Kategori tanketåget

Avo

Idag fick jag förresten en såndär blindgångaravokado igen.

Är det inte tråkigt? Va? Man tror man har valt så bra och så blir det så kass ändå. Värdelöst. Man blir ju förbannad.

Man står där i affären och klämmer och vänder och kollar och verkligen okulärbesiktigar deras fasthet och krokodiliga utförande. Det är få moment när jag är ute och handlar som tar så sjukt lång tid som just selekterandet av avokadosarna. Måste gå igenom hela berg innan jag är nöjd.

Efter ett tag tycker man sig ha hittat ett riktigt praktexemplar, en som är lagom stor, mjuk men samtidigt fast, en som inte har alltför grovt skinn eller några direkta synbara skavanker. Man bestämmer sig för att den får följa med en hem. Man förbereder övriga tillbehör och ställer i ordning och skapar en fin atmosfär för sin måltid. Men sen händer det. När ens så omsorgsfullt utvalada avokado öppnas visar det sig att den inte alls är så fin som man trodde den skulle vara. Inuti är den brunfläckig och luktar unket. Helt murken. Man blir förbannad och känner sig blåst. Även om man egentligen vet att det är lite av ett lotteri redan från början.

Fast det är kanske såhär med många saker, men just avokadon är så väldigt påtaglig. Man får det rätt i nyllet liksom.
Avokadovalet – en metafor som kan appliceras på det mesta i livet! Inte minst förhållanden och begagnade bilar.

Visste ni förresten att ordet avokado kommer från aztekernas ord för testikel? Nu vet ni. Hejdå.

Måndagsspåren

Man får akta sej så man inte trillar tillbaka i sina gamla spår. Dom spår som man ju faktiskt redan har konstaterat inte är bra för en.

Det gäller att vara någorlunda fokuserad och inte vela allt för mycke. Det är bra att vara försiktig, men bara till en viss gräns.

Försiktighet och obeslutsamhet är lätt att förväxla med feghet. Eller rättare sagt – efter ett tag övergår de båda automatiskt i feghet.

Och då missar man sin chans.

Idag är det måndagen den första augusti och semestern är slut för väldigt många. Efter typ tre veckor med kallare väder, blåst och regn är det sommar igen nu. Ironi.

Efter helgen

Det är måndag och jag är tröttast på länge.

Jag är trött inomhus, alltså inuti mej. Mitt batteri har tagit lite slut. Man kan säga att jag har använt det lite fel under en längre tid. Men det går alldeles säkert över, vissa batterier är ju återuppladdningsbara. Hoppas jag har ett sånt.

Det har varit en fin helg men utan nån som helst form av motion eller fysisk aktivitet, bortsett från promenaden till och från glassbaren men den kan ju knappast räknas. Jag får styra upp det där. Jag är tjock. Hon bakom disken skrattade och kallade mej för ”en liten glassgris” till och med. Då vet man jävlarimej att det är dax.

Det hade varit fint med ordentlig sommar nu, jag behöver sola, sysselsätta och distrahera mej med annat än funderingar kring utbyten, ersättande, stressade former av  ofrivilligt livsrum och oroandet över andras inre lessenhet och obalans som jag inte når, eller kan eller får hjälpa till med att styra upp. Men jag får väl kanske inse att jag inte kan rädda världen heller. Lika bra det förmodligen. Då kanske jag kan fokusera lite på mej själv sen framöver.

Fast egentligen tror jag inte helt på det där, för det är inte man själv ensam som styr upp sej själv, det är andra. Ens nära vänner, ens partner, ens familj eller nån annan man gillar och som inte är energitjuv. Det är viktigt att inte ha energitjuvar runt omkring sej. Det är också viktigt att man kan eller åtminstone försöker styra sin egen energi, att man verkligen aktivt övar på det. På att exempelvis inte gå och bli sur på skitsaker, inte ha förutfattade meningar och därmed reta upp sej innan man egentligen vet nåt, att ha en generellt positiv inställning till det mesta. På att vara ödmjuk och förlänga sitt tålamod. Men det kan vara svårt, speciellt när man har ett trött batteri. Det kan också vara svårt om man gång på gång blir besviken – när utgångsläget faktiskt var positivt och när det sen inte alls blir som man hade hoppats på, när det skiter sej och man blir lessen ändå, trots att man hade en optimistisk inställning. Då kan det också vara svårt att hålla lågan och motivationen vid liv. Även om man vet att man faktiskt blir blåst varje dag. Det är då det är viktigt att ha tålmodiga vänner och nära som kan ro båten ett tag åt en, som sysselsätter, som hjälper en att simma uppåt igen och som samtidigt inte försöker stressa en framåt. Dom kan vara svåra att hitta dom där.

Vidare, när jag ändå håller på, är det viktigt att man gör saker för sin egen skull nån gång emellanåt, tar vara på vad man har och att man tar hand om dom man tycker om. Även om allt man gör i livet inte har någon som helst betydelse egentligen så är det viktigt att man gör det ändå. Och även om man tycker och tror att man tar hand om sina nära är det viktigt att man ändå aldrig tar dom för givna (det fick man ju till och med lära sej i skolan), att man alltid försöker göra dom där småsakerna och lyssna på dom små detaljerna, för det är när man slutar med det som man faktiskt förlorar folk. Att ta vara på och uppskatta det man har och inte alltid, i alla lägen bara jaga efter bättre och större och lyxigare och därmed kasta bort folk och saker och gemenskaper likt något som förbrukats. För det är den typen av jagande som gör att man i slutändan riskerar att stå ensam på en ö, kanske visserligen med massor av pengar, men utan någon att ta hand om eller någon som vill vara med en, för ingen orkar hänga kvar.

Detta blev lite av en predikan kände jag nu. Ni får försöka stå ut med mina självhjälpstexter emellanåt. Jag får styra upp nåt skojigare nästa gång =)

Rickard och Patricia har bott hos mej i helgen i alla fall. Väldigt trevligt. Kvalitetstid med solning, grill, ännu mer besökare i form av Christian, Tomas, Filip och Linda, Pratmakarnaspel, Våffling, trädgårdsarbete, Formel1, stora frukostar, kattgos, tequila, rundvandring med mamma, öl, Göteborgsvarvetsms, film, pilkastning mad pappa, glass och promenader i skyfall. Kändes inte alls som bara en helg, snarare nästan som en vecka. Det måste ju vara ett bra tecken! Eller hur?
Det var förresten Filip som sprang Göteborgsvarvet.  På 1:15:59. Han kom på 68:e plats. Gaaanska duktig!


Dagsdikt (ironi)

Jag är disträ och förvirrad. Jag åkte hem på lunchen i tro om att det kanske skulle hjälpa. Det gjorde det inte.
Min matlust är inte på topp. Jag lagade god spagetti som jag vet att jag gillar för att bli sugen. Det blev jag inte.

Men det är sol och nästan sommar ute. Jag la mej på mitt täcke på altanen för att slappna av. Det funkade inte.
Min konstiga stress gör mej bortkopplad och tråkig. Jag solade för att bli stabil, snygg och skoj igen. Jag fick ett munsår av värmen och blev ful istället.
Det kändes ironiskt. Det kändes som jag hade slösat min tid på nåt jag ändå inte skulle kunna uppnå.
Så kan det vara ibland. Man blir blåst varje dag.

High and Low

High-3

1. Projekt med barkrabatten, aka. barkisen, mitt försök till nånslags underhållsfri trädgårdsoas på framsidan som äntligen börjar bli lite mer klart. Och igelkotten som gick och nosade runt verandan igår är väldigt söt med! Jag får köpa lite fläsk och mata den med. Fast det sägs att man ska ge dom kattmat.. Men det funkar ju inte. Då blir det invasion.

2. Sängen. Med det nya trevliga täcket tillsammans med dom andra ordinarie täckena. Där jag spenderar ganska mycke tid just nu, förmodligen till följd av punkt 1 på Low-listan så egentligen borde den kanske inte ligga på High, men som ändå är mysig att bygga bo i.

3. Lunchen och den trevliga ombyggnaden på Finmaxi. Nu är det ju verkligen Fin-Maxi, redan direkt man kommer in, I love it.

Low-3

1. Mina uppenbara och påtagliga trust issues. Som kanske visserligen i allra högsta grad är befogade, men som hela tiden stör ut stora delar av glädje, koncentrationsförmåga och matlust för mej.

2. Vädret. Det skulle ju bli sommar nu. ..Eller? Jag vill sola och mysa på stranden.

3. Dom helt jävla störda knaksmällbankljuden i mitt hus på nätterna. Jag hade hoppats på en förbättning i det där, men uppenbarligen tar det ett tag. Varje natt samma sak, det låter som nån dåre försöker slå upp köksväggen med en slägga, för att sen ge upp där och flytta sej till tvättrummets vägg och slutligen toppa med hussidan precis vid huvudänden på sängen. Jag blir fan galen! Och man kan ju förstå att det inte vill sovas hemma hos mej..

Need-3

1. Gos, plats, värme och balans.

2. En låg smakfull solsäng till nya barkisen. Det kommer inte funka med ett bord och stolar i sittnivå, det blir för högt och kommer se löjligt ut så länge som häcken är en bäbis. Nåt lågt blir bra.

3. Sol, sommar och jordgubbar i bra sällskap.

Kvällens Brasa (vin ur trätunnor med Satan)

Det är valborg nu. Imorgon. Valborgsmässoafton.

Det betyder egentligen att våren börjar nu, men jag vet inte. Påskliljorna är ju överblommade och sådär. Den stora busken med gula blommor med.

Men egentligen är Valborgsmässoafton häxaftonen. Det var då dom red på typ getter och grisar och kvastar till sina olika samlingsplatser. Det fick jag och många andra barn lära sej i skolan. Där blodsoffrade dom djur, drack jättemycke för mycke vin ut trätunnor tillsammans med djävulen, bytte personlighet totalt och låg med allt och alla. All In liksom! Inte helt olikt från hur som många av oss väljer att fira idag. Eller hur? Känner du igen dej?

För Valborg är en ju festarhelg. Det brukar vara väldigt trevligt och poliserna får mycke att göra. Det får dom räkna med. Det ingår ju i riten. Man ska grilla (offra djur) och dricka massor av öl (vin ur trätunnor med Satan) och kolla på brasor (i sak av utomstående försöka skrämma bort dom som festar) med folk i ens omgivning (knulla med så många som möjligt). All In liksom! Eller hur? Får se hur det blir. Känner mej inte speciellt lockad i år. Har inte bestämt hur min Kvällens Brasa ska se ut riktigt än. Jag vet att andra har planer i alla fall. Generellt har festarhelger inte nån, vid första analys, direkt positiv känsla för mej längre. Inte just nu i alla fall. Brukar snarare medföra den där magkänslan. Det är kanske bara en fas. Eller hur? Jag brukade ju vara duktig på party förr. Det kommer kanske tillbaka.

Förr trodde man att gränserna mellan livet och döden var som allra suddigast på Valborgsmässoafton. Detta fick man också lära sej i skolan. Människor kunde under Valborgsmässoafton drabbas av nåt som liknade schizofreni eller personlighetsstörningar och inte känna igen sej själv, eller andra kunde plötsligt inte känna igen sina vänner som inte längre var sej själva. Glädjen kunde snabbt svänga över i olycka eller stor besvikelse. Det var vad man trodde då. Inte heller alltför olikt ifrån hur det faktiskt funkar idag. Eller hur? Känner vi igen oss?

Många har redan börjat fråga vad som händer på Midsommar också. Samma där. Jag vet inte. Det är nog ingen idé att ni frågar, såvida ni inte tänker komma med trevliga förslag såklart. Men jag vet vad en del andra tänker och planerar. Kanske är det bara gissningar jag pusslar ihop mitt så kallade vetande av, men det är fullt tillräckligt för min mage och matlust och sömn redan nu. Men nu är det först Valborg. Det kommer säkert bli väldigt trevligt, det brukar det bli, men jag är väl som sagt bara inne i en fas. Rädda mej gärna. Det finns alltid bra ställen i närheten där ni kan binda eran vita häst under tiden. ..Fast flaggstången utanför är nermonterad nu iofs.

Fire Airlines. Ok, Go!

På onsdag kväll bär det av mot Arlanda. För att på torsdag morgon flygas vidare mot Zürich, för att sen landa i Shanghai.

Jag har egentligen inte alls tid, men det får jag inte säga eftersom jag har vänner och bekanta som skulle kasta sej likt hungriga gamar över mina biljetter i fall av urbackning. Jag kommer inte backa ur, det är lika bra ni flaxar iväg med era tufsiga vingar. Sätt er i nån annan kaktus och glo!

Jag är inte det minsta flygrädd, men igår såg jag en dokumentär om flygplansbränder. Dom pratade massor om den hemska brandolyckan som hade utbrutit i ett plan som inte ens hade hunnit lyfta. China Airlines. Vad passande va? Smooth. Eller jag såg inte ens programmet! Jag låg i sängen och så gott som sov och mina öron tog duktigt in ljudet från tvn inne i rummet jämte. Som stora biltvättsvampar sög dom in statistik om överlevande i krascher jämfört med bränder, fallhöjder, giftgasmängder och sekundintervall mellan explosion och död. Fast sen somnade jag ändå, mitt i. Och vaknade inte förrän tvn stängdes av, så jag fick aldrig veta om det slutade lyckligt eller inte. Sannolikt inte.

Det är egentligen inte själva konceptet flygolyckor jag är orolig för faktiskt, men när jag snöar in på hela grejen kring eventuell pinnavtrillning, vad som skulle hända med allt och alla om man bara plötsligt ofrivilligt kastade in handduken.. Alla saker man skulle, när man ligger där och kvävs av brandrök, ångra att man inte sa, gjorde eller fixade. Alla obetalda fakturor, alla saker man hade lovat att ordna, alla saker man ville se, känna och uppleva. Det är den biten som kan ge mej den där lite stirrande blicken emellanåt. Har absolut inget med flygplan att göra. Egentligen. Även om jag stannar hemma så kan jag ju liksom bli påkörd av en buss härutanför imorron, jag kan stryka med av allt möjligt, men så kan man ju inte hålla på och noja. Löjligt!  Men ibland provocerar man fram det.

Det är i alla fall vår nu. Officiellt. Får man väl ändå säga? Det är varmt ute, jag har köpt mitt livs första par vita byxor, par håller varann i handen på torget, krokusarna är nästan överblommade, solarierna är alltid upptagna inne på Meddo och projektet med barkaltanen på framsidan av mitt hem är påbörjat. Vårtecken. Eller hur? Vi får väl se. Ikväll ska jag leka med Anna iaf. Nice. Hejdå.

Vind. Typiskt mej.

_________________________

Det är blåsigt idag. Där ute också.
Det lyckas alltid uppstå vind tydligen.
Jag verkar vara ganska bra på det.
Det är lite typiskt mej tror jag.
Att få igång omysiga vädersituationer.
Det är väl normalt sett inget positivt direkt.
_________________________________

Tårtan, sängen & oddsen (Game of Life)

Hej dagboken. Förbannat omysigt väder om jag får säga det själv.

Man tittar ut genom fönstret och tänker att det äntligen faktiskt börjar likna nåt att hänga i granen, men fan heller. Väl ute får man ju direkt i nyllet att man har haft fel. Igen.

Igår testade Linda en tårta på mej. Det har inte kommit ut bilder på den ännu men den var fin. Möjligt den bästa chokladtårtan på mycket länge faktiskt! Hög var den också. Brun. Som tack fick hon spela Game of Life-spelet med sej själv medan jag stekte kött som hon inte ville äta eftersom hon är veg. Hon var alldeles säkert glad ändå. Sen skulle vi kolla på Mästerkocken men det hade slutat för en timme sen så jag körde henne hem istället. Hon tyckte nog det var helt okej. Dessutom glömdes hennes allra sista tårtbit i min kyl, det kom vi på halvvägs in till stan. Jag kommer ge den till mamma. Det får Linda finna sej i. Jag gick och la mej sen.

Jag borde spänna skruvarna till benen på min säng. Enligt min mening är det för övrigt inte helt okej att gå och lägga sej i nytvättade kritvita satinlakan när man stinker stekt kött. Det bör duschas och skapas fräschör före. Generellt tycker jag inte om att gå och lägga mej oduschad. Känner mej ogosig då. Icke-len. Igår hade det gått lite längre och jag hade tyvärr till och med hunnit genomgå en metamorfos och förvandlats till en jättepannbiff  som sen låg där mellan lakanen och osade. Totally not okay eller gosigt eller det minsta attraktivt.

På lite samma tema. Många tänker att det är smart med svarta eller mörkblåa lakan. För då syns det inte att dom är flottiga. Fresh längre liksom! Bra tänkt! Men vet ni om att era hudflagor syns eller? Nu vet ni. Såvida ni inte är extremt duktiga på att ofta peela och skrubba och smörja bör ni inte ligga och gno er lekamen i mörkt tyg. Word. Jag vet, tackar. Givetvis finns det undantag, men om ni vill va safe liksom… Tips.

Vädret då. Så kan det vara ibland. Det ger bokstavligen sken av att vara varmt och gemytligt, men det visar sej ju inte riktigt alltid stämma. Så kan det vara ibland. Man har fel emellanåt, speciellt jag har det börjat visa sej. Det var inte så varmt som jag trodde. Fast vissa dagar, nån timme då och då kan det ju faktiskt toppa lite! Kanske ett par dagar varannan vecka typ. Då blir man glad. Men det inger nog egentligen bara falska förhoppningar, för att man ska fortsätta tro lite liksom.

Anyways! Ikväll är det quiz på Fox. Tre platser har vi fria så om nån är sugen så.. Nu lyssnar jag på Katy Perry med Firework, den är på radion. Vad väldigt passande. Vad jag verkligen väldigt inte alls känner mej som ett Firework. Låten innan denna var Enrique med Tonight I’m fucking You. Känns ju också väldigt passande ju. Avlägset förmodligen. Jag zappar. Fin titel på musikstycke för övrigt. Hejdå.

Och igen, ni har väl inte glömt att vara med i Lindas grävling? Ni bör. Hejdå igen.

The killer

Man får fanimej skärpa sej.
Ta chanserna.
Dom verkliga chanserna.
Inte småskiten som alla andra ändå också håvar in.
Dom som inte bara handlar om att boka en biljett och att ha tillräckligt med pengar under en period.
Dom verkliga chanserna.
Dom som man vet kan bli ett helvete men som ångras om dom inte tas.
För det är alltid ångern som är the killer.
Och försiktighet är ganska lätt att förväxla med feghet.

Vi ska vara fria, men varför och från vem?
Vi ska spela svåra och aldrig längta hem.
Det där var ett citat. Men det gör inget.
Och man får fanimej skärpa sej.
För man kanske vill ha nåt att längta hem till egentligen.
Man får se till att ta chanserna.
Dom verkliga.
För en dag sitter man där ensam i sin bur och undrar vad som egentligen hände.

Man vill gärna leva i den ljusa delen.
Men den mörkare delen är oftast den sanningsenliga.
Så man får fanimej skärpa sej.
För det är inte förrän man har testat att slänga sej genom mörkret som man verkligen fattar att man är på den ljusa sidan.
Och hur lampan än riktas finns det ju alltid skugga på nån sida.
Men vågar man testa att vinkla om kanske dom kan bli nästan obefintliga.
Så det gäller att ta chanserna.
Dom verkliga chanserna.
För det är alltid ångern som är the killer.
Alltid.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress