Tagg foto

Nypassad

Sådärja, jag kan lugna er alla genom att tala om att det har kommit. Mitt nya pass.

Ingen anledning till panikattacker eller stressinfarkter. Vi är safe och poliskvinnan som lämnade ut handlingen till mig tipsade om att jag skulle vara ute i lite mer god tid nästa gång. Jag ska försöka ta detta råd åt mig även om det såklart inte finns några garantier, det är ju trots allt fem år till nästa gång om inget oförutsett händer.

Sååå.. passen idag alltså! Har ni sett dom nya? I film, när folk (amerikaner) ska skaffa sig nya liv och fly till andra länder (Mexiko) verkar det vara så himla enkelt, det där med falska handlingar alltså. Pappan i familjen åker iväg på kvällen och träffar en bekant, några dagar senare träffar han bekanten igen i dennes bil och tar emot en papperspåse med hela familjens nya identiteter. Ofta lämnar han även över en diger bunt sedlar, familjens alla besparingar. Och så det klart! Men passen idag!? Nu vet ju inte jag hur amerikanska och mexikanska ser ut, men man kan ju gissa att dom bara är en liten anteckningsbok från ClasOhlson med ett foto limstiftat i eller liknande, för skulle dom vara ens det minsta liknande svenska pass hade ju åtminstone inte jag kunnat peka på nån i min bekantskapskrets som känner nån som kan förfalska ett sånt. Massa olika bilder och fönster och luckor och hologram och perforeringar och signaturer och mönster och stadsbilder.  Vidare undrar jag var Halmstad var när det röstades om vilka stadsbilder som skulle vara med? Liksom.. Västerås är med! Really?

Sen kan man ju alltid i evigheten diskutera sin porträttbild. Jag vill till mitt försvar säga att jag normalt sett INTE har feta mörka ringar under ögonen samt trött och uppgiven blick. Men jag inser ju att det inte direkt är läge för mig att gå in och gnälla nu heller. Förra gången, när jag även då var ute alldeles för sent med projektet, fick jag ta om bilden hundra gånger för att poliskvinnan tyckte jag såg för glad ut (fast det tog bara TVÅ dagar att få passet!), nu tog vi en enda och jag tycker hon kunde tipsat mig om att bättra på med lite concealer innan. Men jag inser även att det kunde varit värre. Såklart.

Nu har det kommit i alla fall och jag slipper köpa ett tillfälligt för hutlösa summor. Känns okej. Jag firade med en bulle, vi har jättegod saffranskaka här idag. Jag har köpt den. Dock insåg jag vid första tuggan att min matlust, trots glimrande nytt rött fint pass osv, inte är på topp riktigt ännu. Men jag tror det var en god bulle, egentligen! Alltid nåt.

Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

Bildbloggen (eller Jagad av gangsters)

Nedan följer ett litet sammandrag av min, Johannas och Lindas promenad.

Vi avslutade dagen med att bli tagna på bar gärning när vi snodde tre fina stenplattor ur en övergiven förrådscontainer. Två killar i en rostig svart pickup närmade sig, Johanna skrek DOM KOMMER!!! och vi kastade oss in i min lilla bil och körde iväg, killarna i pickupen gensköt oss genom att ta den andra vägen och blockerade vår utfart. Typiskt. Spänning i tillvaron. Vi dog inte.  Nästa gång vi ska sno nåt kommer vi välja att göra det på natten.

Linda meddelade att hon hade massor av chokladcupcakes hemma. Vi åkte inte dit och smällde i oss allihopa, trots att det hade varit trevligt. 

I skogen

NO < SWE

Sådärja. Väl hemkommen från weekend i den norska huvudstaden.

En trevlig vistelse strösslad med tunnelbaneåkande, dimsum, barnsnor, vinter, cocktails, stora bullar och inte minst obligatorisk väckning varje morgon nån gång mellan 05:40 och 06:15.

Huvudsyftet med resan var alltså, som tidigare nämnt, Robyn live in concert. Och jag är som sagt inget fan direkt men det var en mycket bra spelning! Hon är väldigt proffsig. Och det gör ju saken bara bättre att hon har samma skojiga frisyr som Lloyd i Dum & Dummare. Tack till Dominic för ordnade biljetter med asbra platser! Förbandet sög riktigt stor röv dock. Jag och Lina skämdes å deras vägnar. Det var fanimej pinsamt på riktigt.

Det är vår ute nu och dom säger att det ska bli varmt i helgen. Hoppas. Min redan trasiga själ behöver verkligen inte mer vinter. Den behöver tulpaner, påskliljor, gos, sol, en hel del pengar och framför allt lite mer plats, men det sista kan bli svårt. Ibland får man bara inse att man faktiskt inte får plats. Då får man försöka sikta på dom andra grejerna istället.

På tåget hem satt jag förresten jämte en kille som var fruktansvärt åksjuk. Han var grågrönvit hela vägen ut på händerna, darrade som en blöt kalv och kräktes mer eller mindre konstant i tre-fyra timmar. Jag tyckte så synd om honom att jag fick ont i hjärtat. Jag visste exakt hur han kände sej och gav honom två åksjuketuggummin och sa åt honom att inte stryka med. Hoppas dom hjälpte lite. Jag verkade tragiskt nog dock vara den enda i hela vagnen som faktiskt hade medlidande. Dom andra blängde argt på honom, muttrade haggigt och tyckte han var äcklig. Han kräktes dessutom näst intill ljudlöst så dom borde knappt hört nåt! Jävla kärringar. Jag blev sur. Jag ville ta hand om honom. Han led.

Bifogar en drös mediokra mobilbilder från helgens tripp. Håll till godo.



 

 

Med smittsam lepra mot Kina

Mitt pass blev klart idag! Två dagar! Helt sjukt snabbt. Tack snälla men barska Polisen Maggan.

Hämtade det i förmiddags, stack inom fotografen och tog porträttbilder till visumet och nu har hela kitet postats vidare för vad det nu är dom gör! Snabba ryck.

För er som har missat det, det blev nämligen lite ilskna påhopp från min vänskara som ansåg sej ha blivit utestängda från mitt pågående projekt, så ska jag alltså åka till Kina. Därav panikfixandet av nytt pass och visumblanketter och allt vad som nu hör till. Kina alltså, Shanghai närmare bestämt. Och ännu närmare bestämt för att i huvudsak kolla på Formel1. Så nu behöver ni inte känna er ovetande och lessna. Ska dessutom bara va borta i fem dagar så ni behöver inte sakna mej heller! Typ över 20 timmars flygning, 4 dar och sen hem igen! Härligt.

Och eftersom många av er har läst om den hemska fotograferingen i tisdags, när jag som ett totalt osminkat och nollstajlat jävla ösregn klev in på stationen, tvingades posa och se sur ut, så bifogar jag här under protest resultatet. Sannolikt en av dom värre passbilderna jag haft och jag har avverkat en del nu. Dethär med att behöva se arg ut på bilderna är nåt jag inte riktigt gillar och mitt missnöje visar sej förhållandevis tydligt i bilden. Vad som inte syns däremot är gummislangen som sitter knuten runt min överarm, stickmärkena i armvecket, dom utflutna nåltatueringarna på fingrarna, dom avklippta smutsiga jeansen och alla sårskorpor på mina orakade ben. Men vet man om att även dessa attribut finns där så kan man lätt visualisera ihop det med ansiktsuttrycket.

I visumansökan kryssade jag ”JA” på att jag tidigare har straffats i Kina, blivit nekad visum förr, att jag har många svåra könssjukdomar, Spetälska samt olika typer av lunginfektioner som smittar lätt via luft. Hoppas dom släpper in mej.

Med chockstroke mot Kina

Fin start på idag. Not. Typiskt tisdag. Om man nu kan säga så. Brukar tisdagar va kass?

Denna är kass this far i alla fall. Gick ut stenhårt med uppenbara konversationssvårigheter som ledde till dålig stämning och lessenhet. Nåt jag inte alls hade hade planerat. Fail.

Fick sedan blanketter för visumansökan till min kinaresa. Tänkte att det va bäst att svänga inom polisen och kolla att mitt pass va okej. Det var det inte. Big no. Hon klippte stora stjärnor med en fet tång i det och tvingade mej att posa för ett nytt omedelbart. Förjävligt. Den passbilden jag får i mitt nya kommer vara den fulaste ever. På riktigt. Groteskaste porträttet i manna-, kvinno- och barnaminne. Hon tyckte dessutom jag såg för glad ut. Trots att jag var i chock, totalt osminkad och med risigt blött hår. Jag gillade inte min förra megagamla bild där jag såg ut som ett deprimerat emo med svart hår och skarpa glasögon, men denna kommer bli betydligt värre.

- Okej, nu måste du se allvarlig ut. Ett ”neutralt” ansikte. Jag tar två bilder. Titta in i linsen. Se neutral ut. *klick* Och igen. Mer neutral. Le inte.
- Men jag ler inte. Jag ser ju förjävlig ut.
*klick*
- Nu log du.
- Gjorde jag? ..Okej, gör igen då.
- Nu måste du se neutral ut. Inget leende. Nu ler du. Jag tar två bilder. Se allvarlig ut. Nu ler du! ..Sänk blicken. Lite till. Nej lite upp. Stopp. Neutralt ansiktsuttryck. ..Nu ler du igen.
- Nää-ä!
- Jo med ögonen! Du får inte le med munnen ELLER ögonen!
- Så jag log med ögonen? Men inte med munnen?? Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt! …Okej. Kör nu. Jag ska se arg ut.
- Nej inte arg. Neutral.
- Okej. Neutral. ..Hit me.

Hon tog två bilder till, sen ville hon inte göra fler. Jag fick nöja mej. Jag såg sur ut på bilden. Och lite som att jag hade fått en stroke, sådär när ena sidan av munnen hänger lite lägre än andra. Asymmetrisk, kriminell och pissed. Med en såndär lösnäsa som ser ut som ett gristryne, med gummiband som sitter åt för hårt och skär in i mina feta kinder. Eller lite som Charlize Therons skabbiga roll i dendär horfilmen Monster. Och vi ska inte ens prata om hur namnteckningen såg ut. Den jäveln kommer jag minst sagt få svårt att återskapa i framtiden om jag blir tvungen att identifikationssignera nåt..

Lördagsrundan

Jajuste. Igår var det fint väder. Jag gick en sväng med mej själv ner till playan och kollade på killarna som brädsurfade, svanarna som havsurfade och måsarna som luftsurfade. Kallt som fan. Men sol och floder av smältvatten. Mina gummistövlar började läcka efter halva rundan. Kvalitét.

Bifogar till er stora lycka en drös mediokra bilder som bevis på att jag faktiskt var ute. För jag vet nog allt vad ni tror om mej annars!

Boot Camp Fool

Nu är klockan över halv tolv och jag har precis ätit frukost.

Lite för sent enligt min mening just nu. Hela dan försvinner ju. Plötsligt är det kväll och man har inte gjort nåt.

Jag har inget emot att sova länge, ligga kvar i sängen till sent och mysa, men det känns ju lite som att det inte är nåt man har speciellt mycke för om man är gör det ensam. Eller hur? Så då kan man lika gärna strunta i det och komma upp i vettig tid, göra nåt vettigt.

Min plan var egentligen att jag skulle varit på TK vid det här laget. Men så blev det ju inte. Jag sitter ju här och, hör och häpna, lyssnar på kranen inne i badrummet som faktiskt har börjat droppa nu. Miracle! Det finns alltså hopp. Tur det, för jag hade fan börjat tappa sugen. Men jag tänker inte ropa hej innan nåt är grönt, no sir! Det är nåt jag har slutat med sedan länge. Eller åtminstone sen nåt år tillbaka. Men det finns ju dom som säger att man faktiskt bör ropa hej för tidigt, för då hinner man vara lite glad innan man blir besviken. Vet inte asså. Skeptisk. Tycker smällen tenderar att bli lite för extra hård om man har ropat för tidigt, jag har ju testat lite olika varianter nu.

Anyways. Jag ska försöka gräva upp bilen snart och ta mej in till nånform av träning. Jag har kommit på att jag är lite kass på att träna när jag märker att jag gör det. För mej krävs det lite att man lurar i sej skiten. Lite som en tjurskallig unge som ska ta medicin och får sina tabletter krossade och utblandade i chokladmousse. Chokladmousse klockan halv åtta på morgonen, innan det är dax att gå till skolan. Inte alls misstänkt liksom..
Det var bra att ha hästar. Då märkte man inte riktigt att varje dag i stallet var som en dag i ett boot camp. Ridning och ryktning och hämtning och mockning och sopning och lastning. Jobbigt som fan! Men samtidigt trevligt. Och varje dag dessutom, inte lite sporadiskt ett par gånger i veckan. Starkt och fit blev man, helt utan att tänka på det! Nu är det lite värre. Jag får hela tiden hitta på nya sätt att distrahera mejsjälv. Oftast funkar det med Spotify, men tyvärr slutar det ibland med att jag istället stirrar alldeles för länge på nån annan som tränar. Får se var jag hamnar idag!

Bifogar svingammal bild på mej (ja, i dåligt våfflat hår) och Koffe.

Superfredag

Jajjemen. Nyss hemkommen från lite nattlig verksamhet på stadens gator.

Premiären på Superfredag på Mårtensson. Relativt trevlig tillställning faktiskt. Trodde att jag skulle få de onda gudarna med mej även denna kväll, men det verkar ha gått bra.

Igår fotade jag releasen på nya compact ImageMagazine. Trevlig tillställning det med. Jag var trött och seg efter en hel dags arbete, men aftonen gick ut stenhårt direkt och bitchslappa mej ordentligt vaken. Min blixt totalt ballade ur. Inte skoj. Givetvis fick jag ordning på det till slut, men det var ändå fullt tillräckligt för att kraftiga svettningar skulle hinna bryta ut från alla kroppsveck och befläcka min stass. Till råga på allt hade blixten i sin snetändning gått in i nåt jävla rådyngpowerläge som käkade monstruösa batterikrafter. Vilket resulterade att jag snällt fick be krogägaren om två par nya. Mkt genant och oproffsigt. Något sånt har aldrig hänt förr och kommer aldrig hända igen. Tror att det kanske är dax för en kameraservice snart dock..

Till nattens shoot då. Som jag egentligen skulle bearbeta lite snabbt nu bara.

Det har kommit till min kännedom efter ett otal fotograferingar nu att det finns en del människor där ute i Halmstad som känner igen mej. Som känner igen mej från just denna sidan. Min blogg. Känns alltid lika otippat varje gång nån härleder sin recognition av mej till den. En del av dessa människor är trevliga och glada och säger saker som:
-AAH! Men det är ju du som bloggar eller hur!?!
Sånt är ju trevligt. Det finns även dom som också är trevliga och glada och yttrar saker som:
-Ahaa! Fotar du för sidan?? Lägger du ut alla bilderna på din blogg sen!?! Så vi kan se dom!? …Imorron! Din blogg! Eller facebook?
Då börjar man ju undra liksom. Det finns alltså en del av er därute som tror att jag är ute och fotar för min blogg. Alltså i privat syfte.. Eller?

Så därför vill jag härmed en gång för alla klargöra att om ni träffar på mej ute nån kväll/natt och jag vill ha med er på bild, då är det INTE för att jag vill ha med er här. Även om det givetvis hade varit väldigt trevligt, men ni är helt enkelt för många så det går inte.
Fallet är så att jag jobbar som fotograf för två tidningar här i staden Halmstad. En del av er har hört talas om dom, andra inte.
Det är Image Magazine, en snygg blank tidning, numera även i ett snyggt format, i vilken man kan läsa smakfulla skildringar av bland annat utelivet här i stan och Frotté Halmstad, också en snygg, dock inte blank, tidning i vilken man också kan läsa en hela del om livet i staden med omnejd. Bläddrar man igenom dessa två hyfsat regelbundet har man inget som helst behov av att egentligen lämna sitt hem, man är precis så uppdaterad och fylld med kuriosa man bör vara för att kunna föra vettiga och tillfredsställande samtal. Och jag tar alltså mingelbilder från random händelser till dessa två. Invigningar, modevisningar, fester, event, VIPkvällar och dylikt. Bilderna jag tar är alltså inte för min egen lilla samling. Don’t flatter yourself. Nu har vi klargjort detta.

stulen bild

också stulen bild

Och för er som vidare undrar och frågar: Ja, det är ett jobb. Ja, jag får lön, jag gör det inte på min fritid som en hobby. Jag har ingen fritid.
Sen kan jag dra en grej till när jag ändå håller på. Många av er som blir fotograferade ute i massorna vill gärna se hur bilden blev i displayen på min kamera. Detta är helt okej, såvida jag inte har rövbråttom. Och om ni tycker att ni blir fula så är det helt okej att tala om det! Jag blir inte lessen, jag lovar. Vi kan ta om bilden flera gånger och jag blir ändå inte sur. Dock kanske jag kan känna att jag får ha nånslags gräns.. Fler än 20 bilder i olika poser är ju gränsfall asså.. Men vad jag menar är: Jag snear inte om ni vill ta nån bild till. Tvärtom.

Och angående själva bloggen då. Den finns att läsa här och med precis samma innehåll på en trevlig portal till stadens liv som kallar sej OmHalmstad. Det jag skriver om är mitt eget, som jag gärna delar med mej av till ovannämnda portal och inte ”beställda reportage” som någon uttryckte det. Vi går från klarhet till klarhet.

hst

Skönt att ha detta utrett, i framtiden när folk frågar kan jag ju bara hänvisa till detta inlägget. Som en liten lathund liksom. Nu ska jag sova.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress