Tagg finpoesi

Gentlemannen – en efterlysning

Vad tycker ni? Det var ju ett tag sedan vi hade lite finpoesi här. Eller hur?

 

Gentlemannen – En efterlysning

kärleksört

Var har egentligen du Manliga Gentleman tagit vägen? 
Du som håller upp dörrar, du som väntar, du som klarar av att visa intresse och samtala med en trots att andra män är närvarande? 

Du som inte skäms för att visa att du tycker om en, du som är man nog att köpa blommor och bjuda på en romantisk middag bara för två, utan att noja över att dina polare ska skratta och vråla ”ÅÅÅHHH! TOFFEL!” åt dig? 

Du som visar intresse och ställer frågor för att du faktiskt vill veta istället för att bara hålla det kort och till att svara på de frågor som ställs dig.
Du som på riktigt undrar saker om ens liv?

Du som klarar av att visa att det är mer intressant att umgås och prata vid bordet än att läsa tidningen eller greja med mobilen och du som tycker det är nice att ses mitt på dagen ibland och äta lunch ihop för att sedan gå tillbaka till respektive arbetsplats.
Du som aldrig slentianmässigt går 1-2 meter framför en och som aldrig sitter med ryggen emot och utestänger en från att vara med i konversationen.

Du som inte bara säger att du skulle vilja, utan som också gör.

Du som håller upp jackan åt en och väntar medan man knyter skorna istället för att gå i förväg och du som stolt berättar för dina vänner om en.
Du som får en att känna sig delaktig, intressant och fin.
Välkommen.

******

Ja jag vet, ribban kan tyckas ligga högt och det kan säkert uppfattas som att kraven står som spön i backen här nu. Och själv framstår man väl kanske som lite av en krävande och handlingsförlamad individ som saknar förmåga att ta för sig? En liten flickig prinsesstyp som förväntar sig silverfat komma inburna av vita handskar och ingen motansträngning krävd. Så är det givetvis inte. Jag kan ju inte gärna säga nåt annat, hehe.

Men var är han då? Var denna stereotype Gentlemannen (med mina mått mätt) nånting som bara fanns på typ 30-talet och som nu är helt förlegat och utdött? Nånting som inte ens är i närheten av den bild dagens Man vill ha kopplad till sig? Det tror jag inte. Jag vet nog fan att ni är där! Ni har det, allihopa!
Kanske har JAG helt missuppfattat vad en Gentleman egentligen är? Men det tror jag inte! Jag vill nog mena att det är lite av en tolkningsfråga, lite upp till var och en. Vilket givetvis inte gör det direkt enklare att uppfylla.
Har jag med denna spekulerande och undrande text kanske nu skrämt in er alla (med era mått mätt) Manliga Gentlemän in i era hålor där ni nu kommer gömma er, till följd av prestationsångesten jag har planterat in hos er? Det tror jag inte! Och ni vet ju att jag älskar er ändå. …Jag mest bara undrade.

Dessutom måste ju faktiskt inte alla punkterna uppfyllas. Det räcker egentligen med den sista. Den är egentligen den enklaste också.

Och
PS. Nej, detta var ingen kontaktannons. DS.

 

En morgondröm

Till och med på biologin fick man lära sig att på morgonen drömmer man om nice saker.

Att det är ihopkopplat med hur djupt man sover, att det är samma avslappning som vid sex. Det är därför killar får morgonstånd och så vidare.

Så när jag vaknade vid 05:30 av åskan och med låten för Merci-reklamen i huvudet tänkte jag att det var lika bra att somna om och drömma nåt trevligt. Tänkte mig en story med mycke gos. Men istället somnade jag om och drömde om ett restaurangbesök i Stockholm som blev jättefel. En riktigt lång och invecklad historia som i korta drag slutade med att jag blev bortglömd, sviken och kvarlämnad medan dom andra (mina systrar bland andra) gick till en loungebar/skivbolag. Den låg visserligen nära och jag fick ju reda på att dom var där eftersom jag hade min mobil, men ändå… Känslan.

Det var inte direkt vad Gustav Fröding skrev i sin dikt. Det var motsatsen. Fuckin ripoff. Jag vaknade och var ledsen och kände mig lurad, lämnad, nojig och sviken. Härligt. För att ytterligare spä på, eller kanske snarare till följd av mina redan fint framodlade trust issues som jag verkligen försöker jobba bort. Awesome. Jag får uppenbarligen jobba lite hårdare med det där.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne

Rätt snuskig dikt för att vara skriven på slutet av 1800-talet när allt var så hårt hållet kan egentligen tyckas. Men så blev han ju också åtalad för den. Stackarn. Snuskhummer! Idag skulle man minsann aldrig!

Nåväl, jag styrde upp skiten lite med att städa köket, baka ett bröd, lyssna på allt snack om Ground Zero på mina satellitmottagares typ alla kanaler och sen ställde jag mig i duschen. Funderar på en runda i skogen med svampkorgen, även om jag aldrig hittar nåt. Mest för luftens och vädrets skull. Liksom.. kolla lite på ett lingon, nosa på löven, peta på en snigel… Ni vet. Har ju ny fin svampkorg och allt. Vi får se. Kanske sen.

Dagsdikt (ironi)

Jag är disträ och förvirrad. Jag åkte hem på lunchen i tro om att det kanske skulle hjälpa. Det gjorde det inte.
Min matlust är inte på topp. Jag lagade god spagetti som jag vet att jag gillar för att bli sugen. Det blev jag inte.

Men det är sol och nästan sommar ute. Jag la mej på mitt täcke på altanen för att slappna av. Det funkade inte.
Min konstiga stress gör mej bortkopplad och tråkig. Jag solade för att bli stabil, snygg och skoj igen. Jag fick ett munsår av värmen och blev ful istället.
Det kändes ironiskt. Det kändes som jag hade slösat min tid på nåt jag ändå inte skulle kunna uppnå.
Så kan det vara ibland. Man blir blåst varje dag.

Vind. Typiskt mej.

_________________________

Det är blåsigt idag. Där ute också.
Det lyckas alltid uppstå vind tydligen.
Jag verkar vara ganska bra på det.
Det är lite typiskt mej tror jag.
Att få igång omysiga vädersituationer.
Det är väl normalt sett inget positivt direkt.
_________________________________

Tillbaka ner

 

Den är där
Den är där, kanten
Den är där, kanten, men ibland glömmer jag

Distrahera mej
Distrahera mej så jag går åt andra hållet
Distrahera mej så jag går åt andra hållet och inte ramlar ner

Det är bara jag?
Det är bara jag som ramlar?
Det är bara jag som ramlar för det är bara jag som rotar?

Blåst

Inatt blåste det mycke hos mej. Ute också.
Henke säger att det tydligen var Gudrunstyrka.
Det kan jag nog tänka mej. Det är en del vind nu.

Idag köpte jag äpplen. Dom godaste.
Berättade för dom andra på jobbet att det var en smaskig sort.
Sen tog jag ett för att statuera ett exempel. Det var inte gott.

 

Dax att sova 1-2

*****
Klockan är 22:22.

Nu får man önska sej nåt.
Fint.
Vad önskade du dej?
Förstörs det om man berättar?
Det vore ju trist.
Man blir ju nyfiken.
1

Jag är hungrig.
Men inte på nåt att äta.
Typiskt.
Är du också hungrig?
Kanske kan vi ordna nåt ihop?
Det blir ju trevligare.
Och trevligt är ju bra.
2
******

Detta är en text

Detta är en text om torrt sommargräs mot fotsulorna.

Detta är en text om varm sol mot ansiktet, om doften av luktärterna som klättrar kring stuprören, om hunden som nöjt bär den stora grankotten i munnen. Om nyplockade hallon, oändliga skyar av hundkex och om mjuk hud mot mjuk hud.

Detta är en text om långa mornar i sängen och om buketten med prästkragar i fönstret. Om varma bad i sjön när månen lyser upp bryggan, om tidiga frukostar i trädgården när daggvåta strån fastnar mellan tårna, om smattret av ljummet regn mot löv och om kvällar tillsammans under en filt med muggar fulla av choklad. Om cykelturer på smala grusvägar kantade av gullris och åkervädd, med vinden i håret och kjolen fladdrande kring benen. Om fötter utan skor. Om molnen som far förbi, varm strandsand mot ryggen, bruset av mogen havre på fältet och skogsduvans kuttrande i björken. Detta är en text om smultron, om svanparet i dammen och om hur dimman sakta lättar över åkern i takt med att solen stiger.

En text om allt sånt som känns ganska avlägset just nu när det är mörkt.


Simma nu

Då får jag simma igen alltså
Annars sjunker man som en sten
Som Bob sjöng en gång

Det är ju typiskt att jag alltid ska titta
Att jag inte bara kan låta det vara
Jag vet ju precis hur det blir
Och hur mycke energi jag får lägga
I att försöka simma upp igen

Jag inbillar mej ibland
Att jag kan slappna av
Men sen tittar jag
Och tappar balansen
Och sjunker fort
Sen får jag simma
För det var tydligen inte alls så lugnt vatten
Inte alls som jag inbillade mej

Och det kommer inte sluta heller
Förrän man ser till och blir lite vis
Som Aimee sjöng en gång

Så simma nu
Annars sjunker du som en sten igen
Och det är strömt vatten
Så simma nu
Du börjar ju nästan bli bra på detta

Eller hur?


Jag borde ha massor att skriva
Det har ju hänt en hel del på sista tiden
Eller hur?

Jag kanske skriver nåt nån annan dag
Det har nog ingen större betydelse
Eller hur?

Skriver inte jag så kan ni ju läsa nån annans
Alla är ju utbytbara
Det finns ingen som inte är ersättbar
Man tar det som är närmast till hands
Eller nåt som är lite nyare
Lite mer spännande

Eller hur?

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress