Tagg norrlänningar

Bra på att vara torr

Alltså allvarligt! Jag är så torr! Det är helt jävla osannolikt!

Då menar jag inte i huvudsak torr som i tråkig och okarismatisk, även om jag kanske kan klassas in i även det facket ibland. Jag menar min hud.

Jag är ingen som brukar behöva smörja in mej speciellt ofta. Jag är i grunden förhållandevis smooth kan man säga. Det är tur för jag tycker det är förbannat drygt att behöva mecka med såntdär. Men nu! Herreguuud! Jag är som gjord av nävern på en björk en varm sensommardag när SMHI som mest varnar för bränder! Jag är fnöske! Gnider jag mina knän emot varann lite snabbare än långsamt lär jag väl självantända.

..Det är vädret va? Kallt och torrt. Är det såhär ni i norrland har det varje vinter? Jag är inte avundsjuk. Vilken mängd lotion ni lär förbruka. Jag är i chock nu över hur mycke mitt sydskandinaviska läder dricker, men jag kan ju bara fantisera kring hur ni i norr måste ha det. Jag skulle behöva anställa en personlig insmörjare, nån som kan ta han om dendär biten åt mej.

Jag har för övrigt återinfört buffeljackan. Eller rättare sagt, mamma tvingade den på  mej efter ha sett hur jag frös efter onsdagens quiz. Jag darrade som en såndär spinkig liten gråvit vinthund. Fast en tjock. Så det fick bli ett återupplivande av jackan. Buffeljackan är en anskrämlig knallblå sak med stor luva full av brun ullig syntetpäls. Jag brukade ha den i stallet på vintrarna så nu känns det som jag är tillbaka. Varje morron när jag klär på mej för att åka till jobbet så känns det som varje morron man klädde på sej för att gå till hästarna. Lite nostalgi. Jag saknar hästarna ibland. Dock misstänker jag att mamma inte har gett mej den riktiga buffeljackan, för den ser inte riktigt ut som jag minns..

Tårtkalas!

hinkenI helgen hade vi Marinfestivalen här i Halmstad.

En trevlig tillställning som tenderar att präglas av alkoholhaltiga drycker, nakna bad i Nissans mögiga vatten, donuts till överpris och halvkassa band med kåta fjortisar i publiken. Så även i år. Härligt!

Min och Filips afton inleddes med en stillsam och angenäm grillning hemma hos Matte och Christa. Framåt tiotiden anslöt även Eva som kom direkt ifrån jobbet och därmed ännu inte var besudlad av alkoholens dimma. Detta tog hon dock kvickt ikapp och blev i en handvändning fullast av oss alla! Way to go! Det sista vi minns var att vi satt i en skogsdunge och käkade prinsesstårta med en man ifrån hemvärnet. Spännande. Ingen vet riktigt hur det gick till. Ingen vet riktigt om man vill veta heller. Vi lämnar det så tror jag, vissa saker får man helt enkelt acceptera att det aldrig kommer finnas en förklaring.

En röd tråd genom hela vår afton var dock dialekter. Det blir ofta så. Vi hade alla olika härkomst. Det var Filip som är västgöte, Christa som är stockholmare, Matte från Sundsvall, Brante från rågöteborg, Lukas från Helsingborg och Eva då.. från ett ställe som ingen riktigt vet om det öht finns, men vi kan kalla det Norrland. Och jag då, med min väldigt vackra Halmstaddialekt.

Samtal i soffan (som ett exempel på vilken nivå det hela låg på):
Göteborg: -A okej! Men vad säger man då? En spann flera…?
Halmstad: -Spannar!
Göteborg: -NEJ!!
Halmstad: -Amenvafan, jaaa okej, spänner då! Det heter det, I know..
Göteborg: -Exakt!
Halmstad: -Men det säger man ju inte såvida man inte är en idiot och + 65 år!
Stockholm: -Man säger inte spann öht. Man säger hink!
Helsingborg: -Men sluta! Det heter burk!
Norrland: -Burk??
Helsingborg: -Ja!
Halmstad: -..så en 10-liters hink kallar du för.. burk?
Helsingborg: -Ja!

Burk. Top of the line. Eva var för övrigt den enda som skulle upp och jobba vid sju morronen efter. Hon var även den enda som låg och spydde halva natten och var precis lika packad på morronen när hon skulle upp som när hon gick och la sej. Score! Hon lär sej! Jag är stolt.

Norrlänningen

Ute på promenad med Eva som plötsligt suckar uppgivet och säger:

-Men herreguuud.. Alltså, vad är grejen med Peugeotflaggorna egentligen!? Sjukt töntigt!
-..Va?
-På husen! Älskar alla Peugeot extra mycke här eller?
-..Du menar Hallands landskapsvapen?

 

weaponnn

 

PS. Jag ber om ursäkt för att alla mina inlägg handlar om Eva, men det blir så automatiskt. Jag hinner inte med så mycke annat i mitt liv just nu.. Jobba och promenera med nämnda. Jag hoppas på bättring och inspirationsvågen snart. DS.

En helt ny värld

Eva säger att jag skriver för sällan. Och när jag väl skriver så är det alldeles för långa texter.

Givetvis har hon rätt, men hon kan ju glömma att jag tänker erkänna det to her face.. Hellre kommer jag med en massa lama och totalt patetiska ursäkter till varför jag inte har åstadkommit nåt kreativt här på min lilla blogg på sistone.

Anyways, jag vet att många som läser här också läser Evas sjukt fula och med reklam nedlusade blogg. I skrivande stund gör den till och med reklam för Xyloproct, en salva mot hemorrojder. Passande! Om ni läser Evas blogg, då vet ni också att hon ska flytta. Från en litet rövhål i nordligaste Sverige till Halmstad – Svea Rikes Eldorado. Eva hade aldrig varit i Halmstad förr och trodde, precis som så många av er andra ute i landet, inte på att detta paradis faktiskt existerade. Hon levde lyckligt, om än lite grått, ovetande i den lilla stad i norrland som genom dubbla respiratorer än idag hålls vid liv i väntan på att lagen om aktiv dödshjälp ska träda i kraft. Den lilla staden Vilhelmina, där man tycker det är fullt acceptabelt att vintern täcker upp 10 av årets 12 månader och gör det mörkt dygnet runt, till att abrupt växla till sommar då solen istället lyser konstant oavsett klockslag och inte en jävel kan på grund av detta sova. Det var där Eva  hade valt att  leva. Stillsamt och med en numera invand, accepterad och groende depression. Hon levde där och trodde verkligen att det inte blev bättre än så. Att livet ju var hårt ibland och trist ibland och när det jävlades extra mycke ibland fick man bita ihop, suck it up och stå ut med det. Tills en dag för drygt en vecka sen, då Eva placerade sina små korvfötter på metalltrappan och klev av planet på den lilla idylliska flygstationen i en stad långt söderut och äntrade en helt ny värld.

Det tog 3 dagar ungefär. Tre dagar av kringstrosande på Halmstads gator, sen hade hon insett att hela hennes hittils levda liv varit totalt bortkastat. Men nu var det slut med det! Nu skulle hon flytta till sydligare breddgrader!  Eva lämnade allt. Tog avsked av sina arbetskamrater som gått vid hennes sida sen barnsben. Hennes bästa vän fick snyftande bli varse om att denne numera hade blivit ersatt av nåt såmycke bättre. Utbytt mot en hel stad! En stad som kunde ge Eva allt som vänninan aldrig ens kunnat drömma om! Eva ringde även upp sin nya hyresvärd och talade med styrka och övertygelse i rösten om för denne att hon inte kunde flytta in i lägenheten som hon för bara nån vecka sen hade skrivit på ett väldigt bindande kontrakt för. Hyresvärden löpte amok och informerade Eva om att man inte kunde göra så, att hon skulle kalla in juristerna i fallet och gå till botten med det hela om det så var det sista hon gjorde! Eva bara log lugnt tillbaka i luren och sa att det inte spelade nån roll för hon har äntligen funnit lyckan. Hon visste att hon efter alla år äntligen skulle få frid i själen. Kort därefter sa hon adjö till sin gråtande mor som fram till dagen tryggt hade vetat att Eva skulle bli vid hennes sida resten av livet. Att vad som än hände skulle Evas värme alltid finnas inom räckhåll. Hon såg visionen om sina tryggade äldre dagar gå i kras. Med blänkande ögon gav mannen i familjen sin dotter en snabb kram, ty han visste att om hon dröjde i hans famn skulle de stora tårarna börja trilla och han visste också att om de tilläts börja trilla, då skulle den floden vara nästintill omöjlig att stoppa. Brodern hade givit sej ut i skogen. Han klarade inte av avsked.

Jag skulle kunna fortsätta med att berätta om Evas nya lägenhet här i ett av Halmstads idylliska kvarter. Där hästkastanjerna sveper in parkerna i sin varma trygga sammetsskugga. Där syrénerna blommar extra stort och länge och bedövar dina sinnen med sin förföriska doft. Meeeeeeeen eftersom jag får höra att jag skriver för långa texter så stannar vi vid detta.

Gästbloggare Evisaur

Förra gången fick vi ta del av en helt vanlig arbetsdag hos min lillasyster Kajsa, innan det har vi fått hänga med Ann på en tvåveckorsresa till Spanien och nu har turen kommit till Eva, som egentligen var den första jag frågade om hon ville skriva här tror jag. Hon har varit lite seg.. Men nuså!

Direkt från släpigaste norrland, där renarna och isbjörnarna får ströva fritt i den karga obygden mellan bittra invånares glest liggande stugor!

Eva!

*PRESTATIONSÅNGEST*


(här kan man trycka på play. då får man bakgrundsmusik)

För några dagar sedan bad Emma mig att gästblogga hos henne. Tyckte det lät skitkul. En mycket bra idé. Tills Prestationsångesten fick tag på mig.

Emma sa:
-Nejnej. Det ska inte vara en prestationsgrej.
Men kom igen. Det är visst en prestationsgrej. Jag ska ju befläcka en annan människas blogg!
Dessutom, vad i helvete ska jag skriva om? Emma tyckte att jag skulle skriva om dialekter eftersom stället jag kommer från ligger norr om Hallandsåsen och alltså är något exotiskt. Och visst. Det lät kul. Men pressen förstörde det för mig. De enda Vilhelmanska ord jag kunde komma på var ommen (ugnen) och båna (barnen).  Och jag kan inte bygga ett helt inlägg baserat på två ynka ord.

Så jag tänkte att jag ju kunde skriva om andra norrländska saker. Fint. Men vad?

Jakten! Men jag ångrade mig. Jag blir alltid på upprörd och hetsig när det kommer till jaktfrågor. Det ankommer hela tiden på OKUNSKAP. Jaktmotståndare lider alla av sjukdomen okunskapis. Tro vad ni vill, men så är fallet. Okunskapis är vida brett och smittar snabbt även till jaktförespråkare. Ta Emma själv som exempel. Hon trodde att det var olagligt att jaga björn. Det är det inte. Okunskap. Men Emma är botad nu! Men strunt samma. Jakt var ingen bra grej att debattera.

Naturen! Vilhelminas fantastiska natur. I helgen var jag i fjällen och plockade svamp och då hittade jag vad som måste vara den vackraste platsen på jorden. En dalgång helt omringad av höga, vackra, orangelysande fjäll. Men eftersom jag hade kameran i ryggsäcken som låg kvar i stugan så kan jag inte visa det för er och alltså inte värt att skriva om.

Avstånden! Jag tycker det är ganska intressant det här med avstånden. Kanske värt att blogga om? Ni i södra Sverige tycker ju exempelvis att 10 mil är ett avstånd för vilket det behövs övernattning och matsäck. För oss är 30 mil inte längre än man kan pissa. Typ.
Vi har 15 mil till BB, 25 mil till närmsta stad och 40 mil till IKEA. Vi är vana att kuska runt i bilen. Men som en idiot en gång uttryckte det:
-Jag tycker det är fel av er norrlänningarna att klaga på avstånden. Ni har ju ändå subventionerad bensin.
Det har vi inte.

Tafsandet! I norrland rör man inte vid varandra. Men ni jävla sörlänningar ska alltid vara och kladda. Stryka över ryggen, lägga en hand på axeln, ta en i handen. Jag gillar inte när folk rör vid mig. Håll er på en meters avstånd. Minst. Den enda som får ta på mig utan att jag ryggar tillbaka är pojkvännen. Och då vill jag ändå helst vara beredd på det. Tänk på det nästa gång ni möter någon norrlänning. Tafsa inte!
Ämnet uttömt.

I just brought Norrland to you. Prestationsångesten till trots. Kom och hälsa på någon gång. (Kom å häls på nagen gang.) Men tänk på att inte debattera jakt om ni inte är 100 % säkra på era fakta. Vi vet garanterat mer än er. Och kom ihåg att ständigt prata om vilken otroligt vacker natur vi har. Då blir vi glada.
Och gnäll ALDRIG, ALDRIG om avstånd mindre än 10 mil. Det är en förolämpning.
Och skulle ni råka tafsa på en norrlänning… take cover. Fast.

Tack för mig!

Om ni tyckte att Evas inlägg här inte var helt värdelöst så kan ni ju läsa hennes blogg också. Den är faktiskt relativt populär. Klicka -här- eller klicka på hennes namn i min länklista här tillhöger när ni känner att andan faller på.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress