Tagg mitt i naturen

Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

Mitt i Naturen, epilog

Så till uppföljningen. Hur gick det egentligen på fisketuren?

Jaa.. Många av er har redan sett bilden på Emelie där hon ser helt loco ut med en stor lax i nävarna. Det kan vara en av dom största laxarna jag sett någonsin tror jag.

Vi började med att konstatera att vi var långt ifrån ensamma på stället iaf. Hela Lagans strand kantades av fiskeentusiaster, riktiga proffs som hade stått där sen tidig morgon. Prestationsångesten ökade. Vi insåg att det inte var läge för alldeles för mycket klanterier, skratt eller amatörfasoner och vår knallblåa IKEAsäck blev plötsligt väldigt knallblå bland alla diskreta grön/brunklädda fiskare. Raka led!

Men det gick fint. En snäll proffsgubbe som hade knutit sina egna flugor och gjutit sina egna sänken gav mig goda tips och råd. Bland andra:
- Försök att öva på att kasta rakt bakifrån och ut, inte svinga från sidan. Det brukar inte vara alltför populärt om det står folk jämte.. Bra där!
och
- Om du släpper linan i kastet liiiiite senare så går inte draget bara rakt upp och sen rakt ner typ två meter framför dig ..A okej, inte riktigt så sent. Fiskarna simmar i regel en aning längre ut än en meter. Så hårda kast rakt ner tenderar ibland även att skrämma bort fisken… Men det tar sig! 
och
- Ooom.. du tänker på det sen.. så är det bra att inte säga Oj! och Ojdå! eller Hoppsan! efter VARJE kast, ibland kan det skapa dålig stämning.. Folk lyssnar och så du vet. Här är inte så mycket andra ljud. Svordomar kan vara lite provcerande med.. Men du lär ju dig! 
Sen fick jag även lära mig att man inte skulle sälja sina flugor, man skulle byta dom mot pengar istället och om man fick napp skulle man hojta FISK!!! nästan det högsta man kunde. Vet inte riktigt varför, men han hade värsta utläggningen och jag trodde honom. Bra tips! Ärlig och pedagogisk herre!  Han berättade att han häromdagen hade firat sin 1601:e fisk tagen med hans favorithåv. Min håv användes också. Se bild nedan.

I övrigt gick det bra! Pappa fackade bort ett drag och jag fick klippa av en 60 meter trasslad lina ur min rulle, men det var nog det enda! Laxen på bilden är självklart inte vår, vi riggade bara på väg tillbaka till bilen för att få nån vettig bild att tillfredsställa era förväntningar med. Men bara synen av detdär monstret på slutet fick oss att få tillbaka suget! 11 kilo vägde den och på bilden ser den inte på långa vägar lika fet och stor ut som den faktiskt var i verkligheten. Vi var nog lite i chock alla tre efter att ha sett den… Liksom, vafan skulle vi gjort om vi faktiskt hade fått en sån på kroken?? Och HUR hade vi haft ihjäl den?? Vi hade ju knappast hojtat FISK!!! vi hade snarare hysterinskt vrålat HJÄÄÄÄLP!! HELVETEE!!! HJÄÄÄLP!! KOM OCH HJÄLP!!! Nästa gång så!

Jag får öva mer utanför scenen. Kanske här nedanför huset i hamnen. Det får bli ett projekt. Om nån vill vara med är ni välkomna!

Mitt i Naturen, prolog

Ikväll ska vi iväg och fiska! Vi ska fiska laxar i Lagan!

Och jag är så excited! Mina förväntningar är extremt höga och jag utgår ifrån att vi kommer gå därifrån med kassar fulla av vattendjursskörd.

Det var Emelie som breakade att hon hade utflyktsmöjligheter, sen bröt helvetet ut. Jag nappade (höhö) ju omedelbart och i samma sekund jag fick Ok på att jag fick följa med drogs det iväg till affären. Jag shoppade loss för  drygt 1100 kr. Kanske inte mycket om man ska go pro, men det kändes tillräckligt för att vara en noob som jag! Nu har jag ett fantastiskt fint spö, en stor håv, en drös drag, tafsar i olika längder, en kniv och en tång. Ett set för en vinnare! ..Förmodligen inte, men jag är förväntansfull ändå!

Bifogar bild på pappa när han precis hjälpt mig att, som jag uttryckte det ”trä tråden” i mitt nya spö. Jag har förutsättningarna och kunskaperna! Mamma blev nervös och förutspådde katastrofen. Jag får återkomma med uppföljning och lite after sales.

Min stora oro är hur jag ska lyckas ta död på alla fiskar jag drar upp. Antar att man måste ha lite känsla för det där, slå på rätt ställe, inte skära sönder vissa organ och så.. Men pappa ska följa med så jag antar att både jag och Emelie kan överlåta slaktandet åt honom, det ingår ju liksom lite i hans manliga åtaganden. Jag har packat ner en stor plastkasse att lägga alla mina laxar i. Det känns tryggt.

 

NDU Skärtorsdagshabanero

Godermiddag godermiddag både herre och häst!
Vi önskar eder alla en fin skärtorsdagseftermiddagsfest!

Underbar sång? Tack, jag vet. Idag är det Skärtorsdagen. Idag firar vi att Jesus uppfann konceptet nattvard (samma som nattamat idag) och att han åt en festlig måltid med sina lärjungar (samma som förfest idag).  Att det heter just Skärtorsdag kommer ifrån att Jesus hjälpte lärjungarna att tvätta sina fötter före middagen (idag en bortrationaliserad bit). Skärtorsdagen slutar enligt sagan med att Jesus är naken och utblottad (samma som shitfaced idag). En underbar högtid med stora motiv till dagens festlighet! Alla ser kopplingen mellan bröd+vin+fottvätt och ägg+sill+eld.

Till nåt helt annat. Jag har aldrig fattat vad folk har snackat om när dom hävt ur sig det där klassiska: ”Jag kände ett tryck över bröstet!”. Förrän nu, eller rättare sagt i måndags. Dåjävlar fick jag känna på tryck över bröstet! Sittande på spinningcykeln, helt upprätt, efter en intervalltopp. Jag fick inte luft! Som jag beskrev det för Freddy, jag kände mig som en fet ponny som man dragit åt sadelgjorden alldeles för hårt på. Instruktören anade oråd där jag satt och frenetiskt slet i min BH och pulsbältet.
- Hur går det Brunsås? Ser det lite körigt ut där eller? frågade hon.
- Jag.. Jag får inte luft! flämtade jag. Jag kan fan inte andas!
- Eftersom du kan prata får du uppenbarligen visst luft. Ta det lugnt, du kommer överleva. Svarade hon myndigt. Jag överlevde såklart, men det var fanimig på håret skulle jag själv vilja påstå. Det var per definition ”Ett tryck över bröstet”. Jag konstaterade efter passet att jag, snart 29 år gammal, hade haft min första infarkt. Instruktören konstaterade att jag sannolikt bara hade tagit i lite hårt, att jag har kass kondition. Så äkta.

Vidare kan jag meddela att habaneron jag sådde har börjat komma upp. Tyvärr. Jag har inte en aning om vad jag ska ha skiten till. Den är alldeles för stark för att det ens ska vara komiskt. Jag kikade på Scovilleskalan för att få ett litet perspektiv för exakt HUR stark den faktiskt är. Vanlig Tabascosås ligger på omkring 2 500-5 000 SHU (Scoville Heat Units), en ordentligt stark jalapeno, som jag för övrigt också har sått, ligger på ca 7 000-8 000 SHU. Den habanerojäveln jag har valt att odla toppar på 350 000 SHU. Not funny or cool. Jag tänker inte vårda plantorna ömt. Kan man kanske sälja frukterna dyrt på Tradera tro?

Tips för odling av egen peppar: Klös inte ur fröna ur den färska frukten med naglarna. Om du inte rakt av stryker med på plats kommer du lida av brinnande fingertoppar i närmare en vecka. Du kommer heller inte kunna ta i grejer, för allt du rör vi förpestas. Du kommer inte kunna tvätta håret som folk ty dina händer lämnar efter schampomasserandet skalpen förkolnad. Och så vidare. Det är starkt.

Bifogar bild från när jag fortfarande var glad och positivt inställd till projektet. Sekunderna innan jag gnuggade mig i ögat och gråtande i panik kastade in handduken. Dom röda är Habanero och dom gröna är Jalapeno.

Kuriosa: Vanlig pepparspray, sånt man kan råka få i ögonen om man inte sköter sig, ligger på omkring 4 000 000 SHU. Fyra miljoner.

Emmas Drivhus

Idag är det dagen efter Vårdagjämningen, dagen efter Nouroz – Det persiska nyåret.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det, ingen av dagarna är för mig direkt överdrivet speciell, det var väl kanske mest bara för allmän info.

Igår påbörjade jag driftsättningen av mina nya trevliga trädgårdslandsfållor. Jag har fått finfina pallkragar av kusinJohan som det ska odlas i. Och det kommer bli AWESOME! Inledningsvis infann sig grova beslutsproblem kring vart dessa skulle placeras, mycket karaktäristiskt för Vågen. Ett enda långt tidsslöseri i patetiskt velande. Så äkta. Det hann bli kväll och kass väder innan jag hade bestämt och stegat ut och friräfsat platsen. Men det blev bra!

I projektet ingick delmomentet Kompostjord. Det var då jag fann mig själv. Hängande över, med min grävgrep djupt begraven ner i komposttunnan förundrades jag över hur fantastiskt fin jord det hade producerats över vintern där i. Det  var ju ett mirakel! Jag kände mig rik och speciellt utvald som tilldelats denna underbara gåva. Exalterat och nästan maniskt skyfflade jag hink efter hink full med mull genombruten av kräftklor, äggskal och avokadoskinn. När jag plötsligt fick distans och såg mig själv som från ovan, där jag likt en fet grävling i extas hängde över kanten. Jag tänkte melankoliskt men samtidigt lite nöjt:
- Hus, barn, Volvo och livförsäkringar är ingenting. Det är när man kommer på sig själv med att vara såhär överdrivet jävla lycklig över kompostjord som man faktiskt kan förklara sig vuxen.
Episkt. Jag skyfflade vidare.

I mina små drivbänkar ska det, om det är av herrskapets intresse, odlas squash (bifogar bild på försådden som igår skickade upp sitt första lilla bladpar ur jorden i mitt somrumsfönster), avlånga rädisor, storbladig ruccola, blandad plocksallat och sockerärtor. Kanske en och annan rödbeta. Får se om det får plats. Eventuellt välsignar jag er med fler bilder från projektet en annan dag.

Bildbloggen (eller Jagad av gangsters)

Nedan följer ett litet sammandrag av min, Johannas och Lindas promenad.

Vi avslutade dagen med att bli tagna på bar gärning när vi snodde tre fina stenplattor ur en övergiven förrådscontainer. Två killar i en rostig svart pickup närmade sig, Johanna skrek DOM KOMMER!!! och vi kastade oss in i min lilla bil och körde iväg, killarna i pickupen gensköt oss genom att ta den andra vägen och blockerade vår utfart. Typiskt. Spänning i tillvaron. Vi dog inte.  Nästa gång vi ska sno nåt kommer vi välja att göra det på natten.

Linda meddelade att hon hade massor av chokladcupcakes hemma. Vi åkte inte dit och smällde i oss allihopa, trots att det hade varit trevligt. 

Tillbakablick från lövhögen

Jajjemen, jag hade bestämt att jag inte skulle skriva mer om våren, men det fattar vi ju alla att det var en lögn! Mer vårrelaterat kommer det bli. Sen sommar. Då får ni exakt likadana inlägg fast ny säsong.

Igår inledde jag Operation Uppsnyggning runt huset. Jag klippte bort gammalt visset och gjorde plats för nytt. Räfsade ihop löv i stora högar och gav tulpaner, påskliljor och kärleksört plats och ny luft att andas. Jag skrapade mossa, sorterade stenar, knipsade grenar sopade grus och bar bort skrot. Tomas hjälpe mig att spika fast min förrymda spaljé.

All dandy! Kan man ju tycka. Och efter ett tag blev det riktigt trevligt och bra med. Men inte till en början. Jag gick ut med stort räfsarsug och en ofantlig entusiasm. Det var sol och fåglarna kvittrade men när jag satt på huk och repade visset gräs längs rabattkanten överväldigades jag av en helt otrolig mörkerkänsla. Jag blev, trots att jag var glad, nedstämd. Mkt märkligt!
Men eftersom jag är känd för mitt stora intellekt och enorma slutledningsförmåga kopplade jag ju ganska fort och fattade att jag hade restfragment av gammalt program kvar. Att det var såhär och hundra gånger värre jag mådde förra året ungefär vid denna tiden. Då jävlar var det dunkelt.

Ganska intressant det där, hur ens hjärna kan, bara genom att man gör nånting som man inte gjort på ett tag, gräva fram en massa skit och slänga i ansiktet på en. Som att ligga där bland löven och plötsligt böka fram ett färgglatt påskägg som visar sig innehålla mögliga ostskalkar, jordiga glasskärvor, en död mus och en urlagd snus. Surprise!
Note to self: Kör en extra defrag av hjärnan.

Ibland är det bra att ha bloggen också! För jag är en tvivlare och jag har verkligen ingen som helst koll på tid. Jag kan säga att det nog har gått 5 veckor när det egentligen är ett och ett halvt år som har passerat. Så för att bekräfta min teori om mitt sinnestillstånd bläddrades det bakåt i datumen. Och mycket riktigt. I krokarna fanns ett typiskt inlägg, ett av den typen som mamma brukar säga att jag inte skulle skriva. Och kort där efter ännu ett, visserligen med ordentlig vårkänsla i, men ändå med samma underliggande ton. Intressant! Sherlockhatten satt som en smäck!

Om ni är intresserade kan ni ju läsa själva. Det är enligt min mening ganska trevliga texter! Man har ju skill.
Bland Prästkragarna
Vårkärlek & Traktorkaravaner

Nu ska jag och mamma iväg och köpa täckbark! Sen jävlar. Sen ska det styras upp där hemma. Jag återkommer med bilder från projektet senare, tills vidare får ni hålla till godo med en påsklilja från här jämte mitt kontor.

Jag tror förresten jag lite tar tillbaka det där om att jag är en tvivlare, för det är jag inte alls. Jag tror oftast på vilken skit som helst bara det presenteras bra för mig. Jag är alldels för blåägd och kan övertalas till det mesta, så det där med tvivlandet vet jag inte riktigt varifrån jag fick. Det var nog bara bristande ordförråd.. Kanske? Eller jag kan åtminstone revidera och istället lägga in att jag är en tvivlare när det kommer till min egna förmåga. There!

Trevligt! Men kallt. Men trevligt! Och köttbullar.

Sen jag skrev nånting här senast har det hunnit bli vår, bli vinter igen och nu är det vår. Igen.

Påskliljorna är uppe och redo att go nuts runt huset vilken dag som helst. Knopparna på rosenkvittenbusken är fruktansvärt många och hundbajset ligger i blottade bajsgrusdrivor längs alla vägar och trottoarkanter och min bil ska snart in på helrekond. Vår per definition. Trevligt.

Jag har egentligen inte så väldigt mycket att rapportera, kände väl mig mer förpliktigad att meddela att jag faktiskt lever. Kan i alla fall göra det hela lite mer färgglatt med att bifoga några mediokra bilder från en av helgens promenader! Ni får kartan också. Bonus. Vi tog den spännande rundan ner till oljehamnen och kollade på stora läskiga byggnader, taggtråd, larmskyltar, rostiga lastfartyg från Panama fulla med metallskrot, rykande skorstenar och ihopknövlade bilar. Trefligt! Men halvstorm och kallt. Men trefligt. Men kallt. Och blåsigt.

Inser nu när jag ser bilderna att dom inte alls rimmar bra med min vårinledning, att jag borde kanske haft nån bild på nån krokus eller liknande för att bygga vidare på mysighetsstämningen. Något som prunkar hade ju onekligen varit på sin plats. Men det får kanske bli nästa gång. Snart kommer ju trädgårdsarbetet igång i lite högre växlar, då lär ni få så ni tiger i vilket fall som helst.

Vidare. Igår var vi på köttbullsfrossa hos Elisabet och Thomas! Det är alltså Freddys kära mor och hennes käre man. Vi var hurtiga och gick dit! Försk till promenad är det nya temat. Sen käkade vi så vi höll på att stryka med och det tillmötesgående värdparet fick snällt skjutsa oss hem eftersom vi hade förlorat förmågan att gå. Typiskt. Men goda köttbullar var det! Jag har även spelat bort knappa 400 kr på trav. Men nästa gång! Nästa gång, dåjävlar tar vi hem storkovan!

Gamlingen

God förmiddag läserz!

Hur har ni det? Är det höst hos er också? Regnar det på era huvuden och på era bilar och på era hus? Blåser det som fan? Här också.

Eftersom ni redan har konstaterat att jag uppenbarligen inte skriver allt för ofta just nu, jag kan se tydligt att ni tycker jag är lam, jag har fina statistikwidgets för denhär sidan vettni.. Men eftersom ni redan vet är det ju ingen idé att jag tjatar om det.  Jag tänkte skriva lite nu, om det är okej? Köra en typ av resumé av den senaste tiden.

Hela sommaren har Patricia bott i mitt tvättrum. Trefligt! Sen flyttade hon det blev tomt. Mitt sjukt stora mansion ekade öde när inte Freddy gästade och jag kände mig som ..a jag vet inte, nån ensam på nåt stort ställe. Så illa kvickt såg jag till att skaffa en ny inneboende! Tomas blev inproppad i tvättrummet med en sänghimmel av trosor och badlakan. Mysigt för honom! Igår när jag kom hem var diskmaskinen urplockad. Loco! Det blev obalans och min hjärna som var inställd på att ta tag i det där fick svårt att processa, men det ordnade sig!  Nu funderar jag på att öppna nåtform av vandrarhem. Hade det inte varit trevligt så säg?  Scones och marmeladfrukostar var och varannan dag. Hade kunnat varva med bacon och ägg och sånt lite emellanåt för att gästerna inte skulle tröttna och bli tjuriga. Anordnande av tipsrundor, bingokvällar och botaniska promenader i det närliggande grönområdet. Ni hör ju själva, det hade blivit success! Jag hade ägt som värdshusvärd.

(Men egentligen är sanningen att Tomas bor hos mej för han har blivit utkastad från sin egna lägenhet.. Hehe. Tragik!)

En annan grej jag förresten också hade ägt på är om jag hade varit med i programmet på fyran. Halv 8 Hos Mig. Hade kammat hem hela skiten. Men det är ju en annan sak..

Bingokvällkonceptet är för övrigt redan lite påbörjat. I söndags spelade jag, Johanna, Freddy och han i tvättrummet! Med lotter och mat och vin satt vi med dollartecken i ögonen på helspänn framför TV4+ och Bingolotto med han den blonda snubben som håller i det nu för tiden. Vi vann inte storkovan men det var en trevlig tillställning enligt mig i alla fall. Ska vi köra igen eller?
Men visst. Lite gammalt kan tyckas, men hela min söndag gick i pensionärstecknet så det var okej. Först uppe i ottan för att baka åt männen och servera dom frukost när det behagades vaknas, sen ut och luka hela rabatten på framsidan inklusive beskärning av rosenkvittenbusken (vemfan under 65 bast har en sån liksom?). In igen när Linda kom på besök för kaffe och söndagstårtfika. Som man bör när man nått en aktningsvärd ålder. Vidare med förberedande av aftonvarden framför Bingolotto. ..Funderar på att införskaffa sånadär duttpennor till nästa gång!

Anyways! För er som har missat det så har jag facebookat bilderna från både Extrema Outdoor och Sweden Rock Festivalen nu! Efter mycket om och men, kraschade hårddiskar, tandagnisslan och muppiga cd-läsare är dom nu ute. Håll till godo. Slänger in en här också som smakprov, en på mig, Anna och mat, men dom andra får ni allt bege er för. Hejdå.

Hej Miljöbalken

Igår var jag och Johanna ute i skogen.

Likt två mullar harvade vi omkring bland sly, stammar och mossor i vår jakt på svamp. Skogens guld. Det gick sådär. Jag har skrivit om mina skills inom svapplockarområdet innan.. Det läget är uppenbarligen oförändrat. Tyvärr. Men Johanna hade bättre koll!

Anyways. Det blev inte så mycke av svampvaran, det räckte till en macka. Däremot hittade vi helt sjukt ofantliga mängder sopor. Mitt inne i skogen! I Simlångsdalens mest svåråtkomna terräng, där! Där dumpar tydligen folk sina sopor. Det var ett otal oljedunkar, en gammal uppbränd Toyota, sjuuuuuka mängder säckar med ölburkar, ett och annat oljefat och kassar med rena hushållssopor. Glassboxar, konservburkar, blöjor, ketchupflaskor, chokladpapper osv i all oändlighet utspridda ur av blandade typer av djur upprivna plastpåsar.

Tragiskt, absolut. Man blir ju förbannad. Men samtidigt kan jag inte undgå att fascineras lite också. Vilka är dessa individer som tycker att det är SÅ fruktansvärt jobbigt att ta med sig sina säckar och åka till tippen? Skäms dom över sina sopor? Tror dom att ÅVC-personalen ska dissekera och gå igenom alla deras kastade rester? Vad driver dessa människor till att lasta sin skit, ta sig ut i skogen till ställen flera hundra meter in ifrån bilvägen, in bland tätväxande sly som man mer eller mindre får hugga sig igenom, över bäckar, upp för backar genom träsk… för att dumpa sina sopsäckar!? På vilket sätt är detta MINDRE ansträngande än att åka till tippen? Jag fattar verkligen inte. Är det nån som har en bra förklaring så snälla låt ditt ljus lysa över min skuggiga dal.

Jag känner nu när jag ser bilderna att jag kommer bli tvungen att släpa med mig Johanna till det där stället igen för att kunna plocka lite koordinater för en anmälan.

Och för er som är sugna på att läsa vidare om min syn på svampplockande:
Skogens guldhelvete
Tryffelsvinet within

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress