Tagg fail!

Du vet när…? eller Finfredag!

posten_loggaKära Dagbok,

Du vet när man har jobbat svinlänge, när det är fredag och man siktade på att komma ifrån kontoret allra senast klockan tre? När alla andra på arbetsplatsen sedan länge har ropat ”Jag drar nuu! Treeevlig heelg Emmaaa!” och klockan hinner bli både kvart över fem och halv sex innan man kommer iväg?

Du vet, när det är fredag och man bara vill hem och man låser och larmar firman och sätter sig i bilen och backar ut och kommer på att man har glömt utposten? När man låser upp, larmar av och går in igen och hämtar och larmar och låser och åker iväg en gång till? Och sen när man kör mot Posten, som är helt motsatt håll mot var Hem ligger..? Du vet?

Och du vet när man kör in i den där lilla driveinfållan där postlådorna är och hamnar i en kö av andra bilar med folk i som också bara vill hem och alla stör sig på den som är först i kön? Du vet hon som inte behärskar tekniken att köra tillräckligt nära för att kunna droppa breven ifrån bilen genom sidorutan? Hon som stannar för långt ifrån för att nå och måste öppna dörren och åla sig ut och lägga sina brev? Du vet hur det är, eller hur? Och du vet när postarkön rör sig skitlångsamt och snubben i den feta svarta BMW X6:an framför har suttit och retat upp sig på den långsamma damen före? När han äntligen får köra fram och lägga sina brev och han vräker på alldeles för aggressivt så han hamnar alldeles för nära och kör av hela jävla backspegeln på sin bil mot den första postlådan? Hehe, eller hur? Du vet när backspegeln inte lossnar helt utan hänger avbruten ner och slår mot sidan på den nya, svarta, fina, blanka, bilen? Och hur man hör genom sin egen stängda bil som står på tomgång i kö bakom hans BWM, hur han VRÅLAR för full manshals: ”HEEEEELLVETTTEEEEE!!!!!!” Och du vet när han vansinnigt vräker ut sin post genom sidorutan och råkar slå knogarna i lådans metall? Och hur sjukt ont det gör? Och hur han igen vrålar: ”AAAAAAAAARRRRRRRGHHHH!!!! …FAAAAA-AAAAAN!!!” och sen rivstartar och kör därifrån med skrikande däck och backspegeln dinglande mot sidan av bilen? Du vet?

Är det inte typ den bästa fredagen man har haft på länge då? Det lär ju vara! ^^
…Fast ja, självklart synd om han med BMW:n ju. Man får ont i hjärtat lite. .. Men det är ju sjukt kul samtidigt!  Hehehehehe!

Falskt rik & lite ful med sprucken läpp

God morgon Dagboken. Det snöar ute. Ska man våga gissa (Obs, ej att förväxla med ”hoppas på”) att det blir en vit jul i år?

Igår var det Julskyltningen här i stan, eller Skyltsöndag som det också kallas. Årets största Dejting- och Mysa-omkring-och-hålla-handendag. Romantikens julafton. Näst efter självaste Julafton då kanske, det är ju onekligen också en väldigt kärleksfull dag. Och Alla Hjärtans Dag då såklart. Också kärleksfull.

Jag var effektiv igår. Tvättade tre maskiner tvätt, dammsög, städade badrummet, löste halva min korsordstidning, skrubbade vasken och gallrade i garderoben. Och bäddade med nya lakan i sängen igen. Man måste hålla sig sysselsatt. Sen tyckte Johanna att det räckte och att vi skulle ta en sväng på stan istället. Dock helt utan att hålla handen. Vi åt alldeles för mycket indisk mat och gick på bio också. Det var trevligt. Om man bortser från den dåligt animerade babyn och det faktum att jag innan introt på filmen ens var över hade dragit i mig en hel på se Kinapuffar. Jag mådde illa hela resten av natten, hade hög puls och mitt kiss luktade spannmål. Avslutade natten med att tappa min mobiltelefon i ansiktet och spräcka läppen på mig själv. Jag blodade ner en kudde och hade ont, men det gjorde inget. Jag fick ju sms.

Idag har jag för övrigt gjort ett aktivt och taktiskt val av skor. Jag tog dom med högst klack, se bifogad bild. Då går man automatiskt fri från snöskottningen och nån av männen åker på det istället. För jag gissar att det kommer bli dax runt lunch om det fortsätter i denna takten. Jag tycker egentligen det är väldigt trevligt att fösa bort snö, få vara utomhus och nosa på luften och så. Och jag gillar att känna mig som han den läskiga gubben (som visade sig vara snäll) i Ensam Hemma när jag går runt med skyffeln, men idag var jag bara inte sugen. Det gjorde inget, jag fick. En annan dag kan jag. Nu ska jag åka till banken istället.

Ajuste! På tal om banken! Igår invigde jag mitt nya blanka fina kreditkort med alldeles för hög limit på! Ska bli ett intressant experiment med mig själv att ha ett sånt nu inför julklappshandeln. Jag har redan planerat en tur till Ullared. Där har jag inte varit på typ femton år. Men så har jag ju inte haft ett seriöst kreditkort heller. Shu-lu-lu! Cash finns!  ..Lyxfällan nästa eller?

Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

Mot tårtberget!

Efter omfattande tester, undersökningar och experiment kan vi nu konstatera att det finns olika typer av frestelser i min sfär.

Det finns dom som är en barnlek att avstå ifrån och det finns den andra typen. Den lömska, manipulerande typen som totalt raserar hela min värld, som får mig att balla ur och släppa alla som helst principer.

Jag och mamma åkte på festival. Sweden Rock Festival 2012. I 8 dagar var vi borta på en tillställning som präglas av öl och musik. Jag hade inga som helst problem med att följa mina nya uppspikade regler. Inte en enda öl drack jag! Jag kände inte ens ett sug efter brygden! Faktumet att öl totalt motverkar mina småförsök viktnedgång, fyller på insulinet som lagrar massor av fett vann stort över smak, tradition och festivalkänsan som förknippas med drycken. Duktigt! Jag var imponerad av mig själv! Som ett körsbär på grädden kan jag flika in att jag faktiskt inte, sen nyårsafton 2011/2012, har druckit mer än MAX 4 öl. Bra ratio för att vara mig under ett halvårs tid.

Men så kom midsommarafton. I fredags barkade det åt helvete. Det vankades desserter. Maränger, chokladtårtor, kolasås, jordgubbar & marshmallows. Mitt prydliga och så sakteliga lagom noggrannt uppmurade slott rasade som ett korthus. Som en skenande häst med skygglappar och tunnelseende dök jag med huvudet under armen rätt in i sockerberget, utan någon som helst tanke på mina löften och linjer. Trots vetskapen om följderna, jag är liksom inte dåligt påläst i ämnet eller så..
Okej, tänker ni nu, man FÅR faktiskt unna sig. Det var ju faktiskt midsommar, då ska man äta tårta tänker ni också. Och ja, det håller jag med om. Man får unna sig, förutsatt att man inte blir en sån som unnar sig typ 4 gånger i veckan, till höger och vänster när helst nån godsak lägligt dyker upp i anslutning till en utförd tenta, passerad bilbesiktning, avverkat läkarbesök, klippt gräsmatta eller genomliden förkylning. Man FÅR unna sig ibland. Midsommar är kanske en sådan högtid i min bok, men när det visar sig att det blir kopiösa mängder rester av dessertbordet, rester som räcker till stora frukost-, lunch- och kvällsportioner i tre dagar efter tillställningen? Tveksamt. Mycket.
Det är ju även här jag blir en aning besviken på min egna karaktär. Jag borde givetvis gått över med chokladtårtan till grannen eller vägrat Linda som bakade den att proppa in lämningarna i min kyl eller donerat alltihop till maskarna i komposten. Vad som helst! Vad som helst annat än fortsatt käka den i tre dagar.

Så vi kan konstatera att öl är för mig en lätt sak att avstå. Kakor däremot, då krävs nånslags  tvångströja och isoleringscell. Intressant. Tiden som följer nu kommer inte innehålla tårta och det tills min linje går neråt igen. Tack och lov åker min man iväg på sin veckoenliga Sverigerundresa nu, det innebär att jag har några dagar på mig att korrigera innan det är dax för invägning igen. Det var illa efter spahelgen, nu är det sannolikt nåt i hästväg.

Avo

Idag fick jag förresten en såndär blindgångaravokado igen.

Är det inte tråkigt? Va? Man tror man har valt så bra och så blir det så kass ändå. Värdelöst. Man blir ju förbannad.

Man står där i affären och klämmer och vänder och kollar och verkligen okulärbesiktigar deras fasthet och krokodiliga utförande. Det är få moment när jag är ute och handlar som tar så sjukt lång tid som just selekterandet av avokadosarna. Måste gå igenom hela berg innan jag är nöjd.

Efter ett tag tycker man sig ha hittat ett riktigt praktexemplar, en som är lagom stor, mjuk men samtidigt fast, en som inte har alltför grovt skinn eller några direkta synbara skavanker. Man bestämmer sig för att den får följa med en hem. Man förbereder övriga tillbehör och ställer i ordning och skapar en fin atmosfär för sin måltid. Men sen händer det. När ens så omsorgsfullt utvalada avokado öppnas visar det sig att den inte alls är så fin som man trodde den skulle vara. Inuti är den brunfläckig och luktar unket. Helt murken. Man blir förbannad och känner sig blåst. Även om man egentligen vet att det är lite av ett lotteri redan från början.

Fast det är kanske såhär med många saker, men just avokadon är så väldigt påtaglig. Man får det rätt i nyllet liksom.
Avokadovalet – en metafor som kan appliceras på det mesta i livet! Inte minst förhållanden och begagnade bilar.

Visste ni förresten att ordet avokado kommer från aztekernas ord för testikel? Nu vet ni. Hejdå.

Bältesbrännan & Köttfärsen (Emma gör bort sej)

Kära Dagbok,

idag är det torsdag och jag gick ut stenhårt i morse med att göra bort mej ordentligt. Åter igen har jag framstått som en förlorad dåre. Inte allt för ovanligt i mitt leverne.

08:00 anlände jag till FinMaxi. Som vanligt. Jag stegade in, köpte vad jag skulle och gick ut igen. Solen stekte och jag tog på mej mina solglasögon som hade hängt i urringningen under shoppandet. Nästan framme vid bilen mötte jag en gammal lärare. Han kände igen mej trots att jag såg ut som The Terminator i mina solisar, jag kände inte igen honom trots att han såg exakt likadan ut som han gjorde för hur många år sen det nu var jag gick på högstadiet.
- Heeej! Hej Emma! hojtade han
- Tjena! svarade jag och log och tänkte i panik för mej själv Vemfan är detta? Var har jag sett honom? Varför känner han mej?
- Hur ääääär det med dej!? Det var så länge sen man såg dej! fortsatte han lyckligt.
- Hehe, jaa, det var ju ett tag sen nu kan man säga! skrattade jag artigt till svar och tänkte Okej, vemFAN är detta!? Och hur längesen var det egentligen??
- Jaa-adu, det var det verkligen. Herregud. Och nu har dom till och med rivit hela skolan och allt..  Tänk va! Men hur är det meeed dej? Och vilken rolig solbränna du har! Haha! han pekade på min urringning.
Polletten trillade ner när han började snacka om skolan. Jag var med på banan igen och visste vem snubben var. Skönt. Inte lika skönt var att jag totalt hade glömt bort min bältesbränna* och tagit på mej en ganska djupt skuren top idag. Fail. Där stod han och skrattade och pekade. Jag fick skoja lite om det och dra storyn, peka på min bil som inte har nåt tak och förklara. Han tycke det var underhållande. Det bjöd jag på. Vi småpratade lite vidare om jobb och trädgårdar och allt vad man nu kan tänkas samtala om en tidig torsdagsmorgon på en Maxiparkering. När det började fejda ut tvekade han lite men frågade ändå försiktigt:
- Men du Emma… Jag måste bara undra.  ..Vad ÄR det egentligen du har på dina solglasögon?
Jag såg frågande ut, tog dom av mej och kollade själv. På höger glas satt värsta kladden med nåt brunt och flottigt. WTF!? Kugghjulen snurrade trögt i mitt huvud och jag kom inte ens på nåt skojigt att mörkskämta bort det hela med. Jag sa:
- Ööööh..?
- Det ser lite ut som köttfärssås tycker jag! fyllde han hjälpsamt i.
Det var köttfärssås. Där stod jag, med världens skummaste solbränna rätt över bröstet och en fet klick köttfärssås på glasögat. Som en annan jävla snedseglare. Bra. Duktigt. Varför i helvete hamnar jag alltid i dessa prekära situationer!? kan man undra, men jag är faktiskt inte det minsta förvånad, för EXAKT det som tog plats där och då är så ÄKTA jag det kan bli! Och det är ingen idé att ni frågar hur jag kunde missa kletet, hur jag inte kunde se det, för jag har verkligen inget bra svar.

Köttfärssåsen kom sannolikt från Patricias uppvärmning och beredning av min preppade lunchlåda som hon käkade igårkväll framför tvn. Mina solglasögon låg på den svarta köksbänken där hon stod och grejade.

* Bältesbränna: Vad man får om man åker cab i gassande solsken, iförd bikini eller ett djupt urringat linne. Det är helt enkelt en ca 7 cm bred icke solad rand i huden, diagonalt gående från upp emellan brösten mot vänster axel. Mkt oattraktivt och kan vara svårt att jämna ut.

Välj dina steg väl! (mensskydd)

Åkte till Maxi för ungefär en timme sen för att köpa kaffe till mina gäster. Påväg in genom entrén och mot kaffeavdelningen gick jag bakom två unga män.

- A och i förrgår! Då gick jag bakom väääääärsta snygga bruden här!
- Nice!
- A så jävla het! Jag följde efter henne här, hon gick omkring bland blommorna. Sen gick hon bortåt dit *pekar mot krämerna* men SEN! Vet du vartfan hon gick!?
- Nae?
- HIT! *pekar* Till facking BINDORNA!!
- NAE!? Allvarligt??
- Jag veeeeeet! Så jääääÄÄVLA osexigt! Trodde fan jag skulle spy.
- Shitasså.. Verkligen.
- Ja jag slutade ju följa efter henne direkt asså..
- Lätt!

Med chockstroke mot Kina

Fin start på idag. Not. Typiskt tisdag. Om man nu kan säga så. Brukar tisdagar va kass?

Denna är kass this far i alla fall. Gick ut stenhårt med uppenbara konversationssvårigheter som ledde till dålig stämning och lessenhet. Nåt jag inte alls hade hade planerat. Fail.

Fick sedan blanketter för visumansökan till min kinaresa. Tänkte att det va bäst att svänga inom polisen och kolla att mitt pass va okej. Det var det inte. Big no. Hon klippte stora stjärnor med en fet tång i det och tvingade mej att posa för ett nytt omedelbart. Förjävligt. Den passbilden jag får i mitt nya kommer vara den fulaste ever. På riktigt. Groteskaste porträttet i manna-, kvinno- och barnaminne. Hon tyckte dessutom jag såg för glad ut. Trots att jag var i chock, totalt osminkad och med risigt blött hår. Jag gillade inte min förra megagamla bild där jag såg ut som ett deprimerat emo med svart hår och skarpa glasögon, men denna kommer bli betydligt värre.

- Okej, nu måste du se allvarlig ut. Ett ”neutralt” ansikte. Jag tar två bilder. Titta in i linsen. Se neutral ut. *klick* Och igen. Mer neutral. Le inte.
- Men jag ler inte. Jag ser ju förjävlig ut.
*klick*
- Nu log du.
- Gjorde jag? ..Okej, gör igen då.
- Nu måste du se neutral ut. Inget leende. Nu ler du. Jag tar två bilder. Se allvarlig ut. Nu ler du! ..Sänk blicken. Lite till. Nej lite upp. Stopp. Neutralt ansiktsuttryck. ..Nu ler du igen.
- Nää-ä!
- Jo med ögonen! Du får inte le med munnen ELLER ögonen!
- Så jag log med ögonen? Men inte med munnen?? Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt! …Okej. Kör nu. Jag ska se arg ut.
- Nej inte arg. Neutral.
- Okej. Neutral. ..Hit me.

Hon tog två bilder till, sen ville hon inte göra fler. Jag fick nöja mej. Jag såg sur ut på bilden. Och lite som att jag hade fått en stroke, sådär när ena sidan av munnen hänger lite lägre än andra. Asymmetrisk, kriminell och pissed. Med en såndär lösnäsa som ser ut som ett gristryne, med gummiband som sitter åt för hårt och skär in i mina feta kinder. Eller lite som Charlize Therons skabbiga roll i dendär horfilmen Monster. Och vi ska inte ens prata om hur namnteckningen såg ut. Den jäveln kommer jag minst sagt få svårt att återskapa i framtiden om jag blir tvungen att identifikationssignera nåt..

Angelface

Jaha, då har det nått även mitt öra.

Det har kommit mej till känna att en del av er har utvecklat agg mot min bild här jämte.

Vissa av er är artiga och menar på att den ju ”kanske inte är den bästa” medan andra inte på nåt sätt mörkar att ni faktiskt tycker jag ”ser ut som stryk” eller som ”nåtslags retard ur en dålig skräckfilm”.
Eller som sagt häromdan:  - Emma igår snackade vi om hur jävla ful du är på din bild! Bara så du vet. Hähähä!

Så jaaajaa, jag får väl försöka fixa nån ny. Så småningom. Men inte nu. Ni får allt stå ut ett lite tag till ^^

The Bells! II

Kommer ni ihåg när jag skrev om den skumma talgoxen?

Om inte så kan ni läsa ikapp er om denna stackars sate här:  The Bells! The Bells! En ganska trevlig text om jag får säga det själv.

Ringaren i släkte Aves alldeles egna Notre Dame är inte tillbaka i år, tyvärr. Det hade varit trevligt, javisst, men tyvärr är jag i just denna situation ganska rationell och utgår faktiskt ifrån att han har strukit med sedan länge. Jag börjar däremot tro att så gott som alla fåglar som bor i mina hoods har nån form av störning.

För det första. Jag inhandlade för några dagar sedan, för dyra och surt förvärvade pengar, ett trevligt litet fågelhus, fyllde det med smaskiga jordnötter och hängde upp pjäsen utanför mitt köksfönster. Inte en enda fågel har fattat att den finns där! Måsarna kommer på två röda om jag slänger ut nåt på marken, men inte en småfågel så långt ögat kan nå. Här serverar man delikata nötter och dom bara ignorerar och fortsätter med att karva bark från träden eller vad dom nu gör i kristider.

Hemma hos mamma bara dräller det av småfåglar. Exotiska as dessutom! Slänger hon ut en gammal rutten citron kommer dom vällande som råttorna på ett sjunkande fartyg. Arter man bara har sett och läst om i böcker! Varför finns det inga fåglar hos mej? Tycker dom att den lilla stugan jag hängde ut är så avtändande? Är det kanske som att käka inne på en bajamaja som inte blivit töm på alldeles för länge? Är det kanske nötterna som är äckliga? ..Jag ska hänga ut några talgbollar också tror jag. Eller kanske baka en plåt kanelbullar.

Dom flesta av er har redan sett, men jag bifogar ändå en bild på huset så man kan få en känsla av vad dom små kverulantiska fäna går miste om.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress