Tagg parkeringar

Den Goda Medmänniskan

Jajjemen. Detta med Familjeparkeringarna igen då. Denna outtömliga källa till diskussion, irritation och underhållning.

Igår, när jag hade lastat in matkassen och satt mej i min lilla Toyota kom en pappa och hans ungefär en meter gamla son förbi. När de passerade på gångbanan framför mej stannade telningen och pekade och sa:
- Pappa! En räserbil!
Fadern svarade så demonstrativt högt att jag trots att det blåste storm och regnade och trots att jag hade dörrar och fönster stängda kunde höra tydligt:
- Ja. Och sånna bilar F Å R  I N T E  P A R K E R A  I  D O M H Ä R  R U T O R N A.

För det är det där med familjeparkeringarna är verkligen ett kapitel för sej själv i gråzonsboken. Det finns ingen lag på att man som ensam i en liten bil inte får stå där. Det är inget man kan åka dit för. Det bygger uteslutande på det goda svenska samvetet och det gör det lite extra heligt.  Det är barnen som gör det. Man litar på att gemene man har såpass gott samvete att han inte ställer sej där när han vet att risken att en mamma med ett barn kan tänkas komma lite senare och behöva platsen. Även om det är helt tomt ska man praktisera God Medmänniska och ställa sej 10 (extra breda) rutor längre bort från entrén. Man litar på att det fungerar så.

Jag och en vän pratade om det det där. Hon har barn och ingen bil (hennes kille har bil och hon en mililtärcykel). Jag har bil och inga barn (min syster har barn och jag akvarium). Hon frågade om jag inte kunde förstå att det var jobbigt och tungt att ta sej till änden av hela bilparkeringsoceanen med vagnar och kassar och barn? Jag sa att det kunde jag verkligen förstå (Obs: sant) men frågade henne om hon inte kunde förstå att det var jobbigt och tungt att lägga ut skitmycke sura pengar på att lacka om en sida på ens bil för att nån jävel har smällt upp dörren i den? Hon erkände att hon inte hade nån som helst förståelse för hur man över huvud taget kunde tänka så, men att det kanske var för att hon inte har körkort. Jag erkände att jag inte förstod charmen i barn riktigt, men att jag inte hatade dom.

Sen gjorde vi en snygg nyhetsankarövergång och med barn som röd tråd kom vi in på det där med alla bilder man ser överallt. Kompisar som lånar sina kompisars avkommor och fotar sej med dom. Hon tyckte det var gulligt. Jag tyckte det var kanske gulligt ibland, men lite creepy oftast också. Och sen kom vi fram till att anledningen till att det inte existerar en enda sån bild på mej är för att folk bara skulle kommentera med:
- Du passar verkligen inte som mamma. Skaffa aldrig barn, tack.
Sen skrattade vi. Men jag mest bara med munnen.

Och här följer några tips på andra texter jag har åstadkommit berörande familjeparkering.

Annas Maxi
Attitydproblem
Mamma Pappa Barn

 

Gubbkrock

Idag hände det! Idag, första lördagen i mars, gick det lite uppåt igen!

Anna har länge tjatat på mej att styra upp detta. Att det var alldeles för längesen nu och nästintill fått mej att åka rundor bara för att försöka forcera fram nåt. Men idag så!

Givetvis handlar det om en Maxiupptagning. Det var faktiskt längesen nu, men det är ju tyvärr inte nåt som går att krysta fram utan vidare. Även om jag besöker affären typ 4 ggr i veckan och man tycker att det bör vara goda odds så kommer det inte på beställning.

Jag hade varit inne en sväng och impulshandlat. Tulpaner, bröd, maizenamjöl, en fin rosa tandborste och lösviktssallad. Det var hysteriskt mycke folk. Man tycker ju att när det är fint väder och lördag runt lunch borde folk vara hemma och gå en promenad före middagen, men tydligen tänkte alla som jag och drog iväg för att handla. Det var fuckin mayhem på parkeringen. Fullt överallt, man kom varken ut eller in och när jag stod där och väntade på att bilar skulle flytta mej så jag kunde förpassa stridsgolfen till utfarten och vidare hem kom det som en skänk ifrån ovan!

Jag väntade på att få komma ut, med minst en bil bakom mej. En annan bil, en grön Passat, stod från andra hållet och väntade på att få komma in. Vi stod stilla för att en gubbe på gissningsvis 80 bast var påväg i sin bruna bil att backa ut. Rakt bak. Samtidigt som en annan oldie i samma ålder sätter sej i sin också bruna bil på precis motsatta sida och börjar backa rakt bak. De båda backar som sniglar helt rakt bakåt, mot varann. Jag och mannen i den gröna Passaten väntar snällt. Ganska länge. Kön växer bakom mej. Jag skriver ett sms till Freddy. Jag kollar på mannen i Passaten. Han grejar med sin mobil också. Jag tittar på bilarna som backar. Det går sakta som fan. Jag fipplar lite med radion. Bilarna fortsätter att backa motvarandra och i ungefär samma ögonblick inser jag och mannen i den gröna Passaten att det kommer gå åt helvete. Han stirrar på gamlingarna. Jag stirrar också. Och i EXAKT samma sekund tutar vi för att varna gubbarna i deras bruna bilar. TUUUUT!! Ingen av dom reagerar, de backar på. På varandra. I en otroligt låg hastighet men med en tillräcklig kraft för att trycka in bakändarna på deras bruna bilar precis lika mycke.

Mannen i den gröna passaten slår upp med händerna från ratten och gör hela ”Åherreguuuud! Här har jag väntat i ett år för ingentiiiing! Christ!”-gesten. Sen backar han bort och kör andra hållet in. Jag får snällt sitta och vänta, ty kön bakom mej är nu diger. De båda gubbarna kliver ut sina bilar. De går runt och synar skadan. Båda har gubbkeps, bruna byxor med pressveck och träkäpp med en såndär gummigrej från en krycka nertill för bättre väghållning. Och båda ser precis lika jävla lost ut. Totalt förvånade! HUUR kunde detta hända?? Vi backade ju så försiktigt! Det är VERKLIGEN konstigt dethär! De pekar och gestikulerar lite, skriver på lappar och pekar lite till. Sen tar de i hand och den vänstre kör in i sin ruta igen medan den högre segar på och tar sej bort från the crime scene. Bilar kör förbi och ut och allt är över. Det blev ett fint avslut på min förmiddag!

Har gjort en liten skiss över the damage för er som inte fattade hur det gick till. Jag vet att den inte är vacker och jag kan ibland själv ifrågasätta mina år av konstutbildning, men jag hoppas ni ska få ett hum om det hela. Det är jag i den gråa bilen.

Annas Maxi

vagnisJag lovade förresten Anna för ett tag sen att skriva om Maxi igen, men jag gjorde aldrig det.

Så nu får jag väl uppfylla hennes önskan och se till att få tummen ur. Även om det var ett tag sen just denna händelsen förgyllde slutet på min dag. Kvällen innan julafton för att vara exakt.

En man parkerar sin BMW X5 på den familjeparkeringen som är närmast entrén. Jag är påväg förbi hans bil precis när han kliver ur. Påväg mot entrén. Han låser och går åt samma håll.  En kvinna kommer bakifrån. Hon joggar för att hinna ifatt honom med en såndär ny flashig barnvagn med tre hjul och en ”registreringsskylt” som det står LORNA på. Hon halvropar:
- Hallå! ..Hallå! Ursäkta mej! Du, mannen i gröna jackan!
Han svarar inte. Vänder sej inte ens om. Han och jag och några andra har nått den där dörren i ingången som snurrar runt nu. En dam och hennes barnbarn (eller liknande i åldersföhållande) har på nåt sätt lyckats få stopp på alltihopa och vi får vänta utanför medan en kille i personalen grejar. Kvinnan med vagnen hinner i fatt och fortsätter:
- Du, ursäkta mej. Du tycker inte det känns dumt att ta en familjeparkering när här är knökfullt dan innan julafton och du är ensam i en liten sportbil eller?
vagnisMannen svarar inte. Vi andra som också väntar utanför dörren ser på kvinnan som med höjda ögonbryn väntar på hans replik. Men han säger inget. Vi ser på honom. Kvinnan med vagnen fortsätter:
- Jag tycker i alla fall att det känns väldigt oartigt. Jag kan förstå om det är helt tomt och en massa lediga platser, men nu är här verkligen fullt överallt. Och ändå väljer du en familjeparkering. Jag tror att många håller med mej när jag säger att det är ohyfsat.
Fortfarande inget svar från mannen. Några i skaran utanför den avstannade snurrdörren mumlar att hon har rätt och att det är oförskämt och förjävligt. Kvinnan fäller ner sufletten på LORNAs vagn och fortsätter:
- Jag förstår att det är svårt att tänka sej in om man inte har barn själv, men det är faktiskt väldigt mycket bökigare om man ska knöla med vagnar och kassar och dessutom måste gå jättelångt innan man kommer till bilen.
Några i den växande folkhopen hummar och nickar men säger inget direkt. Några mumlar också nåt om att hon få lägga av att tjata nu, att alla har fattat. Men hon fortsätter. Dock hinner hon inte så långt innan hon blir avbruten:
- Tänk dej själv om du hade haft en vagn med två lessna barn och fullt med kassar som du skull..
- MEN FATTAR DU HUR JÄVLA MYCKE JAG SKA HANDLA ELLER!?!? BARA LÄGG NEER!! JAG HAR EN JÄVLA LISTA OM ÄR TYP EN JÄVLA HALVMETER!!! HUR LÅNGT TROR DU JAAAAG ÄR SUGEN PÅ ATT GÅ!?!?!?!!?

vagnisAlla, och framförallt kvinnan med vagnen som det står LORNA på, tittar med stora ögon och gapande munnar på den unga mannen som plötsligt blev så ilsken. Han vänder sej tillbaka och stirrar stint rakt in genom glasen i dörren. Det är tyst en liten stund sen säger en gubbe som puffar på sin pipa:
-Duuuueee.. Du kanske skulle tagit en kundvagn till din halvmeter långa lista! Heheh!
Precis då åker dörren igång igen och folk beger sej in i butiken. Kvinnan väntar lite, sen kommer hon också. På behörigt avstånd från mannen.

Stoppförbud

friparkeringOkej, det har kommit till min kännedom att det är en del som har retat upp sej på att jag säger att jag ibland skiter i att det är familjeparkeringsplats och ställer mej där ändå.

Vill bara klargöra att jag inte alltid parkerar där. Om det nu räddar mej på nåt sätt. Vill då också bara klargöra att jag egentligen inte alls är ute efter att rädda eller försvara mej faktiskt, eftersom jag som sagt skiter i att det är en familjeparkering. Men för er som så väldigt undrar.

Dock kan jag då, för att vidare, helt i onödan, endast för er skull fortsätta att försvara mej genom att säga att jag aldrig parkerar på handikapprutorna. Ej heller dubbelparkerar gör jag som så många andra tycker är helt okej om man baaara ska in och hämta sin pizza/köpa cigg/gör att snabbt bankärende. Visserligen är enda anledningen till att jag inte gör detta min rädsla för att få backspeglarna på min lilla bil bortkörda.
Jag parkerar inte heller på lastzoner. Åtminstone inte under tider då det kan tänkas komma nån som vill ställa sin lastbil där. Jag parkerar YTTERST sällan på Taxiplatserna.. Men visst, det har hänt. Dock inte på långa vägar lika ofta som jag står på familjeparkeringen. Jag tar inte heller förhyrda platser.

Filip hatar när jag parkerar på familjerutorna. Han säger att han skäms. Han säger att jag hellre kan ställa mej på handikapp då eftersom det inte är lika illa. Jag håller inte med alls, så det brukar bli att jag får placera min bil i en vanlig ruta. Då går man iväg och är rädd för dörruppslag sen. Jag brukar försöka hitta en ruta där bilarna runtom har parkerat mot vinden, inte med. Risken för dörruppslagen minskar ju lite då..

Jaja! Nästa gång ni är på Maxi och det står en liten silverfärgad sportbil på familjeparkeringen är det högst sannolikt min! Skulle ni ändå inte känna igen den så står det Emma Brunnfors bak på skylten. Jag har inget att dölja. Skriv ett brev eller nåt. Kan med fördel fästas på vindrutan under torkarbladet, det har gjorts förr.  Sist jag parkerade – in mellan stenarna i brandgatan, hade pappa skrivit ett jättebra brev. Ett citat ur Sällskapsresan.
”-Men vad i helvete tar ni er till!? Jag har bara varit inne och vänt!
-Det är faktiskt stoppförbud här!”

Kreativt!

attitydproblem

Idag har jag haft attitydproblem asså.. Ofrivilliga attitydproblem!

Sånt är spännande. Man menar inget illa men det blir så fel. Fast lite kul ändå. I normala fall är jag ju rätt dryg  också. Men då är det liksom medvetna attitydproblem.

Scen 1.
En lite lessen tjej ringer till jobbet. Hon har en liten liten butik som i mina ögon är totalt jävla överflödig. Helt meningslös verksamhet! Dom säljer scrapbookgrejer. Ni vet.. ”fina” papper, paljetter, glitter, klister, kalligrafipennor, gulliga klistermärken, stämplar osv.. Jag kommer aldrig förstå mej på det där.. Men anyways! Hon har problem med sin kassa.
Hon: -Ja och sen bara stannade den! Och ville inte skriva mer!
Jag: -Jasså? Och du har satt i pappret som det ska vara?
Hon: -Ja! Och den funkade inte i lördags och inte nu heller och jag börjar få lite panik! Och vi har jättemycke folk i butiken!!
Jag: -Eeehh, hehe.. Nej. Det tror jag nog inte va..

Det ver inte meningen att dom där sista orden skulle kommit ut ur mitt huvud. Ett mer passande svar hade varit nåt i stil med
-Ojdå, det var ju inte bra! Då får vi försöka lösa detta såfort vi bara kan!

Scen 2.
Det är två lediga familjeparkeringar vid Maxi. Emma (jag) parkerar på den ena av dom. Det får man inte, jag vet, men ibland skiter jag faktiskt i det.
Precis när jag kliver ur min lilla räserbil går en mamma förbi. Hon har pagefrisyr, en röd skinnhandväska och tre barn, varav det ena sitter i vagnen som är fullpackad med matkassar. Hon är påväg till sin bil som högst sannolikt är nånform av minibuss från -93 eller nåt. Den står nog en bit längre ner eftersom hon är påväg förbi mej bortåt. Hon stannar upp och säger:
-Du vet att det där är en familjeparkering va? ..Jag som faktiskt har min familj med mej fick ställa mej jättelångt borta bara för att folk gör som du.
-Jassådu? Mmokej, men det är ju en ledig här nu.
*pekar på marken på den lediga megaplatsen jämte min bil* Nu kan du ju flytta din bil hit. Bra va?
Sen gick jag in genom entrén och kvinnan med sina kids stod kvar.
Det var inte meningen att det skulle blivit drygning av det där. Det är faktiskt sant! Det var bara min hjärna som bluescreenade lite! Den tänkte att det ju faktiskt var jättebra att det fanns en ledig plats till henne. Sen att hon faktiskt var klar med sitt shoppande och bara skulle lasta in sina tre ton blöjor och frosties i sin Mitsubishi Spacewagon och sen dra hem.. Det är ju en annan sak.

Snacka skit

Och lite på tal om arga människor!

För ungefär en vecka sen parkerade jag i Söndrum. Där finns en handikappruta längst till höger som ingen någonsin står i. Precis till vänster om den är det en helt vanlig ruta för vem som helst, men som man kanske kan missta för en andra handikapplats om man är lite trög.

Jag ställde mej inte i nån av dessa. En relativt ung man i en Volvo svängde in. Han ställde sej i rutan jämte handikapplatsen. Jag klev ur min bil och han ur sin kort efter. Då ställer sej en kärring upp på sin balkong i huset precis framför. Rakt ovanför oss. Hon höjer ett varnande pekfinger och vrålar argt ner till mannen:

-HÖRRUDU!! DÄR FÅR DU INTE STÅ!!
Både jag och mannen stannar upp, tittar med frågande ögon på galningen ovanför oss och sen på varandra. Han vänder blicken mot balkongen igen och svarar lugnt:
-..Och vafa-an snackar du för skit?

Sen går han in på pizzerian och jag på Meddo. Ett fint avslut på en solig vårdag!

Mamma, pappa, barn

Kom precis ifrån Maxi nu. Ni som känner mej, eller åtminstone brukar läsa om mitt liv, vet att jag spenderar ofantligt mycke tid på Maxi. Det är mitt hangoutplace no 1 och det är jag stolt över! ^^ Maxi is the new black. Eller.. Njah, kanske inte.. Men jag försöker iaf göra det till det.

Men iaf, kommer ni ihåg när jag skrev om gubben som satte dit den sura tanten som tyckte han va en idiot som parkerade på handikapp? Om ni vill friska upp minnet så kan ni läsa mitt korta, underhållande stycke igen här: håll käften kärringjävel


Idag har jag fått den stora äran att, ännu en gång, kliva rakt in i härligheten. Som vanligt ute på parkeringen. Det är oftast där det sker.

Jag hade parkerat pappas stora bil i rutan som är precis jämte dom där familjeparkeringarna. När jag var i högsta hugg med att lasta in mina kassar bak i bilen blev familjerutan närmast mej ledig. Det stod två bilar i kö som båda blinkade och ville in. Den ena var en stor grå såndär Mitsubishi Spacewagon och den andra en nåt så hyfsat ovanligt som en Lamborghini. Det ni. Inte varje dag minsann. I min värld anser jag, lite under bord, att om man har en sån bil så har man lite rätt att gå före i familjeparkeringsköerna ^^ ..Men det är definitvt inget sånt man ska gå ut med för människor tenderar att snea ur rätt ordentligt på sånna uttalanden..

Men i vilket fall som helst så hann killen i den väldigt platta bilen före och givetvis tyckte inte 3-barnsmamman i Spacewagonen att det var okej. Hon stannade kvar bakom och väntade med rutan helt nervevad medan han parkerade. Sen öppnade han dörren, ni vet sådär som man öppnar dom där dörrarna på dom där bilarna. Uppåt som vingar. Hon ropade honom till sej i samma sekund han hade fått båda fötterna på asfalten:
-Du!! Killen! Ursäkta mej. Ursäkta mej, men det är faktiskt en familjeparkering du har ställt dej på där! Jag struntar i hur dyr bil du har, jag tycker faktiskt det är oförskämt att ställa sej där mitt framför näsan på en mamma med bilen full av barn!
-Men.. Jag har ju min familj med mej.. Svarar killen medan hans son i 7-årsåldern klättrar ur bilen med stor försiktighet och mycket möda.
Mamman i Spacewagonen ser på barnet som säger till sin far, medan han går förbi honom runt bakom bilen, att han får stänga dörren för att han faktiskt inte når upp. Den yttersta isen på barnhataren i mej smälte lite där får jag väl erkänna.. Meeen det kan å andra sidan ha varit bilen som fick mej lite ur fas. Sonen fortsätter runt på andra sidan hans pappas fortskaffningsmedel. (..för övrigt trodde jag att man stängde och öppnade dörrarna med nån slags fjärrkontroll)
Den arga mamman forsätter kämpa:
-Jahaokej! Så du hade en unge med dej! Men det är ju uppenbart att han klarar av att röra sej civiliserat runt bilar och jag har dessutom SMÅ barn med mej, så jag tycker nog att du hade kunnat välja en annan plats!
-Öppna pappa!
ropar sonen som har kommit runt på andra sidan. Pappan fixar upp den andra dörren med och bilen ser ut som att den ska flyga iväg med sina vingar. Han klättrar in och spänner loss sin lillasyster ur barnstolen som placerats i passagerarsätet.

Touché! ^^
Solid fuckin gold!

Pappan står med händerna i fickorna, fortfarande borta hos kvinnan som stirrar på pojken. Pappan vänder sej om och kollar hur det går. Sonen har precis baxat ut minibarnet och ställt ner det på marken. Han rättar till hennes rosa jacka, tar henne i handen och de två kommer runt till baksidan av bilen. Pappan tittar tillbaka på kvinnan i Mitsubishin och säger med ett genuint leende:
-Jag har också småbarn med mej.. Men okej, du har ett mer än mej ser jag! Så jag antar att du vann. Haha! ..Men kan väl inte mena att jag ska flytta mej nu?

Den arga mamman verkar ha svårt att inse att hon blev besegrad redan innan hon vevade ner rutan på sin bil.
-Nej SJÄLVKLART menar jag inte att du ska flytta dej! ..Och för övrigt förstår jag inte hur du kan välja att åka och handla i den där bilen!! VAR hade du tänkt att du skulle ställa KASSARNA till exempel??
-Haha! Nejdu, det kan verkligen vara ett problem ibland ska du veta! Vi får se hur det går sen..

En kort tystnad. Sen fortsätter mannen i samma glada ton:
-Nämen oj! Se! Nu blir det ledigt där! *pekar på en familjeparkering tre rutor bort* Men så bra! Då fick du en också!

Förnedringen var helt otroligt total. Mamman var så arg och så säker på att hon äntligen skulle få sätta din en liten brattig jävel i en överdrivet dyr bil som säkerligen hans pappa hade köpt till honom. Men det utvecklas till nåt helt annat! Hon kunde inte ens få in nåt om att han var otrevlig, för det var han inte! Han var den trevligaste människan med dom trevligaste barnen jag sett på länge! Om hon åtminstone hade haft vett att sluta medan hon fortfarande hade nån form av värdighet kvar.. Men icke!

Det var härligt att beskåda.
Och jag hade stora problem med att inte avslöja mitt publikskap. Jag tvingade möblera om mina kassar tre gånger och fixa lite med pappas skruvmejslar i bilen bara för att dra ut på tiden.
Det var en fin eftermiddag.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress