika typer av lunginfektioner som smittar lätt via luft. Hoppas dom släpper in mej.

Nomaden

Sex dagar utan vatten och fortfarande inte ett tecken på att det skulle lossna!

Börjar bli tröttsamt på riktigt. Jag städar lite nu. Det blir fort nåt som kan klassas som ett snuskhem om man inte har tillgång till H2O.

Det blir liksom lite som nånform av kemtvätt. Drycleaning. Som när man lämnar in en kappa till den där turken bakom disken. Det rengörs utan vatten. I mitt fall med spraykemikalier av varierande sorter och en handduk eller papper. Och sen får man tvätta händerna med en våtservett. Vet ni hur många våtservetter man förbrukar när man är utan vatten?

Och vet ni hur lite vatten det blir av snö? Det är helt osannolikt. Jag ställde in en 10 litershink full av vitt fluff, uppsamlat med min nya snöskyffel. När jag vaknade imorse hade det smält. Av 10 liter snö blev det knappt en liter vatten. Värdelöst.

Varje gång vattnet här hemma fryser förändras min väska. Innehållet blir nomadlikt. Det finns tanborste, schampo, balsam, deo, ansiktstvätt, tre par rena trosor, tre par rena strumpor, ett linne, ett eller två tröjombyten och laddare till mobilen. Dessa är inga konstiga grejer om man är en traveller, men att ha med sej all denna packning om man tex bara ska en sväng till Maxi eller in till stan.. Just in case om man skulle svänga förbi någon med en fungerande dusch. Allt som fattas är ett kokkärl och en träslev dinglande i en rem utanpå väskan och en dromedar som sällskap och riddjur. Jag kanske skulle ha med mej passet också när jag ändå håller på, så är det bara att dra på riktigt.

Normalt sett är jag inget direkt fan av konceptet vinter, men när vattnet fryser hatar jag det mer än någonsin. Jag vill också åka till nåt varmt ställe. Det känns som alla gör det nu. Har dom inte redan dragit så gör dom det inom ett par veckor.

Shitasså!

Jag vet att det är klyschigt. Att många har fördomar om Den dumma Stockholmaren.

Jag försöker verkligen att vara neutral och se dessa huvudstadens invånare som vilka medelintelligenta människor som helst, men herregud, det är så svårt ibland!

Detta är ett samtal mellan de två unga kvinnorna som arbetar inne på ett fik på Centralstationen i Stockholm som jag fick den stora äran att överhöra medan jag åt min räkmacka.

De två står bakom disken och ”arbetar”. Den ena flätar den andras hår. Tydligen är de bekymrade över ett möte som chefen nyligen har haft med sin personal. Han verkar ha pratat om att det inte går lika bra som det gjorde förr och han har sannolikt uppmanat sina baristor/smörgåsbredare/servitrisligg/brorsdöttrar att vara lite extra trevliga mot gästerna.

- Men asså det går ju liksom skitdåligt för dethär stället!
- Men asså jag kan verkligen fatta det! Liksom 35 kroner för en liten latte. En liten! Det är ju inte vi som är otrevliga mot folk! Det är ju han som är helt fucked i prissättning!
-  Jag veeeet, inte konstigt liksom när det är som det är. 22 kroner för en chokladboll! Okej, den är stor, men folk tycker ju det ÄR dyrt!
- ..Lätt att va trevlig mot kunderna när dom bara klagar liksom.
- Det heter faktiskt gäster.
- Whatever.
- I vilket fall som helst lääääär det ju vara Sofia han menar som är otrevlig. Asså jag fattar inte varför hon jobbar här överhuvudtaget!
- Nej jag veeeeeeet. Och liksom hur gammal är hon?? Typ 35 eller nåt! Han borde ju fatta att det är för gammalt. Liksom så gammal personal på ett fik? Biiiiiig NO!
- ..Hon är ju liksom dryg också..

Killen på bageriet bredvid går förbi. Han hojtar glatt till de två bakom disken som nu är i full färd med att måla naglarna respektive skriva ett sms.

- Gomorron tjejer!
- Vad sa han?
- Vet inte. Jag hörde inte. Lär ju vatt nåt drygt typ..
- Ajagveeeet! Han är fan dryg asså! Aldrig glad och trevlig liksom!
- Shitasså.. palla va sur HELA tiden liksom.

Kanske är det mina fördomar som ger mej en speciellt negativ bild av detta cafés personals intelligens. Kanske är det mina fördomar som i kombination med deras superstockholmsdialekt dömer ut dessa två stackars individer och sorterar in dom i Lite Korkad-facket. Kanske är det min uppfostran som har varit sträng när jag tycker det heller inte känns helt okej att stå bakom disken och fläta sin medarbetares långa krulliga hår bredvid mackorna, samtidigt som man spyr galla över företagsledningen, företagets priser, kunderna och till och med grannbutikens personal. Speciellt när det sitter gäster inne i lokalen som hör vartenda ord. Men det är säkert bara jag som är känslig.

Nu ska jag laga mat. Stora köttstycken och rödbetor!

Hold on

För att klamra fast vid nånslags värme ger jag er en bild från senaste resan.

Det är alltså jag (skräll) som matar bäbiskamelen Negro med ett Mariekex. Med munnen. Man skulle faktiskt nästan kunna säga att vi pussas. Om man ville säga det. Söt var han i alla fall. Jag däremot ser lite ut som en dåre. Jag skyller på Negros sjukt stixiga mule.

Om ni vill se resten av alla bilderna får ni kika på Fejsbooken. Där är ganska många. Bli min vän om ni inte redan är, när ni ändå håller på =)

Mammas fisgris

Ja, det var ju  lite tänkt att jag skulle producerat ett lángt inlägg här nu.

Jag och Anna sitter i hotellobbyn med varsin pay-and-playdator med världens uráldrigaste fornmine till Explorer att hanka sej fram med. Svárt.

Anyways. Flygresan hit i tisdags gick bra. Jag hade windowseat och Anna satt bredvid mot gángen till. Jag gick pá toa. När jag kom tillbaka hade hon snott min plats och somnat. Säkert väldigt genomtänkt eftersom sonen till den skánska mamman som satt jämte fast tvärs över gángen började bli rastlös.

Fram och tillbaka i gángen gick han. Svingade sej pá alla andras armstöd, ställde sej och stirrade pá en i ett par minuter innan han fortsatte med hävövningar mot ens ryggstödssida. Mamman var fullt upptagen med att kolla pá Meryl Streep i It´s Complicated.
Sonen gik fram och tillbaka, fram och tillbaka. Varje gáng han passerade slog han emot mitt högra knä. Han började dessutom ocksá avge illaluktande gaser. Det var ju lagom i tid nu efter maten. Han gick fram och tillbaka och fes och slog emot folks knän. Mammans film var slut. Nu tittade hon pá Vänner.

Efter ett tag sa pappan i familjen till sin fru att det nog var dax att háva in sonen. Modern tillkallade sej sin avkomma. Han klättrade upp i hennes famn och sa:
- Maaaaaammaaaaa jag fiiiser massor…
- Naaaaaw ääär du mammas lilla fisgris? ^^ svarade hon kärleksfullt pá lundaskánska utan R.
- Det luktaaaar… gnällde den rastlöse sonen.
- Neeeeeeeejdá älskling. Det göör inget, du har ju sá god fislukt! jollrade hon tillbaka och kramade sitt barn.

Helt jävla otroligt. Ungen fortsatte fisa. Anna fortsatte sova och jag tittade pá det lilla flygplanet pá displayen i stolsryggen framför mej som rörde sej typ en millimeter i timmen mot sitt mál.

Men! Nu är vi i alla fall här! Det är varmt som fan och jag har bränt mej i ansiktet men allt är frid och fröjd! Nu blinkar tidsräknaren. Jag áterkommer.

Återtåget

Jag har förresten varit på samma ställe som jag och Anna ska till nu innan.

Det var några år sen nu, men jag hoppas på att ändå kanske kunna känna igen mej lite. Man vet ju aldrig!

Det var jag, Lina, mamma, pappa, mormor och morfar som var där då. Jag kommer inte ihåg ett skit egentligen, men när jag tittar på fotona i mammas album finns det ändå fragment.

Här kommer två bilder! Som en start på semestern. OBS: året är 1988.. INTE 1997 som det står på bilden!

Mamma, mormor, morfar, jag och lina. På alla resor överallt var Spagetti Bolognese det enda i sak av varmrätt vi kids åt. Exotiskt.

Jag och pappa och desserterna

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress