Tagg egenpsykologen

Bland prästkragarna

Man skapar sig nånform av bild av hur man tror det kommer vara.

Sen visar det sig så gott som alltid att det inte alls är så som man trodde. Och man blir egentligen inte det minsta förvånad, för innerst inne visste man hela tiden att ens egen vision var way off.

Att havet tyvärr glittrade lite för mycke, att trädgårdens gräs var lite för grönt, att blommorna doftade lite för gott och sanden var för lagom varm och verkligen alldeles för vit. Man borde insett att det faktiskt inte var speciellt realistiskt, men det gjorde inget att det var osannolikt just då, för vem tycker inte om att gå omkring i en fin värld? Även om man vet att en dag kastas man ut och vaknar på en asfalt som borde lappats för längesen tycks det ofta vara värt det ändå, för den där stunden bland prästkragarna och vallmona på ängen. Det är ju därför man gör om precis samma grej hela tiden, fast i olika tappningar. För, som jag skriver ibland, vi vet ju hur det är - det finns optimism och det finns dumhet och gränsen är fanimig hårfin.

Annat. Igår kollade jag på film. Hela dan. Sex stycken i ett svep. Sen var det typ dax att gå och lägga sig igen. Nästan en bedrift! Så idag, mest på grund av distraheringsbehov till följd av min optimism/dumhet, har jag varit lite duktigare! Har tränat, köpt en ny fet träskärbräda, kastat grejer på tippen, tvättat bilen och handlat blommor till mig själv. Om nån frågar kanske jag dock väljer att säga att jag har fått dom av nån annan, åtminstone buketten, för den ser onekligen fådd ut. Välarrangerad liksom.

Sådär, färdigt för idag. Nu har jag min tillåtelse att bygga ett mysigt söndagsbo i soffan och kolla på minst tre filmer till.

Ajuste! Det är vår ute förresten. Om nån mot förmodan skulle ha missat det. Mina tulpaner runt huset har börjat komma upp. Se bild. Dom blir väldigt många i år. Tulpanbarn överallt! Alltid nåt fint bland all skit, heter det ju. Hmm, tror jag ändrar mig faktiskt. Kanske måste ut och räfsa lite i rabatterna först, innan jag får kolla på film. Det är ju trots allt sol ute. Och varmt med.
Alltid nåt fint va..

Spårväxlarna

Jag har vatten! Jippi.

Jag hade planerat massor. Men inget blir ju någonsin som man har tänkt sej.

En hel lista hade jag med grejer jag skulle laga och baka när vattnet kom tillbaka. Jag åkte till och med inom Ica på vägen hem och handlade virke, men lusten försvann väldigt plötsligt.

Tänk vad fort det kan gå. Det räcker med att ens tanketåg kommer in på ett sidospår, ett som man nästan hade hunnit glömma bort, men som plötsligt fanns där gömt i gräset. Man ser hela den långa frilagda rälsen framför sej, men rycks kvickt som ögat åt sidan och en helt annan bana ligger framför. Åt ett helt annat håll än planerat. Ett litet jävla ingenvuxet sidospår. Och köket med spisen och vattnet blir en mindre och mindre prick bakom en. Nån hade väl glömt slå om spakarna, sånt händer. Så får man istället börja leta lite efter nästa spårväxel, så man kan åka åt andra hållet igen.

Alltid lika förvånande och överraskande det där med dom oplanerade bitarna. Dom som gör att man plötsligt står där, i nån stor skog nånstans som man inte har en aning om varfan i världen det är eller hur man hamnade där. Ute på en tjärn, mitt i natten, under en stjärnklar tyst himmel, på en is som knakar oroväckande. Och den kommer spricka. Och varje gång tycker man att det är lite extra oförberett. Och isarna brister tidigare och tidigare.

Är det våren? Eller det kanske är en del i en allmänt överhängande klimatförändring?

 

Simma nu

Då får jag simma igen alltså
Annars sjunker man som en sten
Som Bob sjöng en gång

Det är ju typiskt att jag alltid ska titta
Att jag inte bara kan låta det vara
Jag vet ju precis hur det blir
Och hur mycke energi jag får lägga
I att försöka simma upp igen

Jag inbillar mej ibland
Att jag kan slappna av
Men sen tittar jag
Och tappar balansen
Och sjunker fort
Sen får jag simma
För det var tydligen inte alls så lugnt vatten
Inte alls som jag inbillade mej

Och det kommer inte sluta heller
Förrän man ser till och blir lite vis
Som Aimee sjöng en gång

Så simma nu
Annars sjunker du som en sten igen
Och det är strömt vatten
Så simma nu
Du börjar ju nästan bli bra på detta

Tanketåget

Jag drömmer för verkliga drömmar.

Det är jobbigt ibland. Jag kan inte riktigt skilja på om det är drömt eller på riktigt när jag vaknar. Sådär när man vaknar med en lite olycklig och förvirrad känsla och man vet inte om det är ens fantasi och negativa tänkande som infekterar en eller om det kanske är sanning lite också. Jag hoppas på fantasi.

Det tog lång tid innan jag kunde somna igår. Det är ovanligt. Jag gillar inte när det blir så. Min säng är för stor och min hjärna blir lite av en dryg jävel utan taktkänsla som inte fattar när den ska hålla käften. Jag tänker aldrig så mycke som när jag inte kan somna. Min hjärna är aldrig så snabb och produktiv och fantasirik och destruktiv som när jag inte kan somna. Den kör allt i en enda mix. Allt på en gång, det är som den där leken när man ska associera. Någon kastar en boll till en och skriker ett ord och man ska fort som fan skrika tillbaka första bästa annat ord man kommer på och kasta tillbaka bollen.

KATT! – MJÖLK! – VIT! – SNÖ! -KALLT! – KYLA! – ENSAMHET! – ARMBRYTNING! – GIPS! – MASK! – FASAD! – HEMLIGHETER! – SORG! – MÖRKER! – VINTER! – KALLT! – SKOR! -  UTBYTE! – OVETSKAP! – KYLA! – VATTEN! – TÖRST! – SAFT! – BULLAR! – KALAS! – BLOMMA!

Eller lite som om man är ett såntdär pansartåg med järnvägsplog på. Som kör rakt fram på spåret i en fruktansvärd fart och tankesnön bara sprutar helt crazy ut åt båda sidorna. Allt möjligt. Ibland kör man fast i nåt, då är det en sån grej som återkommer hela tiden och det går inte att sortera riktigt så det är bara att greppa nåt annat som flyger förbi i farten. Det är svårt. Det kräver skills. Men det är säkert bara min fantasi. Det är inget jag vet.

Men jag vill ju nog ändå inte veta allt.. Eller hur?

Gulldrömmar

Tänk vad ens drömmar har förändrats. Nu i förhållande till när man var liten.

Och nu menar jag drömmar som i sånna man har på natten, även om man skulle kunna tro att det var nåt djupt och livsfilosofiskt på g här nu.

När jag var liten och vaknade på morgonen efter ett riktigt fin natt innebar det att jag hade drömt schyssta grejer om att jag tex hade en egen rosa häst, att jag var en sjöjungfru, att jag  var bäst och roligast i skolan eller kanske att simmade omkring i nåt trevligt.
För några nätter sen drömde jag det bästa på länge. Att det var det bästa på länge inser jag nu, såhär i efterhand, att det kanske är mer tragiskt än komiskt. Jag drömde att jag isolerade vinden. Hur jag rullade ut minst fem balar med Gullfiber, kröp omkring däruppe och noga, med mina stora handskar proppade ner det gula fluffet noga i hörn och runt rör. Det var good times! Jag vaknade med en nöjd och lycklig över att ha gjort nytta-känsla. En viss skillnad i värderingar..

Imorron är det julafton, jag har fortfarande inget vatten hemma och det är generellt en lite annorlunda känsla, men det blir säkert bra. Eller hur?

Hajgos

Jag köpte en såndär hammarhaj…

Ni vet dom som ICA säljer till förmån för Childhood. En liten hajmamma med sin hajbäbis som sitter fast på henne med en prick kardborre. Och båda har jättegulliga ögon på sidorna av huvudena.

Det finns andra djur också. En sköldpadda med en bäbis, en apa med en bäbis, ett lejon med en bäbis.. Och kanske nån mer, men hammarhajen är den sötaste. Varje gång jag har varit inne på Maxi har jag fastnat där. Sist jag inte handlande ensam var Freddy med som den som drabbades av att tvingas släpa mej ifrån högen av hammarhajar och deras fastkardborrade avkommor som har så gulliga ögon på sidorna av huvudena. Men nu köpte jag en. Jag ställde mej i kassakön på Lill-ICA med ett paket mjölk i ena näven och hajen med dens barn i den andra.

Mitt känsliga sinne hade förmodligen detekterat bristen på söthet i mitt hem och grep i ren desperation första bästa charmiga sak för att fylla ut med. Jag föll för trycket och fick med mej ett 2-in-1-gosedjur hem. Nu ligger dom i min soffa. Hajmamman med sin hajbäbis. Jag tvivlar starkt på att dom kommer leva upp till mina goskrav men dom är väldigt tilltalande!

Allas olika hamstrar

Det är viktigt att säga bra saker till folk man gillar, annars förlorar man dom till första bästa annan som gör det.

Men man inser alltid sånt när det är lite för sent. Och då står man där med sin tvättade hals. Så jag tänkte vara schysst och påminna er om det. Och jag får det att låta som att jag är kung på det själv.

Jag är inte kung på det. Inte det minsta. Jag har inte ens en snygg mantel. Jag vet inte ens om jag är speciellt bra på såntdär över huvud taget. Kan nog vara ganska svår ibland. Jag har blivit frågad rakt upp i ansiktet hurfan jag kan vara så likgiltig?! När allting är spelled out för mej och serverat. Men det är inte medvetet, jag är nog bara lite seg i kolan. Jag inser ju nästan alltid efteråt att jag har varit sådär svår igen, att jag har missat tåget som jag ofta, när det är dax, inte ens fattade skulle gå. Medan den andres hamster är atletisk i sitt hjul ligger min fortfarande ihoprullad som en boll i ett hörn och sover. När den andres hamster börjar bli andfådd öppnar min yrvaket ena ögat och gäspar. Och så ångrar jag mej lite. Nästan alltid. För om jag inte hade varit svår kanske det hade blivit asbra …eller kass …eller asbra. Eller värdelöst. Eller asbra. Det vet man ju aldrig. Så tänker jag att nästa gång! Nästa gång ska jag fanimej inte vara en svår jävel. Men det är jag ju såklart ändå.

Ibland är det inte jag som är den svåra. Så kommer det alltid att vara. Den ena kommer alltid ha en lite piggare hamster än den andra. Men om man har tur kan den piggare hjälpa den tröttare och kanske tvärtom sen när den första börjar tackla av lite.

Men det är viktigt att man säger bra saker till folk man gillar, annars förlorar man dom till första bästa annan som gör det.

Utan byxor, med männen & bilarna

När jag kommer hem har jag ett ofta ganska likadant förfarande.

Såfort jag har lyckats vålda upp ytterdörren och slängt jackan på en stol i köket klampar jag omkring lite överallt med mina snöiga boots. Hallen – köket – vardagsrumsmattan – toan – och tillbaka till hallen där jag kränger av mej dom. Nu har jag lyckats åstadkomma små vattenpölar med oregelbundna mellanrum här och där. Dessa kommer jag trampa i senare.

Jag lägger nycklarna, posten, telefonen, vantarna och halsduken på en av köksbänkarna. Dessa kommer jag senare svära över när de ligger i vägen för min matlagning. Därefter tar jag av mej byxorna. Även om jag precis har konstaterat att det är skitkallt åker byxorna av. Dom hamnar på jackan på stolen. Jag väcker datorn, väljer nån cheesy musik att zappa omkring bland som jag inom 5 minuter har stängt av igen.

Jag sätter på TVn. Oftast utan ljud och oftast på en kanal som bara står på i bakgrunden. Kanske nån Discovery eller kanske en av dom där jag pratade om på julbordet, som känns som att dom typ baaara visar NASCAR, som jag egentligen inte fattar nånting av. Tuffa bilar som åker fort, intervjuer med män med mycke sponsormärken på sina jackor och hårda snubbar med sydstatsflaggor på sina kepsar. Dessa blir mitt sällskap under matlagningen som givetvis är skillat utförd och resulterar i nåt fantastiskt. Jag kommer alltid på att sätta på fläkten när det redan är för sent. Jag har av denna anledning monterat ner mitt brandlarm.

Vid dethär laget är undersidan av mina strumpor blöta av alla snöpölar. Jag svär, tar av mej strumporna och konstaterar att jag faktiskt dessutom fryser om benen. Tar på ett par byxor. Alltid samma sak! Varför lär jag mej inte? Varför lär jag mej inte att det blir småsjöar överallt på golvet, att jag kommer, utan undantag, spilla nån jävla honungsmarinad på min halsduk, att kläderna som hänger på stolen i köket kommer absorbera all os ifrån köttet, att jag alltid fryser när jag tar av mej byxorna om jag är ensam hemma.

Dessutom vränger jag alltid strumporna ut och in när jag tar dom av mej, alternativt blir dom som små ihopknövlade bollar som hamnar i tvättkorgen. Detta är en grej som mamma har tjatat på mej om sen jag var liten!
- Slänger du dom som små jävla bollar i tvätten får du dom tvättade så också! Jag tänker fan inte sitta och vända och trassla ut alla dina sura strumpor!

Jag får gifta mej med nån som kan dressera mej till en bättre och trevligare människa. I framtiden. Eventuellt. Annars får jag anställa nån. Men sannolikt hade jag bara smittat av mej av allt istället ^^

Snömorgon & kullar

Idag gillar jag snön, tänkte jag säga.

Med motiveringen att solen lyser, det är runt -1°C och helt vindstilla. Men så tittade jag ut och såg att det faktiskt är mulet och grannfirmans flagga står rätt ut.

Imorse, när jag kom ut ur trapphuset och gick över parkeringen var det i alla fall vindstilla, nytt slätt vitt fluff på mark och träd och trevligt lagom stark sol. Trots att en dimma av avgaser omslöt de feta bilköerna som sakta kringlade sej framåt genom staden var det stilla och en fin vintermorgon. Jag släpade bort snötäcket från min golfs sovande kroppshydda och anslöt oss båda till ottans trötta jenkadans. Det var ganska trevligt då.

Men man ska aldrig börja uppe på toppen av daggstänkta smaragdgröna berg, då finns det inga vägar som inte leder neråt. Nu är den tidigare vita fluffiga snön istället brungrå och slaskig, som det brukar bli och dagens arbete är pretty långt ifrån det roligaste jag varit med om. ..Men snart blir det säkert vår. Låt oss hoppas att tiden går fort.

Men! Emellanåt hamnar man alltid på småkullar, då kan man passa på att kolla på utsikten och käka ett smultron!

 

Z

 

Restaurang AB, 58036921

Hypercom T4220

501021414

S/N: Ej läsbart längre

Verkar ha glapp i NET-kontakten. Tappar uppkopplingen med jämna mellanrum.

Matar inte kvitto som den ska.

Behöver en ny nätdel pga kabelbrott vid kontakt.

Behöver nya gummifötter.

HT Kontorsgrissisterna, 57726457

Hypercom T4220

501016919

S/N: 701490024775

Klickar inte till när man matar in kortet för betalning. Kortet åker ut igen som om nånting tog emot när man skjuter in det.

Heagårds Skafferi AB, 58182605

Hypercom M4230

501033443

S/N: 802180110673

Känner i 8 fall av 10 inte av SIM-kort. Säger ”Please insert SIM-card” trots att det sitter i som det ska.

 

Sand & sura äpplen

Har man väl börjat gå ner sej i sanden sjunker man fort.

Ju mer uppskrämd man blir desto mer fäktas det och så sjunker man. Ironiskt, det blir lite ens eget fel liksom. Man har bara sej själv att skylla. Det blir lite mer ironiskt också eftersom det inte heller är nåt man kan undvika, plötsligt bara sitter man där och fattar inte vad som hände. Stövlarna har man sedan länge blivit av med. Ett jävla lotteri det där!

Det är många tillstånd och händelser som är lite som med sanden. Ju mer man tror och gissar och fajtas desto mörkare blir det. Man är säker på att det händer saker, det undanhålls grejer. Tyvärr visar det sej nån gång då och då också stämma, verkligen inte alltid, men ibland, för så funkar det och man försöker rädda sej med att tänka att det kanske är lika bra, för hade man vetat hade man ju ändå bara mått lite sämre. Eller hur? Men det är svårt att kalibrera om när man har fått för sej att man kanske i vissa sammanhang borde vara lite mer speciell, än bara en i mängden. För det brukar ju bli så, när situationer lyfts ur sin bubbla och appliceras på det som kallas Det Verkliga Livet. Bland folket. Man blir en i mängden. Men det är kanske så också, man är bara en i mängden, alla är väl egentligen bara en i mängden. Och det kanske är det bästa? Svårt att inse emellanåt dock, det blir dessutom svårt att snabbt ställa om när det redan har hunnit bli lite mörkare. Då stämmer inte ens värden längre och man blir lätt besviken för att bilderna plötsligt blir kassa.

Det gäller att vara snabb. Och akta sej för människor. Absolut inte undvika för då missar man allt, men akta sej. Inte bara för ens egen skull.
Det gäller att akta sej för sej själv också. Man blir blåst vare dag och då oftast av sej själv. Det är väldigt lätt att förväxla nåt man bara föredrar med nåt man har ett behov av. Syn, doft och känslor kan lura en att tro att man har ett behov av nånting man egentligen faktiskt bara föredrar. Men när det är mörkt är det inte lätt att skilja saker med samma form åt. Det sura äpplet från det söta. Men efter ett tag kanske man lär sej hur dom olika doftar och då blir det faktiskt lite lättare! Ibland kan man tro att ett surt äpple är ett surt, när det egentligen bara är ett kart som snart blir ett sött äpple. Sånt kan vara förvirrande.  Men – om man inte får dom sura eller karten ibland så uppskattar man inte dom söta. Men det behövde jag ju inte säga egentligen, det visste alla redan.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress