Minthår & sjukvård

På morgonen duschar jag. Varje dag. Mitt hår hatar det, men jag gör det ändå. Lär väl få raka av mig skiten om nåt halvår.

I morse funderade jag lite på det där med min duschkabin och avsaknaden av sällskap. Och då menar jag inte sällskap just inuti duschen eftersom jag inser att det är fysiskt omöjligt, utan bara öht i huset.

Min dusch är mikroskopisk och syret tar slut på en sekund när man kör med varmvattnet, detta i kombination med morgontrötthetens kassa kroppscirkulation och låga socker är inte bra. Jag har aldrig svimmat, men på mornarna känner jag av symptomen big time! Riktigt läskigt ibland. Vem hade räddat mig om jag hade packat ihop där inne? Hade nån märkt? Och efter hur lång tid då?

”Emma har inte twittrat på två timmar nu, ska vi åka och kolla om hon lever? Vi ringer en ambulans för säkerhets skull.”

Det är inte bra att vara ensam, man behöver nån som tar hand om en och man behöver få ta hand om nån. I alla fall ibland.
Jag har ju varit riktigt megaförkyld nu i ungefär en vecka. Det är lite intressant det där, hur folk säger. Detta blir förresten lite upprepning nu, jag har redan pratat om detta, i lördags. Okej, tillbaka. Dom säger: ”Ta hand om dig!” ..för det är ju så man säger. Men hur artigt är det egentligen? Alltså, den som säger det menar ju inget illa, det fattar jag ju, men det blir ju lite att hen avsäger sig ansvaret för en helt genom denna uppmaning. Det är väl klart man tar hand om sig efter bästa förmåga tänker jag, men vad man egentligen, när man ligger där helt igenmurad och ensam och tycker synd om sig, vill höra är ju nåt i stil med ”Oroa dig inte, jag tar hand om dig!” och sen kommer dom med typ en mugg te. Eller en korvmacka. Nåt enkelt men ändå charmigt och väldigt ompysslande liksom. Jag är inte gnällig, blir glad för det mesta! Men jag inser ju att det inte funkar så i verkligheten. Och framför allt inte när det bara handlar om en vanlig sketen förkylning och ens vänkrets, polare liksom, dom går faktiskt egentligen fria från sånt ansvar. Men ibland hade det varit skönt att höra. Eller hur?

Jag har förresten skaffat ett nytt balsam, för att försöka få liv i mitt ledsna hår. Det är konstigt det där! Mitt hår mådde bra, sen på bara en kort period fuckade det ur totalt. Är det vädret? Eller maten? Eller nåt annat? Risigt och matt som en ledsen vanvårdad Golden Retriver. Nåväl, jag har alltså nytt balsam. Det dyraste dom hade på FinMaxi. Det doftar mint. En hårvårdsessens jag trodde var reserverad för herrprodukter. Schampo och dusch (gärna kombinerade i samma flaska) för män. Så nu går jag runt och doftar man enligt min mening. Det gör ju kanske inte direkt saker bättre för min hjärna just nu, men jag hoppas att mitt hår återuppstår från de döda.

I övrigt önskar jag att mitt pass kommer idag. En av mina många önskningar för tillfället som gärna får slå in. Det hade varit skönt. Nu ska jag jobba lite, hejdå.

Början på tillbakablicken

Kära Dagbok, vad säger du? Ska vi ge oss på den här grejen igen?

Det är kanske lite dax, vi får se hur det går, jag kanske inte kommer ihåg hur man gör. Just denna gången skulle jag dock sätta mina pengar på att datorn packar ihop, den är inte riktigt frisk.

Var ska vi börja? Jag inser ju att jag inte har skrivit nåt sen i mitten av juni och att det är ett ordentligt lågvattenmärke. Jag inser ju även att jag inte kan börja rabbla allt jag har gjort, sett, känt och upplevt ända från då till nu, jag kommer bli tvungen att ta det lite i smådoser, så ni inte stryker med. Jag föreslår att jag börjar med nåt från slutet.

Exempelvis att jag igår impulshandlade en resa. En liten diskret tur till Egypten. Visserligen bara en vecka, men dock. Jag åker på måndag och jag har så gott som tömt mitt sparkonto. Jag känner spontant att mina oplanerade inköp, min spontanshopping börjar ta sig former av monster. Nåväl, jag valde att skippa avbokningsskyddet så nu är jag ju stuck. Precis efter att jag hade betalt alltihop upptäckte jag dessutom att jag inte har nåt pass. Har såklart varit hos polisen idag. Gott om tid! Jag är inte orolig! I värsta fall får jag väl köpa ett tillfälligt pass för hutlösa 1000 spänn på Landvetter på måndag samtidigt som jag dör inombords och ringer mamma och ber om pengar till basföda.

Vaccineras skulle man ju tydligen också. Jag mejlade Gunnar, ätten Brunnfors’s husläkare, som sa åt mig att rappa på. Jag blev väl omhändertagen av en sköterska som lät meddela att det var alldeles för sent för mig att få ”hela skyddet” men att jag dock, mot en avgift på 350 kr, kunde åka iväg och känna mig förhållandevis säker ändå. Jag betalade och satte mig i stolen och medan hon sprutade in vätskan i min arm förklarade hon nöjt att detta var ett bra vaccin, speciellt om jag skulle pierca mig, göra nån tatuering och/eller ligga med massa okända egyptiska män. Vid det sistnämnda var det dock såklart bra om jag även kompletterade med kondom. Jag tittade trött på henne, tänkte för mig själv att jag fan borde sparat mina 350 kronor istället. Jag blev vaccinerad mot, för mig, tre totalt avlägsna riskmoment. Dom borde haft nåt kryssformulär. Jag har ont i armen dessutom. En foliehatt eller liknande hade räckt för mig.

Egentligen hade jag tänkt åka ensam, nåtslags panikartat miljöombyte i ren patetisk (och dyr) desperation, men när jag berättade det för pappa blev jag orolig att han skulle dö i en infarkt. Så jag bokade in Patricia också, samt informerade henne om att möjligheten till att ångra sig inte fanns, samt att jag skulle behöva pengarna för hennes resedel asfort för att slippa börja sälja av mina fonder. Alla nöjda.

Nåväl, detta får räcka för nu, om min flåsande och emellanåt icke svarande dator får välja. Vi får se när jag dyker upp nästa gång. Kanske imorron, det vet man inte än.
PS. Ni får klara er utan nån bild idag, hela skiten hängde sig när jag öppnade uppladdningen. DS. 

Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

Mot tårtberget!

Efter omfattande tester, undersökningar och experiment kan vi nu konstatera att det finns olika typer av frestelser i min sfär.

Det finns dom som är en barnlek att avstå ifrån och det finns den andra typen. Den lömska, manipulerande typen som totalt raserar hela min värld, som får mig att balla ur och släppa alla som helst principer.

Jag och mamma åkte på festival. Sweden Rock Festival 2012. I 8 dagar var vi borta på en tillställning som präglas av öl och musik. Jag hade inga som helst problem med att följa mina nya uppspikade regler. Inte en enda öl drack jag! Jag kände inte ens ett sug efter brygden! Faktumet att öl totalt motverkar mina småförsök viktnedgång, fyller på insulinet som lagrar massor av fett vann stort över smak, tradition och festivalkänsan som förknippas med drycken. Duktigt! Jag var imponerad av mig själv! Som ett körsbär på grädden kan jag flika in att jag faktiskt inte, sen nyårsafton 2011/2012, har druckit mer än MAX 4 öl. Bra ratio för att vara mig under ett halvårs tid.

Men så kom midsommarafton. I fredags barkade det åt helvete. Det vankades desserter. Maränger, chokladtårtor, kolasås, jordgubbar & marshmallows. Mitt prydliga och så sakteliga lagom noggrannt uppmurade slott rasade som ett korthus. Som en skenande häst med skygglappar och tunnelseende dök jag med huvudet under armen rätt in i sockerberget, utan någon som helst tanke på mina löften och linjer. Trots vetskapen om följderna, jag är liksom inte dåligt påläst i ämnet eller så..
Okej, tänker ni nu, man FÅR faktiskt unna sig. Det var ju faktiskt midsommar, då ska man äta tårta tänker ni också. Och ja, det håller jag med om. Man får unna sig, förutsatt att man inte blir en sån som unnar sig typ 4 gånger i veckan, till höger och vänster när helst nån godsak lägligt dyker upp i anslutning till en utförd tenta, passerad bilbesiktning, avverkat läkarbesök, klippt gräsmatta eller genomliden förkylning. Man FÅR unna sig ibland. Midsommar är kanske en sådan högtid i min bok, men när det visar sig att det blir kopiösa mängder rester av dessertbordet, rester som räcker till stora frukost-, lunch- och kvällsportioner i tre dagar efter tillställningen? Tveksamt. Mycket.
Det är ju även här jag blir en aning besviken på min egna karaktär. Jag borde givetvis gått över med chokladtårtan till grannen eller vägrat Linda som bakade den att proppa in lämningarna i min kyl eller donerat alltihop till maskarna i komposten. Vad som helst! Vad som helst annat än fortsatt käka den i tre dagar.

Så vi kan konstatera att öl är för mig en lätt sak att avstå. Kakor däremot, då krävs nånslags  tvångströja och isoleringscell. Intressant. Tiden som följer nu kommer inte innehålla tårta och det tills min linje går neråt igen. Tack och lov åker min man iväg på sin veckoenliga Sverigerundresa nu, det innebär att jag har några dagar på mig att korrigera innan det är dax för invägning igen. Det var illa efter spahelgen, nu är det sannolikt nåt i hästväg.

Fläderblomssaftreceptet

Okej, efter massor av tjat blir jag väl så illa tvungen att dela med mig av mina saftrecept nu då.

Eftersom det exakt NU är läge att plocka fläderblommorna, åtminstone här i Halmstad, så börjar jag med den. Rabarbern växer ett tag till så den kommer en annan dag.

** Den Simplaste Av Fläderblomssaft **
_______________________________
Kräng på dig gummistövlarna/kängorna och dina grövsta byxor och ge dig ut i skog och mark. Skörda omkring 80 rätt stora klasar blommor. Hellre lite fler än lite färre. Använd din känsla, den säger när det räcker!
Tänk på att blommorna ska vara perfekt lagom utslagna! Inte för knoppiga, då blir saften för ”grön” i smaken och absolut inte för överblommade, då smakar saften unken häst. Precis utslagna ska dom vara! Gå på din känsla, den säger när dom är perfekta.

Klipp bort dom grövsta stammarna från klasarna och lägg blommorna i den fetaste gryta du äger. Den bör rymma runt 15 liter.
Ta INTE med några löv. Dom är äckliga.
Skiva upp 4-5 snygga citroner (antal beroende på storlek) och 2-3 tilltalande lime (antal beroende på storlek.
Placera kärleksfullt frukterna ovanpå högen av flowers.

Ta fram ännu en megagryta och koka upp 5 liter vatten.
Häll i drygt 4 kg socker, chockas över hur mycket det faktiskt är och tillsätt 100 g citronsyra i ditt vatten.
Låt koka upp igen. Låt det inte skvätta för mkt eftersom det blir typ klister.
Häll ditt sockervattenskok över blommor och citrusskivor. Rör omkring med en trä eller plastslev.
Lägg på ett lock med en sten ovanpå. Myror kommer ta sig in i grytan ändå, var så säker. Ingen vet hur dom gör, men dom kommer vara där när du lyfter på locket.
Låt stå svalt och mörkt i 2-3 lagom långa dygn, inte för länge för då blir den sunkig. Rör runt lite då och då medan du sjunger en saftuppmuntrande sång.
När korrekt antat dag- och nattimmar har passerat (använd känslan, den talar om när saften är klar!) sila genom old lakan eller sleten kökshandduk.

Tappa upp saften på gamla petflaskor och dela ut till alla du känner. Går även utmärkt att frysa! Det är bra eftersom den inte håller sig fresh allt för överdrivet jättelänge. Men tänk på att inte fylla flaskorna ända upp om dom ska frysas.. Spara typ 7 cm tomt isf.

Done!
Säg tack. Gör god saft. Gonatt.

Efter Spahelgen (eller The Look)

Imorse, runt 05:20, vaknade jag av att grannen piskade mattor. Högt, hårt och länge. Man slutar aldrig förvånas.

Lite senare, runt 07:10, vaknade jag igen av Freddy som smsade för att meddela att hans flyg hade åkt iväg utan honom. Jag upptäckte även att min överläpp under natten förbannats med Satans Munsår. Vidare kan även meddelas att jag har gått upp drygt 1,5 kg. Så jag är inte bara snygg nu, jag är även smal och slank!

I söndags, framåt kvällen, kom vi tillbaka från vår spaweekend i Göteborg. Det har varit väldigt trevligt! Värsta superlyxiga spaet dessutom! Selekterat med stor omsorg av min man, han som jag är så stolt över. Vi har badat i varma utomhuskällor, fått iskallt vatten kastat över oss, bastat i olika bastusar som har doftat kanel, lavendel, citron och koalabjörnsmat! Vi har nosat på pelargoner, gungat hängmatta, tvagat oss sittande nakna på små träpallar på japanskt vis, varit med på meditering (mest jag dock eftersom Freddy blev uttråkad och valde att sova bort passet från halvlek), legat i vattensängar och på stenar och vadat hand i hand genom isbäckar. Det fanns massor att göra.
Till allt hör även en massa god mat med vin till. Där av mina extra pålagda kilon. Jag har käkat bröd som en hungrig get utan botten! Tyvärr. Inte bra alls för min lågkolhydratstil.. Straffad omedelbart. Svart på vitt. Jag väljer att tro att munsåret också är en följd och en del i straffet. Även facebook verkar ha uppfattat mitt förfall och anpassat sina reklambanners väldigt väl. Se bild. Verkligen kul.

Vidare. Nu har Patricia flyttat ner till Halmstad igen för idogt arbete i Tylösand. Vill ni kolla på henne är det bara att åka dit! Hon jobbar i det svarta caféhuset i Tjuvahålan. Åk och besök! Dock bor hon inte hos mig i år. Jag har nu mera satt upp stränga regler för vad som krävs för att få vara inneboende över mer än tre nätter hos mig. Det är enormt hårda krav för att kvala in. Vid mina dörrar står vakter med automatvapen och det krävs ett uppvisande av en skriftlig inbjudan för att som utomstående ta sig in. Ungefär.

Som avslut tänkte jag klaga lite på vädret. Varför är det inte sommar? Varför är det storm och regn och typ 12 grader ute? Är det växthuseffekten? Lär ju vara.. Så äkta. Nu ska jag ut och försäljningsfotografera firmabilen på nån ödslig nationalromantisk gårdsväg. Ösregn undanbedes.

Hemmabloggen! En comeback?

God eftermiddag läserz!

Idag är det torsdag och jag är hemma med Förkylningen från Helvetet. Försökte mig på en produktiv arbetsdag på kontoret men kastade in handduken vid lunch efter fyra timmars aktiv smittospridning bland mina medarbetare. Dom kommer tacka mig om ett par dagar.

Syftet var i alla fall att jag skulle sova. Alternativt sitta i soffan och dricka te. Men ni vet ju hur det är, när man plötsligt får tid. Så nu har jag hunnit med en hel del!
Jag har: Tvättat två maskiner tvätt, sorterat igenom och vikt alla handdukar och lakan, diskat, bakat en femdubbel sats nötbollar, kokat av rabarbersaften som jag satte igårkväll (se bild), dammsugit hela huset, bäddat, planterat om 4 av habanerosarna, coachat Patricia genom ett beställande av en gräddsifon, rensat ogräs i jordgubbslandet, vänt komposten, strajpat brevlådan, plockat i och ur diskmaskinen två ggr, torkat ur alla kökshyllorna och packat för kommande spaweekend med Freddy (jag vet inget om den men är helt säker på att det kommer bli wonderful och jag ser fram emot det jättemycket! =)).
En hel del om jag får säga det själv! Speciellt med tanke på att jag bara har varit hemma i knappt 5 timmar. Kan dock tillägga att jag HAR druckit te parallellt.  Te inhandlat i Shanghai med honung och Strepsils osv i. Lite duktig. Cirka en liter har jag hinkat i mig. Vilket har resulterat i en brännskadad sträv tunga och ett ymnigt svettande inte bara från de klassiska regionerna utan även på mer desperata ytor så som smalben, handryggar och kinder. Loco. Jag ser det som nån form av excorsism!

Nu ska jag fortsätta mitt kurerande genom att sortera alla småprylarna i mina byråer. Och jag tänker INTE fortsätta lyssna på skitbandet Broder Daniel som jag av oförklarliga anledningar gör nu. Och ja, saften ÄR precis så magisk som den ser ut att vara på bilden – för så skillad är jag.

Emmas Hamam (eller Emmas äckel)

När jag och Anna var i Turkiet hamnade vi hos en märklig man i en hälsobutik.

Vi stannade där inne i länge. Bland oljor, tvålar, växter, stenar och ljus drack vi te och lyssnade på mannens olika filosofiska berättelser om världen, människor, läkekonst och gud. Jag fick ansiktsmassage med rosenvatten och eteriska oljor. Vi fann harmoni för en stund.

Vi kände att vi verkligen knöt ett band och fick en fin närhet med butiksägaren. När vi nästa dag skulle tillbaka för att hälsa på igen var hela huset borta. Okej, det sista var lögn, huset var inte alls borta. Men det hade passat fint in i berättelsen!

Till storyn. Givetvis inser jag ju såhär i efterhand att snubben där inne inte på nåt som helst sätt särbehandandlade just oss, det hade inget alls att göra med att vi var skandinaviska och blonda och (Anna) hade stora bröst, han körde precis samma grej med alla sina kunder. Blev polare, berättade personliga anekdoter, bjöd på te och gav ansiktsmassage. Allt för att man skulle handla. Och jävlar vad vi handlade! Om det var nånstans i hela Turkiet vi verkligen lättade på lädret så var det i den lilla boden! Såhär i efterhand inser jag även att hans snack var mest religionspropaganda. Kommer speciellt ihåg hur han verkligen bad oss att lyssna ordentligt på oss själva när vi menade att människan har utvecklats från apor, att lyssna på hur befängt och löjligt det lät.

Anyways, vi köpte massa grejer, jag väljer dock att minnas det som att Anna handlade mest. En av prylarna vi båda raskt införskaffade var en hamamvante. En typ av kroppsskrubbartygbit med ett snöre som säljs i var och varannan souvenirbutik, varenda marknadsstånd och i alla livsmedelsbutiker i hela öst. Kostar sannolikt runt ett öre att tillverka. Vi köpte dom dyraste. Och sen glömde åtminstone jag bort den totalt såfort jag kom hem till Svea igen.

Tills nu! Nu hittade jag den jäkeln och insåg att det ju var perfekt att testa! Jag tänkte tillbaka på snubben i butiken, hur han hade demat sensuella rörelser och målande beskrivit hur len man skulle bli efter en behandling.
Okej.. Hans exakta ord var faktiskt: ”Your dead skin will roll like spaghetti!”
Låter vidrigt, men DET var ödmjukt och stillsamt beskrivet av hur det faktiskt var!

Jag är verkligen i grund och botten duktig på att ta hand om mig, jag peelar mig ofta! …Tyckte jag. Tills jag fick uppleva detta. Detta var nåt av det jävligaste jag varit med om. Efter första skrubbvändan var jag som täckt av uppblött brungråsvart runtgnott halvt uppluckrat och smårullat toapapper! Ni fattar? Som små vidriga degrullar. Jag skrubbade med vanten i 20 minuter, sen bestämde jag att jag nog fick skölja en omgång om det inte skulle bli stopp i avloppet. Sen körde jag en vända till och det blev likadant igen! Lika mycket! Riktigt nasty. Det kändes som jag hade gått ner två kilo när jag till slut klev ur.

Jag vet att jag är känd för att överdriva, att salta ordentligt för bättre effekt och att ingen nu tror på att det faktiskt var så illa som jag beskriver det. Jag tänkte att jag borde dokumenterat det hela när jag väl stod där inne, men insåg att ingen av er någonsin hade velat komma i närheten av mig igen efter att ha sett vad jag såg.. Så jag struntade i det. Jag kan gladeligen leva med att ni inte tror mig!

Och där gick man omkring i den naiva illusionen om att man var fresh. Att man hade rutin. Men som en käftsmäll får man det svart på vitt att man istället lider av nånslags bristande hygien. Jag tycker SYND om alla er som nu sitter och tänker att ni ju faktiskt aldrig skrubbar eller peelar er! Ni har inte en aning om vad som egentligen bor på er!  …När Freddy kommer hem ska han skrubbas ordentligt också. Men det vet han inte än.

Alla grejer jag normalt sett gnor mig med förpassades omedelbart till soptunnan. Borsten, peelingkrämen, dom blåa skrubbhandskarna, hampatrasan. Allt. Bort med skiten! Det blev en enda grej kvar. Hamamvanten. Allt annat kan dra åt helvete.
Jag smsade Anna för att kolla om hon också hade glömt bort sin vante och inte testat den ännu. Det hade hon ju såklart inte. Hon hade använt den varenda vecka sen den införskaffades. Jag låg ljusår bakom henne. Så äkta. 

Läs förresten gärna om själva resan också! Om kebab, öde byar och fånglägerkänsla. Här: Måndagsrapport

Mitt i Naturen, epilog

Så till uppföljningen. Hur gick det egentligen på fisketuren?

Jaa.. Många av er har redan sett bilden på Emelie där hon ser helt loco ut med en stor lax i nävarna. Det kan vara en av dom största laxarna jag sett någonsin tror jag.

Vi började med att konstatera att vi var långt ifrån ensamma på stället iaf. Hela Lagans strand kantades av fiskeentusiaster, riktiga proffs som hade stått där sen tidig morgon. Prestationsångesten ökade. Vi insåg att det inte var läge för alldeles för mycket klanterier, skratt eller amatörfasoner och vår knallblåa IKEAsäck blev plötsligt väldigt knallblå bland alla diskreta grön/brunklädda fiskare. Raka led!

Men det gick fint. En snäll proffsgubbe som hade knutit sina egna flugor och gjutit sina egna sänken gav mig goda tips och råd. Bland andra:
- Försök att öva på att kasta rakt bakifrån och ut, inte svinga från sidan. Det brukar inte vara alltför populärt om det står folk jämte.. Bra där!
och
- Om du släpper linan i kastet liiiiite senare så går inte draget bara rakt upp och sen rakt ner typ två meter framför dig ..A okej, inte riktigt så sent. Fiskarna simmar i regel en aning längre ut än en meter. Så hårda kast rakt ner tenderar ibland även att skrämma bort fisken… Men det tar sig! 
och
- Ooom.. du tänker på det sen.. så är det bra att inte säga Oj! och Ojdå! eller Hoppsan! efter VARJE kast, ibland kan det skapa dålig stämning.. Folk lyssnar och så du vet. Här är inte så mycket andra ljud. Svordomar kan vara lite provcerande med.. Men du lär ju dig! 
Sen fick jag även lära mig att man inte skulle sälja sina flugor, man skulle byta dom mot pengar istället och om man fick napp skulle man hojta FISK!!! nästan det högsta man kunde. Vet inte riktigt varför, men han hade värsta utläggningen och jag trodde honom. Bra tips! Ärlig och pedagogisk herre!  Han berättade att han häromdagen hade firat sin 1601:e fisk tagen med hans favorithåv. Min håv användes också. Se bild nedan.

I övrigt gick det bra! Pappa fackade bort ett drag och jag fick klippa av en 60 meter trasslad lina ur min rulle, men det var nog det enda! Laxen på bilden är självklart inte vår, vi riggade bara på väg tillbaka till bilen för att få nån vettig bild att tillfredsställa era förväntningar med. Men bara synen av detdär monstret på slutet fick oss att få tillbaka suget! 11 kilo vägde den och på bilden ser den inte på långa vägar lika fet och stor ut som den faktiskt var i verkligheten. Vi var nog lite i chock alla tre efter att ha sett den… Liksom, vafan skulle vi gjort om vi faktiskt hade fått en sån på kroken?? Och HUR hade vi haft ihjäl den?? Vi hade ju knappast hojtat FISK!!! vi hade snarare hysterinskt vrålat HJÄÄÄÄLP!! HELVETEE!!! HJÄÄÄLP!! KOM OCH HJÄLP!!! Nästa gång så!

Jag får öva mer utanför scenen. Kanske här nedanför huset i hamnen. Det får bli ett projekt. Om nån vill vara med är ni välkomna!

Mitt i Naturen, prolog

Ikväll ska vi iväg och fiska! Vi ska fiska laxar i Lagan!

Och jag är så excited! Mina förväntningar är extremt höga och jag utgår ifrån att vi kommer gå därifrån med kassar fulla av vattendjursskörd.

Det var Emelie som breakade att hon hade utflyktsmöjligheter, sen bröt helvetet ut. Jag nappade (höhö) ju omedelbart och i samma sekund jag fick Ok på att jag fick följa med drogs det iväg till affären. Jag shoppade loss för  drygt 1100 kr. Kanske inte mycket om man ska go pro, men det kändes tillräckligt för att vara en noob som jag! Nu har jag ett fantastiskt fint spö, en stor håv, en drös drag, tafsar i olika längder, en kniv och en tång. Ett set för en vinnare! ..Förmodligen inte, men jag är förväntansfull ändå!

Bifogar bild på pappa när han precis hjälpt mig att, som jag uttryckte det ”trä tråden” i mitt nya spö. Jag har förutsättningarna och kunskaperna! Mamma blev nervös och förutspådde katastrofen. Jag får återkomma med uppföljning och lite after sales.

Min stora oro är hur jag ska lyckas ta död på alla fiskar jag drar upp. Antar att man måste ha lite känsla för det där, slå på rätt ställe, inte skära sönder vissa organ och så.. Men pappa ska följa med så jag antar att både jag och Emelie kan överlåta slaktandet åt honom, det ingår ju liksom lite i hans manliga åtaganden. Jag har packat ner en stor plastkasse att lägga alla mina laxar i. Det känns tryggt.

 

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress