Tagg barn

Skräckvisorna (minnen från förr)

Vissa sånger och ramsor man drar för barn är ju inte speciellt skoj asså..

Jag förstår såklart att tanken är att det ska vara mysigt, sövande eller skojigt klämkäckt. Det finns massor! Exempel på två följer.

1. Tula hem och tula vall.

Tula hem och tula vall, tula långt åt mossen.
Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå, osten såg jag lite å’.
Smöret smakte jag aldrig.

Detta är alltså en väldigt känd vaggvisa, av Alice Tegnér till och med, som jag minns att jag tyckte var fruktansvärt obekväm att lyssna på. Det enda stackarn fick att käka var kål, mjölken och osten var dålig och aldrig fick hon smör på mackan. Dom var SÅ fattiga och jag led verkligen av att höra detta tragiska och mörka stycke. Men visst.. Jag förstår väl att det var själva melodin som var grejen. Den är mysig och sövande och man skulle inte förstå nåt av texten eftersom den skulle sjungas för en i crib-åldern. Men vi sjöng den i skolan sen också, på lågstadiet. Då har man ändå hunnit grow lite hjärna. Vad betyder för övrigt tula?

2. Pelle Plutt

Pelle Plutt, Plutt, Plutt
tog ett skutt, skutt skutt
över ån, ån, ån,
tappa tån, tån, tån.
In i kammarn
efter hammarn,
spika fast den lilla tån!

Okej, det säger sig nog lite själv varför denna kanske inte  är alldeles underbar för en unge som precis upptäckt att man kan härja omkring utomhus. En klämkäck ramsa som lästes för att pigga och muntra upp, gärna accompanjerad av duttande på näsan, rytmiskt petande i magen och marionettstyrande av ens armar. Skoj! Man skrattade säkert. Men att få det slängt i ansiktet att man kan tappa en tå om man hoppar över en å.. Jag vet inte asså. En helt jävla horribel tanke som fick mig att odla lite av en rädsla kring att kliva över mindre vattendrag. Givetvis gick det över, men ändå.. Skräcken. Tänk vad ont!

Oh well, det var egentligen ingenvart jag ville komma med det där, mest bara en observation eller vad man nu ska kalla det.

Idag är det fredag och jag kan vidare informera att mitt schampo och balsam blev stulna i duschrummet på Actic igår. Lamt. Men jag har köpt nytt nu. Så nu kan jag inte skylla på det heller när jag letar kryphål för få slippa simma. Jag borde asa mig ut i skogen och plocka trattisar också innan dom bestämmer att det är vinter.

Fredagsmys & yxmord

Hej igen.

Jag vet att jag är lite kass på detta. Jag skyller på min fortfarande nya Twitter tror jag. Den är skoj och trevlig att ha hand om.

Anyways. Idag har väl varit en hyfsad dag. Fint väder och så. Jag slarvat bort ett påskrivet hyresavtal för alldels många tiotusen, jag har varit fet som en korv i obekväma kläder, jag har blivit blodgivare och jag har bokat en resa för mina allra sista pengar som jag hade lovat att jag skulle spara och som jag egentligen inte ens hade. Resan går till Turkiet. Med Anna. Det har blivit lite av en tradition det där. Måste dock hora ihop en diger summa stålars ganska snart igen eftersom jag inte bara inte gärna vill leva under existensminimum utan jag vill även åka på ännu en resa inom en relativt snar framtid. Den ni. Får se hur det går. Min nya metod är att panta flaskor och burkar och köpa Trisslotter för pengarna. Det är smart. Det är nog den enda lösningen min rationella och kloka hjärna kan kan se på detta problemet.

På blodcentralen fick jag förresten sitta länge i väntrummet. Två barn satt i soffan och underhöll sej själva medan deras mamma tankades av i rummet jämte. Dom battlade i vem som kunde låta mest likt en brandbil. Medan mamman med jämna mellanrum vrålade:
- Mattis och Tindra! Nu håller ni TYST!! Om ni inte lägger av nu blir det inget McDonalds/Leksaksaffär/mormor sen!! Hör ni!? Tysta NU!
I ungefär 40 minuter pågick det. Jag ville svepa en stor kopp sprit, yxmörda ungarna och avslutningsvis eventuellt skjuta skallen av mej själv. Fredagsmys deluxe.

Nu ska jag koka spagetti och kolla på Vem Vet Mest? i min soffa i min asfula rutiga blus med Patrica och en öl som sällskap. Godafton.

Indrivarn & barnen

Alltså jag fattar verkligen att barn är nåt av det största som kan hända i ens liv.

Och även om jag inte är ett väldigt stort fan av konceptet kids och det inte är något som direkt lockar mej, så hatar jag ju givetvis inte dom!

Men! Men jag har ingen som helst förståelse för dej som tror att universum stannar och alla i din omgivning anpassar även sina liv efter dina nya rutiner. Bara för att du precis fått en unge räknar du med att allt annat pausas. Jag pratar nästan dagligen med, oftast väldigt trevliga, lessna och mentalt yrvakna, människor som förklarar för mej varför dom inte kan betala fakturan jag har skickat ut. Det handlar om konkurser, dödsfall, svåra cancerbesked, landsflykt och… OCH barn.

Exempel på vanligt samtal:
- Hej Emma! Det är Anna i den lilla butiken i den lilla staden!
- Hejdu! Va bra att du ringer, jag har jagat dej ett tag nu.
- Ja jag veeeet. Och jag ville bara be om ursäkt för detta. Jag har ju en obetald faktura hos dej…
- Jo, det var ju ett tag sedan den förföll och lades vidare på inkassobolag nu ja.
- Ja om det där.. Varför har den hamnat för indrivning? Varför har du gjort så?

- Det är ju alltså vad som normalt sett händer i Sverige om en faktura förfaller. Och det har ju din gjort. Med råge.
- Ja, trist, men det är ju sant. Ja så kan det gå. Jag ville bara be om ursäkt och förklara för dej att anledningen till att jag inte har betalat är att jag har fått barn!
- Jasså, ja grattis då. Men jag kommer ju fortfarande vilja ha betalt, som du kanske förstår.
- Ja givetvis! Jag ska ta tag i allt sånt nu! Nu när det börjar lugna sej lite. Jag har samlat en hög här. Vilken summa var det?
- 19 890 kronor. Plus räntan på det.
- …Ajdå.
- Jaa. Med förfallodatum för drygt tre månader sedan nu. Därav anledningen till inkassokravet du har fått för ett tag sedan. Vill du kanske ha en kopia på fakturan?
- Ja. ..Ajdå. Eh, nejtack, jag har den här.
- Jamen va bra då. Då ser du ju summor och datum där. Så det vore ju fint om du kunde ta tag i detta nu.
- ..Du vet, man hinner inte tänka på så mycke annat när man har småbarn. Du tror inte att du kan flytta fram förfallodatumet något?

Lika underhållande varje gång! Det blir aldrig trist! Men vad är det egentligen? Va? Jag förstår inte. Jag försöker verkligen. Och jag KAN verkligen tänka mej att det ÄR en big deal och massor att tänka på med nykläckta ungar. Men låter man verkligen hela sitt liv rasa backstage under tiden? Om man driver ett företag, vilket 100% av dom jag pratar med gör, låter man då det också glida omkring vind för våg tills bäbisen inte är lika mycke bäbis längre? Liksom.. hur gör ni med er bokföring? Andra räkningar? Den allmänna driften av företaget?

Jag kan lite se mellan fingrarna när det handlar om att halva bolagsstyrelsen har omkommit i en bilolycka eller liknande tragik, men dethär med att använda anledningen Barn till varför jorden plötsligt har blivit platt och du har spelat myrsloksfotboll det senaste kvartalet.. Jag är lessen asså. Någon får jättegärna förklara detta fenomen för mej.

Vilken dag som helst

Igår var det en trevlig afton med Cecilia och Per från Wasa Kredit på Wild West.

Stora öl, stora köttbitar och för oss i tjejlaget stor förlust i trekampen.

I vilket fall som helst. Jag gick hemifrån till restaurangen. Det är en bit, men det funkar att gå. Tar typ 45 minuter. Jag hade gott om tid.
När jag passerade Grötviksskylten mötte jag en hund. Väldigt söt var den och tittade på mej med sina stora ögon. Jag klappade. Hundens matte var en liten tant med brun kappa och sidensjal. Hon berättade att hon hade hittat tre kantareller, men inte plockat dom eftersom hon ju var lite stel i ryggen. Hunden hade satt sej tungt rakt ner på mina fötter. Jag frågade vad den hette.
Den hette Rhododendron. Som busken. Sjukaste hundnamnet ever i min bok.

Jag gick vidare. Vid Porsvägen stod tre killar i 12 årsåldern. Dom klassiska karaktärerna. Det var den coola killen med skejtarkläder och longboard. Han hade en pinne som han slog på saker med. Det var den coola killens sidekick. Han såg snäll ut. Hade en svart keps och det där utseendet där man kan tänka att Han kommer bli sjukt snygg när han blir äldre. Och så var det den tredje. Den där killen som bor granne med den coola killen. Han som blir mer eller mindre uttvingad av barnens konspirerade mammor. För man måste ut i friska luften! Och då kan man lika gärna leka med dom andra barnen! Och aaaalla får vara med! Han var med på nåder, trots att han egentligen inte alls ville.

Den coola killen sparkade i en lövhög och sa:
- Fan va många olika blad!
Grannkillen svarade medan han satte sej ner på huk och rafsade runt lite i högen:
-  Fast det är samma sort allihopa.. Ekblad är det.
- Meh! Du tror liksom att du kan typ allt! Bara för att DU sitter och gör läxor ALLA dagar!
fräste den coola killen.
- Det gör jag inte alls.. försökte grannkillen.
- Det gör du ju! utbrast sidekicken argt och sparkade runt i lövhögen.
- Nä! Men det ÄR ekblad! Det ser ju vem som helst.. försvarade sej grannkillen med.
Den coola killen blev argare:
- MEH! Palla veta sånt DÅ! Jävla tönt!
Och den coola killens sidekick fyllde på och avslutade:
– Ja! Gå hem och läs lite läxor nu då! Jävla tönt!
Dom tittade på mej som hade stannat på busshållplatsen bredvid. Sen sprang dom iväg.

Förmodligen var detta en dag som vilken annan dag som helst för grannkillen.

Den Goda Medmänniskan

Jajjemen. Detta med Familjeparkeringarna igen då. Denna outtömliga källa till diskussion, irritation och underhållning.

Igår, när jag hade lastat in matkassen och satt mej i min lilla Toyota kom en pappa och hans ungefär en meter gamla son förbi. När de passerade på gångbanan framför mej stannade telningen och pekade och sa:
- Pappa! En räserbil!
Fadern svarade så demonstrativt högt att jag trots att det blåste storm och regnade och trots att jag hade dörrar och fönster stängda kunde höra tydligt:
- Ja. Och sånna bilar F Å R  I N T E  P A R K E R A  I  D O M H Ä R  R U T O R N A.

För det är det där med familjeparkeringarna är verkligen ett kapitel för sej själv i gråzonsboken. Det finns ingen lag på att man som ensam i en liten bil inte får stå där. Det är inget man kan åka dit för. Det bygger uteslutande på det goda svenska samvetet och det gör det lite extra heligt.  Det är barnen som gör det. Man litar på att gemene man har såpass gott samvete att han inte ställer sej där när han vet att risken att en mamma med ett barn kan tänkas komma lite senare och behöva platsen. Även om det är helt tomt ska man praktisera God Medmänniska och ställa sej 10 (extra breda) rutor längre bort från entrén. Man litar på att det fungerar så.

Jag och en vän pratade om det det där. Hon har barn och ingen bil (hennes kille har bil och hon en mililtärcykel). Jag har bil och inga barn (min syster har barn och jag akvarium). Hon frågade om jag inte kunde förstå att det var jobbigt och tungt att ta sej till änden av hela bilparkeringsoceanen med vagnar och kassar och barn? Jag sa att det kunde jag verkligen förstå (Obs: sant) men frågade henne om hon inte kunde förstå att det var jobbigt och tungt att lägga ut skitmycke sura pengar på att lacka om en sida på ens bil för att nån jävel har smällt upp dörren i den? Hon erkände att hon inte hade nån som helst förståelse för hur man över huvud taget kunde tänka så, men att det kanske var för att hon inte har körkort. Jag erkände att jag inte förstod charmen i barn riktigt, men att jag inte hatade dom.

Sen gjorde vi en snygg nyhetsankarövergång och med barn som röd tråd kom vi in på det där med alla bilder man ser överallt. Kompisar som lånar sina kompisars avkommor och fotar sej med dom. Hon tyckte det var gulligt. Jag tyckte det var kanske gulligt ibland, men lite creepy oftast också. Och sen kom vi fram till att anledningen till att det inte existerar en enda sån bild på mej är för att folk bara skulle kommentera med:
- Du passar verkligen inte som mamma. Skaffa aldrig barn, tack.
Sen skrattade vi. Men jag mest bara med munnen.

Och här följer några tips på andra texter jag har åstadkommit berörande familjeparkering.

Annas Maxi
Attitydproblem
Mamma Pappa Barn

 

L’Amour!


Igår var jag inne i stan och tröskade runt. Helt för mej själv.

Det är rätt nice faktiskt. Jag gick omkring med ett stort fång solrosor som jag tvångsmässigt inhandlade av en bonde. Köpte en glass och satte mej på fontänen där ett barn som var waaaaaay för gammalt för att bära blöja och sitta i vagn gick bärsärk precis bredvid. Good times.

Det var en hel del bråkigt folk omkring mej. Först bevittnade jag en ilsken flickvän som körde med sin kille på ett sätt som fick mej att vilja vira in honom i filtar, bädda ner honom i en mysig soffa med en romantisk komedi och en skål chips. De kom gående över stenarna. Hon ett par meter före med bestämda steg och två påsar i vänsterhanden och han lite efter med ett päron i sin högra. Pojkvännen småjoggade ifatt sin partner, sträckte fram sin fria hand och tog hennes. Hon stannade tvärt, slet åt sej näven och såg på honom med pure evil i blicken och sa:
- Martin. Älskling. Nu lägger du av. Du VET att jag HATAR det där. Inget jävla hålla-handen-fjant bland folk! Bara sluta! Sluta skämma ut mej alltid!!
Han såg på henne. Som en hund som precis hade blivit fyad för att den lite för lyckligt kom skuttande mot sin matte. Med svansen mellan benen och med blicken i marken svarade han:
- Jaa.. jag vet ju det. Förlåt mej Sofia.


Sen gick dom och ungen jämte mej följde upp med ett totalt jävla råtokspel. Han slet sej ur sin vagn, skrek som en dåre och krängde av sej sina byxor som verkade vara roten till flippen. Mamman fångade honom och med ett stadigt tag om killens överarm lyftsläpades han vrålande tillbaka till vagnen. Mamman körde metod 1. Med barsk myndig röst talade hon om för sin son att han minsann inte skulle få nån glass om han höll på såhär. Det hjälpte inte det minsta. Hon svängde omedelbart och gjorde ett försök med metod 2. På sitt gulligaste vis lirkade hon med bäbisröst och forcerat gos.
- Ka mamma hangla gjass!? Jaaaa! Så gott! Gott med gjass! Det som du tyckej så mycke oom! Mammas lilla solsjåle som ska få en gjass!
Givetvis hade det ingen som helst effekt. Tillbaka till metod 1. Den nu lite mer desperata modern satte sej på huk framför vagnen, klämde fast sonens ben mellan sina knän och tog ett stadigt tag om hans axlar och sa:
- Nu lugnar du ner dej! Hör du det!? Vi åker hem. NU! Du får ingen glass.
Med killen fortsatt vrålande i den blåa vagnen han egentligen var gissningsvis 2 år för stor för styrde hon kosan över Stora Torg, förbi mej, Europa & Tjuren och vidare bort på Kyrkogatan.


Sen kom nästa. Min dag var totalt omgiven av aggressioner från alla håll men den var ganska fin ändå faktiskt. Episod tre då. Ett medelålders par som satte sej på bänken snett framför mej. Han med ljus stråhatt och hon med den största och blommigaste handväskan jag sett. Den såg ut att vara sydd av klädseln från en stolsdyna från 92. Grovt tyg med stora brokiga lila, rosa och blåa blommor. Med rep som axelrem.
De tjafsade om nånting som handlande om huset från början, men det spårade snabbt ur och tog formen av skitsakspersonangrepp istället.
- Men HUR ska jag kunna veta att du gör det du säger!? DU klarar ju inte ens av att slänga melittapåsen i kaffekokaren efter att du är klar!
- Och VAD har det med saken att göra?! Ska jag då ta upp hur du aldrig fäller ner toalocket!? Alltid står det öppet! Eller aldrig tvättar vår bil!? Eller aldrig TANKAR vår bil!? VÅR bil.
- Nu får du fan ge dej! Jag tankar väl alltid bilen! Och jag kastar ALLTID melittapåsen!
- Det gör du inte!
- Jo det gör jag. Göran. Det gör jag!
- Nu slutar vi med detta.
- Det GÖR jag! Du däremot har väl fan aldrig hållt i dammsugarn en gång!
- Karin. Sluta nu. Nu får du lugna dej. Det är folk omkring oss.
- Men det SKITER väl jag i!?!

Ah! Ljuva kärlek en varm sensommardag! Det fortsatte en liten stund till. Tills frugan gick med på att ta det senare istället. Herregud. Jag blir så trött. Det blev nog dom andra som satt runtomkring också för den delen.

Trevlig föreställning inne på Hantverksgatangården sen på kvällen för övrigt.

Bra på att ha barn!

Ibland undrar man verkligen hur vissa föräldrar tänker. OM dom ens tänker.

Såklart överhörde jag ett samtal inne på Maxi imorse. Det är alltid där jag absorberar sånthär. Denna gången vid köttavdelningen.

Mamman är kort och överviktig med mjukisbyxor och keps med håret ut i en tofs därbak vid bandet. Det står Granngården på keppan. Pappan är väldigt lång och stor. Biffig och tränad samtidigt som han kanske egentligen borde satsat lite mer på bränna-fett- istället för bara bygga-musklerträning. Han har snaggat hår, också mjukisbyxor och en hockeytröja som det står MoDo på. Deras dotter är gissningsvis runt 6 år och sitter i vagnen. I själva vagnen, inte i barnstolen, den är hon ju för stor för. Mamma och pappa diskuterar kvällens matlagning.

Mamma: – Men vafaan, vi hade ju lövbiff igår..
Pappa: - Jamen det är ju så enkelt. Vi steker några sånnahär [greppar ett paket lövbiff] och kör en påse pommes i ugnen.
Mamma: – Men jag är så jävla trött på pommes. Kan vi inte laga nåt nyttigare idag? Sånnahär! [tar upp ett stort paket fläskkotletter med ben] Och nån såndär god jävla potatisgratäng eller nåt! [Obs - det nyttigare alternativet]
Pappa: - Fan! Potatisgratäng är sjukt gott!
Mamma: - Jag veeet! Fast det tar jääävligt lång tid i ugnen. Jag gillar mer när det går fort… Men det är ju söndag.
Pappa: - Ja nu får det bli det! Fan va sugen jag blev nu!

Dottern som sitter i vagnen har trasslat in sej i sin vante [Obs - Mitten av april och 13 grader varmt ute, trots att det är skitväder] som är fastsatt med ett snöre i hennes jackärm. Hon utbrister irriterat:
- Men!! Jävla vante!!
Mamma och pappa avbryter abrupt sin matdiskussion, vänder sej snabbt mot henne och ryter väldigt argt EXAKT samtidigt:
- JOSEFIN!! SVÄR INTE!!!

Bra tänkt. Next stop: VM i uppfostran.

Tillbaka till framtiden

En helt annan sak som är märklig är hur man kan följa utveckling hos vänner och bekanta på Facebook. Det är liksom med nånslags skräckblandad förtjusning ibland man sitter och kollar.

Ta till exempel vänner till familjen, deras barn som man kommer ihåg som typ 9 år. Sånna som var typ 9 när man själv var femton. Sånna som faktiskt i verkligheten är runt 20 nu, men som i ens hjärna har frusit nånstans vid just 9. Stackarna. Inte så konstigt tycker ni, helt normalt kanske. Folk blir äldre men man kommer ihåg dom från en viss ålder beroende på hur gammal man själv var. Speciellt om man träffas sällan. Men det som är det konstiga i det hela är ju känslan man får när dom rapporterar på sin Facebook om hur dom är ute och super och hur dom har träningsvärk efter helgens sexupplevelser. Man kan även få se bilder på hur dom hånglar med sina pojk- och flickvänner. Sånna saker. Det känns konstigt när man läser och ser sånt på en nioårings sida. Eller? Det är förmodligen bara jag som är lite extra slow..

Man ser föräldrarnas kompis dotter som man minns som liten och jordig och helt ogenerat springande naken genom deras vattenspridare på sommaren. Nu ser man bilder på henne där hon med långt blonderat plattat extensionshår sitter och posar i massor av eyeliner och sin pushupBH med pattar dubbelt så stora som ens egna. ..Okej, nu är det ju inte speciellt svårt att grow bröst som är dubbelt så stora som mina, men ni fattar! Vad hände däremellan liksom? Mellan gräsmattan och BHn? Inte en jävla aning. Fet gråzon. Har hon gått i skola eller? Högst sannolik, det brukar man ju göra om man är en normal ung svensk människa, men jag har ingen koll. Som när man kör bil en lång sträcka som man har kört många gånger innan. På autopilot. Plötsligt kan man vakna till liv 13 mil senare och inte ha en jävla aning om när, hur eller knappt ens om man har passerat alla byar som man rimligtvis har passerat på vägen till där man nu vaknar. Inkastad i framtiden.

För inte så längesen mötte jag och ..jag tror det var mamma (?), en son till en gammal bekant. Han kom körande i sin feta bil. Mamma (om det nu var hon, det var det kanske inte) sa:

- Såg du —’s bil? Ganska snygg va??
- Va? Vem? —?? Har han körkort!? Han är ju typ.. 13?
- ..Eeeh nej, han fyllde 22 för nån månad sen tror jag…

Sådär är det för mej ofta. Skitjobbigt. Det måste ju vara fruktansvärt att ha barn. Att tvingas se deras utveckling. Eller rättare sagt, det måste vara fruktansvärt att ha barn om man är lika jävla seg i kolan som jag. Att hela tiden, när man precis har myst sej tillrätta, få deras verkliga ålder kastad i ansiktet som en näve blötsnö . När man ser dem på stan, tvärs över torget, där dom sitter med någon flick- eller pojkväns tunga i sin mun. Eller hur man på Facebook som stolt förälder kan beskåda bilderna från deras och kompisens semester i Grekland, där man får se väl valda glimtar av när sonen ligger och fyllespyr på stranden eller en halvkass bild som polaren har tagit genom en springa i dörren, in på en offentlig toalett där man kan skymta dottern som blir påsatt av nån medelålders grek och i ens hjärna är hon fortfarande 11 år. Sweet. Trauma.

Jag ska aldrig ha barn. Visserligen beror det nog mer på att jag faktiskt inte tycker om barn, än på att jag inte kan hänga med i deras åldrar. Men ändå. Det bidrar ju. Jag skulle aldrig palla att kämpa för att hänga med. Men å andra sidan – man träffar kanske sina kids tillräckligt ofta för att det inte ska bli sånnahär luckor. Kanske..

Lättfälld

Nu var det barn här. Jag har problem med såntdär. Barn som kommer och knackar på för att dom säljer saker.

Inte för att jag inte gillar barn liksom. Eller jag menar, alla vet ju att jag inte tycker speciellt mycke om barn. Det är mer hela grejen att jag alltid endar up med att ha köpt en massa skit. Bara för att jag faller för trycket.

Nu sålde dom strumpor och trosor. Helt okej grejer, absolut! Men ändå. Jag behövde ju inte nåt egentligen. Nu har jag beställt tio par strumpor och fyra par trosor. Och vad är det för övrigt?? När jag va liten sålde man tidningar! Inte gördlar, svarta spetsbalconetteBHar och stringtrosor med strassfjärilar där bak!? (Jag beställde för övrigt vanliga låga strumpor och helt intetsägande vanliga hipsters till er stora besvikelse.)

Jag har som sagt svårt för det där. Barn som kommer och säljer grejer. Jag handlar ALLTID. Oavsett om det är gosedjur från WWF, majblommor, krassegubbar, lotter från nån fotbollsförening, tidningar, tvål, katthemmets kalender, böcker eller som nu underkläder.. uppenbarligen. Jag kan inte säga nej. Hade det varit en vuxen människa hade jag inte haft problem! Jag avverkar till exempel telefonförsäljare på löpande band dagligen i mitt jobb! Ber dom vänligt men bestämt mer eller mindre att dra åt helvete. Men när två småtjejer knackar på och säger:
-Hej.. eh, vill du köpa saker från WWF?
-Pengarna går till att rädda orangutangerna på Borneo!

..då tycker min instinkt mer eller mindre att det är oförskämt att säga nej. Då köper man nåt bara för köpandets skull! Inte för att man behöver nåt.

Det värsta var på Halloween för övrigt! Jag, Anna och Freddy låg i soffan och kollade på film när det pep i källartrappen som det gör när nån är påväg upp för uppfarten. Vi insåg kvickt att det givetvis var ungar som hade klätt ut sej och skulle Trick or Treata och jag fick panik. Ty jag visste att vi inte hade nåt godis att ge dom! Anna tyckte att vi skulle skita i att öppna bara. Evil! Jag var väldigt kluven. Skulle man öppna och säga att dom va fina i sina outfits men meddela att man inte hade nåt. Eller skulle man ligga kvar i soffan och låssas som att det regnade. Dom fattade ju liksom att vi var hemma, ty det är rätt svårt att undgå den råstora projektorduken som fyller upp hela vardagsrummet och visar ens film för hela grannskapet också. Men i vilket fall som helst låg vi kvar och efter ett tag gav barnen (som för övrigt säkert hade nån förälder med sej också!) upp och knallade iväg igen. Tomhänta. Jag hade ångest. Och igår berättade jag om ondskan för mamma som höll med om att vi hade varit evil! Min ångest som hade hunnit lägga sej kom tillbaka och hon läxade upp mej med att säga:

-Men EMMA!! Om man inte har godis ger man dom PENGAR!! Fan! Man kan ju inte bara strunta i dom!!

Pengar. Att jag är så trög. Jag hade inte ens tänkt tanken! Klart jag skulle gett dom pengar ju! Dessutom hade dom garanterat blivit gladare för cash istället för godis.. Jaja, next year, då ska jag va förberedd. Snart kommer det säkert fler som ska sälja grejer, det är ju den tiden på året nu.

Igår kom jag för övrigt hem med två limpor bröd från Maxi som jag egentligen inte alls skulle ha. Bara för att gubben som lät mej provsmaka en liten ruta av brödet med smör på va så gullig. Jag faller så lätt!

111

Marlboromamman

frokenOch för er som har längtat så har vi nu ett nytt avsnitt av Upptagningar på Maxi! Denna lilla godbit plockades upp i förra veckan. Mycket nöje.

En mamma och hennes son och hans kompis går omkring. Mamman som är runt 35, smal som ett streck, har lite för korta jeans och ett oförskämt snyggt blont tjockt hår plockar stora lila plommon i en påse. Pojkarna som gissningsvis kan gå i ungefär 2:an på lågstadiet härjar omkring vid josen.

Efter ett litet tag har jag plockat ihop en säck poatis, två förpackningar sallad och en kruka thaibasilika och är påväg bort mot min vagn, när jag plötsligt blir nära på nersprungen av småkillarna!

De skenar bort till mamman och sonen kastar sej om hennes ben.
-Menherreguud! Ta det lugnt ni två! Det finns faktiskt annat folk här inne!
Sonen klamrar sej likt en skrämd koala runt hennes vänstra lår och säger med gråten i halsen att:
-Jeremy säger att fröken har sagt att man DÖR om man röker! ..Mamma DU röker ju! Och pappa MED!!
Modern harklar sej och svarar som vilken vis äldre som helst:
-Jaa… men det är inte så farligt. Sluta nu.
-Men Jeremy sa att det var JÄTTEFARLIGT och att man kunde DÖÖ!! Mamma du måste SLUTA RÖKA!!
-Nu! ..lugnar du ner dej Joel, säger hon med en bestämd röst och spänner blicken i honom medan hennes händer bänder loss hans armar från insidan av sitt lår.
-MEN MAMMA MAN KAN DÖ!!  …Man DÖR om man rökar!! Ni måste sluta!! fortsätter lille Joel väldigt upprört medan Jeremy står på håll och ser lite vilsen ut. Så som man kände sej när ens kompis fick skäll av sina föräldrar och man tvingades se på. Vi vet att att det inte var nån hit direkt.
-Lugna ner dej nu! Hör du det?? Nu går ni och hämtar ett paket Frosties så lovar jag att ringa och prata med fröken sen när vi kommer hem.

Joel och Jeremy lommar iväg mot flingavdelningen. Mamman griper en påse äpplen och lägger denna i sin vagn samtidigt som åskmolnet ovanför hennes huvud sprakar och mullrar oroväckande. ..Spännande. It’s a storm comin up för killarnas stackars fröken. Hon ska nog fanimej få sina fiskar varma för idiotin hon kläckte ur sej om rökning minsann. Hon ska jävlarimej få sej ett samtal sen på kvällskvisten och få reda på att hon inte ska uppfostra andras barn! Det ska hon allt! Sätta griller i deras huvuden sådär..

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress