Kategori upptagningar & drama

Nyttigt, gott & mättande! (eller Det är över nu)

Vissa saker tänker man att det är nåt folk bara snackar om för att få uppmärksamhet.

Dom berättar och tjatar och ältar samma story om och om och publiken Oj!ar, Åh!ar och fascineras. Jag har såna. Om jag nån gång ibland inte vet vad jag ska prata om jag kan alltid dra nån om Maxi. Så brukade jag tänka iaf. Tills jag en dag sprang på kvinnan framför spegeln och efter det inte behövde gripa efter det längre. Cirkeln var liksom sluten. Det var över.

Inatt hade jag förresten en helt loco uggla utanför sovrummet. Inte en aning om vad det var för sort ..Art? ..Ras? Uggleras? Den var liten i alla fall. Den satt i hasseln. Jag lyste på den med min Maglite. Gulligt och trevligt att ha en uggla, visst. Men lite väl pratglad.

Anyways, vi har ju redan kunnat konstatera att det händer en del på Maxi när jag är där. Dock längesedan nu. Denna kvällen var en såndär kväll man i min värld har hatkärlek till. Fredag, fredagsmys, alla är hemma med sina partners, familjer, hundar, katter, dinners… hundars och katters dinners, filmer och chips och mysiga filtar i stora soffor. Det är lätt bästa tiden att avverka sin inköpslista på, men samtidigt den mest sorgliga. Jag var ensammast i världen. När okej, inte i världen, men definitivt i butiken.
Kvinnan som stod framför helkroppsspegeln på makeupavdelningen och spanade sig i fejset, hon var ensammast i världen.

oh godSåg henne bara lite i ögonvrån först, men insåg snart vad det faktiskt var hon höll på med. Med ansiktet omkring en decimeter från spegeln stod hon och klämde pormaskar på näsan. Mitt i butiken. Här skäms vi inte! Fresh, tänkte jag och höll på att dö när jag gjorde min andra insikt. Hon inte bara tömde porerna – hon åt upp det som kom ut också. Klämde runt lite ..och du vet hur det kan bli, det hamnar på ovansidan av nageln. Klämde runt lite, slurpade av båda ovansidorna på pekfingernaglarna, klämde vidare, mumsade bort. Repeat. Helt avslappnat och självklart, men samtidigt oroväckande maniskt och psykotiskt. Och nu tänker du att ”Meeeen hallåå…? Klart hon inte gjorde det. Du lär ju bara ha sett fel! Ingen käkar ju förhelvete sina promaskar!” Men nej, låt oss inte gå dit. Jag såg rätt, det var SÅ uppenbart. Du hade sett det med. Du hade garanterat skrikit, spytt, kastat en tvåliters FamilyFresh i skallen på henne och sprungit. Eftersom du är känslig. Det gjorde inte jag.

Och nu tänker du ”Okej, så du stod bara där och stirrade som ett freak alltså? Normalt. Verkligen. ”  Och Ja! Det gjorde jag. Jag kan ta en hel del, jag är verkligen inte lättäcklad. Jag klarar av att sitta i bilköer där var och varannan dåre i jämte petar näsan och käkar och inbillar sig att ingen ser. Jag klarar även av er som petar i öronen och käkar. GIVETVIS, tycker jag ju ni är dumma i huvudet och sjukt vidriga, men jag hanterar att bevittna det. På håll. Och förutsatt att ni inte rör vid mig eller någon av mina ägodelar sen. Men detta… Det kändes som jag hade sett allt. Cirkeln var sluten. Jag behövde aldrig se nåt skräckblandat fascinerande äckligt mer i hela mitt liv. Det är över nu.

Nu är det dax för lunch! Lycka till, ha det bra.

Du vet när…? eller Finfredag!

posten_loggaKära Dagbok,

Du vet när man har jobbat svinlänge, när det är fredag och man siktade på att komma ifrån kontoret allra senast klockan tre? När alla andra på arbetsplatsen sedan länge har ropat ”Jag drar nuu! Treeevlig heelg Emmaaa!” och klockan hinner bli både kvart över fem och halv sex innan man kommer iväg?

Du vet, när det är fredag och man bara vill hem och man låser och larmar firman och sätter sig i bilen och backar ut och kommer på att man har glömt utposten? När man låser upp, larmar av och går in igen och hämtar och larmar och låser och åker iväg en gång till? Och sen när man kör mot Posten, som är helt motsatt håll mot var Hem ligger..? Du vet?

Och du vet när man kör in i den där lilla driveinfållan där postlådorna är och hamnar i en kö av andra bilar med folk i som också bara vill hem och alla stör sig på den som är först i kön? Du vet hon som inte behärskar tekniken att köra tillräckligt nära för att kunna droppa breven ifrån bilen genom sidorutan? Hon som stannar för långt ifrån för att nå och måste öppna dörren och åla sig ut och lägga sina brev? Du vet hur det är, eller hur? Och du vet när postarkön rör sig skitlångsamt och snubben i den feta svarta BMW X6:an framför har suttit och retat upp sig på den långsamma damen före? När han äntligen får köra fram och lägga sina brev och han vräker på alldeles för aggressivt så han hamnar alldeles för nära och kör av hela jävla backspegeln på sin bil mot den första postlådan? Hehe, eller hur? Du vet när backspegeln inte lossnar helt utan hänger avbruten ner och slår mot sidan på den nya, svarta, fina, blanka, bilen? Och hur man hör genom sin egen stängda bil som står på tomgång i kö bakom hans BWM, hur han VRÅLAR för full manshals: ”HEEEEELLVETTTEEEEE!!!!!!” Och du vet när han vansinnigt vräker ut sin post genom sidorutan och råkar slå knogarna i lådans metall? Och hur sjukt ont det gör? Och hur han igen vrålar: ”AAAAAAAAARRRRRRRGHHHH!!!! …FAAAAA-AAAAAN!!!” och sen rivstartar och kör därifrån med skrikande däck och backspegeln dinglande mot sidan av bilen? Du vet?

Är det inte typ den bästa fredagen man har haft på länge då? Det lär ju vara! ^^
…Fast ja, självklart synd om han med BMW:n ju. Man får ont i hjärtat lite. .. Men det är ju sjukt kul samtidigt!  Hehehehehe!

Våldgästande enligt Wonderwoman

markus & raviolisarnaIgår hällde jag Ajax i akvariet. Sekunden efter att jag hade gett fiskarna kvällsmat. Dom var uppe och käkade flakes vid ytan.

Det var inte snällt, men å andra sidan var det faktiskt inte meningen heller. Men jag antar att jag inte kommer undan ändå. Dom lever fortfarande. Men det är ju inte ett kryphål det heller, eller hur? Oansvarigt.

I alla fall, när jag stod där och sprayade med min Ajax och torkade med min trasa funderade jag på det där med spontanbesök. Folk, varför hatar ni spontanbesök? Jag vet inte om jag har nån vän som faktiskt har uttalat positiva känslor kring konceptet Oplanerade & Icke Föraviserade Visiter. Eller, har jag? Många av er finner tanken på att själva impulsivt hälsa på någon ganska trevlig och ni känner er charmiga när ni gör det. Att sätta sig i bilen med en medhavd pizza/wienerlängd/MASI Campofiorin och bara dra iväg till valfritt offer. Trevligt. Att chansa på att hen/dom är hemma. Charmigt.
Men det omvända verkar vara så långt ifrån okej det går att komma? Att nån plötsligt dyker upp hos er? INTE trevligt eller charmigt!

Ni får panik på att inte kunna känna er lediga och avslappnade, ni blir stressade av att det är stökigt i ert hem, ni flippar ur av tanken på att ni kanske inte har kaffe/sju sorters kakor/middag så det räcker åt en mun till hemma. Toaletten är sunkig, sängen obäddad, det ligger trosor på golvet, kattlådan stinker, tvätten hänger på en ställning i vardagsrummet, blommorna slokar och dammråttorna härjar omkring fritt. Osv. Eller hur? Och plötsligt måste ni underhålla nån oinbjuden jävel.

Och nu tänker DU ”Omg, jag hatar när hon skriver om mig och hänger ut mig såhär!!” Men då kan jag glädja dig med att det inte är just DIG jag skriver om. Inte idag, hade det varit DU hade jag inte dragit mig en sekund från att faktiskt också namnge dig, det vet du. Detta är en observation i största allmänhet.

Eftersom jag själv är den perfekta människan, drömkvinnan, den perfekta frun, Den Heliga Maria, så gillar jag faktiskt att få spontanbesök. Däremot brukar jag vara för slö för att impulsklä på mig och dra iväg till nån annan. Därför tycker jag det är nice när ni kommer till mig istället. Jag skiter dessutom i vad ni underhåller er med med i mitt hus (som jag har fått höra liknar ett gammalt museum), om ni ser min BH som ligger på sängen som är obäddad. Eftersom jag heller inte dricker kaffe själv kan jag garantera er att jag faktiskt alltid har kaffe hemma, det tar aldrig slut, däremot kan jag inte lämna nåt färskhetsintyg. Jag har så gott som aldrig kakor, det vet ni, men jag kan alltid fixa en chunk ost eller en polkagris. Om ni vill ge er i kast med disken som sannolikt ligger i ett berg i vasken, om ni känner er manade att gå loss med dammsugaren är det också fine, men det kommer sannolikt inte behövas. Och jag kommer inte känna någon som helst plikt att underhålla er, ni får gärna lägga er i soffan hos mig och joina i mitt tv-tittande, hjälpa till att skiva svampen som ska i torken, ta spaden vid knuten och hugga i med jordvändandet. Det är bara att ta för sig! Perfekt.

Sa jag förresten att jag även, i sak av Denna Gästvänliga Wonderwoman, är awesome på att laga stora mängder väldigt god mat också? Och att jag är kung på massage? Och att jag äger väldigt många sällskapsspel som ni kan underhålla er med? Jasså, det visste ni redan alltså? Jaja, ni har varit med förr.

PS. På tal om massage. Om nån känner för att förbarma sig över min rygg och mina feta skinkor så kan jag meddela att dom delarna har träningvärk sen de många timmarna av hysteriskt hybridbuggande på bröllopsfesten i lördags. DS.

PPS. Kom på att det nog inte alls är dansen som är boven. Så klen är jag faktiskt inte. Det är sannolikt mitt och mammas urstädande av förråd och bärande av tunga kartonger igår istället. Och det var förresten inte jag som kom på det, det var hon. DDS.

Armdöd & Hudföryngring

Jag vet aldrig riktigt var jag ska göra av armarna när jag sover. Har hört att det beror på en kass barndom.

Nae, jag bara ljuger. Såklart. Däremot har jag hört ett annat rimligt resonemang om att det skulle bero på att man är stel i axlarna. Ni vet när hur man än ligger så blir det fel med armarna. Dom känns i vägen och/eller domnar bort efter ett tag. Det där kan alltså botas med kärlek och massage. Eller yoga och stretch om man föredrar den varianten, alternativ inte har tillgång till den första.

På tal om massage som är lite sparelaterat! Kommer ni ihåg när jag skrev om när jag och Anna var i Turkiet? (Emmas Hamam (eller Emmas äckel)) Och hur jag berättade om den där sjukt bra vanten vi hade köpt? Ni var ju faktiskt ganska många som blev sugna på en sån, som undrade var den kunde köpas. Jag hade inget bra svar då såklart, men NU! Nu har jag hittat! Den kan inhandlas för en billig peng här -> Spastil Hamamvante
Så nu kan alla skaffa en sån och skrubba av all sin döda hud lagom till sommaren! För det är ju faktiskt nu man ska börja styra upp den skiten. Föryngra sin hud genom regelbundna cirkelrörelser. Allt för den perfekta och fräscha solbrännan sen! Och ni som sitter och tänker att ni inte behöver en sån, eftersom ni ändå har en bra peelingkräm/loofah/raggig trasa/saltskrubb som faktiskt är er bästa favorit och som ni har använt hur länge som helst.. Ni vet inte vad ni snackar om. Jag trodde JAG höll hög standard när det gäller hemmaspa, men fyfan. Som turken i butiken sa: ”Your dead skin will roll like spagetti!”

Tillbaka till det där med armarna, jag kände att jag inte var riktigt klar där. Man kan ju undra hur det är tänkt att den ska funka egentligen. Om man ligger där i sängen, i ett mysigt bo av täcken och kuddar, jämte nån man vill koala fast sig på och gosas med. Det innebär ju såklart att man måste ligga på sidan och det funkar ju bra med den övre armen, men den som hamnar neråt i sängen? Antingen blir den helt dödad under ens egen kroppshyddas massiva tyngd, eller så blir den i en seg process nästan avsliten vid axelleden eftersom man lägger den i en onaturlig vinkel antingen framåt eller bakåt, alternativt så domnar den bort, förtvinar och avlider när man har lagt den uppåt under kudden och somnat så. Det hade varit smidigt att bara kunna häkta av den ena när man går och lägger sig. Som en av dom där sämre Barbiekopiorna man hade när man var liten, dom som tappade lemmar till höger och vänster.

Nåväl, det får räcka med vardagsproblemlösande förarbete för idag. Ikväll ska jag på spinning. Igår var jag på Body Balance. Förhoppningsvis är min lekamen snart tillräckligt lätt för att inte mörda mina ändå ganska viktiga utstickande kroppsdelar.

Fredagsnyheten

Kära Dagbok och älskade Läsare,

Dagens nyhet: Det är nu konstaterbar fakta – Jag har nyckelben!

Det ser jag ju nu. Såhär drygt 15 kilo lättare börjar det visa sig att jag faktiskt har ben i min kropp. Jag vet ännu inte om det är nåt positivt. Jag är givetvis långt ifrån knotig, knotighet är inget jag strävar efter, men att tydligt kunna känna sitt hårda kalk- och kiselbaserade stödstruktursinnanmäte är lite för nära associerat med en obduktion i anatomiskt studiesyfte för mig som inte direkt har nåt intresse av osteologi. Men vem vet, nu kanske jag får upp ögonen! Jag får återkomma i ärendet när jag har vant mig. Dessutom har jag ju drygt 5 kilo kvar att plocka av innan vi är någorlunda hemma. Spännande. Varje dag är en liten Julafton med utdelning av hårda läskiga paket..

Vidare är det som bekant fredag idag. Det snöar igen och/eller fortfarande. Jag lyssnar på barnkören som sjunger soundtracket till Ensam Hemma och vi här på firman ska snart på lyxigt lunchjulbord med våra vänner Per Ö och Peter R, det ska bli trevligt. Jag är otroligt sugen på risgrynsgröt! När jag kommer hem sen i eftermiddag ska jag bygga bo i sängen, alternativt soffan och öva på att inte tänka. Film eller korsord brukar funka. Korsord är lite mer effektivit men man blir sjukt stel i axlarna efter ett par timmar. Fast man blir ju smart vilket jag har hört är en attraktiv egenskap, dock i en måttlig och kontrollerad men samtidigt lättsam skala. Man vill sträva efter nåtslags intelligenshumorequilibrium.
Smarthet i kombination med nyckelben? Vad säger ni om den? Är det en vinnande kombo tro? Vi får väl se.

 

Minthår & sjukvård

På morgonen duschar jag. Varje dag. Mitt hår hatar det, men jag gör det ändå. Lär väl få raka av mig skiten om nåt halvår.

I morse funderade jag lite på det där med min duschkabin och avsaknaden av sällskap. Och då menar jag inte sällskap just inuti duschen eftersom jag inser att det är fysiskt omöjligt, utan bara öht i huset.

Min dusch är mikroskopisk och syret tar slut på en sekund när man kör med varmvattnet, detta i kombination med morgontrötthetens kassa kroppscirkulation och låga socker är inte bra. Jag har aldrig svimmat, men på mornarna känner jag av symptomen big time! Riktigt läskigt ibland. Vem hade räddat mig om jag hade packat ihop där inne? Hade nån märkt? Och efter hur lång tid då?

”Emma har inte twittrat på två timmar nu, ska vi åka och kolla om hon lever? Vi ringer en ambulans för säkerhets skull.”

Det är inte bra att vara ensam, man behöver nån som tar hand om en och man behöver få ta hand om nån. I alla fall ibland.
Jag har ju varit riktigt megaförkyld nu i ungefär en vecka. Det är lite intressant det där, hur folk säger. Detta blir förresten lite upprepning nu, jag har redan pratat om detta, i lördags. Okej, tillbaka. Dom säger: ”Ta hand om dig!” ..för det är ju så man säger. Men hur artigt är det egentligen? Alltså, den som säger det menar ju inget illa, det fattar jag ju, men det blir ju lite att hen avsäger sig ansvaret för en helt genom denna uppmaning. Det är väl klart man tar hand om sig efter bästa förmåga tänker jag, men vad man egentligen, när man ligger där helt igenmurad och ensam och tycker synd om sig, vill höra är ju nåt i stil med ”Oroa dig inte, jag tar hand om dig!” och sen kommer dom med typ en mugg te. Eller en korvmacka. Nåt enkelt men ändå charmigt och väldigt ompysslande liksom. Jag är inte gnällig, blir glad för det mesta! Men jag inser ju att det inte funkar så i verkligheten. Och framför allt inte när det bara handlar om en vanlig sketen förkylning och ens vänkrets, polare liksom, dom går faktiskt egentligen fria från sånt ansvar. Men ibland hade det varit skönt att höra. Eller hur?

Jag har förresten skaffat ett nytt balsam, för att försöka få liv i mitt ledsna hår. Det är konstigt det där! Mitt hår mådde bra, sen på bara en kort period fuckade det ur totalt. Är det vädret? Eller maten? Eller nåt annat? Risigt och matt som en ledsen vanvårdad Golden Retriver. Nåväl, jag har alltså nytt balsam. Det dyraste dom hade på FinMaxi. Det doftar mint. En hårvårdsessens jag trodde var reserverad för herrprodukter. Schampo och dusch (gärna kombinerade i samma flaska) för män. Så nu går jag runt och doftar man enligt min mening. Det gör ju kanske inte direkt saker bättre för min hjärna just nu, men jag hoppas att mitt hår återuppstår från de döda.

I övrigt önskar jag att mitt pass kommer idag. En av mina många önskningar för tillfället som gärna får slå in. Det hade varit skönt. Nu ska jag jobba lite, hejdå.

Emmas Hamam (eller Emmas äckel)

När jag och Anna var i Turkiet hamnade vi hos en märklig man i en hälsobutik.

Vi stannade där inne i länge. Bland oljor, tvålar, växter, stenar och ljus drack vi te och lyssnade på mannens olika filosofiska berättelser om världen, människor, läkekonst och gud. Jag fick ansiktsmassage med rosenvatten och eteriska oljor. Vi fann harmoni för en stund.

Vi kände att vi verkligen knöt ett band och fick en fin närhet med butiksägaren. När vi nästa dag skulle tillbaka för att hälsa på igen var hela huset borta. Okej, det sista var lögn, huset var inte alls borta. Men det hade passat fint in i berättelsen!

Till storyn. Givetvis inser jag ju såhär i efterhand att snubben där inne inte på nåt som helst sätt särbehandandlade just oss, det hade inget alls att göra med att vi var skandinaviska och blonda och (Anna) hade stora bröst, han körde precis samma grej med alla sina kunder. Blev polare, berättade personliga anekdoter, bjöd på te och gav ansiktsmassage. Allt för att man skulle handla. Och jävlar vad vi handlade! Om det var nånstans i hela Turkiet vi verkligen lättade på lädret så var det i den lilla boden! Såhär i efterhand inser jag även att hans snack var mest religionspropaganda. Kommer speciellt ihåg hur han verkligen bad oss att lyssna ordentligt på oss själva när vi menade att människan har utvecklats från apor, att lyssna på hur befängt och löjligt det lät.

Anyways, vi köpte massa grejer, jag väljer dock att minnas det som att Anna handlade mest. En av prylarna vi båda raskt införskaffade var en hamamvante. En typ av kroppsskrubbartygbit med ett snöre som säljs i var och varannan souvenirbutik, varenda marknadsstånd och i alla livsmedelsbutiker i hela öst. Kostar sannolikt runt ett öre att tillverka. Vi köpte dom dyraste. Och sen glömde åtminstone jag bort den totalt såfort jag kom hem till Svea igen.

Tills nu! Nu hittade jag den jäkeln och insåg att det ju var perfekt att testa! Jag tänkte tillbaka på snubben i butiken, hur han hade demat sensuella rörelser och målande beskrivit hur len man skulle bli efter en behandling.
Okej.. Hans exakta ord var faktiskt: ”Your dead skin will roll like spaghetti!”
Låter vidrigt, men DET var ödmjukt och stillsamt beskrivet av hur det faktiskt var!

Jag är verkligen i grund och botten duktig på att ta hand om mig, jag peelar mig ofta! …Tyckte jag. Tills jag fick uppleva detta. Detta var nåt av det jävligaste jag varit med om. Efter första skrubbvändan var jag som täckt av uppblött brungråsvart runtgnott halvt uppluckrat och smårullat toapapper! Ni fattar? Som små vidriga degrullar. Jag skrubbade med vanten i 20 minuter, sen bestämde jag att jag nog fick skölja en omgång om det inte skulle bli stopp i avloppet. Sen körde jag en vända till och det blev likadant igen! Lika mycket! Riktigt nasty. Det kändes som jag hade gått ner två kilo när jag till slut klev ur.

Jag vet att jag är känd för att överdriva, att salta ordentligt för bättre effekt och att ingen nu tror på att det faktiskt var så illa som jag beskriver det. Jag tänkte att jag borde dokumenterat det hela när jag väl stod där inne, men insåg att ingen av er någonsin hade velat komma i närheten av mig igen efter att ha sett vad jag såg.. Så jag struntade i det. Jag kan gladeligen leva med att ni inte tror mig!

Och där gick man omkring i den naiva illusionen om att man var fresh. Att man hade rutin. Men som en käftsmäll får man det svart på vitt att man istället lider av nånslags bristande hygien. Jag tycker SYND om alla er som nu sitter och tänker att ni ju faktiskt aldrig skrubbar eller peelar er! Ni har inte en aning om vad som egentligen bor på er!  …När Freddy kommer hem ska han skrubbas ordentligt också. Men det vet han inte än.

Alla grejer jag normalt sett gnor mig med förpassades omedelbart till soptunnan. Borsten, peelingkrämen, dom blåa skrubbhandskarna, hampatrasan. Allt. Bort med skiten! Det blev en enda grej kvar. Hamamvanten. Allt annat kan dra åt helvete.
Jag smsade Anna för att kolla om hon också hade glömt bort sin vante och inte testat den ännu. Det hade hon ju såklart inte. Hon hade använt den varenda vecka sen den införskaffades. Jag låg ljusår bakom henne. Så äkta. 

Läs förresten gärna om själva resan också! Om kebab, öde byar och fånglägerkänsla. Här: Måndagsrapport

Mitt i Naturen, epilog

Så till uppföljningen. Hur gick det egentligen på fisketuren?

Jaa.. Många av er har redan sett bilden på Emelie där hon ser helt loco ut med en stor lax i nävarna. Det kan vara en av dom största laxarna jag sett någonsin tror jag.

Vi började med att konstatera att vi var långt ifrån ensamma på stället iaf. Hela Lagans strand kantades av fiskeentusiaster, riktiga proffs som hade stått där sen tidig morgon. Prestationsångesten ökade. Vi insåg att det inte var läge för alldeles för mycket klanterier, skratt eller amatörfasoner och vår knallblåa IKEAsäck blev plötsligt väldigt knallblå bland alla diskreta grön/brunklädda fiskare. Raka led!

Men det gick fint. En snäll proffsgubbe som hade knutit sina egna flugor och gjutit sina egna sänken gav mig goda tips och råd. Bland andra:
- Försök att öva på att kasta rakt bakifrån och ut, inte svinga från sidan. Det brukar inte vara alltför populärt om det står folk jämte.. Bra där!
och
- Om du släpper linan i kastet liiiiite senare så går inte draget bara rakt upp och sen rakt ner typ två meter framför dig ..A okej, inte riktigt så sent. Fiskarna simmar i regel en aning längre ut än en meter. Så hårda kast rakt ner tenderar ibland även att skrämma bort fisken… Men det tar sig! 
och
- Ooom.. du tänker på det sen.. så är det bra att inte säga Oj! och Ojdå! eller Hoppsan! efter VARJE kast, ibland kan det skapa dålig stämning.. Folk lyssnar och så du vet. Här är inte så mycket andra ljud. Svordomar kan vara lite provcerande med.. Men du lär ju dig! 
Sen fick jag även lära mig att man inte skulle sälja sina flugor, man skulle byta dom mot pengar istället och om man fick napp skulle man hojta FISK!!! nästan det högsta man kunde. Vet inte riktigt varför, men han hade värsta utläggningen och jag trodde honom. Bra tips! Ärlig och pedagogisk herre!  Han berättade att han häromdagen hade firat sin 1601:e fisk tagen med hans favorithåv. Min håv användes också. Se bild nedan.

I övrigt gick det bra! Pappa fackade bort ett drag och jag fick klippa av en 60 meter trasslad lina ur min rulle, men det var nog det enda! Laxen på bilden är självklart inte vår, vi riggade bara på väg tillbaka till bilen för att få nån vettig bild att tillfredsställa era förväntningar med. Men bara synen av detdär monstret på slutet fick oss att få tillbaka suget! 11 kilo vägde den och på bilden ser den inte på långa vägar lika fet och stor ut som den faktiskt var i verkligheten. Vi var nog lite i chock alla tre efter att ha sett den… Liksom, vafan skulle vi gjort om vi faktiskt hade fått en sån på kroken?? Och HUR hade vi haft ihjäl den?? Vi hade ju knappast hojtat FISK!!! vi hade snarare hysterinskt vrålat HJÄÄÄÄLP!! HELVETEE!!! HJÄÄÄLP!! KOM OCH HJÄLP!!! Nästa gång så!

Jag får öva mer utanför scenen. Kanske här nedanför huset i hamnen. Det får bli ett projekt. Om nån vill vara med är ni välkomna!

Ögondöden II

God eftermiddag Kära Läsare,

som ni kanske har märkt har jag en, vad man med ett milt uttryck kan kalla, svacka i mitt skrivande. Jag ska inte skylla på nånting. Jag har helt enkelt bara skitit i det.

Nu tänkte jag berätta en historia om igår när jag fackade upp mitt högeröga. För drygt en halvtimme sen testade jag storyn på mina medarbetare, den blev inte uppskattad. Dom tyckte bara det var äckligt och min tajming bristfällig eftersom vi alla satt och åt. Så here goes, kanske ser ni underhållningsvärdet i den.

Jag satt i min lilla Toyota Yaris, som för övrigt är nyservad till ett billigt pris samt passerad med MVG i bilprovningen, på väg mot min massage. Jag var ute i god tid. Det var ungefär 40 minuter kvar tills jag skulle strippa ner till mitt skandinaviska läder och lägga mig på britsen under det stämningsfulla lysröret. Jag hade planerat väl samt tvättat fötter och ljumskar. I efterhand inser jag att jag även borde tagit en mindre missfärgad BH på mig dock.

Ungefär halvvägs längs Tylösandsvägen gnodde jag mig i ögat. Lite för våldsamt. Ungefär så som Freddy gör när jag brukar utbrista ett förskräckt: ”NEEEJ! SLUTA! GÖR INTE SÅÅ!!” och kasta mig fram för att slita hans hand från ansiktet.
Jag gnodde såpass att jag lyckades slita halvvägs ur min lins. Det gjorde ont som fan, mitt öga rann som ett av sidoforsarna i Danska Fall och blindheten var omedelbar. Bilen bakom måste trott att jag höll på att få ett slaganfall när jag kastade mitt fordon åt sidan och nitade snett på en busshållplats. Hade både han och jag kört cab hade han hört mig vråla ett avgrundslikt ”AAAAAAEEERGGH!!!!” Det forsade. Linsen satt till hälften dubbelvikt hårt fastknipt i vrån och in under övre ögonlocket. Underdelen av den lilla silikonenheten stack rakt ut. Om ni tänker er hur det känns när man får in en ögonfrans i ögat på ett riktigt obekvämt sätt.. Så tänker ni att ögonfransen inte är nån ögonfrans utan istället typ en osthyvel. Ungefär så kändes det.

Jag slet ut linsen och satt med den i högenhanden. Ungefär som när man ska mata en häst med en sockerbit, ni vet, platt handflata. Tårar och mascara rann över kinden och jag var halvblind. Då kom bussen. Eftersom han skulle in på hållplatsen där jag stod med varningsblinkersen på blev det körigt. Och eftersom jag hade en bakteriekänslig liten liten skållinknande sak i handen blev det ännu lite mer körigt. Jag lyckade med armbågen få i ettan och rulla framåt ut på gräset framför hållplatsen. Bussen tutade och blinkade argt men fick plats bakom.

Mitt öga började lugna sig. Jag tittade på linsen i min hand. Den var grumlig och skitig av smink. Jag började få ont om tid så jag tryckte tillbaka den igen och körde iväg. Icke hygieniskt korrekt, jag vet. Det är tur man har två ögon. När jag satte mig i försnacksstolen innan behandlingen hade jag ett smakfullt snyggt sminkat vänsteröga och ett rödsprängt, med ihopklibbade osminkade fransar högeröga. Massagekvinnan frågade inte.

Meeeen, jag antar att detta är en sån story som man måste varit med om för att tycka är skoj. Om ni vill ha mer ögonplågahistorier kan ni läsa om mitt marsvin Terese. Hon hade värre problem med synen. Läses här:  Ögondöden

Bildbloggen (eller Jagad av gangsters)

Nedan följer ett litet sammandrag av min, Johannas och Lindas promenad.

Vi avslutade dagen med att bli tagna på bar gärning när vi snodde tre fina stenplattor ur en övergiven förrådscontainer. Två killar i en rostig svart pickup närmade sig, Johanna skrek DOM KOMMER!!! och vi kastade oss in i min lilla bil och körde iväg, killarna i pickupen gensköt oss genom att ta den andra vägen och blockerade vår utfart. Typiskt. Spänning i tillvaron. Vi dog inte.  Nästa gång vi ska sno nåt kommer vi välja att göra det på natten.

Linda meddelade att hon hade massor av chokladcupcakes hemma. Vi åkte inte dit och smällde i oss allihopa, trots att det hade varit trevligt. 

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress