Tagg olyckor & pain

Hajflickan

Ställde mej i köket och tänkte precis påbörja en bastat lunch.

Inser då att klockan inte ens är tjugo över tio. I min värld var den runt två. Jag går uppenbarligen upp för tidigt på helgmornarna. Typiskt. Och hungrig som fan är jag! Vad göra? Konceptet mellanmål (Mellis (del II)) är utom min värdighetssfär.

För övrigt. Jag var helt övertygad om att jag hade nått den respektingivande ålder då man exempelvis har slutat få fler tänder. Men ännu en gång har jag haft fel. Det händer ju ganska ofta. Längst in, så långt in att jag trodde att det inte kunde få plats fler, får jag en till jävel. Smärta! Jag kan inte äta som folk. (Men jag var ändå inne på att cooka nåt som kräver tuggande nu) Har jag tur går jag ner nåt kilo på denna tillökning, men det lär väl aldrig hända med min tur. Man kan ju verkligen undra hur många tänder till jag ska få. Det kanske aldrig tar slut. Jag kommer se ut som en haj. Med tänder i flera rader innanför varandra. När jag är 60 har jag hela gommen fullpackad. Jobbigt att borsta. Då får jag nog allt krypa till korset och teckna detdär förbannade supportavtalet tandläkarna försöker pracka på mej varje gång jag är där.

Nu ska jag städa till mina hajar här hemma i akvariet. Dom kommer älska mej efter det. Lättköpt kärlek.

Andra rundan

Igår var det julbord igen! Andra för i år. Hela jobbet med respektive. Mkt trevligt tyckte nog dom flesta, med min hosta och hals som enda undantaget.

Idag låter jag som Bengt Magnusson, eller nej, det gjorde jag när vi åkte hem igår. Nu är det mer åt Marge Simpsonhållet. Jag hade med mej två olika typer av hostmedicin. Smart som jag emellanåt är hade jag hällt över av den flytande varianten från min stora ostängbara bruna apoteksbutelj  till en liten tom snapsflaska innan jag åkte. Perfekt att ha i väskan! Denna hamnade så småningom på bordet bland alla andra små snapsflaskor och nån gång i halvlek tog den också slut när Henke i chock till följd av den fruktansvärt vidriga nubben han fick fatt på intog den.


Anyways, kvällen avslutades dramatiskt med att jag ramlade ur sängen i ett bakåtkullerbyttemove och dagen idag började minst lika actionfyllt med att Freddy smällde i lilltån i badrumströskeln och slajsade upp sitt nagelband. Bloodshed and pain! ..Fasen jag skulle ju tagit en stark bild som kunde fått vara med nu. Merde.

Påväg hem nu nyss hamnade jag mitt i ett mindre krig här på gatan. En röd Volvo stod parkerad vid sidan av den smala vägen. Bilen som körde framför mej skulle precis ta sej förbi när ett barn i baksätet på den stillastående smäller upp dörren som den passerande Opeln givetvis drar rätt in i. Det blev skit av dörren, termiten började gråta och jag kände att det var bäst att stanna och avvakta. Gubben i Opeln kastar sej ur och ryter åt pappan i Volvon:
- Vadfan göööör ni!?
- Det var ju du som körde rakt in!!  Du får väl se dej för!?! svarar pappan upprört.
- Jamen det är ju JÄVLIGT lätt att förutspå att nåns ungjävel ska drämma upp dörren på vid gavel precis när man passerar!? VA!?
- DU KALLAR INTE MIN SON FÖR UNGJÄVEL!!!

Ilska. Och Ungjävlen grät högt inne i baksätet. Drama.
Jag backade 20 meter till första bästa korsande väg, vände och körde bakhållet hem. Känner nu att jag borde tagit en stark bild på det där också.

Hej igen

Jag skriver ju inget längre. Verkligen kass.

Just nu kan jag dock gömma mej bakom att jag inte har haft och fortfarande inte har internet hemma. Mycket frusterande. Över två veckor utan snart! Måste vara nåtslags rekord.

Änyways, det har varit val i Sverige och jag har blivit sydd under ögat. Det har inget att göra med varandra, valet och stygnen, det bara råkade sammanfalla. Valet kanske man inte kan säga så mycke om, det är många som redan snackar om det ändå så jag låter det vara, åtminstone idag. Dock var det en gubbe som aggressionsflippade på min bil på valdagen. Sånt är ju alltid spännande.

Jag hade precis parkerat när snubben och hans tant gick förbi. Han stannade precis bakom min bil, pekade och började gorma:
- Se! ”EB”. Med en sån skylt kan man ju räkna ut med röven att det är en moderatjävel i den bilen! Fyfan!!
Och precis då klev jag ur från där jag satt. Hans kvinna fick stora skämsögon, ryckte tag i hans jackärm och väste:
- Göran för helvete! Nu får du lugna dej! Annars kan vi likagärna gå hem igen. Hon hörde SÄKERT dej!
Sen gick vi in och röstade. Garanterat inte på samma.

Nu ska jag åka till Söndrumskliniken och få mina stygn borttagna. Jag sa åt doktorn att jag kunde fixa det själv men han sa att jag inte fick. Kanske lika bra… Jag hade väl spettat ut ögonbollen eller nåt. Så som på film. När den hänger i en röd tråd och dinglar på kinden.

..Ajdå.

Igår var en händelserik dag, åtminstone fram till ungefär klockan 4.

Gick ut stenhårt med att åka till sjukhuset, hänga där i ett par timmar, sen käka och shoppa (!) kläder (!!!) med mamma och sen hem igen för att ligga i soffan med min TV och telefon resten av dygnet.

Det är en jävligt skum känsla det där för övrigt. Att bli inrullad i en operationssal, säga hej till alla där inne, somna, vakna typ en timme senare i en helt annan sal, få en Yoggi och vara good to go. Och veta att 6 pers har stått mellan ens ben och man har inte en aning om vad som har gjorts, hänt eller sagts. Men man är välkommen tillbaka om typ fyra veckor. ”Du kommer bli kallad”. Tack.

Samtalet precis innan jag somnade var class A:
Sköterska 1: – Japp, då är det ganska klart här! Du ska få andas lite syrgas och sen kommer du sova gott. ..Sådärja, då får du tänka på nåt riktigt trevligt nu!
Jag: – Okej.
Sköterska 2: – Ja, tänk på din pojkvän!
Jag: – Mmnjaeh… han finns nog inte riktigt..
Sköterska 2: - ..Ajdå.
Sköterska 1: - Mariaaaa…Din klant!

Good times. Nu ska jag åka till Maxi.

Om kräk på Sweden Rock

Det har alltså varit festival.

I år igen, som varje år dom typ senaste tio åren, åkte jag och mamma på Sweden Rock. Anna, Bagge, Kim och Lukas hängde också med. Trefligt.

Vädret kunde dock varit bättre. Jag vet inte riktigt vad man ska tro..? Är det växhuseffekten eller? Förra året var det kass med, men typ ALLA andra år har det varit helt perfekt. Det barkar åt helvete..

Anyways – jag tänkte inte berätta speciellt mycke egentligen. Mest bara visa att jag lever. För er som hade börjat tvivla. Kan dock dela med mig av Annas matförgiftning, för den var underhållande på riktigt.

*****
Det började bli sent.
Dagen hade varit relativt bra trots vädret. Anna hade på nåder fått vår tillåtelse att dela tält med oss, då hennes medhavda hem var av tveksam kvalitét och tog in stora mängder vatten. Jag och mamma har ju trots allt en hangar att bo i så vi kände att det var okej – för denna gången. Vi byggde bon och gick och la oss. Mamma till höger, Anna i mitten på den obekväma skarven och jag till vänster.

Genast börjar hon krångla. Hon i mitten. Det gnälls över ont i magen. En halv påse morötter, en banan och en dunk vatten intas eftersom det sannolikt är hunger som är boven i dramat. Det blir värre. Mamma ger henne en näve koltabletter och 4 Novalucol och säger åt henne att hålla käften och sova. Vi somnar. Till slut Anna också.

Gissningsvis en timme senare vaknar hon av att hon kräks, rakt in i luvan i sin sovsäck, mot sitt eget ansikte. I panik och med nästa spya på väg famlar hon i mörkret efter dragkedjan. Får darrande upp den. Freedom!! tänker dåren medan hon kräkandes möts av andra dörren till tältsovrummet. Myggnätet. ..tur  för övrigt att det var ett nät så det inte stänkte tillbaka på oss andra där inne.

Anna är ingen frusen individ vilket innebär att hon helst sover iklädd endast sitt skandinaviska läder. Hon är dessutom pryd som fan så att kasta sig ut utanför tältet topless var inte ens ett alternativ. Ett plagg famlas fram. Medan t-shirten sitter halvkrängd över huvudet spyr hon igen. Rätt in i tröjan, som förvandlas till en påse full av nachos- och morotskräk omslutande hela hennes lilla flickansikte. Hon snubblar. Fortfarande inne i tältet. Fortsatt kräkande och med tröjan som en säck spya hängande runt huvet krälar hon ut, med sina stora bröst släpande i marken. Mayhem!
Hennes spree har nu tagit sig så långt som från innertältet till förtältet. Det är inte långt. Hon möts av dragkedja nummer tre. Den sista. Med maginnehållet lindat runt ansiktet tar hon sig som ett förgiftat djur ut ur sin håla. Kräker sig runt hela vårt mobila hem, blir frisk och kommer tillslut in igen.

Jag vaknar när det börjar röjas runt bland sängarna. Av att någon bygger ett fort av täcken och kuddar och saker ovanpå mig. Det är Anna som försöker rädda saker. Jag lyfter slött på huvet, öppnar ena ögat och frågar vafan hon håller på med. Jag informeras. Fortfarande mer sovande än vaket svarar jag ointresserat: ”Aha.. aja… säg till om du behöver hjälp. ..Du kan ta mammas handdukar.” sen somnar jag igen. Det var en fin natt. Likt en äkta skald berättade jag om den för alla vi träffade hela resten av veckan. Alla skrattade och pekade på Anna.

När vi kom hem hittade jag 9 dagar gamla räkor i min mikro. Det luktade som att en större katt hade dött i mitt hem. Det gör det lite fortfarande.
Godafton.

Bildtext: Mamma och Anna - Om dom visste vad som skulle komma att hända hade dom nog inte varit lika lyckliga.

Ögondöden

Ibland när jag monterar mina linser lyckas jag få kanten att vika sig. Det blir liksom att linsen ligger dubbel.

Det är långt ifrån skönt, tårarna flödar och man får stå där och jävlas tills det har blivit bra. Det hör kanske till storyn också att jag redan i utgångsläget är generellt värdelös på allt som har med ögonpetande att göra.

I alla fall – när jag står där och misslyckas med mitt isättande och det hamnar fel och gör ont så tänker jag alltid på mitt exmarsvin Terese. Ett av många marsvin familjen har inhyst. Terese var vit och brun och väldigt söt men inte alls nån som gillade att gosa. Hon tyckte bättre om att springa och äta. En dag fick hon en skada i ögat. En skada som blev värre och värre. Hennes ögonboll varade igen och såg till slut riktigt jävla nasty ut. Vi tänkte och trodde att det skulle bli bra och läka, så det fick vara. Bokstavligen. När det började lukta ond bråd död insåg vi att hon nog faktiskt var fucked. Vi ringde en vän som sköt skallen av henne. Bokstavligen.

Så när jag står där med en dubbelvikt linskant i ögat och gråter tänker jag alltid på Terese och hur sjuuuukt ont HON måste haft i sitt öga. Min lins är ingenting mot den massiva smärta hon måste känt! I månader! Fruktansvärt plågeri vi utsatte stackarn för. Jag får dåligt samvete. Retroaktivt.

Jag är för övrigt världens mes med obekvämligheter i ögonen. Får jag in en ögonfrans eller nåt annat skräp stryker jag nästan med.

Björn says Hi!

Björn är minsann inte sämre! Här översändes en varm kram till alla oss i kalla Sverige. Han låter hälsa att han också, precis som Freddy, har det fint i de lite mer utsatta delarna av världen. Han dricker fascinerande traditionsenliga drycker ur handgjorda bägare, socialiserar med den inhemska befolkningen och studerar det rika kulturlivet på andra sidan klotet.

Tyvärr lyckades stackars Björn dock ådra sej en smärre skada då hans nätta lekamen trasslade in sej i ett brinnande rep igår. Under oerhört dramatiska omständigheter gav han sej på att rädda en kattunge från att bli slukad av en stor ilsken varan. Men, vad gör man väl inte va? Källingen klarade sej undan kräldjurets käftar och adopterades kort där efter av en thailändsk enögd flicka som vi vet kommer skänka all den kärlek katten behöver. Och som västerländsk ung man har ju Björn ett finfint läkekött så han är snart tipptopp igen!
Dessutom, tillägger han, är det värt smärtan och blodet om man vet att ens insats faktiskt hjälper! Stort hjärta har han, den där Björn.


Alternativt var han packad, hoppade brinnande hopprep och råklantade sej. Ingen vet riktigt for sure.

Hej mitt vinterland 3

Jag vet att jag har rätt kass minne, men jag tror mej ändå kunna återkalla en hel del från barndomens snö.

Minnen av desperata försök till snögubbar i svintung blötsnö, plaskvåta pulkabackar och bävernylonoveraller dyker upp. Men vi hade kul har jag för mej! Även om jag inte var det mest entusiastiska utebarnet vintertid.

Vad jag inte minns däremot är vad jag idag har fått uppleva när jag och pappa i ungefär en timme körde snö härutanför med hans röda Honda. Snöslungan. Kallt men ändå acceptabel torr kyla och ingen vind. Helt okej. Fluffig snö som man inte blev blöt av. Effektiv snöröjningsmaskin som glatt åt upp allt den åkte över. ..Med undantag för först i början när den hade frusit ihop och lät som att den va påväg att skära ..och sen när den åt en stor sten och gick lite sönder.. Men dock! Det var ändå vad jag skulle beskriva som relativt trevligt. Men smärtan! Herregud!? Var det så när man var liten också? När man kom in efter att ha härjat runt, kunde man inte gå då? På grund av stela leder? Hade ens fingrar krökts till krumma onaturliga sneda krokar? Knappast.. Man kunde vara ute i flera timmar och komma in helt jävla genomblöt och ändå vara hur fit som helst. Nu har jag så ont i knäna att jag knappt kan gå. Det känns som att jag har åldrats 40 år på bara idag! Min höfter är som ihoprostade gångjärn på en gammal ladugårdsdörr och jag rör mej som en sengångare. Värdelöst. Hade det varit ett annat år hade jag blivit ledd till ättestupan omgående.

Nu ska jag sova, hoppas jag är yngre imorron när jag vaknar.

slungis

Ice Bitte

skojImorse när jag skulle iväg till jobbet hade låset på bilen frusit.

Jag blev en halvtimme försenad eftersom jag inte kom in i bilen. Ganska frustrerande faktiskt, men det är sånt man får ta på vintern.

När jag kom fram till firman hade låset frusit och hängt sej igen. Jag fick ringa till pappa som va där inne på sitt kontor.
-Hej.. Jag kommer inte ut ur bilen. Du fick kanske rädda mej.. Så han kom ut och öppnade åt mej.

Vi åkte samma bil till lunchrestaurangen. Då körde pappa. Och lagom till vi kom fram hade det frusit och hängt sej igen. Jag, Hans och Freddy stod utanför och försökte få upp dörren medan pappa satt inlåst. Men vi räddade honom. Även han fick lunch!
När jag kom hem nyss hade låset i ytterdörren frusit. När jag med handkraft och konstgjord andning hade värmt upp det till vridbarhet insåg jag att även dörren hade frusit fast. Jag drog i handtaget men inte ett skit hände. Tog tag med båda mina ömmande halvt förfrusna händer i handtaget och ryckte med hjälp av ett stadigt bestämt och kraftfullt kast av hela min kroppshydda bakåt. Givetvis öppnade sej dörren då hur lätt som helst och jag tappade greppet och ramlade rakt bak som en skalbagge på sitt skal. Kravlade mej upp igen och borstade bort snön, svor, tog väskan, slog av larmet och gick in.

Stängde dörren efter mej, men märkte att den inte klickade igen så som den gör när den stängs ordentligt. Handtaget hade hängt sej i nerläget.. Garanterat också nånform av fastfrysning. Jag vickade och lirkade och svor över jävulskapen. Sen släppte det och återgick till normalläge.

Alltså! Det är bara – 6 grader ute, men det är fullt tillräckligt för att käpparna ska ha nånslags direktinsprutning i mina hjul. Man blir ju trött, men men, det är snart över!

Wot 1

Man kan definiera slöseriet av tid på olika sätt.

Många av er har kunnat konstatera att inklickandet på min sida har varit fetslöseri med tid den senaste eran. Hittills, eller sen jag skrev sist i alla fall har jag också kastat bort en del. Det slösats tid på både det ena och det andra, men för att komma med konkreta exempel:

Efter Filips härjandet på en orienteringstävling misstänkte vi att hans fot var svårt bruten. Han linkade som som vargen i den där Gråben & Hjulben när han ska bluffa för att komma åt fåren.. Faktiskt synd om! Han hade granterat en fraktur av den värsta sorten. Vi stegade in, konstaterade att där var väldigt mycke folk, pröjsade en trehunka för kommande undersökning/röntgen och satte oss att vänta. Förutseende hade det tagits med en sjukt tråkig, asfet bok om nätverksuppbyggnad på engelska respektive en trevlig korsordstidning med tillhörande penna. I över två timmar väntade vi. Och jag vet, det är inte så länge för att vara på akuten, men ändå. Sen haltade Filip iväg med en sköterska som hade svenska som gissningsvis sitt 4:e språk och kom tillbaka ungefär 3 minuter senare. Damen hade klämt lite och konstaterat att det inte var nåt fel. Ovärt. Han hade ju faktiskt väldigt ont. Slöseri med tid. Vi drog hem igen.

Det är skumt det där med akutmottagningar. Jag vet att jag har vänner som är frekventa besökare av dessa och ser det som världens mest naturliga grej att åka dit när man misstänker att nåt är vajsing. I min värld åker man bara dit om det är riktigt illa. Om man tex har brutit nåt. Eller om nån har krossat ens skalle med en flaska Jameson och man har blod i hela ansiktet och ena ögat hängandes i en tråd på kinden. DÅ åker man till akuten.
Inte en enda av dom som satt där hade sina ögonbollar hängande i trådar. Dom hade inte ens blod nånstans! Och ingen verkade ha brutit nåt mer än stackars Filip. En kvinna satt och pratade med en annan om allt möjligt och verkade hur pigg som helst. Hon berättade att förra helgen hon var på akuten hade hon BARA fått vänta 2 timmar! Halleluja.. Sekunden efter kom en annan kvinna in och den första hälsade och blev jätteglad och skrattade åt det hela. Hon sa att:
-Nejdu! Nu får vi väl ändå sluta ses såhär! Här! Detta börjar ju bli en vana! Hohoho!
Väldigt värkligt. Jag tror jag har varit på akuten sammanlagt tre gånger med denna inräknad. En gång för 2 år sen när Johan hade sprängt blindtarmen, denna gången och säkert en till som jag inte ens kommer ihåg för att det var garanterat typ 20 år sen. Men vissa har ju uppenbarligen svinigt mycke fritid. Vad ska dom göra med all tid liksom!? Lika bra att känna efter ordentligt för om man är riktigt uttråkad kan man alltid komma på nåt som är livshotande.

För övrigt så vidhåller vi fortfarande att Filips fot faktiskt är lite bruten och sköterskan var full av skit.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress