Tagg egenpsykologen

Nu är det kallt

Tidigt, tidigt imorse kom snön. Också. Snön kom också.

Så jag antar att det är vinter nu. Kallt är det i alla fall och kärleksörten utanför börjar lägga ner. Nu är det kallare här än vad det var för nån timme sen i alla fall. Men jag har vinterdäck på bilen.

Jag har förresten kommit på att om man kryper ner i en säng med helt nybäddade rena lakan, då känns allting plötsligt lite bättre. Det är bra! Men å andra sidan kan man ju inte hålla på och bädda nytt i sängen varenda jävla dag.. Eller hur? Men det kan vara en tillfällig lösning för en sekund ibland.

Vidare kan jag ju då meddela att jag, som ni sannolikt kan gissa, är hemma från semestern igen. Ett album med bilder är uppladdat på facebook, så ni kan kika där.
Resan har varit fin tycker jag. Sol och sand och fina koraller och trevliga araber osv. För Patricia var det kanske inte lika angenämt eftersom hon åkte på magsjuka efter typ tre dagar. En enveten jävla åkomma som satt i till efter vi hade kommit hem, kanske fortfarande? Så jag har försökt att skapa ett fotoalbum med bara positiva associeringar för henne, inga detaljbilder från toaletter eller liknande. Hoppas på att det bestående minnet för henne av vår tripp kanske kan vara övervägande ljust i alla fall! Och för mig med.

Detta får bli en kortis för nu! Ska försöka berätta om min masknoja snart nån dag med, jag har ett utkast i noteringarna på telefonen. Där har ni nåt att se fram emot. 
Bifogar en bild från resan. Som ett smakprov. Hejdå.

Dallrig & tunnhårig men hjälpsam & inte lat!

- Åh! KOLLA vad ditt armfett dallrar om man vickar såhär på din arm!!

- ..Har ditt hår blivit tunnare? Din fläta ser tunnare ut idag än sist..

Två peppiga inputs jag fick tilldelat mig igår. Igår var sannerligen en dag som gick i uppmuntrans tecken. Jag firade med att köpa mig en blommig vårklänning som jag ser inte bara fet utan även gravid ut i. Jag övar just nu på att bära den med självdistans och quinnoaccept. Det är en hård skola. Ett dallrigt och tunnhårig helvete.

Men! Glada flickor är söta flickor! Det vet vi, så det är bara att köra vidare och snabbt som fanken försöka få ihop en såndär Topp-5 lista med bra grejer om sig själv! Så man inte totalt dukar under. Så here goes:

 Topp-5 Emmas bästa Fredag 30/3 (utan inbördes ordning)
– Jag doftar gott och lagom mycket. Jag går inte runt och stinker alldeles för mycket parfym som en gammal dam.
– Jag har passerat Silkesvante-, Dåligt samvete- och Tycka synd omstadiet. Jag slösar inte mitt liv och framför allt inte mina pengar på sånt som inte ger mig nåt tillbaka.
– Jag förnyar och förbättrar. Gammal luft ut. Ny luft in. Jag är bra på att riva bort dom kassa sidorna i boken.
– Jag har en söt, snäll och omtänksam pojkvän som tycker om maten jag lagar.
– Jag är hjälpsam och inte lat.
– I morse kunde jag fylla i min prick ett halvt kilo under den förra. Linjen går, om än sakta, fortfarande neråt.

Sådääärja. Där fick ni! Nu får ni göra likadana och visa för mig, så blir det rättvist.

Vidare kan jag meddela att till vår stora förvåning tog vi hem andraplatsen i quizet igår. Vi har under en tid legat fastlåsta under en förbannelses svarta täcke. Envist har vi kraftsat på tyget med våra naglar och nu, nu äntligen! Nu anade vi en ljusglimt mellan fibertrådarna. Det finns hopp för oss! Nästa vecka, dåjävlar.

Vidare 2 kan jag även tala om att jag har kastat min crosstrainer. Alltså bokstavligen. Jag åkte till soptippen och slängde ner den i metallskrotcontainern. Därmed absolut inte sagt att den inte var nåt jag egentligen behöver, för det ska gudarna veta – att om nån behöver motion är det jag. Jag ska inte tro att jag löser nåt med att gå och få hybris bara för min Libra-linje går neråt. Jag kommer sannolikt ångra mig och så småningom kommer jag även minnas hur dyr min OrbiTrek var. Till mitt försvar i saken griper jag - Jag använde ju ändå inte den! och -Där var ändå nåt trasigt i den! och -Den bara stod ju där och var asdammig! Än så länge är jag nöjd.
Och nej, INGEN av er kunde ha FÅTT den istället.

Detta får räcka för nu. Jag hittade ett paket choklad här.. Måste kolla lite på den. Hejdå.

Tillbakablick från lövhögen

Jajjemen, jag hade bestämt att jag inte skulle skriva mer om våren, men det fattar vi ju alla att det var en lögn! Mer vårrelaterat kommer det bli. Sen sommar. Då får ni exakt likadana inlägg fast ny säsong.

Igår inledde jag Operation Uppsnyggning runt huset. Jag klippte bort gammalt visset och gjorde plats för nytt. Räfsade ihop löv i stora högar och gav tulpaner, påskliljor och kärleksört plats och ny luft att andas. Jag skrapade mossa, sorterade stenar, knipsade grenar sopade grus och bar bort skrot. Tomas hjälpe mig att spika fast min förrymda spaljé.

All dandy! Kan man ju tycka. Och efter ett tag blev det riktigt trevligt och bra med. Men inte till en början. Jag gick ut med stort räfsarsug och en ofantlig entusiasm. Det var sol och fåglarna kvittrade men när jag satt på huk och repade visset gräs längs rabattkanten överväldigades jag av en helt otrolig mörkerkänsla. Jag blev, trots att jag var glad, nedstämd. Mkt märkligt!
Men eftersom jag är känd för mitt stora intellekt och enorma slutledningsförmåga kopplade jag ju ganska fort och fattade att jag hade restfragment av gammalt program kvar. Att det var såhär och hundra gånger värre jag mådde förra året ungefär vid denna tiden. Då jävlar var det dunkelt.

Ganska intressant det där, hur ens hjärna kan, bara genom att man gör nånting som man inte gjort på ett tag, gräva fram en massa skit och slänga i ansiktet på en. Som att ligga där bland löven och plötsligt böka fram ett färgglatt påskägg som visar sig innehålla mögliga ostskalkar, jordiga glasskärvor, en död mus och en urlagd snus. Surprise!
Note to self: Kör en extra defrag av hjärnan.

Ibland är det bra att ha bloggen också! För jag är en tvivlare och jag har verkligen ingen som helst koll på tid. Jag kan säga att det nog har gått 5 veckor när det egentligen är ett och ett halvt år som har passerat. Så för att bekräfta min teori om mitt sinnestillstånd bläddrades det bakåt i datumen. Och mycket riktigt. I krokarna fanns ett typiskt inlägg, ett av den typen som mamma brukar säga att jag inte skulle skriva. Och kort där efter ännu ett, visserligen med ordentlig vårkänsla i, men ändå med samma underliggande ton. Intressant! Sherlockhatten satt som en smäck!

Om ni är intresserade kan ni ju läsa själva. Det är enligt min mening ganska trevliga texter! Man har ju skill.
Bland Prästkragarna
Vårkärlek & Traktorkaravaner

Nu ska jag och mamma iväg och köpa täckbark! Sen jävlar. Sen ska det styras upp där hemma. Jag återkommer med bilder från projektet senare, tills vidare får ni hålla till godo med en påsklilja från här jämte mitt kontor.

Jag tror förresten jag lite tar tillbaka det där om att jag är en tvivlare, för det är jag inte alls. Jag tror oftast på vilken skit som helst bara det presenteras bra för mig. Jag är alldels för blåägd och kan övertalas till det mesta, så det där med tvivlandet vet jag inte riktigt varifrån jag fick. Det var nog bara bristande ordförråd.. Kanske? Eller jag kan åtminstone revidera och istället lägga in att jag är en tvivlare när det kommer till min egna förmåga. There!

Lördagsdimma

Jag gick en promenad ner till hamnen med mig själv i förmiddags.

Det var väldigt dimmigt och när jag kom tillbaka var jag blöt av allt vatten som flög omkring i luften. Lika bra det.

Stiltje. När jag gick längs havet hördes folk i båtar lång utifrån havet. Dom fiskade. Allt dom sa hördes, men ingen syntes i dimman. Ett par där ute pratade om att dom borde köpa ny säng och precis då fick kvinnan en fisk och skrattade. Sen gick jag förbi röster som skulle kunna varit en pappa och hans son. Dom pratade om olika drag. Vattnet låg alldeles stilla.

Jag tycker om dimma, även om jag kanske inte borde. Jag tycker ju inte om hemligheter längre, dom gör mig osäker. Men dimman är okej. Trots att den döljer en del.

På vägen ner till hamnen tänkte jag att det hade varit trevligt att ha ett hus. Till exempel det där jag passerade innan. Det med den fina stora altanen, det snygga dubbelgaraget, dom söta äppelträden i den lagom stora trädgården och den mysiga balkongen. Det huset. Eller kanske ett annat. Men detta hade till saluskyltar. Det såg dyrt ut och jag konstaterade att det ju ändå säkert inte är jättemysigt att bo i ett helt stort hus med sig själv, så det kunde kanske kvitta.

Jag började titta på spindelnäten istället. Alla ser olika ut och när det är dimma blir dom fina och extra tydliga. Som knypplade tantdukar. Jag mötte ett par som höll varann i handen. Dom var i min ålder. Hon hade tofs. Vi hejade artigt. Paret fortsatte sitt samtal om vad dom skulle laga till middag. Jag fortsatte att koncentrera mej på spindelnäten. Det var vindstilla och jag var blöt i ansiktet.

En morgondröm

Till och med på biologin fick man lära sig att på morgonen drömmer man om nice saker.

Att det är ihopkopplat med hur djupt man sover, att det är samma avslappning som vid sex. Det är därför killar får morgonstånd och så vidare.

Så när jag vaknade vid 05:30 av åskan och med låten för Merci-reklamen i huvudet tänkte jag att det var lika bra att somna om och drömma nåt trevligt. Tänkte mig en story med mycke gos. Men istället somnade jag om och drömde om ett restaurangbesök i Stockholm som blev jättefel. En riktigt lång och invecklad historia som i korta drag slutade med att jag blev bortglömd, sviken och kvarlämnad medan dom andra (mina systrar bland andra) gick till en loungebar/skivbolag. Den låg visserligen nära och jag fick ju reda på att dom var där eftersom jag hade min mobil, men ändå… Känslan.

Det var inte direkt vad Gustav Fröding skrev i sin dikt. Det var motsatsen. Fuckin ripoff. Jag vaknade och var ledsen och kände mig lurad, lämnad, nojig och sviken. Härligt. För att ytterligare spä på, eller kanske snarare till följd av mina redan fint framodlade trust issues som jag verkligen försöker jobba bort. Awesome. Jag får uppenbarligen jobba lite hårdare med det där.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne

Rätt snuskig dikt för att vara skriven på slutet av 1800-talet när allt var så hårt hållet kan egentligen tyckas. Men så blev han ju också åtalad för den. Stackarn. Snuskhummer! Idag skulle man minsann aldrig!

Nåväl, jag styrde upp skiten lite med att städa köket, baka ett bröd, lyssna på allt snack om Ground Zero på mina satellitmottagares typ alla kanaler och sen ställde jag mig i duschen. Funderar på en runda i skogen med svampkorgen, även om jag aldrig hittar nåt. Mest för luftens och vädrets skull. Liksom.. kolla lite på ett lingon, nosa på löven, peta på en snigel… Ni vet. Har ju ny fin svampkorg och allt. Vi får se. Kanske sen.

Måndagsspåren

Man får akta sej så man inte trillar tillbaka i sina gamla spår. Dom spår som man ju faktiskt redan har konstaterat inte är bra för en.

Det gäller att vara någorlunda fokuserad och inte vela allt för mycke. Det är bra att vara försiktig, men bara till en viss gräns.

Försiktighet och obeslutsamhet är lätt att förväxla med feghet. Eller rättare sagt – efter ett tag övergår de båda automatiskt i feghet.

Och då missar man sin chans.

Idag är det måndagen den första augusti och semestern är slut för väldigt många. Efter typ tre veckor med kallare väder, blåst och regn är det sommar igen nu. Ironi.

Efter helgen

Det är måndag och jag är tröttast på länge.

Jag är trött inomhus, alltså inuti mej. Mitt batteri har tagit lite slut. Man kan säga att jag har använt det lite fel under en längre tid. Men det går alldeles säkert över, vissa batterier är ju återuppladdningsbara. Hoppas jag har ett sånt.

Det har varit en fin helg men utan nån som helst form av motion eller fysisk aktivitet, bortsett från promenaden till och från glassbaren men den kan ju knappast räknas. Jag får styra upp det där. Jag är tjock. Hon bakom disken skrattade och kallade mej för ”en liten glassgris” till och med. Då vet man jävlarimej att det är dax.

Det hade varit fint med ordentlig sommar nu, jag behöver sola, sysselsätta och distrahera mej med annat än funderingar kring utbyten, ersättande, stressade former av  ofrivilligt livsrum och oroandet över andras inre lessenhet och obalans som jag inte når, eller kan eller får hjälpa till med att styra upp. Men jag får väl kanske inse att jag inte kan rädda världen heller. Lika bra det förmodligen. Då kanske jag kan fokusera lite på mej själv sen framöver.

Fast egentligen tror jag inte helt på det där, för det är inte man själv ensam som styr upp sej själv, det är andra. Ens nära vänner, ens partner, ens familj eller nån annan man gillar och som inte är energitjuv. Det är viktigt att inte ha energitjuvar runt omkring sej. Det är också viktigt att man kan eller åtminstone försöker styra sin egen energi, att man verkligen aktivt övar på det. På att exempelvis inte gå och bli sur på skitsaker, inte ha förutfattade meningar och därmed reta upp sej innan man egentligen vet nåt, att ha en generellt positiv inställning till det mesta. På att vara ödmjuk och förlänga sitt tålamod. Men det kan vara svårt, speciellt när man har ett trött batteri. Det kan också vara svårt om man gång på gång blir besviken – när utgångsläget faktiskt var positivt och när det sen inte alls blir som man hade hoppats på, när det skiter sej och man blir lessen ändå, trots att man hade en optimistisk inställning. Då kan det också vara svårt att hålla lågan och motivationen vid liv. Även om man vet att man faktiskt blir blåst varje dag. Det är då det är viktigt att ha tålmodiga vänner och nära som kan ro båten ett tag åt en, som sysselsätter, som hjälper en att simma uppåt igen och som samtidigt inte försöker stressa en framåt. Dom kan vara svåra att hitta dom där.

Vidare, när jag ändå håller på, är det viktigt att man gör saker för sin egen skull nån gång emellanåt, tar vara på vad man har och att man tar hand om dom man tycker om. Även om allt man gör i livet inte har någon som helst betydelse egentligen så är det viktigt att man gör det ändå. Och även om man tycker och tror att man tar hand om sina nära är det viktigt att man ändå aldrig tar dom för givna (det fick man ju till och med lära sej i skolan), att man alltid försöker göra dom där småsakerna och lyssna på dom små detaljerna, för det är när man slutar med det som man faktiskt förlorar folk. Att ta vara på och uppskatta det man har och inte alltid, i alla lägen bara jaga efter bättre och större och lyxigare och därmed kasta bort folk och saker och gemenskaper likt något som förbrukats. För det är den typen av jagande som gör att man i slutändan riskerar att stå ensam på en ö, kanske visserligen med massor av pengar, men utan någon att ta hand om eller någon som vill vara med en, för ingen orkar hänga kvar.

Detta blev lite av en predikan kände jag nu. Ni får försöka stå ut med mina självhjälpstexter emellanåt. Jag får styra upp nåt skojigare nästa gång =)

Rickard och Patricia har bott hos mej i helgen i alla fall. Väldigt trevligt. Kvalitetstid med solning, grill, ännu mer besökare i form av Christian, Tomas, Filip och Linda, Pratmakarnaspel, Våffling, trädgårdsarbete, Formel1, stora frukostar, kattgos, tequila, rundvandring med mamma, öl, Göteborgsvarvetsms, film, pilkastning mad pappa, glass och promenader i skyfall. Kändes inte alls som bara en helg, snarare nästan som en vecka. Det måste ju vara ett bra tecken! Eller hur?
Det var förresten Filip som sprang Göteborgsvarvet.  På 1:15:59. Han kom på 68:e plats. Gaaanska duktig!


Kvällens Brasa (vin ur trätunnor med Satan)

Det är valborg nu. Imorgon. Valborgsmässoafton.

Det betyder egentligen att våren börjar nu, men jag vet inte. Påskliljorna är ju överblommade och sådär. Den stora busken med gula blommor med.

Men egentligen är Valborgsmässoafton häxaftonen. Det var då dom red på typ getter och grisar och kvastar till sina olika samlingsplatser. Det fick jag och många andra barn lära sej i skolan. Där blodsoffrade dom djur, drack jättemycke för mycke vin ut trätunnor tillsammans med djävulen, bytte personlighet totalt och låg med allt och alla. All In liksom! Inte helt olikt från hur som många av oss väljer att fira idag. Eller hur? Känner du igen dej?

För Valborg är en ju festarhelg. Det brukar vara väldigt trevligt och poliserna får mycke att göra. Det får dom räkna med. Det ingår ju i riten. Man ska grilla (offra djur) och dricka massor av öl (vin ur trätunnor med Satan) och kolla på brasor (i sak av utomstående försöka skrämma bort dom som festar) med folk i ens omgivning (knulla med så många som möjligt). All In liksom! Eller hur? Får se hur det blir. Känner mej inte speciellt lockad i år. Har inte bestämt hur min Kvällens Brasa ska se ut riktigt än. Jag vet att andra har planer i alla fall. Generellt har festarhelger inte nån, vid första analys, direkt positiv känsla för mej längre. Inte just nu i alla fall. Brukar snarare medföra den där magkänslan. Det är kanske bara en fas. Eller hur? Jag brukade ju vara duktig på party förr. Det kommer kanske tillbaka.

Förr trodde man att gränserna mellan livet och döden var som allra suddigast på Valborgsmässoafton. Detta fick man också lära sej i skolan. Människor kunde under Valborgsmässoafton drabbas av nåt som liknade schizofreni eller personlighetsstörningar och inte känna igen sej själv, eller andra kunde plötsligt inte känna igen sina vänner som inte längre var sej själva. Glädjen kunde snabbt svänga över i olycka eller stor besvikelse. Det var vad man trodde då. Inte heller alltför olikt ifrån hur det faktiskt funkar idag. Eller hur? Känner vi igen oss?

Många har redan börjat fråga vad som händer på Midsommar också. Samma där. Jag vet inte. Det är nog ingen idé att ni frågar, såvida ni inte tänker komma med trevliga förslag såklart. Men jag vet vad en del andra tänker och planerar. Kanske är det bara gissningar jag pusslar ihop mitt så kallade vetande av, men det är fullt tillräckligt för min mage och matlust och sömn redan nu. Men nu är det först Valborg. Det kommer säkert bli väldigt trevligt, det brukar det bli, men jag är väl som sagt bara inne i en fas. Rädda mej gärna. Det finns alltid bra ställen i närheten där ni kan binda eran vita häst under tiden. ..Fast flaggstången utanför är nermonterad nu iofs.

The killer

Man får fanimej skärpa sej.
Ta chanserna.
Dom verkliga chanserna.
Inte småskiten som alla andra ändå också håvar in.
Dom som inte bara handlar om att boka en biljett och att ha tillräckligt med pengar under en period.
Dom verkliga chanserna.
Dom som man vet kan bli ett helvete men som ångras om dom inte tas.
För det är alltid ångern som är the killer.
Och försiktighet är ganska lätt att förväxla med feghet.

Vi ska vara fria, men varför och från vem?
Vi ska spela svåra och aldrig längta hem.
Det där var ett citat. Men det gör inget.
Och man får fanimej skärpa sej.
För man kanske vill ha nåt att längta hem till egentligen.
Man får se till att ta chanserna.
Dom verkliga.
För en dag sitter man där ensam i sin bur och undrar vad som egentligen hände.

Man vill gärna leva i den ljusa delen.
Men den mörkare delen är oftast den sanningsenliga.
Så man får fanimej skärpa sej.
För det är inte förrän man har testat att slänga sej genom mörkret som man verkligen fattar att man är på den ljusa sidan.
Och hur lampan än riktas finns det ju alltid skugga på nån sida.
Men vågar man testa att vinkla om kanske dom kan bli nästan obefintliga.
Så det gäller att ta chanserna.
Dom verkliga chanserna.
För det är alltid ångern som är the killer.
Alltid.

Förarbetet (blommorna i glaset)

Hej bloggen. Idag är det onsdag och jag har nyputsade skor.

Man får jobba på fasaden lite extra ibland för att det ska se bra ut. Har man inte den där naturliga glowen för tillfället är utsidan extra viktig. Inte min starka sida då det blir lite körigt emellanåt.

Det var tjock frost och svinkallt ute imorse när jag klev utanför ytterdörren. Passande. Eller hur? Nu om någon gång. Imorse var isen på bilen ett fint kvitto på dagsstatusens kyla. Så kan det vara. Då gäller det att klä på sej ordentligt. Men det gör ju man aldrig. Man klär sej aldrig tillräckligt varmt eller svalt för att det ska vara riktigt behagligt. Eller hur? Man förberedde och planerade och funderade ut precis hur man ville ha det. Väntade på det bästa vädret, väntade på den lagom fläktande brisen och väntade tills himlen var blå och helt molnfri. Man packade sin picknick länge och väl. Och man strukturerade upp och organiserade allt i minsta detalj, för att inget skulle misslyckas och floppa, hemska tanke. Sen blev det ändå för kallt. För sommaren hade hunnit ta slut och när man kom fram var det skugga på det där stället där man skulle bre ut sin filt, äta sin chokladpudding och dricka sitt vin. Kiosken hade stängt och bänkarna hade Gatukontoret hämtat in. För inget blir någonsin så bra som man hade planerat det i sitt huvud. Det blir faktiskt nästan så gott som alltid bättre, sålänge som det bara blir.

Jag var ute och plockade in några påskliljor från sidan av huset. Nu står dom i fönstret här på mitt kontor. Blommor är bra. Jag tycker om blommor. Verkligen underskattat. Ni är många som säger att ni inte alls fattar grejen med det där, men jag tror inte på er. Jag tror ni snackar skit. Alla blir faktiskt glada av blommor. Glada i magen. Tror jag. Tänkte säga att man nästan blir lika glad av en egenplockad eller -köpt bukett som av en man har fått av nån annan, men det är ju givetvis inte alls sant. Såklart. Det om nåt är tyvärr skitsnack. Men det blir åtminstone samma goda luft! Dom jag har ställt in här nu är bara pinnar än så länge. I ett CocaColaglas från McDonald’s. Det gör inget. Snart slår dom ut och luften blir god och då tänker man inte på det fula glaset längre.

Nu är det lunch. Får nog gå och kolla vad pappa vill ha. Hoppas det är nåt gott idag. Hoppas det är chokladpudding med grädde och lycka.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress