På morgonen duschar jag. Varje dag. Mitt hår hatar det, men jag gör det ändå. Lär väl få raka av mig skiten om nåt halvår.
I morse funderade jag lite på det där med min duschkabin och avsaknaden av sällskap. Och då menar jag inte sällskap just inuti duschen eftersom jag inser att det är fysiskt omöjligt, utan bara öht i huset.
Min dusch är mikroskopisk och syret tar slut på en sekund när man kör med varmvattnet, detta i kombination med morgontrötthetens kassa kroppscirkulation och låga socker är inte bra. Jag har aldrig svimmat, men på mornarna känner jag av symptomen big time! Riktigt läskigt ibland. Vem hade räddat mig om jag hade packat ihop där inne? Hade nån märkt? Och efter hur lång tid då?
”Emma har inte twittrat på två timmar nu, ska vi åka och kolla om hon lever? Vi ringer en ambulans för säkerhets skull.”
Det är inte bra att vara ensam, man behöver nån som tar hand om en och man behöver få ta hand om nån. I alla fall ibland.
Jag har ju varit riktigt megaförkyld nu i ungefär en vecka. Det är lite intressant det där, hur folk säger. Detta blir förresten lite upprepning nu, jag har redan pratat om detta, i lördags. Okej, tillbaka. Dom säger: ”Ta hand om dig!” ..för det är ju så man säger. Men hur artigt är det egentligen? Alltså, den som säger det menar ju inget illa, det fattar jag ju, men det blir ju lite att hen avsäger sig ansvaret för en helt genom denna uppmaning. Det är väl klart man tar hand om sig efter bästa förmåga tänker jag, men vad man egentligen, när man ligger där helt igenmurad och ensam och tycker synd om sig, vill höra är ju nåt i stil med ”Oroa dig inte, jag tar hand om dig!” och sen kommer dom med typ en mugg te. Eller en korvmacka. Nåt enkelt men ändå charmigt och väldigt ompysslande liksom. Jag är inte gnällig, blir glad för det mesta! Men jag inser ju att det inte funkar så i verkligheten. Och framför allt inte när det bara handlar om en vanlig sketen förkylning och ens vänkrets, polare liksom, dom går faktiskt egentligen fria från sånt ansvar. Men ibland hade det varit skönt att höra. Eller hur?
Jag har förresten skaffat ett nytt balsam, för att försöka få liv i mitt ledsna hår. Det är konstigt det där! Mitt hår mådde bra, sen på bara en kort period fuckade det ur totalt. Är det vädret? Eller maten? Eller nåt annat? Risigt och matt som en ledsen vanvårdad Golden Retriver. Nåväl, jag har alltså nytt balsam. Det dyraste dom hade på FinMaxi. Det doftar mint. En hårvårdsessens jag trodde var reserverad för herrprodukter. Schampo och dusch (gärna kombinerade i samma flaska) för män. Så nu går jag runt och doftar man enligt min mening. Det gör ju kanske inte direkt saker bättre för min hjärna just nu, men jag hoppas att mitt hår återuppstår från de döda.
I övrigt önskar jag att mitt pass kommer idag. En av mina många önskningar för tillfället som gärna får slå in. Det hade varit skönt. Nu ska jag jobba lite, hejdå.
Sen vände hon sig sakta tillbaka igen. Men stod kvar och stirrade rätt in i hyllan. Utan att ta nåt. Creepy. Kändes som man var i ett spökhus med programmerade dockor som, när ens tågvagn är vid en viss punkt i rundan, vänder sig och en obehaglig röst spelas upp. Sen vänder dom sig tillbaka för att loopa igång igen när nästa ekipage kommer. Jag åkte vidare i min vagn mot gurkorna… Avlägset där framme kunde jag höra andras skrämda skrik.
Igår var det Flygande Jacobkväll hemma hos mig. Trevligt koncept med trevligt besök. Mer sånt!
Blev precis skälld på av en gubbe i en vit Passat påväg ut från FinMaxis parkering.
Idag har jag fått på mej skumma kläder igen.
Jajjemen. Detta med Familjeparkeringarna igen då. Denna outtömliga källa till diskussion, irritation och underhållning.
Igår var en händelserik dag, åtminstone fram till ungefär klockan 4.
