RSS

Tagg minnen

Fet & Halt

0 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, get a grip! Taggad med , , , , 16 april 2012 @ 14.33

Kommer ni ihåg i skolan? På gymnastiklektionerna på mellan- och högstadiet?

Minns ni att där alltid fanns ett par tre tjejer som inte var med på lektionen? Ofta var dom något överviktiga till feta och i nio fall av tio skyllde dom att dom hade stukat foten. Därav publikplatsen.

En sån var jag. Jag avskydde idrottslektionerna. Mest på grund av att det alltid skulle spelas en massa jävla bollspel. Jag var och är fortfarande som bekant vidunderligt talanglös på allt som har med bollar att göra. Anyways, jag sa ofta att jag hade vrickat foten. Läraren sa att det var okej, jag kunde ta det lugnt och hjälpa till med att räkna poäng etc. Ni ser alla synen va? Visst minns ni? En fet tjej i skitstora plastbågade glasögon som med dåligt fejkad hälta linkar omkring med en visselpipa, en penna och ett block. Och med två sånadär röda tygband i kors som patronbälten över bröstet. Fast töntigare. Alla har sett det.

Som sagt, jag var en sån. Dit jag vill komma är att jag sannolikt aldrig faktiskt har stukat foten, på riktigt. För jag gjorde det idag. Det var nåt av det värsta jag varit med om. Trampade snett påväg ut till brevlådan här på jobbet. Det krasade högt i foten och mina ben vek sig av smärtan. Jag blev som en såndär leksaksfigur man kan trycka på undertill så benen blir slaka och allt faller ihop. Jag var säker på att jag hade brutit nåt. Hela benet darrade, vristen svullnade upp som en fluffig boll, jag blev blek och svettig och trodde spyan var nära. True story! Klent som fan hör jag ju såhär i efterhand, men det GJORDE verkligen skitont. Jag kan inte gå nu.

Men det jag egentligen egentligen då vill säga är att jag NU inser hur riktigt sugiga mina imitationer av en stukad vrist måste varit. Att mina lärare trodde på mig är stört.. tänkte jag säga, men fattar ju såklart att dom inte trodde det minsta på mig. Dom sket bara i det och pallade inte ta diskussionen. Såhär retroaktivt skäms jag över min pinsamma och dåligt spelade skada. Tänk va, vilken liten förljugen lat jävel man var. Jag borde varit med på gympan. Det finns inget direkt attraherande i en haltande fet flicka. En uppenbart bluffhaltande fet flicka dessutom.

Jag var förresten inte bara tjock och lat, jag var även en dryg besserwisserpluggare. Ni kommer väl ihåg inlägget ..med Bilden? Läses här om man har glömt: 2A

Skräckvisorna (minnen från förr)

2 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, upptagningar & drama Taggad med , , , 16 september 2011 @ 10.13

Vissa sånger och ramsor man drar för barn är ju inte speciellt skoj asså..

Jag förstår såklart att tanken är att det ska vara mysigt, sövande eller skojigt klämkäckt. Det finns massor! Exempel på två följer.

1. Tula hem och tula vall.

Tula hem och tula vall, tula långt åt mossen.
Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå, osten såg jag lite å’.
Smöret smakte jag aldrig.

Detta är alltså en väldigt känd vaggvisa, av Alice Tegnér till och med, som jag minns att jag tyckte var fruktansvärt obekväm att lyssna på. Det enda stackarn fick att käka var kål, mjölken och osten var dålig och aldrig fick hon smör på mackan. Dom var SÅ fattiga och jag led verkligen av att höra detta tragiska och mörka stycke. Men visst.. Jag förstår väl att det var själva melodin som var grejen. Den är mysig och sövande och man skulle inte förstå nåt av texten eftersom den skulle sjungas för en i crib-åldern. Men vi sjöng den i skolan sen också, på lågstadiet. Då har man ändå hunnit grow lite hjärna. Vad betyder för övrigt tula?

2. Pelle Plutt

Pelle Plutt, Plutt, Plutt
tog ett skutt, skutt skutt
över ån, ån, ån,
tappa tån, tån, tån.
In i kammarn
efter hammarn,
spika fast den lilla tån!

Okej, det säger sig nog lite själv varför denna kanske inte  är alldeles underbar för en unge som precis upptäckt att man kan härja omkring utomhus. En klämkäck ramsa som lästes för att pigga och muntra upp, gärna accompanjerad av duttande på näsan, rytmiskt petande i magen och marionettstyrande av ens armar. Skoj! Man skrattade säkert. Men att få det slängt i ansiktet att man kan tappa en tå om man hoppar över en å.. Jag vet inte asså. En helt jävla horribel tanke som fick mig att odla lite av en rädsla kring att kliva över mindre vattendrag. Givetvis gick det över, men ändå.. Skräcken. Tänk vad ont!

Oh well, det var egentligen ingenvart jag ville komma med det där, mest bara en observation eller vad man nu ska kalla det.

Idag är det fredag och jag kan vidare informera att mitt schampo och balsam blev stulna i duschrummet på Actic igår. Lamt. Men jag har köpt nytt nu. Så nu kan jag inte skylla på det heller när jag letar kryphål för få slippa simma. Jag borde asa mig ut i skogen och plocka trattisar också innan dom bestämmer att det är vinter.

Buffalo Blues

2 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, upptagningar & drama Taggad med , , 15 maj 2011 @ 15.14

Kommer ni ihåg idrottslektionerna på högstadiet?

Herregud, det där med vrickade fötter. Det var tammefan alltid nån som hade vrickat foten. ”Vrickat”. Och det var bara tjejer.

På så gott som varenda gympalektion kom nån linkande med stödförband runt vristen, var det extra illa hade man tillbehör för att förstärka förödelsen. Kanske en krycka, eller en vän att stödja sej på när man haltade fram som en skadeskjuten soldat. Det var alltid nån och jag var definitivt en av dom som hade stukat foten ibland, inte ofta men jag hatade skolgympan. Det var jobbigt dom dagarna när man kom där med elastisk linda om vristen och väl inne i hallen möttes av synen av tre-fyra andra tjejer i klassen som redan satt på bänken, även de med lindade vrister. Handleder kunde funka också. Men fler än två på samma lektion kändes liksom inte riktigt okej, det blev bara patetiskt. Det var då man önskade att man bara hade skitit i att ens gå dit, det hade varit värdigare.

Hur vanligt är det egentligen att man vrickar foten för övrigt? Inte så vanligt i min värld iaf. Jag kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist. Jag vet inte ens om jag faktisk på riktigt har gjort det nån gång! Jag vet inte om jag minns sist när nån i min omgivning gjorde det heller. Eller jo, Filip brukar ju lyckas, men han våldshärjar ju runt i skogen en hel del med..
Fast jag kanske bara har förträngt nån del? Vi kanske faktiskt skadade oss på riktigt? Vi var ju trots allt coola och hade fräsiga Buffaloskor.

En annan grej var dom fejakde förkylningarna. Hur man stod och harklade sej ordentligt innan för att kunna låta tillräckligt hes när det förklarades för idrottslärarn att man faktiskt hade ont i halsen och nog inte kunde vara med. Det var en klassiker. Kunde man egentligen inte bara säga att man inte ville vara med? Sånt kanske inte funkar? Känns ju som att även en sån väg hade varit mer värdig att testa än att spela heshetskortet och riskera att misslyckas.

- Jag har jätteont i halsen *krax krax* Jag vet inte.. om jag kan vara med idag *lessen blick*
- Du, det tror jag inte alls på att du har. In och byt om nu.
- Meh!  Det är faktiskt sant!
- Nu Emma.
- ..Okejdå.

Genant. Man utsatte sej för en hel del såntdär. Idiotiskt. Fast det kanske bara var på min skola vi höll på såhär? Aja, jag vet inte varför jag kom att tänka på detta nu, det var inte ens speciellt intressant. Jag lyckades inte ens presentera en attraktiv bild av mej själv. Nu ska jag gå och lägga mej i min säng en stund, som en annan middagssovande pensionär, även det känns ju verkligen suom en del i en upphetsande personlighet.

Dinomemory & helg?

0 kommentarer Av emma Sparad i get a grip!, mixed brew Taggad med , , , 1 april 2011 @ 12.46

Dagens undran:

Hur många patchkablars plastflärpar är det egentligen okej att bryta av innan man bör ha fått in i skallen att hantera dom på ett bättre sätt? Och hur många gånger kan man egentligen rulla över sladden med stolen innan den börjar packa ihop?

Idag är det fredag men det kändes som lördag imorse. Jag vaknade av mej själv vid 06.10 och tänkte att det var riktigt gött att klockan var så lite, att jag kunde somna om och sova länge till efter som det var lördag. Sen vaknade jag av mej själv igen vid 07.45 och insåg att jag skulle vara på mitt kontor om en kvart. Man blir fan blåst varje dag.

Mina påskliljor har förresten slagit ut här nu. Dom jag var ute och snodde ifrån sidan av huset i måndags. Trevligt. Det doftar vår. Och måsarna utanför är helt jävla loco. Dom har väl ägg nånstans som dom inbillar sej att alla förbipasserande bilar är ute efter kan jag tro. Det är ju inte jättesmart av dom att lägga sina ägg på marken på stora parkeringar asså. Jag kommer ihåg en gång när jag och mina småsystrar var i Oceanhamnen (?) med pappa. Och vi sprang runt på nån stor yta bland skrämmande högar av järnskrot där måsarna hade ägg. Fyfan. Horror! Asen gick ju totalt bärsärk och jagade oss skrikande med bajsbomber. Pappa vallade kvickt in oss i bilen igen. Vi tvättade den på Shell på hemvägen. Det var väldigt längesen.

Det är alltså fredag idag och det är redan många som har frågat mej vad jag ska hitta på i helgen. Jag vet inte. Vad tycker ni? Förslag mottages. Men spontant hade jag väl tänkt räfsa i rabatterna runt huset och kanske avtäcka grillen om väder bjuds. Boring! tycker ni som verkar ha vigt ert liv åt nåtslags obligatoriskt All in!-helgfestande. Och det skiter väl jag i, tänker jag som bara tycker det är mest synd att ni ännu en gång ska ligga bort hela söndan i paralyserad bakfylla istället för att exempelvis mysa och kolla på film och spela dinosaurmemory med mej. På söndan i alla fall.

Vi får se vad det blir av helgen. Ha så kul med bakfyllan!

Insikter

6 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, utan kläder Taggad med , , 11 april 2010 @ 21.12

Idag har det varit en transportdag. Det blir såna ibland.

Dagar när man inte gör nånting mer än att gå och vänta på att det ska bli nästa dag. Söndagar speciellt brukar vara såna. Söndagar brukar vara extra långa dagar.

Men! Jag har trots denna transportsträcka varit förhållandevis duktig idag. Jag har bränt 600 kr på Maxi, kollat på 4 filmer och druckit 3 stycken Cherry Cola. En bedrift kan tyckas, jag vet! Men jag har dessutom diskat all disk, tvättat all tvätt, orbat två gånger och stretchat noga.

Dethär med att stretcha är ju ett skrämmande wake up call asså. När man sitter där på golvet och stretar med benen helt okontrollerat åt alla håll som amatörmässigt fällda Red Woods och tänker tillbaka på ens glansdagar då man faktiskt var rätt smidig. Helt utan att överdriva kunde man säga att man var vig. Okej, nu snackar vi ju inte nån rysk RSG-vighet, bara normal ostelhet. Inte som idag – smidig som en jävla Mashallförstärkare..

Jag kommer ihåg en gång på lekis när jag lastade upp båda benen bakom nacken och fastnade. (Har jag berättat detta innan?) Jag fick inte över benen över huvet igen sen när jag skulle loss, greps väl av lite panik och började fajtas med mina lemmar. Vilket resulterade i att jag ramlade rakt fram, fortfarande med vristerna i kors bakom nacken, och drämde ansiktet ashårt rakt ner i linoleumgolvet. Jag fick näsblod och Fröken skrattade åt mej. Sen hjälpte hon mej loss. Glory days.

På den tiden hade man inte så mycke nytta av den typen av smidighet såvida man inte var med i Frigymnasterna eller liknande. Nu däremot kan jag peka på en hel del situationer då jag och inte bara jagsjälv heller för den delen, skulle uppskatta om jag var lite mer bendy. Antar att jag får jobba på det där.

Tajmarn

6 kommentarer Av emma Sparad i mixed brew Taggad med , 6 april 2010 @ 20.22

För er som inte vet det redan så var jag bildlärare under en ganska kort period.

Eleverna hade fått i uppgift att illustrera olika känslor. En tjej hade målat en liten bild som hon visade mej. Den såg ut ungefär såhär. Hon snackade om hur stort det var och hur fruktansvärda känslor hon fick av den men att hon inte var riktigt nöjd, att den inte förmedlade var hon verkligen kände. Jag tyckte den var ganska cool. Verkligen abstrakt liksom med schysst balans. Jag fick känslan av att det var hennes krumeluriga figur hon inte gillade och försökte skoja till det hela med att få henne att se roliga saker i den. Gubbar. Vägar. Elefanter. Maskar. Myrgångar.

Hon stirrade på mej och lät meddela att hon faktiskt inte kunde se glada saker i ebolaviruset. Jag var en idiot. Sen blev det lunch. Saved by the bell.

Toafail i 2 A

3 kommentarer Av emma Sparad i mixed brew Taggad med , 21 mars 2010 @ 8.12

Ett annat lågstadieminne jag kan dela med mej av, när jag ändå håller på, är när C skulle gå på toa.

Det var en sommareftermiddag och inte allt för långt kvar tills klass 2 A slutade för dagen. Vi hade svenska och Siv var alldeles säkert på bra humör eftersom hennes elever var lugna och snälla.

Det var tyst i klassrummet, det enda som hördes var skrapandet av våra alltid nyvässade blyertspennor mot papper. När plötsligt C räcker upp handen och försiktigt säger:
- ..Fröken..
- Ja C? svarar Siv
- …Mnmnmhm.. mumlar C nästan ohörbart till svar.
- Vad säger du? Jag hör inte. Du får prata högre och tydligare.
- Jag måste gå på toa..
- Jamen, det vet du ju att du inte behöver be om lov för lilla C! Spring iväg du! ler Siv tillbaka.
- …
- Seså! Skynda dej på!
- Men jag måste bajsa.. säger C olyckligt och ser ner i bänken.
Hela klassen har slutat skriva och alla tittar på C som precis kungjorde att han behövde göra nummer två. C tittar inte på någon.
Siv fortsätter:
- Men duu, det gör väl inget? ..Eller..?
- ..Jag kan inte torka.. viskar C och alla kan höra att han nästan gråter.
- Nämen! Kan du inte torka?? Det är ju inte så svårt! Du får försöööka! Eller så får du hålla dej till du kommer hem! Det är ju inte så långt kvar! hojtar Siv.

C väljer att försöka hålla sej tills det är dags att gå hem. Det går inte så bra. Efter 10 minuter, under klassens tystnad och pennornas raspande börjar han gråta. Han har bajsat på sej. Och Siv får honom att högt och tydligt tala om det för henne och resten av klass 2 A eftersom hon inte hör vad han säger när han gråtviskar fram sin status första gången. Trauma. Det var sannolikt inte hans bästa dag.

Två dagar efter denna hemska händelse kissade jag på mej ute på skolgården. Jag satt på en liten kulle och skrattade åt Kalle som fjantade omkring och var väldigt rolig. Han var såpass rolig och underhållande att gick åt helvete för mej. När det ringde in för lektion igen sprang alla iväg och jag satt kvar. För att dölja. Men givetvis kom det fram vad mitt problem var och mamma fick komma och lämna ett par nya byxor och trosor som jag kunde byta till. Minns att jag fick ett par jeans jag inte alls gillade. Dom var stela och hade resår i midjan. Men dom var ju åtminstone torra. Inte heller en alltför bra dag den där.

Tillägg, 2 A

4 kommentarer Av emma Sparad i mixed brew Taggad med , 20 mars 2010 @ 17.32

Jossan, som gick i samma klass som jag och som jobbar på den allra bästa affären, Maxi, berättade att Siv ibland är där och handlar. Och hejar, men sannolikt inte minns vad Jossan heter.

Jag kontrade med att berätta att vår gamla fröken även är inne på mammas jobb ibland, på KappAhl. Hon brukar hälsa till mej och min moder framför pliktskyldigt detta emellanåt. Observera att Siv minns vad jag heter. Jag hävdar dock å det starkaste att hon bluffar. Hon hälsar egentligen inte alls till mej, inte för att vara trevlig och för att hon menar det i alla fall.

Hon vill bara åt koftorna. Och inbillar sej att om hon hälsar till dottern till hon som står i kassan kan hon få trevlighetsrabatt på sina plagg. Jag ser inte hur det faktiskt skulle kunna vara på nåt annat sätt.

2 A

9 kommentarer Av emma Sparad i mixed brew Taggad med , , 20 mars 2010 @ 17.04

Jag kommer ihåg en gång på lågstadiet.

Skolan jag gick i heter Kyrkskolan, inte för att den är religiöst präglad eller så, nejdå, det är bara för att den ligger jämte en kyrka. Söndrums kyrka.

Anyways så hette våran fröken Siv. Hon var kort, lite kutryggig, hade alltid rött läppstift och kofta och hon tyckte nog egentligen inte så mycke om mig. Jag tror jag provocerade henne. Jag var en sån dryg jävel som tyckte det var skoj att gå i skolan och som hela tiden skulle visa att jag minsann hängde med och kunde. Men hon fick ju försöka vara trevlig mot mig ändå eftersom hon trots allt var min fröken.

En gång jag minns speciellt var när hon stod och skrev med sin krita på tavlan. Siv hade förresten en blå träpall som hon stod på ibland när hon skrev på sin griffeltavla. För hon, som sagt. var kort och kutryggig. Vi barn skulle sannolikt skriva av det hon satte ihop denna gången. I våra blåa linjerade häften. Kan man skriva i tvåan? I vilket fall,  medan det krafsades loss med kritan på tavlan stod hon framför texten. Jag blev frustrerad eftersom jag inte kunde se nåt annat än baksidan av hennes lila kofta:
– Siv, akta. Jag ser inte.
- Snart Emma.. [skrivskriv]
- Siiiii-iiv.. Jag seeeer intee..
- [skrivskrivskriv]
- Siv akta!
- Vänta lite Emma.. [skrivskrivskriv]
- Siiiiiiv jag ser inte!
Då snapade det för Siv som egentligen var en tålmodig äldre kvinna. Hon vände sig mot mig. Ovanför hennes kortklippta mörka tantfrisyr tornade ett svart moln upp sig, hennes blick var stirrig när hon halvskrek med gäll röst:
- JAG SKAAA AKTA MEJ EMMA!! JAG SKA BARA SKRIVA KLART FÖRST!!! OM DU BARA KAN LUGNA DEJ LITE!!? KLARAR DU DET TROR DU!!!?

Jag blev rädd när Siv plötsligt went mental on me och insåg att jag hade varit tjatig. Ångest. Och jag var förtvivlad över att jag, i min excitement över att få läsa vad hon skrev, inte hade uppfattat min egen tjatighet. Dålig stämning. Mina ögon fylldes av tårar som dom alltid gjorde i pressade situationer Barn vs. Vuxen.

Det fanns en pojke i klassen som utgjorde mitt största hot. EN. Han var också en sån som hela tiden skulle vara duktig. Precis som jag. Han och jag tyckte inte om varandra, såklart, det är väl så det brukar funka om man är för lika. Vi var lika dryga. Han vände sig mot mig och väste:
- Hah! Där fick du, sen fortsatte han skriva i sitt linjerade häfte. Evil. Sånna var vi. Barnen i A-klassen.. Eliten.

Jag  sa inget mer på hela resten av dagen. Det var inte en av mina bästa stunder.

Hej mitt vinterland 3

4 kommentarer Av emma Sparad i mixed brew Taggad med , , , , 7 januari 2010 @ 23.21

Jag vet att jag har rätt kass minne, men jag tror mej ändå kunna återkalla en hel del från barndomens snö.

Minnen av desperata försök till snögubbar i svintung blötsnö, plaskvåta pulkabackar och bävernylonoveraller dyker upp. Men vi hade kul har jag för mej! Även om jag inte var det mest entusiastiska utebarnet vintertid.

Vad jag inte minns däremot är vad jag idag har fått uppleva när jag och pappa i ungefär en timme körde snö härutanför med hans röda Honda. Snöslungan. Kallt men ändå acceptabel torr kyla och ingen vind. Helt okej. Fluffig snö som man inte blev blöt av. Effektiv snöröjningsmaskin som glatt åt upp allt den åkte över. ..Med undantag för först i början när den hade frusit ihop och lät som att den va påväg att skära ..och sen när den åt en stor sten och gick lite sönder.. Men dock! Det var ändå vad jag skulle beskriva som relativt trevligt. Men smärtan! Herregud!? Var det så när man var liten också? När man kom in efter att ha härjat runt, kunde man inte gå då? På grund av stela leder? Hade ens fingrar krökts till krumma onaturliga sneda krokar? Knappast.. Man kunde vara ute i flera timmar och komma in helt jävla genomblöt och ändå vara hur fit som helst. Nu har jag så ont i knäna att jag knappt kan gå. Det känns som att jag har åldrats 40 år på bara idag! Min höfter är som ihoprostade gångjärn på en gammal ladugårdsdörr och jag rör mej som en sengångare. Värdelöst. Hade det varit ett annat år hade jag blivit ledd till ättestupan omgående.

Nu ska jag sova, hoppas jag är yngre imorron när jag vaknar.

slungis

Läs äldre poster

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress