Tagg mamma

Kisshamstervattenbloggen

Dethär med att vara utan vatten alltså.

Jag är lessen om jag tjatar, men det är verkligen en fascinerande ny värld. Tänk att man hade det såhär förr! Jag är tillbaka ett typ sekel i tiden! Det är en episkhistorisk upplevelse.

Jag har börjat vattennoja. Jag är lite uppvuxen under mammas mantra:
*** Ditt kiss ska vara både färg- och luktlöst, annars har du druckit för lite! ***
Och hurfan ska man klara det när man inte har vatten hemma?? Jag hamstrar flaskor från jobbet som den värsta typen av hamstrande hamster. Innan jag åker hem för dagen letar jag upp alla PET-flaskor jag kan hitta, fyller dem med vatten och proppar in dom i mina hamsterkindpåsar.
För jag har börjat få skräckvisioner om ett framtida nyponsoppeliknande kiss och våldsamma urinvägsinfektioner till följd av mitt bristfälliga vätskeintag. Dessutom får man kass andedräkt, ens övriga kroppsvätskor luktar illa och man får ful hy. Bland annat!

Min frukost idag bestod av ett knäckebröd och 2 liter vatten. Good times.

Fram tills nu har jag duschat hemma hos mamma och pappa. Varje kväll. Men igår när vi kollade på Anna Ankaprogrammet insåg jag att jag faktiskt är en idiot. Jag är en idiot som inte helt enkelt gör slag i saken, utnyttjar situationen och duschar på badhuset eller på gymmet. EFTER att jag har simmat eller tränat. Jag som har tjurat för mej själv för att jag inte kan träna framför tvn som vanligt nu. Varför har ingen av er talat om för mej att jag faktiskt har både gym- och simkort!? Varför hjälper ni inte min hjärna som uppenbarligen har vissa fabrikationsfel?? ..Nu har jag iaf, dock en vecka för sent, kommit på det själv. Så thank’s for nothing ^^

Bra på att vara torr

Alltså allvarligt! Jag är så torr! Det är helt jävla osannolikt!

Då menar jag inte i huvudsak torr som i tråkig och okarismatisk, även om jag kanske kan klassas in i även det facket ibland. Jag menar min hud.

Jag är ingen som brukar behöva smörja in mej speciellt ofta. Jag är i grunden förhållandevis smooth kan man säga. Det är tur för jag tycker det är förbannat drygt att behöva mecka med såntdär. Men nu! Herreguuud! Jag är som gjord av nävern på en björk en varm sensommardag när SMHI som mest varnar för bränder! Jag är fnöske! Gnider jag mina knän emot varann lite snabbare än långsamt lär jag väl självantända.

..Det är vädret va? Kallt och torrt. Är det såhär ni i norrland har det varje vinter? Jag är inte avundsjuk. Vilken mängd lotion ni lär förbruka. Jag är i chock nu över hur mycke mitt sydskandinaviska läder dricker, men jag kan ju bara fantisera kring hur ni i norr måste ha det. Jag skulle behöva anställa en personlig insmörjare, nån som kan ta han om dendär biten åt mej.

Jag har för övrigt återinfört buffeljackan. Eller rättare sagt, mamma tvingade den på  mej efter ha sett hur jag frös efter onsdagens quiz. Jag darrade som en såndär spinkig liten gråvit vinthund. Fast en tjock. Så det fick bli ett återupplivande av jackan. Buffeljackan är en anskrämlig knallblå sak med stor luva full av brun ullig syntetpäls. Jag brukade ha den i stallet på vintrarna så nu känns det som jag är tillbaka. Varje morron när jag klär på mej för att åka till jobbet så känns det som varje morron man klädde på sej för att gå till hästarna. Lite nostalgi. Jag saknar hästarna ibland. Dock misstänker jag att mamma inte har gett mej den riktiga buffeljackan, för den ser inte riktigt ut som jag minns..

Utan byxor, med männen & bilarna

När jag kommer hem har jag ett ofta ganska likadant förfarande.

Såfort jag har lyckats vålda upp ytterdörren och slängt jackan på en stol i köket klampar jag omkring lite överallt med mina snöiga boots. Hallen – köket – vardagsrumsmattan – toan – och tillbaka till hallen där jag kränger av mej dom. Nu har jag lyckats åstadkomma små vattenpölar med oregelbundna mellanrum här och där. Dessa kommer jag trampa i senare.

Jag lägger nycklarna, posten, telefonen, vantarna och halsduken på en av köksbänkarna. Dessa kommer jag senare svära över när de ligger i vägen för min matlagning. Därefter tar jag av mej byxorna. Även om jag precis har konstaterat att det är skitkallt åker byxorna av. Dom hamnar på jackan på stolen. Jag väcker datorn, väljer nån cheesy musik att zappa omkring bland som jag inom 5 minuter har stängt av igen.

Jag sätter på TVn. Oftast utan ljud och oftast på en kanal som bara står på i bakgrunden. Kanske nån Discovery eller kanske en av dom där jag pratade om på julbordet, som känns som att dom typ baaara visar NASCAR, som jag egentligen inte fattar nånting av. Tuffa bilar som åker fort, intervjuer med män med mycke sponsormärken på sina jackor och hårda snubbar med sydstatsflaggor på sina kepsar. Dessa blir mitt sällskap under matlagningen som givetvis är skillat utförd och resulterar i nåt fantastiskt. Jag kommer alltid på att sätta på fläkten när det redan är för sent. Jag har av denna anledning monterat ner mitt brandlarm.

Vid dethär laget är undersidan av mina strumpor blöta av alla snöpölar. Jag svär, tar av mej strumporna och konstaterar att jag faktiskt dessutom fryser om benen. Tar på ett par byxor. Alltid samma sak! Varför lär jag mej inte? Varför lär jag mej inte att det blir småsjöar överallt på golvet, att jag kommer, utan undantag, spilla nån jävla honungsmarinad på min halsduk, att kläderna som hänger på stolen i köket kommer absorbera all os ifrån köttet, att jag alltid fryser när jag tar av mej byxorna om jag är ensam hemma.

Dessutom vränger jag alltid strumporna ut och in när jag tar dom av mej, alternativt blir dom som små ihopknövlade bollar som hamnar i tvättkorgen. Detta är en grej som mamma har tjatat på mej om sen jag var liten!
- Slänger du dom som små jävla bollar i tvätten får du dom tvättade så också! Jag tänker fan inte sitta och vända och trassla ut alla dina sura strumpor!

Jag får gifta mej med nån som kan dressera mej till en bättre och trevligare människa. I framtiden. Eventuellt. Annars får jag anställa nån. Men sannolikt hade jag bara smittat av mej av allt istället ^^

Det blir en jävla vinter

Det blåser som fan ute. Regnar gör det med.

Grannens katt Stig bråkar med nån annans katt. Dom står och skriker på varandra. Sån skulle man kanske vara? Visa sitt missnöje genom att verkligen skrika som en dåre. Hade man haft päls hade man rest den. Och hade man haft en svans hade man piskat med den. Och hade man haft kattöron hade man  kunnat platta bak dom.

Meeen nu har man inget av det där. Och jag är inte förbannad som Stig heller. Men det kanske hade varit nice emellanåt? Jag vet inte.
Höst är det i alla fall. Som fan.
Man kan misstänka att det är bidragande till dagsläget.
- Gaska upp dej nu! sa mamma förr när man låg och suckade. Hon sa det i ett tonläge som hon försökte få att låta uppmuntrande, men som inte alls ingav den känslan. Fyfan vad jag hatade när hon sa det. Det hjälpte verkligen inte det minsta. Inte ett skit! Men jag antar att det kanske inte finns så mycke bättre att säga. Speciellt inte om det bara är vad som kan tyckas vara småsaker. Hon försökte i alla fall. Det är vad som räknas!

I morse var det frost ute. Eller nej förresten, igårmorse. Inte idag. Inte ute i alla fall.
Det kommer bli en jävla vinter i år va? Jag känner det på mej. En jävla vinter kommer det bli. Inte nödvändigtvis ute.
I vilket fall som helst har jag bestämt att jag får sätta upp ljusslingorna i häcken till helgen. Om det inte är för svinkallt. Då vill jag inte. Det räcker men att det är kallt från ett håll åt gången. Man behöver ju inte omringa sej. Nånslags självbevarelsedrift man hoppas att man har innerst inne.

Det är lika bra att dom kommer upp. Så ser folk att man är vettig och gillar att mysa och så. Det är ju faktiskt inte osant. Jag gillar att mysa. Men jag får nöja mej med ljusslingor. Blockljus gillar jag egentligen också. Tända ljus och kanske vin och ett bo i soffan. Men sen jag åkte till Oslo på weekend och lämnade 4 ljus tända på köksbänken hemma litar jag inte på mej själv. Inte när jag är ensam. Hyresvärden ringde mej och berättade att han stod utanför mitt fönster och tittade in på ett gäng ljus som stod och brann. En svacka kan man säga. Då blir man opålitlig. Jag får definitivt nöja mej med slingor.

Återtåget

Jag har förresten varit på samma ställe som jag och Anna ska till nu innan.

Det var några år sen nu, men jag hoppas på att ändå kanske kunna känna igen mej lite. Man vet ju aldrig!

Det var jag, Lina, mamma, pappa, mormor och morfar som var där då. Jag kommer inte ihåg ett skit egentligen, men när jag tittar på fotona i mammas album finns det ändå fragment.

Här kommer två bilder! Som en start på semestern. OBS: året är 1988.. INTE 1997 som det står på bilden!

Mamma, mormor, morfar, jag och lina. På alla resor överallt var Spagetti Bolognese det enda i sak av varmrätt vi kids åt. Exotiskt.

Jag och pappa och desserterna

Om kräk på Sweden Rock

Det har alltså varit festival.

I år igen, som varje år dom typ senaste tio åren, åkte jag och mamma på Sweden Rock. Anna, Bagge, Kim och Lukas hängde också med. Trefligt.

Vädret kunde dock varit bättre. Jag vet inte riktigt vad man ska tro..? Är det växhuseffekten eller? Förra året var det kass med, men typ ALLA andra år har det varit helt perfekt. Det barkar åt helvete..

Anyways – jag tänkte inte berätta speciellt mycke egentligen. Mest bara visa att jag lever. För er som hade börjat tvivla. Kan dock dela med mig av Annas matförgiftning, för den var underhållande på riktigt.

*****
Det började bli sent.
Dagen hade varit relativt bra trots vädret. Anna hade på nåder fått vår tillåtelse att dela tält med oss, då hennes medhavda hem var av tveksam kvalitét och tog in stora mängder vatten. Jag och mamma har ju trots allt en hangar att bo i så vi kände att det var okej – för denna gången. Vi byggde bon och gick och la oss. Mamma till höger, Anna i mitten på den obekväma skarven och jag till vänster.

Genast börjar hon krångla. Hon i mitten. Det gnälls över ont i magen. En halv påse morötter, en banan och en dunk vatten intas eftersom det sannolikt är hunger som är boven i dramat. Det blir värre. Mamma ger henne en näve koltabletter och 4 Novalucol och säger åt henne att hålla käften och sova. Vi somnar. Till slut Anna också.

Gissningsvis en timme senare vaknar hon av att hon kräks, rakt in i luvan i sin sovsäck, mot sitt eget ansikte. I panik och med nästa spya på väg famlar hon i mörkret efter dragkedjan. Får darrande upp den. Freedom!! tänker dåren medan hon kräkandes möts av andra dörren till tältsovrummet. Myggnätet. ..tur  för övrigt att det var ett nät så det inte stänkte tillbaka på oss andra där inne.

Anna är ingen frusen individ vilket innebär att hon helst sover iklädd endast sitt skandinaviska läder. Hon är dessutom pryd som fan så att kasta sig ut utanför tältet topless var inte ens ett alternativ. Ett plagg famlas fram. Medan t-shirten sitter halvkrängd över huvudet spyr hon igen. Rätt in i tröjan, som förvandlas till en påse full av nachos- och morotskräk omslutande hela hennes lilla flickansikte. Hon snubblar. Fortfarande inne i tältet. Fortsatt kräkande och med tröjan som en säck spya hängande runt huvet krälar hon ut, med sina stora bröst släpande i marken. Mayhem!
Hennes spree har nu tagit sig så långt som från innertältet till förtältet. Det är inte långt. Hon möts av dragkedja nummer tre. Den sista. Med maginnehållet lindat runt ansiktet tar hon sig som ett förgiftat djur ut ur sin håla. Kräker sig runt hela vårt mobila hem, blir frisk och kommer tillslut in igen.

Jag vaknar när det börjar röjas runt bland sängarna. Av att någon bygger ett fort av täcken och kuddar och saker ovanpå mig. Det är Anna som försöker rädda saker. Jag lyfter slött på huvet, öppnar ena ögat och frågar vafan hon håller på med. Jag informeras. Fortfarande mer sovande än vaket svarar jag ointresserat: ”Aha.. aja… säg till om du behöver hjälp. ..Du kan ta mammas handdukar.” sen somnar jag igen. Det var en fin natt. Likt en äkta skald berättade jag om den för alla vi träffade hela resten av veckan. Alla skrattade och pekade på Anna.

När vi kom hem hittade jag 9 dagar gamla räkor i min mikro. Det luktade som att en större katt hade dött i mitt hem. Det gör det lite fortfarande.
Godafton.

Bildtext: Mamma och Anna - Om dom visste vad som skulle komma att hända hade dom nog inte varit lika lyckliga.

Tungviktarn

Fredagar är lätt bästa simdagen.

Inte en käft i hela hallen. Kanske förståeligt dock eftersom många har liv och familj.

Idag var det jag och mamma där. Och en snubbe till, men han var harmlös och på helt andra sidan så han räknas inte. Dessvärre hade jag dragit i mej en stor påse minimorötter innan påkrängningen av suiten så jag var slow. Mamma ville rejsa och battla hela tiden. Jobbiga jävel. Jag förlorade varje gång. Hon hävdade att hon va snabb bara för att hon fick simma i tävlingssimmarnas fålla.. Och jag förklarade att jag var långsam för att jag var så tung. Eftersom mitt skelett är gjort av Adamantium. Bådas motiveringar hade väl kanske sina hål, men skitsamma.

Minimorötter är för övrigt gott. Det ska jag kanske börja okynnesköpa istället för Oreos? Drog förresten inom Maxi på vägen hem. För att köpa Oreos. Mötte Matts och Angelica och deras bäbis. Jag beklagade mej över att min telefon hade ballat ur och att alla Oreos va slut. Vad är oddsen!? Hur många är det som egentligen köper dom!? Svartfärgade kakor, i en förpacknings om ligger i en förpackning som ligger i en förpackning. Till överpris dessutom liksom.. Inget som borde locka varje Tom, Dick och Harry. Men Matts hade förklaringen. Han menade på att eftersom typ ingen mer än jag köper dom tar inte Maxi hem så många paket och eftersom det var fredag idag hade jag redan hunnit handla upp alla under veckan.. Logiskt. Typiskt. Jag köpte inte morötter istället.

Ode

Hade egentligen tänkt skriva ett inlägg idag om att inte känna sej speciellt behövd.

Men hell, vem vill läsa om sånt? Så jag tänkte istället behandla tidningen Buffé och min Orbi. Så får folk en lite mer glad syn på min tillvaro! Bra visst?

Tidningen Buffé alltså. ICAs tidning. Jag blir alltid lika förvånad över hur glad jag faktiskt blir när jag får den! Kanske för att jag vet att jag alltid får feta bonuscheckar, visserligen till följd av att jag varje månad har handlat för massiva summor pengar, men det kan man ju bortse ifrån den dan bonuschecken kommer! Jag tycker även att det är en till utseendet trevlig och inspirerande tidning. Varje gång den kommer lusläser jag allt. Allt! Och tänker minst en gång på varje sida att -Åååh.. Det DÄR ska jag laga/baka! men vet innerst inne att jag aldrig kommer göra nåt. Ytterst ute låter jag mej själv hoppas och planera och gotta mej i tanken på hur uppskattat det kommer bli när jag bjuder på mina fantastiska kulinariska upplevelser.

En gång har jag lagat nåt från Buffé. Och då visste jag inte ens att det var därifrån. Jag fick ett recept av Filips mamma Anki. Receptsamlarn. Henne har jag förresten skrivit om innan! En underhållande text. En jämförelse mellan min mamma och Filips mamma. Läses -Här- om man vill. Anyways. Det kom fram först efteråt att det var ett rippat recept. Blandade känslor.

Och till Orbin. Den måste vara ett av mina bättre köp faktiskt. Jag är relativt duktig på att använda den. Synd bara att den tar så stor plats. I framtiden köper jag inga TVShopgrejer som inte går att platta ihop och lägga under sängen.
Min nya grej är i alla fall att jag kör ett Simpsonsavsnitt varje kväll. Det är bra! Igår blev det dock ett Seinfeld och ett halvt Simpsons. Jag var lite tidig. Nu undrar ni, som hänger med i min lifestory, givetvis vad som hände med min väldigt ambitiösa rutin med att Orba på morronen innan jobbet. Och det gör jag med. Om nån undrar är det jag! Min hjärna utvecklade en ny skill kan man säga. När klockan ringde vid kvart i sex varje morron började den sannolikt lägga ihop 1 och 1. Den fattade till slut att den där timmen tidigare innebar träning. Totally not okay! Så jag dresserande omedvetet min vänsterhand till att, när det pep, flytta fram larmet en timme och en kvart. Vilket innebar att jag givetvis inte hann med min exercis. There. Därav mitt nya försök till rutin. Får se hur länge detta håller.

Jag kom precis på mej själv med att tänka att jag kanske skulle baka en kladdkaka och smälla i mej den till kvällsmat istället för att träna. Det ballar ur.

Hummelbarnen

Tillägg till föregående inlägg.

För er som inte redan visste det, ni som inte har följt processen, så kan jag berätta att mamma satt och spånade och skissade aslänge på den där första tatueringen. Den på armen. Ända sen första början var hon fast besluten om att att vi, hennes barn, skulle få illustreras av fjärilar. Vackra, gracila och skira. In i det sista, men typ kvällen innan gör hon en fuckin kovändning och istället blev vi tre feta humlor. Det är humor! ^^ Faktiskt mycke bättre. Jag vet inte om jag hade kunnat identifiera mej riktigt med en fjäril.. Även om man kan tro det, med tanke på min ädla uppsyn och mitt värdiga sätt att föra mej.

Raggar-Ann

Jag kom precis ifrån tatueraren. Mamma med.

Det va hon som ännu en gång dekorerade sin lekamen med färg. Jag var bara där för att beskåda spektaklet. Faktiskt snyggt blev det, men man kan ju undra om det ska spåra ur nu?

När hon fyllde år fick hon en tatuering av mej, Lina och Bagge. Vi la ihop till en summa som skulle bli en bra förstatatuering i vettig size. Tyckte vi. Det ballade omedelbart ur och vår kära mor kom tillbaka med en fet jävel till överarm. Dessutom var det inte denna tatueraren vi hade köpt en tid hos! Hon blev så eager att hon inte stod ut med sej själv och drog till Falkenberg och värmde upp med en riktigt baddare. Se bild. För er stockholmare som ser lite kass och inte är så bildade inom natur kan jag meddela att det  alltså är en kvist med äppelblommor, tre humlor (jag, Lina & Bagge) och en nyckelpiga (Linas unge Mackan). Väl genomtänkt och faktiskt väldigt snygg. Det är efter denna hon erhåller namnet Raggar-Ann.

Typ en vecka efter denna överarm färdigställts blev det nästa. Hon hade, redan innan den första var klar, fällt ut sina antenner och lyckats pejla in en ny tid. Innan den ursprungliga var planerad till. En arbetskamrats son fick ge vika och hans tid tillfalla vår hungrande moder. Så idag blev nummer två klar. Se bild. Den sitter på baksidan-sidan nertill på ryggen och är stor som ett as. Och för er Stockholmare som ju har lite svårt för dethär med flora kan jag tala om att det är två rosor. Den ena är mamma och den andra pappa. Förbannat genomtänkt och med en utsökt symbolik. På väg hem stannade hon på en mc-shop och inhandlade en svart läderväst. Imorron ska vi åka och hämta hennes Chevelle och sen är resten av tiden bara en väntan på att cruisingen i Tidaholm ska gå av stapeln! ..Nä okej, det sista va inte sant.

Så vad hände med hennes födelsedagstid då? ..Ingen vet riktigt. Det är tydligen ett tag kvar tills det är dax för nummer tre. Vi väntar med spänning på hur detta ska gå. Eftersom det är långt kvar tills dess finns ju liksom risken att det inte finns nån yta kvar att fylla. För om hon ska stega på i denna takten lär ju hela hyddan va fullpackad när dagen infinner sej. Alla vet att det kommer bli ett monster av detta. Men ganska skoj! Det blir ju fint iaf!

Over.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress