Tagg dårar

Nyttigt, gott & mättande! (eller Det är över nu)

Vissa saker tänker man att det är nåt folk bara snackar om för att få uppmärksamhet.

Dom berättar och tjatar och ältar samma story om och om och publiken Oj!ar, Åh!ar och fascineras. Jag har såna. Om jag nån gång ibland inte vet vad jag ska prata om jag kan alltid dra nån om Maxi. Så brukade jag tänka iaf. Tills jag en dag sprang på kvinnan framför spegeln och efter det inte behövde gripa efter det längre. Cirkeln var liksom sluten. Det var över.

Inatt hade jag förresten en helt loco uggla utanför sovrummet. Inte en aning om vad det var för sort ..Art? ..Ras? Uggleras? Den var liten i alla fall. Den satt i hasseln. Jag lyste på den med min Maglite. Gulligt och trevligt att ha en uggla, visst. Men lite väl pratglad.

Anyways, vi har ju redan kunnat konstatera att det händer en del på Maxi när jag är där. Dock längesedan nu. Denna kvällen var en såndär kväll man i min värld har hatkärlek till. Fredag, fredagsmys, alla är hemma med sina partners, familjer, hundar, katter, dinners… hundars och katters dinners, filmer och chips och mysiga filtar i stora soffor. Det är lätt bästa tiden att avverka sin inköpslista på, men samtidigt den mest sorgliga. Jag var ensammast i världen. När okej, inte i världen, men definitivt i butiken.
Kvinnan som stod framför helkroppsspegeln på makeupavdelningen och spanade sig i fejset, hon var ensammast i världen.

oh godSåg henne bara lite i ögonvrån först, men insåg snart vad det faktiskt var hon höll på med. Med ansiktet omkring en decimeter från spegeln stod hon och klämde pormaskar på näsan. Mitt i butiken. Här skäms vi inte! Fresh, tänkte jag och höll på att dö när jag gjorde min andra insikt. Hon inte bara tömde porerna – hon åt upp det som kom ut också. Klämde runt lite ..och du vet hur det kan bli, det hamnar på ovansidan av nageln. Klämde runt lite, slurpade av båda ovansidorna på pekfingernaglarna, klämde vidare, mumsade bort. Repeat. Helt avslappnat och självklart, men samtidigt oroväckande maniskt och psykotiskt. Och nu tänker du att ”Meeeen hallåå…? Klart hon inte gjorde det. Du lär ju bara ha sett fel! Ingen käkar ju förhelvete sina promaskar!” Men nej, låt oss inte gå dit. Jag såg rätt, det var SÅ uppenbart. Du hade sett det med. Du hade garanterat skrikit, spytt, kastat en tvåliters FamilyFresh i skallen på henne och sprungit. Eftersom du är känslig. Det gjorde inte jag.

Och nu tänker du ”Okej, så du stod bara där och stirrade som ett freak alltså? Normalt. Verkligen. ”  Och Ja! Det gjorde jag. Jag kan ta en hel del, jag är verkligen inte lättäcklad. Jag klarar av att sitta i bilköer där var och varannan dåre i jämte petar näsan och käkar och inbillar sig att ingen ser. Jag klarar även av er som petar i öronen och käkar. GIVETVIS, tycker jag ju ni är dumma i huvudet och sjukt vidriga, men jag hanterar att bevittna det. På håll. Och förutsatt att ni inte rör vid mig eller någon av mina ägodelar sen. Men detta… Det kändes som jag hade sett allt. Cirkeln var sluten. Jag behövde aldrig se nåt skräckblandat fascinerande äckligt mer i hela mitt liv. Det är över nu.

Nu är det dax för lunch! Lycka till, ha det bra.

Du vet när…? eller Finfredag!

posten_loggaKära Dagbok,

Du vet när man har jobbat svinlänge, när det är fredag och man siktade på att komma ifrån kontoret allra senast klockan tre? När alla andra på arbetsplatsen sedan länge har ropat ”Jag drar nuu! Treeevlig heelg Emmaaa!” och klockan hinner bli både kvart över fem och halv sex innan man kommer iväg?

Du vet, när det är fredag och man bara vill hem och man låser och larmar firman och sätter sig i bilen och backar ut och kommer på att man har glömt utposten? När man låser upp, larmar av och går in igen och hämtar och larmar och låser och åker iväg en gång till? Och sen när man kör mot Posten, som är helt motsatt håll mot var Hem ligger..? Du vet?

Och du vet när man kör in i den där lilla driveinfållan där postlådorna är och hamnar i en kö av andra bilar med folk i som också bara vill hem och alla stör sig på den som är först i kön? Du vet hon som inte behärskar tekniken att köra tillräckligt nära för att kunna droppa breven ifrån bilen genom sidorutan? Hon som stannar för långt ifrån för att nå och måste öppna dörren och åla sig ut och lägga sina brev? Du vet hur det är, eller hur? Och du vet när postarkön rör sig skitlångsamt och snubben i den feta svarta BMW X6:an framför har suttit och retat upp sig på den långsamma damen före? När han äntligen får köra fram och lägga sina brev och han vräker på alldeles för aggressivt så han hamnar alldeles för nära och kör av hela jävla backspegeln på sin bil mot den första postlådan? Hehe, eller hur? Du vet när backspegeln inte lossnar helt utan hänger avbruten ner och slår mot sidan på den nya, svarta, fina, blanka, bilen? Och hur man hör genom sin egen stängda bil som står på tomgång i kö bakom hans BWM, hur han VRÅLAR för full manshals: ”HEEEEELLVETTTEEEEE!!!!!!” Och du vet när han vansinnigt vräker ut sin post genom sidorutan och råkar slå knogarna i lådans metall? Och hur sjukt ont det gör? Och hur han igen vrålar: ”AAAAAAAAARRRRRRRGHHHH!!!! …FAAAAA-AAAAAN!!!” och sen rivstartar och kör därifrån med skrikande däck och backspegeln dinglande mot sidan av bilen? Du vet?

Är det inte typ den bästa fredagen man har haft på länge då? Det lär ju vara! ^^
…Fast ja, självklart synd om han med BMW:n ju. Man får ont i hjärtat lite. .. Men det är ju sjukt kul samtidigt!  Hehehehehe!

Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

Efter Spahelgen (eller The Look)

Imorse, runt 05:20, vaknade jag av att grannen piskade mattor. Högt, hårt och länge. Man slutar aldrig förvånas.

Lite senare, runt 07:10, vaknade jag igen av Freddy som smsade för att meddela att hans flyg hade åkt iväg utan honom. Jag upptäckte även att min överläpp under natten förbannats med Satans Munsår. Vidare kan även meddelas att jag har gått upp drygt 1,5 kg. Så jag är inte bara snygg nu, jag är även smal och slank!

I söndags, framåt kvällen, kom vi tillbaka från vår spaweekend i Göteborg. Det har varit väldigt trevligt! Värsta superlyxiga spaet dessutom! Selekterat med stor omsorg av min man, han som jag är så stolt över. Vi har badat i varma utomhuskällor, fått iskallt vatten kastat över oss, bastat i olika bastusar som har doftat kanel, lavendel, citron och koalabjörnsmat! Vi har nosat på pelargoner, gungat hängmatta, tvagat oss sittande nakna på små träpallar på japanskt vis, varit med på meditering (mest jag dock eftersom Freddy blev uttråkad och valde att sova bort passet från halvlek), legat i vattensängar och på stenar och vadat hand i hand genom isbäckar. Det fanns massor att göra.
Till allt hör även en massa god mat med vin till. Där av mina extra pålagda kilon. Jag har käkat bröd som en hungrig get utan botten! Tyvärr. Inte bra alls för min lågkolhydratstil.. Straffad omedelbart. Svart på vitt. Jag väljer att tro att munsåret också är en följd och en del i straffet. Även facebook verkar ha uppfattat mitt förfall och anpassat sina reklambanners väldigt väl. Se bild. Verkligen kul.

Vidare. Nu har Patricia flyttat ner till Halmstad igen för idogt arbete i Tylösand. Vill ni kolla på henne är det bara att åka dit! Hon jobbar i det svarta caféhuset i Tjuvahålan. Åk och besök! Dock bor hon inte hos mig i år. Jag har nu mera satt upp stränga regler för vad som krävs för att få vara inneboende över mer än tre nätter hos mig. Det är enormt hårda krav för att kvala in. Vid mina dörrar står vakter med automatvapen och det krävs ett uppvisande av en skriftlig inbjudan för att som utomstående ta sig in. Ungefär.

Som avslut tänkte jag klaga lite på vädret. Varför är det inte sommar? Varför är det storm och regn och typ 12 grader ute? Är det växthuseffekten? Lär ju vara.. Så äkta. Nu ska jag ut och försäljningsfotografera firmabilen på nån ödslig nationalromantisk gårdsväg. Ösregn undanbedes.

Ät en vinge och sälj en sak!

Inatt drömde jag att jag käkade kycklingvingar.

Jag gick runt på min gamla, nu mera rivna, högstadieskola och letade efter lektionssalen där jag skulle varit för över en halvtimme sen, med en megastor påse med kycklingvingar i högerhanden. Jag åt av dom med jämna mellanrum. Svingoda! Fin konsistens och så.

Vad tror ni det betyder? Man blir ju nyfiken. Jag slog på chickenwings i mitt drömlexikon i morse. Det fanns inget. Jag testade chicken istället. Nada. På wings däremot fanns det en del, men det var mer typ ”om du drömmer att du har vingar och flyger runt/har vingar som blir avklippta/har fjärilsvingar..” och jag kände väl att det inte riktigt var the perfect fit. Jag sket i det.

På söndag är det förresten knytisloppis hemma hos mig! Stenhuggerivägen 85. Baluns. Känner ni för att joina är ni hjärtligt välkomna. Medtages: Prylar som är hela och rena och ett eget bord att sälja dessa vid. Mkt enkelt. Alla fattar.

Detta var reklam. Kommer även finnas i Hallandsposten som en liten notis för påminnelse.

Jag och Freddy gick en lång jävel till promenad för ett tag sen i området där hemma och delade ut inbjudningar till denna. Vi gick på kvällen när det var mörkt, så vi inte syntes. Bäst att vara försiktiga. Trevlig runda i skenet av gatlyktorna. I måndags däremot gick jag samma slinga och delade ut reviderade versioner av samma blad. På dagen. Jag la till alla, i allas lådor. Precis när locket till en vit plåtlåda smällde igen kom en storväxt karl stövlande med sjumilakliv mot mig över gräsmattan. Han såg arg ut. Han hade åskmoln som det slog blixtar ur över huvudet och jag kände att det nog inte var nån bra idé att börja springa så jag stod kvar.
- HALLÅ! DU! TJEJEN! ÄR DU TRÖG!? KAN DU INTE LÄSA ELLER!? brölade han i sin framfart.
- ..Hmjodå, det tycker jag nog allt att jag kan..?
- BRA. Då ser du kanske också denna lappen!? ELLER? Du ser inte den!? Han spände blicken i mig medan han pekade på en ”Ingen reklam!”-lapp på lådans lock som han nu hunnit fram till.
- Jodå, jag ser, men detta är inte reklam. Jag kände mig kortast och lamast i världen där jag stod med armarna hängande utefter sidorna och tittande upp på mannen som var säkert över två meter lång med karisma som Satan själv.
- NAHE?? Och vad skulle du mena att det är då?? Han satte händerna i midjan som en sur tant. Han borde haft en kavel i ena näven och ett förkläde på sig…
- Det är en inbjudan, svarade jag och fiskade upp en lapp ur magsäcken frampå min svarta anorak. Den var snyggt ihopviken, såg trevlig ut ihopfäst med ett klistermärke. Jag gav honom bladet och han granskade det med nitiska ögon. Är det ändå inte reklam? Öppna den du, det är inte reklam. Det är precis som det står på framsidan – en inbjudan.
Mannen med Selmaapproachen sprättade och läste.
- Ja.. Jo okej för denna gången då. Det är ju inte reklam. Det låter trevligt. När är det? Nu på söndag?
- Jepp, du och din familj är hjärtligt välkomna!
- Jaaae.. ja tack då, vi dyker kanske upp! Tack så mycke kära du!

Kära du? Jävla dåre. Slösa energi på att gå runt och vara arg sådär. Och sen bara slå om som om inget hänt? Nåväl, han är välkommen ändå!

Nu ska jag fortsätta att skriva fakturor. Inom en snar framtid följer mer texter här ty jag vet att jag ligger efter. Håll ut.

Kisslyssnarmannen

Igår tänkte jag  för mig själv att det var ju ganska längesen det faktiskt hände nåt anmärkningsvärt att skriva om.

Eller, det händer ju trevliga saker hela tiden, men det är inte allt man kan eller får gå ut med här, även om man kanske hade velat ibland.

Anyways! Igår kom han! Som en blogginläggsskänk från ovan! Den märkligaste herren jag träffat på länge.

Inledning. Jag hade preciiiiis blivit lämnad ensam på firman och jag borde passat på att kissa medan det fortfarande var folk här, men eftersom jag är lite slow och inte speciellt välplanerande blev jag ju såklart nödig ungefär fem minuter efter dörren smällt igen efter Peter.

Det drygaste är när man sitter på toa och det kommer kunder i butiken. Men jag tänkte att jag ju kunde vara rätt snabb, att jag skulle hinna. Det gjorde jag inte. I samma sekund jag hade meckat upp skärpet och krånglat av mig brallorna hörde jag hur det plingade i dörren.
Diiiiiiiing Doooooooong! ..Hell. Och sen en mörk mansröst:
- Haaaallåå! Är det någon häääär?  [ljudet av steg som hasar omkring i lokalen]
- Heej! Jag är inne på toan! Kommer aaalldeles strax! Hojtade jag med min trevligaste röst till svar.
Dom hasande stegen vänder och går snabbt mot det lilla rummet jag låst in mig i. Has-has-has-has.
- Jasså det är häär inne du äääär? 
Och jag  kan verkligen höra jättetydligt att han har ställt sej preciiiiiis utanför dörren! Hans kläder skrapade emot träet och rösten var obekvämt nära där jag satt! ..Obehagligt.
- Jaa.. Jag kommer helt snart. En sekund bara! [i full färd med att stoppa ner linnet och knäppa byxorna igen]
- Jaaja, det är alltså här inne du är. Jajaaa, det är DEN tiden på månaden! Hehe! fortsatte rösten tätt emot dörren.
- Ehh. Nah, jag kissade bara.. Kommer om en sekund.

När jag öppnade dörren möttes jag av en stor sliten gubbe i tufsigt skägg, oljerock och smutsiga gympaskor. Han var gissningsvis runt 70 år och han stod verkligen PRECIS utanför också! Typ knappt en decimeter från toadörren! En väldigt olustig känsla. Jag menar.. eller… Gör man så? Jag är kanske lite fin i kanten, men gör man så i sak av kund? Går in, genom butiken, in backstage på företaget man besöker, förbi garderoben och fram till toadörren som man ställer sej kloss intill? Det kändes som att han verkligen lyssnade på allt jag gjorde där inne.

Och att säga med någonslags förståelse i rösten ”Jaaja, det är den tiden på månaden”. ..Ska det föreställa artighet eller nåt? Har alla tjejer som går in på en toalett mens? Eller? Va? Vad är det för jäkla snuskuttalande?

Jag kunde inte hjälpa honom med hans ärende. Han lämnade butiken med en offert på nya grejer istället. Hoppas nån av männen är här nästa gång han kommer så jag inte behöver tampas med honom ensam igen.

Och för er som känner för mer skumma typer så kan jag tipsa om ett äldre inlägg. Ett som handlar om en ÄNNU mer obehaglig snubbe som verkade vilja köpa mina tjänster och inte mörkade att han gillade att åka utomlands för att köpa liknande tjänster av lite för unga ungdomar. Vidrig man.
Läses här:  You wanna go boomboom?

Se ditt barn supa & knulla-TV!

Har ni sett trailern för den där nya serien på femman?

Sol, Fest & Oroliga Föräldrar heter det och jag är nog allt lite skeptisk än så länge. Känns inte som nåt jag kommer lägga tid på. Säger jag nu. Sen sitter jag väl där ändå.

”I Sol, Fest & Oroliga föräldrar åker intet ont anande kompisgäng till solen för en första semester på egen hand. Men i buskarna gömmer sig deras föräldrar som ser och hör allt.
I det här programmet sätts förtroendet mellan och barn på prov när föräldrar tar chansen att spionera på sina barn. Hur går det med löftena om att ringa hem, inte bli för full eller att inte följa med killar hem?
Efter en veckas smygande träder föräldrarna fram och berättar att de har varit på plats hela veckan och sett allt som hänt. Vems misstankar kommer på skam och vilka föräldrar får sina värsta farhågor besannade? Och hur reagerar barnen när föräldrarnas närvaro avslöjas?”

Om ni har missat previewen kan ni ju kolla här.

Awesome! Det nya svarta!

Okej. Lite tankar då.
För det första – Hur har dom fått till det? Har föräldrarna spontanöverraskat sina barn med flygbiljetter och bokad resa och hela kittet?
- Här får du Martin! Du får ta med dig två vänner och åka till Ayia Napa! Kul va?? Och här får du 20 000 kronor att roa dig för också! …Heheheh *gnider sina händer*
Och för det andra – Vad är barnen införstådda med att kamerateamet är där för egentligen?
- Nejnej, vi gör bara lite intervjuer och filmar för vi tycker det är skoj egentligen!
Och för det tredje – Hur tänker föräldrarna när dom anmäler sin familj till detta? VILL dom verkligen se?
- Hahaha! Åhgud vad underhållande! Titta Gunnar, nu knullar Josefina med den där servitören från restaurangen! Ojojoj! Hohoho!  …Knappast. Kolla in mamman till höger i klippet liksom, hon tycker ju inte där där är speciellt skoj att se.
Och för det fjärde – Dom tror väl inte på fullaste allvar att ungarna kommer skratta åt hela grejen när mamma och pappa träder fram?
- Näämen!? Mamma!? Pappa!? Vad gör NI häär? Vadå? Har ni sett mig hela tiden!?? Nämen guuud så tokigt! Hahaha! Detta var ju verkligen det dråpligaste! Hahaha! Ojojoj! Vilka tokroliga föräldrar ni är! Jag älskar er! *gruppkram* …Knappast. Dom kommer ju bli förbannade som fan och helt paranoida och aldrig mer vilja festa eller resa..

Meeeeeene.. jag vet inte. Jag är förmodligen naiv och tråkig, det brukar jag vara. Jag brukar inte fatta grejen liksom. Det är kanske ett bra koncept. Det lär ju vara många som kollar. Sannolikt jag också emellanåt även om jag verkligen inte det minsta över huvudtaget roas av att se folk supa och idiotfesta på tv. 

Det börjar ikväll, för er som vill se. Klockan 20:00. Enjoy!

Uttrycket ”Det som händer i —, stannar i —” är för övrigt nåt av det vidrigaste jag vet. Lite som ”Det man inte vet, har man inte ont av”. Jag får ont i magen av den typen av tankesätt. Överkänslig kanske. Eller lite skadad av erfarenheter. Kanske båda. Jag får skärpa mig.

Ekohatarhorrortanten

Om det finns tre olika produkter att välja på, en ”normal”, en ekologisk och en budgetvariant, vilken väljer ni då?

Jag försöker inbilla mig att jag är en sån som om möjligt alltid väljer ekologiskt och/eller närproducerat. Jag vill åtminstone vara en sån.

Så i förrgår när jag gick min lilla handlingsrunda inne på Finmaxi tog jag givetvis dom gröna äggen. Precis när jag var i färd med att lyfta ner ett 12-pack i min kasse vänder sig den gamla damen bredvid sakta om. Som nånslags obehaglig vålnad vred hon sig ett kvarts varv åt höger och stirrade på mig med iskall blick och med det vita håret på ända. Kontrollerat aggressivt sa hon:
- Du ska bara veta.. Jag ska bara ta och tala om EN sak för dig. *uppspärrade ögon* Äggen där blir inte det minsta godare för att dom är så kallat e-k-o-l-o-g-i-s-k-a. Inte det MINSTA. Bara så du vet. Du blir lurad. Det är bara ett spel det där, för att kunna höja priser.
- … *ser förvånat på henne och försöker klura ut om hon kanske driver med mig*
- …BARA SÅ DU VET!

Sen vände hon sig sakta tillbaka igen. Men stod kvar och stirrade rätt in i hyllan. Utan att ta nåt. Creepy. Kändes som man var i ett spökhus med programmerade dockor som, när ens tågvagn är vid en viss punkt i rundan, vänder sig och en obehaglig röst spelas upp. Sen vänder dom sig tillbaka för att loopa igång igen när nästa ekipage kommer. Jag åkte vidare i min vagn mot gurkorna… Avlägset där framme kunde jag höra andras skrämda skrik.

Det är förresten inte tanten på bilden som var i butiken. Om ni nu trodde jag hade smygfotat eller så. Hon på bilden är från en halvkass film, men det var lite samma känsla hon vid äggen ingav.

Camparn

Jag och Peter hittade en konstig sak när vi var ute och åkte. En bil med en takbox av specialmodell.

Mycket märkligt. Som en vanlig platt takbox som kan expanderas uppåt, med blåa tygsidor med ventilation i. Benga som är gammal och vis förklarade för oss när vi uppspelta kom tillbaka att det är en sovplats. Ännu märkligare. Hur tar man sej upp och in?? undrade vi. Genom att klättra på bilen, undervisade han vidare. Vi kunde inte tro att det var sant. Inte nog med att sovandet skulle i en kista som man man vore nånslags Dracula på campingutflykt, man skulle dessutom klättra på bilen för att ta sej i lådan! Vemfan vill klättra på sin bil?? Och framför allt – hur gör man det med värdighet om man är av normal klumpighet? Okej om det hade varit frågan om nån trappstegsliknande enhet, men tydligen inte. Verkligen underlig grej.

Hos frisören blir man fin

Jag är förresten tillbaka igen nu. Om det skulle vara nån som har saknat mig.

Tillbaka i Halmstad alltså. Inte tillbaka här som nånslags nyfrälst superskribent som uppdaterar minst en gång om dan. Det kan ni sannolikt glömma.

Har varit i Tidaholm och hälsat på Emmeli. Mkt trevligt om man bortser från frisörpacket från klåparhelvetet, tragedierna i Oslo, våra massiva mängder pengar brända på mat, alla myggor och vädret som har varit rätt långt ifrån sommarmysigt. Men trevligt ändå såklart, med nya kontakter och allt. Jag kan även meddela att jag fortfarande faktiskt besitter förmågan att dreja! Det ni! Skillad som man är. Efter ..vad blir det? Fem år? Efter fem år ungefär utan att ens petat på en lerklump klarar jag alltså av att sätta mig vid skivan och förvånansvärt proffsigt åstadkomma något av symmetri och formkänsla i en fin symbios.

Men ja okej, jag vet att ni skiter i drejningen egentligen. Det är frisören ni vill höra om. ”Frisören”. Jag har redan delgivit en del av er fragment av storyn, men jag kan väl dra det här också.

Soundtrack:
Hos frisören blir man fin
mycket finare än hos någon annan
Man blir blåst av en maskin
ifrån nacken ända fram i panna
Med en lugn och säker min
styr han kammen och sekatören
Ingenstans blir man så fin
Som – Hos – Frisören

Det var en mulen men varm dag. Jag och Emmeli svor över våra slitna hår som likt trassliga bollar av Svinto formerade bon kring våra hjässor. Snåla som vi var frågade vi Stefan, vår vän och tillika Tidaholmslocal som vi hittade på promenaden genom stan. Vi frågade var i hela Tidaholm det var billigast.

- Hmm.. Billigast? Där borta tror jag.. *pekar*
Till vår stora lycka men i längden massiva förtret läste vi på skylten att det endast kostade 180 riksdaler att få håret friserat hos utpekade man. Hurra! Vi tog två direkt.

Emmeli var först ut. Två dagar sedan var det hon tvättade sitt burr och det var i omgångar Volume Mastrat och fullt av lerdamm och diverse produkter. Leo, som vi kan kalla han som höll i saxen, hade inte en tanke på att tvätta det innan han började gå loss. Lite vatten med en blomduschare och på’t! Det var katastrof. Emmelis om än slitna men dock tidigare ändå välfriserade bruna page var nu en billig kopia på vad gissningsvis Leos mamma gick runt med där hemma i kryddorna. Han varken handdukstorkade eller fönade henne när det var över. Likt en blöt och frusen hund som verkligen känner hur ful den är gick hon skamset och satte sig i en av fåtöljerna.

Leo heter inte Leo egentligen förresten. Jag slängde in en kvalificerad chansning på Aziz vid besöket.. Jag har kollat upp honom nu, han heter varken det ena eller det andra.

Min tur alltså. Jag satte mig i stolen och blev som en bil inne för underredsbehandling upphissad till skrämmande höjder. Eftersom jag har (HADE!) riktigt långt hår var han ju tvungen för att kunna sitta bekvämt under the action. Hade Emmeli klarat av att resa sig från sin skamplats hade vi alldeles säkert kunnat se att min sittyta var omkring hennes axelhöjd. Det kändes så i alla fall.
Leo meddelade mig att mitt hår egentligen var helt förstört, att jag skulle behöva klippa MINST 35 cm för att det faktiskt skulle bli nåt vettigt av det. Han tog mellan 12 och 15 cm. Rakt av. Dödade allt av frisyr jag hade haft. Han hatade uppenbarligen långt hår. Jag satt och såg hur det blev värre och värre. Resultatet var från en annan planet. Det var som om man i ett svagt ögonblick gått med på att låta grannens 12-åring, som trots medfödda motoriska skador såååååååå gäääärna vill bli frisör när hon blir stor, få gå loss i ens hår. Förödelse och ångest.

Jag minns när mamma skulle klippa lugg på mig en gång för längesen. Jag såg ut som Kurt Olsson när hon var klar och skämdes i flera veckor.
Detta var värre. Jag satte upp skiten i en stram frisyr så fort han var klar med sin våldtäkt. Två dagar senare klev jag desperat in hos en riktig frisör i Skövde och bad dom att rädda vad som räddas kunde. Den enda som var ledig och kunde klippa mig just då var en kille som än så länge bara gick som trainee. Jag sa att det inte gjorde nåt alls, eftersom jag var säker på att det knappast kunde bli värre än hur fanskapet till klåparjävel hade gått loss redan. Jag förklarade mitt öde för den trevlige killen medan han omsorgsfullt hängde ett skynke över min kropp. Han hummade och nickade och tänkte förmodligen att jag överdrev. Tjejer brukar ju noja med sitt hår, eller hur? Men när han knäppte loss klämman som höll tragiken uppe och även han fick skåda spektaklet utbrast han:
- Men HERREGUUD!!!? Ann-Kristin!! Kolla på dethär va!? Herreguuuuuuud! Vad har han GJORT!?
De två lyfte i min ponnyman och tittade med stora ögon. Sorgset kom de gemensamt fram till att, även om de visste att jag ju ville ha långt hår, minst 5-6 cm behövde tas bort för att man få ordning på det hela. Så det var bara att foga sig. Jag fick rabatterat pris för att de tyckte synd om mig.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen. Med ungefär 25 cm kortare hår. Jag lider. Ingen av dom andra här verkar ens ha sett förändringen. Freddy erkände nyss att han inte såg nån direkt skillnad. Och jag känner mig stympad och naken.

Jag förbannar dig Leo! Dig och din lilla motbjudande lokal du väljer att helt felaktigt kalla salong där du praktiserar din fruktansvärt amatörmässiga frisering! Jag tycker du bör ta jobb på något lager eller liknade!

Jag förbannad även migsjälv och Emmeli som likt två dumsnåla kärringar nappade på det låga priset hos Leo – Satans avkomma. Det går HELT emot min tro rörande kvalitetstänkandet jag normalt sett lever efter, jag vet inte vad som flög i mig och jag ångrar det bittert. Det kommer aldrig hända igen. Jag skäms.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress