Tagg fail!

Julrussindagen

Tredje julbordet avklarat! Stort knytkalas hemma hos Åsa och Henke. Trevligt. Tackar för kvällen och sällskapet.

Idag har jag fortsatt lite på temat och dragit en repa på julmarknaden på Halmstad Slott. Helt åt helvete för kallt. Jag gick ett snabbt varv, köpte en ost och ett gulligt runt mjöligt bröd, käkade en vidrig tysk bratwurst och sa hej till Charlotte som sålde sina fröknäckebröd.

Sånnadär ställen alltså. Och alla pensionärer som finns där. Jag har inget emot äldre människor egentligen men det är verkligen nåt som händer när dom kliver in med sina rollatorer och käppar på denhär typen av tillställningar. Marknader av olika slag och REAdagar. Ännu värre blir det när det är lite halt och opålitligt underlag, dåjävlar är dom lättretade! Hade det varit tillåtet att bära vapen hade varenda en av dom haft en Glock nerstoppad i den sen Kristi födelse återanvända tygkassen. På det sättet hade dom sparat både armbågar och röst. Istället för att hugga sej fram bittert muttrande över alla ungdomar som ”bara tar upp värdefull plats eftersom dom inte handlar nånting ändå!”, istället för att kasta sej in bland smakprovsstånden med sina egna hemifrån medtagna vita plasttandpetare att spetsa ostkuber, korvbitar, lammfiléer, fudgerutor och ålchunks på i högsta hugg hade det bara varit BLAM! – BLAM! och sen fritt fram. Effektivisering!

Där var för övrigt ett par med en hund. En stor, som dom verkligen hade misslyckats med att uppfostra. Vid varje stånd dom kom fram till ställde hunden sej på bakbenen och la sina slaskiga framtassar uppe på bordet, mitt bland alla provsmakgrejerna. Husse som höll i kopplet flinade, matte som stod jämte fnissade och sa kärleksfullt till djuret:
- Men gubben då! SÅ får du ju inte göraaaa…
Så håvades deras övningsbäbis in och klappades lite och fick en godis. Vid varje stånd! Fantastiskt.
BLAM! – BLAM!

Jag blev tvungen att åka hem. Jag kände att jag hade kunnat börja bli otrevlig där i russinskålen annars. Så stegen styrdes mot golfen igen och sedan hemåt. Nästan omedelbart hamnade jag bakom Ötzi i en brun Ascona. Det var han, sen jag och sen en stadigt växande bilkö och det gick oerhört långsamt. Fornminnet framför låg i princip mitt i vägen och höll stadiga 45 km/h hela 60-sträckan till det blev 40 istället, då saktade han ner till 30. Vägen blir extra lång när man hamnar i denna typen av situationer. Väl parkerad hemma utanför verandan hade jag nog ett blodtryck som en wallstreetveteran. Jag vet att man inte ska slösa sin energi på att reta upp sej på såntdär strunt, men det är ganska svårt ibland.

Nu hade jag behövt gos, choklad och kanske ett par avsnitt av 21 JS eller nån annan trevlig serie, men det går inte, inte hela kitet iaf så ska jag laga god kycklinggryta istället. För kännedom. Jag vann förresten inte ett skit på mina trav heller.

TurboLax de Luxe

Emmeli har varit här över helgen.

Ganska svårt att skriva om. Vi har liksom inte gjort nånting egentligen. Vi har från det att hon klev av tåget konstant ätit.

Gick ut stenhårt med julbordspremiär på Wild West. Emmelis första julbord ever fick jag reda på halvvägs in i måltiden och försattes i omedelbar chock. För mig som snittar typ 5 av dessa säsongens smörgåsbord varje vinter är det helt oförståeligt hur man kan vara nästan 25 och fortfarande oskuld på detta plan. Nu är hon dock befriad tack vare Freddy som bokade in oss och mig som proffsigt guidade henne igenom proceduren. Jag passade även på att döda två fåglar med samma sten och plockade henne på åloskulden när vi ändå var på g. Så nu kan Emmeli stolt säga att hon för första och sista gången har ätit den långa feta rökta fisken.

Min besökare är även känd för att ofta prata om sina toalettvanor. Det är charmigt. När hon fick reda på att det vankades julmatsbonanza blev hon dock rädd. Fallet var så att stackars Emmeli just i dessa dagar led av en svår förstoppning och hade inte varit på toa på närmare fem dygn.  Jag förklarade, oförstående men med välvilja, för henne att det givetvis skulle lösa sig, bokstavligen, i samband med att julmaten intogs. En extra slev grönkål lades på hennes stora tallrik för säkerhets skull. Det funkade inte.

Dagen efter tog jag med henne till den stora julmarknaden på Wapnö Slott. Vi botaniserade bland tomtar, glasgrejer, silverprylar, stickade mössor, virkade grytlappar, svarvade ljusstakar, hus för fåglar och framför allt en fruktansvärd mängd mat. Vi provsmakade hundra olika korvar, hundra olika ostar, hundra olika honungssorter, sillar, renstekar, rådjursfioler, kolor, syltar, brödbitar, marsipangrisar, glöggsorter, kryddpastejer, äpplen, polkagrisar, muster, patéer, chokladbitar och allt möjligt mer. Ovanpå detta åt vi en trevlig slottsmåltid med en stor skål gröt, skinkmacka och våffla. Man kan säga att vi konstant tuggade i 5-6 timmar. Men inget hjälpte Emmelis mage. Hon bara fyllde på. Hon började likna luftskeppet Hindenburg och jag fruktade den kommande explosionen.

Så jag släpade med henne till apoteket och tvångsinhandlade laxermedel deluxe. Vi åkte hem och första kuren intogs på mina stränga order i slutscenerna av Så Mycket Bättre. Sedan bröt helvetet lös. Det var lite synd om henne faktiskt. En mörk medeltida känsla lade sig över mitt lilla hus. Jag kände mej lite evil. Det var nästan som i Dumb & Dumber. Jag kände mej som Lloyd som lurar i stackars Harry en kopp TurboLax. Hur han i bilen på väg till dejten känner hur det smäller till i magen och sen jävlar!
Vi tittade på filmen på Tv 4. Heartbreak Hotel. Jag såg hela. Emmeli såg nog ungefär 10%, resten av tiden spelade  hon spel på sin iPhone inne på toan. Kvidande och svettandes och med jämna mellanrum mellanspolandes.

Kanske är detta ingen konstig situation för många av er. Men när man tar en superlaxeringskur en lördagkväll och dessutom hemma hos en vän, då är det svårt om det ska sorteras in i facket för Tragik, Högt Imponationsvärde, Mod eller Idioti. Nu är hon i alla fall frisk. Halleluja.

Klädernas magnetfält

Jag har fått på mej inkompatibla kläder idag.

Kan man bli irriterad på sånt eller? Kläder som inte funkar med varandra. Som ser bra ut ihop men i material skär sej som apelsinjos med mjölk.

Mina byxor gör att tröjan drar sej runt ett halv varv åt vänster och tyget i mina trosor är för halt för att sitta på plats när byxorna ligger emot. Det är dessutom nån söm inne i byxorna som häktar fast i spetsen i trosorna så dessa dras med åt sidan när jag går. Den nya fina BHns yta får mitt linne att kana upp och strumporna lägger sej som små knövlig rullar under fötterna när friktion mot skornas innersulor uppstår.

Alla mina plagg repellerar. Det är som ett praktiskt diskbänksexempel på allt det där man läste om i fysiken i högstadiet. När man med magneter, järnfilspån och småspik fick experimentera under övervakning av Rolf. Jag får dra och vrida och korva loss och fiska runt. Men det är väl lika bra, då har jag ju nånting att sysselsätta mej med i alla fall.

Lök- och ögonfröjd

Dom där kakorna förresten!

Linda bakade småkakor som inte bara var en fröjd för ögat utan även alldeles säkert för smaklökarna.

Jag blev excited och inspirerad och väldigt sugen på att åstadkomma ett liknande mästerverk så kvickt som ögat smsade jag och bad om receptet. Medgörligt postade hon det på sin blogg och jag högg igång. Redan vid momentet ”rulla små bollar av degen” kände jag att mina kakor inte skulle komma att bli riktigt i samma kaliber. Min deg var mer av en smet och fastnade i händerna. Det var ungefär som att försöka rulla en boll av en näve lite för stabbigt tapetklister. Svårt.

Sen åkte plåten in i ugnen. Och i Lindas fall höll sej sannolikt hennes kakor till en trevlig småkaksform under hela gräddningen. Mina bastarder däremot plattade ut sej till en enda oformlig enhet. Min bild av att producera nåt som ens liknade Lindas verk var sedan länge bortblåst och det hela hade övergått till ett skämt. Kanske om jag var snabb och bredde på sylt på mina ihopmorphade missfoster, så kunde jag rulla ihop hela alltet till en spännande och nytänkande knaprig rulltårta? Innan degen liksom hade svalnat och stelnat?

Det blev inga småkakor. Och ingen rullis heller. Det blev en plåt tragiska och fyrkantiga och inte ens speciellt goda kakfreaks. Nåt som om en 6 åring hade kunnat komma hem med från lekis och lämna över till sin mamma. Och mamman hade sagt:
- Nämen så fiiiinaa! Har du bakat domhär helt själv!?  Du äääär väl för duktig! Tänk vad du får lära dej på lekis!
Då hade det varit imponerande. När jag, 27 år som utger mej för att faktiskt inte vara helt talanglös inom bakning och matlagning, lastar fram nåt såntdär är det bara sorgligt. Dom var inte ens goda. Stackars Freddy blev mitt försöksdjur. Han tyckte inte om dom.

Bifogar här bilder. Det är mina kakor och lindas kakor. Ni kan ju själva få gissa vilka som är vilka. Observera att det är samma recept bortset från att jag inte har russin, bär och macadamianötter i mina utan enbart mjöliga jordnötter.

Matchat & överflödigt

Jag borde verkligen sluta göra så mycke chokladpudding.

I nånslags undermedveten vision om att den ska ätas av vid fler tillfällen gör jag massor. Uppenbarligen. För att mata maskarna med den.

Man äter ena kvällen. Kanske egentligen lite för mycke. Nästa kväll är man inte sugen och tänker att - Kanske imorron då. Men sen blir det imorron och man inser att det kanske trots allt inte är nåt som direkt lockar nu heller. Och man inser att dan efter kommer chokladpuddingen vara lite för gammal.
Den skulle absolut vara ätbar och alldeles säkert smaka gott, men man inser att dan efter kommer man ändå inte äta den. Det hade man kunnat svara på redan för tre dagar sen – är den nån dag man inte kommer äta chokladpudding så är det dan efter då. Inte heller de två följande och därefter är den definitivt för gammal! Det hade räckt med att hälften av mängden när jag står där och vispar.

Dom har förresten målat om Tidaholmsanstalten. Det kanske var längesen, men jag upptäckte det först nu förra helgen. Den brukade, vad jag minns, vara en trivsam och fängelseenlig färg. Grå. Nu är betongtonen utbytt till gult och rött och det hela ser ut som nåt slags jävla Ronald McDonaldhouse med alldeles för mycke belysning runtomkring.  Ungefär som jag känner mej. Vad passande.

Godafton.

dapussylovah_69@tele2.com

Ååh, jag älskar folks mejladresser!

Efter att ha suttit i 20 minuter och pratat med en potentiell kund om ett system för 20 000 kr och uppåt och ska det mejlas över en offert.

Utan att skämmas säger han/hon:
- Ja, jag kanske får bokstavera..
Och sen lastas det fram nåt i stil med glitterflikkan_sexy_87@hotmail.com eller hotgymguy@gmail.com eller darkangel89@spray.se eller summerflirt_puma88@yahoo.com. Jag blir så lycklig! Det gör min dag när ni har seriösa företag OCH ett sånt jävla missfoster till mejladress! ..eller okej, kanske inte hela min dag, men åtminstone några timmar framåt.

Fler idiotadresser åt företagarna!

Tajmarn

För er som inte vet det redan så var jag bildlärare under en ganska kort period.

Eleverna hade fått i uppgift att illustrera olika känslor. En tjej hade målat en liten bild som hon visade mej. Den såg ut ungefär såhär. Hon snackade om hur stort det var och hur fruktansvärda känslor hon fick av den men att hon inte var riktigt nöjd, att den inte förmedlade var hon verkligen kände. Jag tyckte den var ganska cool. Verkligen abstrakt liksom med schysst balans. Jag fick känslan av att det var hennes krumeluriga figur hon inte gillade och försökte skoja till det hela med att få henne att se roliga saker i den. Gubbar. Vägar. Elefanter. Maskar. Myrgångar.

Hon stirrade på mej och lät meddela att hon faktiskt inte kunde se glada saker i ebolaviruset. Jag var en idiot. Sen blev det lunch. Saved by the bell.

2500 kruna

I julas hittade jag denna lappen på Maxis anslagstavla. Nu hittade jag den bland bilderna i min mobil. Man kan ju undra om den där snubben fick många napp på sina däck. Nån borde ju ha ringt. Dom var ju trots allt Jete.Jete.Bra.. och billiga med! 2500 kruna. Det är klippet ju!

Toafail i 2 A

Ett annat lågstadieminne jag kan dela med mej av, när jag ändå håller på, är när C skulle gå på toa.

Det var en sommareftermiddag och inte allt för långt kvar tills klass 2 A slutade för dagen. Vi hade svenska och Siv var alldeles säkert på bra humör eftersom hennes elever var lugna och snälla.

Det var tyst i klassrummet, det enda som hördes var skrapandet av våra alltid nyvässade blyertspennor mot papper. När plötsligt C räcker upp handen och försiktigt säger:
- ..Fröken..
- Ja C? svarar Siv
- …Mnmnmhm.. mumlar C nästan ohörbart till svar.
- Vad säger du? Jag hör inte. Du får prata högre och tydligare.
- Jag måste gå på toa..
- Jamen, det vet du ju att du inte behöver be om lov för lilla C! Spring iväg du! ler Siv tillbaka.
- …
- Seså! Skynda dej på!
- Men jag måste bajsa.. säger C olyckligt och ser ner i bänken.
Hela klassen har slutat skriva och alla tittar på C som precis kungjorde att han behövde göra nummer två. C tittar inte på någon.
Siv fortsätter:
- Men duu, det gör väl inget? ..Eller..?
- ..Jag kan inte torka.. viskar C och alla kan höra att han nästan gråter.
- Nämen! Kan du inte torka?? Det är ju inte så svårt! Du får försöööka! Eller så får du hålla dej till du kommer hem! Det är ju inte så långt kvar! hojtar Siv.

C väljer att försöka hålla sej tills det är dags att gå hem. Det går inte så bra. Efter 10 minuter, under klassens tystnad och pennornas raspande börjar han gråta. Han har bajsat på sej. Och Siv får honom att högt och tydligt tala om det för henne och resten av klass 2 A eftersom hon inte hör vad han säger när han gråtviskar fram sin status första gången. Trauma. Det var sannolikt inte hans bästa dag.

Två dagar efter denna hemska händelse kissade jag på mej ute på skolgården. Jag satt på en liten kulle och skrattade åt Kalle som fjantade omkring och var väldigt rolig. Han var såpass rolig och underhållande att gick åt helvete för mej. När det ringde in för lektion igen sprang alla iväg och jag satt kvar. För att dölja. Men givetvis kom det fram vad mitt problem var och mamma fick komma och lämna ett par nya byxor och trosor som jag kunde byta till. Minns att jag fick ett par jeans jag inte alls gillade. Dom var stela och hade resår i midjan. Men dom var ju åtminstone torra. Inte heller en alltför bra dag den där.

Kaffehjälp!

Jahapp, jag visste det.

Det är nog dessvärre faktum nu. Jag kommer bli tvungen att krypa till korset och skaffa mej en kaffebryggare. Eller nån typ av doning som producerar kaffe.

Trots att jag inte dricker denna svarta dryck själv kommer jag bli så illa tvungen att införskaffa nåt så jag kan tillfredsställa mina vänner. Jag hade en kaffebryggare innan. En stor dammig jävel som jag hatade för att den tog så sjukt stor plats och den enda som använde den va Filip. Typ en gång i veckan. Jag slängde ut den, eller ja, jag gav den till Saga, och köpte en snygg liten smidig mokabryggare till Filip istället. Eftersom han ändå dricker så starkt kaffe att det nästan är trögflytande blev det perfekt. Bra på att tänka! Liten och ändamålsenlig på samma gång!

Sen en dag kom hans föräldrar på besök. Och skarpseende gluggar som hans mor har så noterade hennes vässade sinne att vi inte hade nån kaffebryggare. Så vi fick en i julklapp. Såklart.
- ..Tack.
Filip blev glad dock. Jag inte lika entusiastisk. Den såg precis ut som den jag hade slängt ut! Skrymmande. Säkert jättebra, men stor. Däremot blev jag skitglad för filten vi också fick!

Sen flyttade ovan nämnde man, tog med sej båda kaffegörarmaskinerna och jag blev utan. Han tog filten med för övrigt. Dock fick jag mycke plats och inhandlade lyckligt en dyr fin blender istället. Jag använder den oftare än vad jag någonsin skulle göra med en kaffebryggare, men ändå får jag gång på gång det slängt i ansiktet som en sandig manetjävel att jag inte har nån. Att jag är dum i hela huvet som inte kan bjuda på kaffe till våfflorna.

Senast i helgen. Emmeli, Anna och Lukas sov här. Jag vet att Anna inte dricker kaffe och det var ungefär så långt jag hade tänkt och var rätt  nöjd med den vetskapen. Tills Lukas med skräck i rösten frågade:
-…har du ingen kaffebryggare? och jag insåg att han, från sin sovplats i soffan, hade inventerat hela köket med sina ögon och insett att han nog inte skulle få nån morgondryck.
Sen vaknade Emmeli:
-KAAAFFEEE! NUUU!
R.I.P asså… Maneterna ven omkring som frisbeesar i luften.

Så jag vet inte, jag får väl göra nåt åt detta. Det finns olika alternativ. Jag kan, 1: säga upp bekantskapen med alla som dricker kaffe, men det känns lite krystat. Eller jag kan, 2: inhandla en kaffebryggare som kommer användas väldigt sällan. Lutar åt en såndär liten mokabryggare igen.
Okej. Alla som jag känner, eller överhuvudtaget alla som läser detta, är det acceptabelt att ha en sån? Jag kan inget om kaffe! Help me out here. Jag vill inte ha nån skrymmande jävel som tar all min precious hyllplats. Den måste va liten och proffsig och helst snygg med. Tips från alla kaffedrickare mottages tacksammast. Helt seriöst, du som läser och inte brukar kommentera, det är NU du ska göra det. Innan jag går och köper nån onödigt dyr skit som jag kommer bli utskrattad för eftersom jag inte fattade vad det handlade om.

Även om du inte anser dej vara nån proffsig kaffekännare och du, totalt nergrävd och präglad av jantelagen, inte tror att din åsikt säkert är värd nåt så vill jag höra den.

..Jag inser dock nu att detta kommer bli ett såntdär patetiskt inlägg där författaren uppmanar alla att kommentera och inte en käft gör det.. Och läsarna sitter och skrattar hånfullt åt att ingen har kommenterat.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress