Vissa sånger och ramsor man drar för barn är ju inte speciellt skoj asså..
Jag förstår såklart att tanken är att det ska vara mysigt, sövande eller skojigt klämkäckt. Det finns massor! Exempel på två följer.
1. Tula hem och tula vall.
Tula hem och tula vall, tula långt åt mossen.
Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå, osten såg jag lite å’.
Smöret smakte jag aldrig.
Detta är alltså en väldigt känd vaggvisa, av Alice Tegnér till och med, som jag minns att jag tyckte var fruktansvärt obekväm att lyssna på. Det enda stackarn fick att käka var kål, mjölken och osten var dålig och aldrig fick hon smör på mackan. Dom var SÅ fattiga och jag led verkligen av att höra detta tragiska och mörka stycke. Men visst.. Jag förstår väl att det var själva melodin som var grejen. Den är mysig och sövande och man skulle inte förstå nåt av texten eftersom den skulle sjungas för en i crib-åldern. Men vi sjöng den i skolan sen också, på lågstadiet. Då har man ändå hunnit grow lite hjärna. Vad betyder för övrigt tula?
2. Pelle Plutt
Pelle Plutt, Plutt, Plutt
tog ett skutt, skutt skutt
över ån, ån, ån,
tappa tån, tån, tån.
In i kammarn
efter hammarn,
spika fast den lilla tån!
Okej, det säger sig nog lite själv varför denna kanske inte är alldeles underbar för en unge som precis upptäckt att man kan härja omkring utomhus. En klämkäck ramsa som lästes för att pigga och muntra upp, gärna accompanjerad av duttande på näsan, rytmiskt petande i magen och marionettstyrande av ens armar. Skoj! Man skrattade säkert. Men att få det slängt i ansiktet att man kan tappa en tå om man hoppar över en å.. Jag vet inte asså. En helt jävla horribel tanke som fick mig att odla lite av en rädsla kring att kliva över mindre vattendrag. Givetvis gick det över, men ändå.. Skräcken. Tänk vad ont!
Oh well, det var egentligen ingenvart jag ville komma med det där, mest bara en observation eller vad man nu ska kalla det.
Idag är det fredag och jag kan vidare informera att mitt schampo och balsam blev stulna i duschrummet på Actic igår. Lamt. Men jag har köpt nytt nu. Så nu kan jag inte skylla på det heller när jag letar kryphål för få slippa simma. Jag borde asa mig ut i skogen och plocka trattisar också innan dom bestämmer att det är vinter.
Men! Men jag har ingen som helst förståelse för dej som tror att universum stannar och alla i din omgivning anpassar även sina liv efter dina nya rutiner. Bara för att du precis fått en unge räknar du med att allt annat pausas. Jag pratar nästan dagligen med, oftast väldigt trevliga, lessna och mentalt yrvakna, människor som förklarar för mej varför dom inte kan betala fakturan jag har skickat ut. Det handlar om konkurser, dödsfall, svåra cancerbesked, landsflykt och… OCH barn.
Jag gick vidare. Vid Porsvägen stod tre killar i 12 årsåldern. Dom klassiska karaktärerna. Det var den coola killen med skejtarkläder och longboard. Han hade en pinne som han slog på saker med. Det var den coola killens sidekick. Han såg snäll ut. Hade en svart keps och det där utseendet där man kan tänka att Han kommer bli sjukt snygg när han blir äldre. Och så var det den tredje. Den där killen som bor granne med den coola killen. Han som blir mer eller mindre uttvingad av barnens konspirerade mammor. För man måste ut i friska luften! Och då kan man lika gärna leka med dom andra barnen! Och aaaalla får vara med! Han var med på nåder, trots att han egentligen inte alls ville.
Jajjemen. Detta med Familjeparkeringarna igen då. Denna outtömliga källa till diskussion, irritation och underhållning.
Man ser föräldrarnas kompis dotter som man minns som liten och jordig och helt ogenerat springande naken genom deras vattenspridare på sommaren. Nu ser man bilder på henne där hon med långt blonderat plattat extensionshår sitter och posar i massor av eyeliner och sin pushupBH med pattar dubbelt så stora som ens egna. ..Okej, nu är det ju inte speciellt svårt att grow bröst som är dubbelt så stora som mina, men ni fattar! Vad hände däremellan liksom? Mellan gräsmattan och BHn? Inte en jävla aning. Fet gråzon. Har hon gått i skola eller? Högst sannolik, det brukar man ju göra om man är en normal ung svensk människa, men jag har ingen koll. Som när man kör bil en lång sträcka som man har kört många gånger innan. På autopilot. Plötsligt kan man vakna till liv 13 mil senare och inte ha en jävla aning om när, hur eller knappt ens om man har passerat alla byar som man rimligtvis har passerat på vägen till där man nu vaknar. Inkastad i framtiden.
Och för er som har längtat så har vi nu ett nytt avsnitt av Upptagningar på Maxi! Denna lilla godbit plockades upp i förra veckan. Mycket nöje.
