Tagg mörker

Tanketåget

Jag drömmer för verkliga drömmar.

Det är jobbigt ibland. Jag kan inte riktigt skilja på om det är drömt eller på riktigt när jag vaknar. Sådär när man vaknar med en lite olycklig och förvirrad känsla och man vet inte om det är ens fantasi och negativa tänkande som infekterar en eller om det kanske är sanning lite också. Jag hoppas på fantasi.

Det tog lång tid innan jag kunde somna igår. Det är ovanligt. Jag gillar inte när det blir så. Min säng är för stor och min hjärna blir lite av en dryg jävel utan taktkänsla som inte fattar när den ska hålla käften. Jag tänker aldrig så mycke som när jag inte kan somna. Min hjärna är aldrig så snabb och produktiv och fantasirik och destruktiv som när jag inte kan somna. Den kör allt i en enda mix. Allt på en gång, det är som den där leken när man ska associera. Någon kastar en boll till en och skriker ett ord och man ska fort som fan skrika tillbaka första bästa annat ord man kommer på och kasta tillbaka bollen.

KATT! – MJÖLK! – VIT! – SNÖ! -KALLT! – KYLA! – ENSAMHET! – ARMBRYTNING! – GIPS! – MASK! – FASAD! – HEMLIGHETER! – SORG! – MÖRKER! – VINTER! – KALLT! – SKOR! -  UTBYTE! – OVETSKAP! – KYLA! – VATTEN! – TÖRST! – SAFT! – BULLAR! – KALAS! – BLOMMA!

Eller lite som om man är ett såntdär pansartåg med järnvägsplog på. Som kör rakt fram på spåret i en fruktansvärd fart och tankesnön bara sprutar helt crazy ut åt båda sidorna. Allt möjligt. Ibland kör man fast i nåt, då är det en sån grej som återkommer hela tiden och det går inte att sortera riktigt så det är bara att greppa nåt annat som flyger förbi i farten. Det är svårt. Det kräver skills. Men det är säkert bara min fantasi. Det är inget jag vet.

Men jag vill ju nog ändå inte veta allt.. Eller hur?

Fredagsvatten

Alla dagar kan ju inte vara lika bra för alla, men det brukar förhoppningsvis jämna ut sej i slutändan.

Denna veckan har gått förbannat fort och idag har det verkligen inte varit en speciellt fantastic dag för mej, inte en Top-5 direkt. Men förmodligen och sannolikt har nån annan haft det muntrare. Lika bra det. Men å andra sidan, jag fick ju faktiskt tårta. Freddys avslutningstårta, som nåtslags plåster. Jag överdoserade och blev illamående istället, det gör man alltid.

Vattnet lever igen dock! Det har ju varit fruset i några dagar nu. Vilken väldigt ironisk tajming va..? Jag passar på att diska och tvätta denna kyliga fredagsafton. Men det blir nog en mysig kväll i min lilla stuga ändå. Jag har tänt ett ljus, matat fiskarna och funderar lite på om det kanske inte är läge för glögg till kvällsmat, men inser att jag kommer klippa min sista bit Gruyère istället när det väl kommer till kritan.

Imorron ska jag fortsätta att komponera take-awayjulklappen, köpa en Harry Boy och vinna motherfuckin storkovan.

Sand & sura äpplen

Har man väl börjat gå ner sej i sanden sjunker man fort.

Ju mer uppskrämd man blir desto mer fäktas det och så sjunker man. Ironiskt, det blir lite ens eget fel liksom. Man har bara sej själv att skylla. Det blir lite mer ironiskt också eftersom det inte heller är nåt man kan undvika, plötsligt bara sitter man där och fattar inte vad som hände. Stövlarna har man sedan länge blivit av med. Ett jävla lotteri det där!

Det är många tillstånd och händelser som är lite som med sanden. Ju mer man tror och gissar och fajtas desto mörkare blir det. Man är säker på att det händer saker, det undanhålls grejer. Tyvärr visar det sej nån gång då och då också stämma, verkligen inte alltid, men ibland, för så funkar det och man försöker rädda sej med att tänka att det kanske är lika bra, för hade man vetat hade man ju ändå bara mått lite sämre. Eller hur? Men det är svårt att kalibrera om när man har fått för sej att man kanske i vissa sammanhang borde vara lite mer speciell, än bara en i mängden. För det brukar ju bli så, när situationer lyfts ur sin bubbla och appliceras på det som kallas Det Verkliga Livet. Bland folket. Man blir en i mängden. Men det är kanske så också, man är bara en i mängden, alla är väl egentligen bara en i mängden. Och det kanske är det bästa? Svårt att inse emellanåt dock, det blir dessutom svårt att snabbt ställa om när det redan har hunnit bli lite mörkare. Då stämmer inte ens värden längre och man blir lätt besviken för att bilderna plötsligt blir kassa.

Det gäller att vara snabb. Och akta sej för människor. Absolut inte undvika för då missar man allt, men akta sej. Inte bara för ens egen skull.
Det gäller att akta sej för sej själv också. Man blir blåst vare dag och då oftast av sej själv. Det är väldigt lätt att förväxla nåt man bara föredrar med nåt man har ett behov av. Syn, doft och känslor kan lura en att tro att man har ett behov av nånting man egentligen faktiskt bara föredrar. Men när det är mörkt är det inte lätt att skilja saker med samma form åt. Det sura äpplet från det söta. Men efter ett tag kanske man lär sej hur dom olika doftar och då blir det faktiskt lite lättare! Ibland kan man tro att ett surt äpple är ett surt, när det egentligen bara är ett kart som snart blir ett sött äpple. Sånt kan vara förvirrande.  Men – om man inte får dom sura eller karten ibland så uppskattar man inte dom söta. Men det behövde jag ju inte säga egentligen, det visste alla redan.

Det blir en jävla vinter II

Det har börjat bli dags att inse fakta.

Vi har gått länge och försökt att ignorera molnen som ofrånkomligt drar in. Vi ser dem i fjärran och tycker att det är lugnt, att det ju är många dagar kvar än. Men plötsligt står man där i skuggan och fryser. Det går fortare än man vill tro. Det gör det alltid.

Kärleksörten har till slut fått ge efter för kylan. Blek och sönderfrusen som en utmärglad spillra står resterna kvar i rabatten utanför fönstret. Sommarbilen är inkörd i garaget och bekräftelsen på att den är avställd har kommit. Hur vi än försöker skjuta på det och hur vi än försöker vinna tid och hur vi än försöker suga det sista ur det knappt fuktiga trashörnet så är det faktiskt dags nu. Tiden har tagit slut och kylan är här och det finns absolut inget vi kan göra åt det.

Det blir en jävla vinter.
Det är förresten kallt ute också.


Bikinikänslan

Det är +7°C ute nu visar min termometer utanför köksfönstret. Fan heller. Det är sjukt kallt.

Vad är det med dej? säger dom. Det är ju varmt! Men jag känner det inte. Inget är förändrat, det är precis som det har varit! fortsätter dom, men jag håller inte med. Vad är det med dej?? ..Jag vet inte. Man skulle väl kunna sammanfatta det med att jag tycker det har blivit ..kallare?

Så när jag kommer hem tar jag på mej min bikini. Och tänker att det kanske ger en varmare känsla? Den gula som jag fick i födelsedagspresent av Anna. Den som hon tyckte jag fick roliga bolliga Dolly Partonbröst i. Den tar jag på mej. Och det blir faktiskt en lite varmare känsla! Dock tror jag att det mer beror på lukten av baddräktsmaterial än på själva bikinin i sej.

Den sitter inte lika hårt som när jag provade den i butiken. Det kanske man ska se nåt som nåt positivt? Kylan verkar göra mej smalare. Fysiskt också. Fint. Eller hur?

Eller hur?


Jag borde ha massor att skriva
Det har ju hänt en hel del på sista tiden
Eller hur?

Jag kanske skriver nåt nån annan dag
Det har nog ingen större betydelse
Eller hur?

Skriver inte jag så kan ni ju läsa nån annans
Alla är ju utbytbara
Det finns ingen som inte är ersättbar
Man tar det som är närmast till hands
Eller nåt som är lite nyare
Lite mer spännande

Eller hur?

Varje gång

Det är likadant med allt. Alltid. Och man vet det dessutom redan innan.

Man vet att man borde ha nånslags självbevarelsedrift, man vet att man borde klä på sej ordentligt och man vet att man inte borde gå för nära kanten. Men gång på gång finner man sej själv liggande med uppskrapade armbågar på trottoaren, blöt och frusen på en väg hemåt som är alldeles för lång eller lite för långt ner för att det ska vara en smärtfri väg upp igen.

Och det värsta är att man alltid sätter sej själv i situationerna. Det går inte att skylla på nån annan, för man vet ju faktiskt vad som händer om man inte är försiktig, har klätt sej genomtänkt eller lallar omkring som en annan dåre alldeles för nära. Man vet redan innan.

Ibland tänker man att det kanske blir smidigare om man tjuvkollar innan. Så man vet hur det ser ut, eller åtminstone tror sej få en vag bild av hur det kan tänkas vara. Hur djupt det är ner, eller hur kallt det är utanför. Men det blir ju aldrig egentligen bättre av att man forskar. Snarare värre. Snarare alltid värre.

Lyckan tillsammans

Igår pratade vi om julen som snart är här.
Det är många i min omgivning som inte gillar julen.
Det alla dessa personer har gemensamt är att de har skiljda föräldrar.
Inget annat.

Julen snart är här konstaterade vi.
Men jag vet inte om jag egentligen håller med.
Det ska avverkas en höst först.
Dock borde man redan nu vara en god planerare och börja inhandla sina klappar.
Så man inte står där med sin tvättade hals när det väl är dax.
Det tänker jag varje år.

Jag ser mest fram emot att få sätta upp mina ljusslingor i tujahäcken.
Egentligen skulle jag kunna gjort det redan nu faktiskt.
Men då finns risken att idiotstämpeln kommer vinande genom luften från grannarnas håll.
Jag får vänta lite.

Hösten är bra säger många av mina vänner.
För då kan man sitta inne och  mysa och dricka varm Oboj med vispgrädde.
Och äta äppelpaj. För det gör man på hösten.
Det alla dessa personer har gemensamt är att de har sambo eller är gifta sedan rätt länge.
Såklart. Men jag gillar Oboj.

Men nu vet vi att det är nära.
Men man kan se hösten som en uppvärmning inför julen.
För på hösten ska man mysa och baka och vara glada tillsammans.
Det är en övningsperiod inför julen som verkligen är det riktiga eldprovet.
Ett mayhem av lycka och bakning tillsammans!
För vissa är det viktigt att hantera detta bra.
Att le åtminstone med munnen.

Men jag gillar julen.
Jag brukar vilja att mina vänner som inte gillar julen ska få vara med på våran där hemma.
Det brukar dom vara också och jag hoppas att dom inte lider.
Dom verkar i alla fall glada.
Men det kanske bara betyder att dom har övat bra under hösten?
På att le med munnen.

Matchat & överflödigt

Jag borde verkligen sluta göra så mycke chokladpudding.

I nånslags undermedveten vision om att den ska ätas av vid fler tillfällen gör jag massor. Uppenbarligen. För att mata maskarna med den.

Man äter ena kvällen. Kanske egentligen lite för mycke. Nästa kväll är man inte sugen och tänker att - Kanske imorron då. Men sen blir det imorron och man inser att det kanske trots allt inte är nåt som direkt lockar nu heller. Och man inser att dan efter kommer chokladpuddingen vara lite för gammal.
Den skulle absolut vara ätbar och alldeles säkert smaka gott, men man inser att dan efter kommer man ändå inte äta den. Det hade man kunnat svara på redan för tre dagar sen – är den nån dag man inte kommer äta chokladpudding så är det dan efter då. Inte heller de två följande och därefter är den definitivt för gammal! Det hade räckt med att hälften av mängden när jag står där och vispar.

Dom har förresten målat om Tidaholmsanstalten. Det kanske var längesen, men jag upptäckte det först nu förra helgen. Den brukade, vad jag minns, vara en trivsam och fängelseenlig färg. Grå. Nu är betongtonen utbytt till gult och rött och det hela ser ut som nåt slags jävla Ronald McDonaldhouse med alldeles för mycke belysning runtomkring.  Ungefär som jag känner mej. Vad passande.

Godafton.

Anoraken – en fråga om tid

Man tar på sej sin anorak och tänker att det är tur att man har den nu när det börjar bli höstigt. Man kliver ut och stänger dörren, men låser den inte. Som om man tänkte att det faktiskt skulle hjälpa om man behöver ta sej in fort igen.

Havet är grått. Bara precis lite mörkare grå än vad himlen är och det blåser. Än så länge är det en varm vind, men den drar upp vatten från havet som skickas som små nålar mot ens ansikte.
Man fäster ihop håret i en stram hästsvans och drar luvan över huvudet och tänker att det är bra med en anorak. För en anorak ska ju vara tålig.

Man forsätter framåt och är skyddad av tyget. Regnet är på väg, det märks, men ännu är vattnet i luften bara uppvispat från havet i vinden. Man stänger dragkedjan ända upp under hakan och vet egentligen innerst inne att den där anoraken faktiskt inte alls skyddar så bra. Att när regnet väl börjar komma ner ordentligt hade man likagärna kunnat gå naken.

Så kommer det. Man visste ju redan från början att det bara var en fråga om tid och ganska fort inser man att det kanske är lite för mycke regn, åtminstone mer än vad man hade beräknat. Man litade på anoraken och gick ut ändå, fastän man egentligen hela tiden visste hur det skulle gå.

Men det kanske var lika bra det. Att man liksom lite blev utlurad. Utan anoraken hade man ju inte fått andas den friska höstluften och man hade inte fått ansiktet tvättat av saltvattnet. Man hade heller inte kommit hem med ett fång blöt ljung och man hade inte smakat på björnbären.
Och det är ju alltid nåt. ..eller hur? Även om man är genomvåt och frusen ända in i märgen när man kommer hem.

Precis så är det nu.   Utomhus också.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress