Kategori get a grip!

Nyttigt, gott & mättande! (eller Det är över nu)

Vissa saker tänker man att det är nåt folk bara snackar om för att få uppmärksamhet.

Dom berättar och tjatar och ältar samma story om och om och publiken Oj!ar, Åh!ar och fascineras. Jag har såna. Om jag nån gång ibland inte vet vad jag ska prata om jag kan alltid dra nån om Maxi. Så brukade jag tänka iaf. Tills jag en dag sprang på kvinnan framför spegeln och efter det inte behövde gripa efter det längre. Cirkeln var liksom sluten. Det var över.

Inatt hade jag förresten en helt loco uggla utanför sovrummet. Inte en aning om vad det var för sort ..Art? ..Ras? Uggleras? Den var liten i alla fall. Den satt i hasseln. Jag lyste på den med min Maglite. Gulligt och trevligt att ha en uggla, visst. Men lite väl pratglad.

Anyways, vi har ju redan kunnat konstatera att det händer en del på Maxi när jag är där. Dock längesedan nu. Denna kvällen var en såndär kväll man i min värld har hatkärlek till. Fredag, fredagsmys, alla är hemma med sina partners, familjer, hundar, katter, dinners… hundars och katters dinners, filmer och chips och mysiga filtar i stora soffor. Det är lätt bästa tiden att avverka sin inköpslista på, men samtidigt den mest sorgliga. Jag var ensammast i världen. När okej, inte i världen, men definitivt i butiken.
Kvinnan som stod framför helkroppsspegeln på makeupavdelningen och spanade sig i fejset, hon var ensammast i världen.

oh godSåg henne bara lite i ögonvrån först, men insåg snart vad det faktiskt var hon höll på med. Med ansiktet omkring en decimeter från spegeln stod hon och klämde pormaskar på näsan. Mitt i butiken. Här skäms vi inte! Fresh, tänkte jag och höll på att dö när jag gjorde min andra insikt. Hon inte bara tömde porerna – hon åt upp det som kom ut också. Klämde runt lite ..och du vet hur det kan bli, det hamnar på ovansidan av nageln. Klämde runt lite, slurpade av båda ovansidorna på pekfingernaglarna, klämde vidare, mumsade bort. Repeat. Helt avslappnat och självklart, men samtidigt oroväckande maniskt och psykotiskt. Och nu tänker du att ”Meeeen hallåå…? Klart hon inte gjorde det. Du lär ju bara ha sett fel! Ingen käkar ju förhelvete sina promaskar!” Men nej, låt oss inte gå dit. Jag såg rätt, det var SÅ uppenbart. Du hade sett det med. Du hade garanterat skrikit, spytt, kastat en tvåliters FamilyFresh i skallen på henne och sprungit. Eftersom du är känslig. Det gjorde inte jag.

Och nu tänker du ”Okej, så du stod bara där och stirrade som ett freak alltså? Normalt. Verkligen. ”  Och Ja! Det gjorde jag. Jag kan ta en hel del, jag är verkligen inte lättäcklad. Jag klarar av att sitta i bilköer där var och varannan dåre i jämte petar näsan och käkar och inbillar sig att ingen ser. Jag klarar även av er som petar i öronen och käkar. GIVETVIS, tycker jag ju ni är dumma i huvudet och sjukt vidriga, men jag hanterar att bevittna det. På håll. Och förutsatt att ni inte rör vid mig eller någon av mina ägodelar sen. Men detta… Det kändes som jag hade sett allt. Cirkeln var sluten. Jag behövde aldrig se nåt skräckblandat fascinerande äckligt mer i hela mitt liv. Det är över nu.

Nu är det dax för lunch! Lycka till, ha det bra.

Helglögnen

God afton. Har du någon gång dragit en vit lögn?

Har du fått frågan: ”Vad har du hittat på idag då?” och svarat nånting som inte riktigt stämmer överens med sanningen för att framstå som lite bättre och mer attraktivt huslig?

”Nää, inte så mycket.. Typ dom där vanliga helggrejerna.. Tvättat bilen, diskat, duschat, dammsugit, grävt lite i trädgården, lagat lunchlådor till veckan.. Inte så mycket!”
Har du sagt ungefär det där? Liggande i soffan, kollande på film, iklädd endast ditt skandinaviska läder, med ett berg av disk dignande i vasken, smutstvätt utspritt över halva huset, flottigt hår, dammråttor rullande som tumbleweed över golvet och en bil som ser ut att nyss ha körts ett lerigt skogsrally med parkerad utanför?

Har du sagt det där och sedan gripts av en smärre panik när du insett att personen du pratat med mycket väl faktiskt kan tänkas komma på spontanbesök? Antingen typ nu direkt, eller senare under kvällen. Att hen då ju givetvis kommer upptäcka att du ljög? Eftersom det ju syns ganska tydligt. Har du i den situationen kastat dig ur soffan, proppat maskinen full av tvätt, fort som fan diskat upp all disk, Ajaxat av spisen, dammsugit hela huset i raketfart, städat toan gnistrande ren, bäddat sängen, dragit iväg som ett skott till närmsta bensinmack och tvättat bilen, åkt hem igen och duschat, rakat benen, skrubbat hela kroppen och filat fötterna snabbt som helvete? Har du fått allt det, och mycket mer därtill, som under normala omständigheter skulle tagit hela dagen, klart på under en timme?

Och har du sen klätt av dig igen och byggt nytt bo i soffan framför tvn? Har du legat där, eftersvettandes, med stirrande blick och alldeles för hög puls, nöjd med allt du ändå fick uträttat men med känslan av att ha blivit ordentligt blåst? Eftersom garanterat ingen kommer komma på spontanbesök? För vem fan gör det? ..Har du gjort allt det? Slentrianljugit och sen panikat?

Inte? …Nä okej. Nää.. Inte jag heller.. Det var inget. Jag bara ..tänkte att …tänk OM man skulle gjort det. Vad idiotiskt det hade varit. ..Jorååsåatteee.. Hejdå.

Vårtema & gruppbild

Ja, vad tycker ni? Ska vi göra en trend i detta att jag bara skriver ett enda, ett mediokert ynka inlägg per kalendermånad kanske? Det borde ju hålla alla hängivna läsare tilfresställda och spända av förväntan mellan varven.

Och jag tänker inte göra underverk idag heller, detta är mest bara en upplysning om att vi alltså befinner oss i perioden som kallas Svensk Vår. Denna vinterns och sommarens mellangård. Klimatets Ingenmansland. Ytan som vädergudarna får på sig till att totalt freestyla och testa sånt som dom länge velat ge sig på!

Det är tänkt att man ska bli pigg och fresh av ljuset och solen, men jag vet inte alltså. Jag är aldrig så megatrött på mornarna som nu och det är ju inte direkt så att man känner sig snyggare när man plötsligt får upp ögonen för sin blekgråa och blåskimrande, torrflagiga hud. Och grejerna jag drömmer!? Omfg. Är det också nåt som kommer med våren eller? Det är på morgonsovarstunden som driften av min hjärna verkar överlåtas till en arbetstränande psykiskt störd individ från tomtehospitalet. Var kommer skiten ifrån!? ..Eller ja, jag inser ju att det är jag själv som genererar detta, men det blir man ju kanske inte direkt lugnare av. Och sen ska man upp! Det är ingen Rönnerdal som skuttar med ett skratt ur sin säng efter ett uppvaknande ur en av mina drömmar om man säger.

Men visst, det är torr asfalt, videkissar, krokusar, kåta katter, motorcyklar, avtäckt hundbajs och högljudda fåglar. Sånt som hör till. Man ska inte klaga.

Så vad har hänt den senaste månaden då? I korta drag. Lite olika premiärer har ägt rum! Våffelpremiären, Lunchgrillingspremiären, sommarhjulspremiären på nya bilen, Fiskepremiären nere på piren… Säkert fler! Hoppas på en Sola-i-bikinipremiär snart med för en uppstyrning av dödslooken. Jag har även tagit nya räserbilen på dens första roadtrip! En sväng ner till Ales Stenar och en del runtkringlande i skåneland med småstopp vid tilltalande slott, vattentorn och gårdsbutiker. Trevligt! Det har varit påsk och den obligatoriska äggletardagen med Familjen Freakshow har avverkats, för er som inte har koll på denna tradition kan jag varmt rekommendera mitt inlägg från 2008 som behandlar ämnet. Kan läsas här: Eggbert

Nu är det lunch. Jag har varit duktig och gjort awesome matlådor till alla fem arbetsdagarna framåt. Veckans tema är Vilda Djur. Älgar och rådjur i blandade åldrar, kön, stycken och utföranden! Alltid fint. Hejdå.

PS. Bifogar en mkt fantastisk gruppbild med fantastisk rörelse i från den fantastiska Våffelpremiären! Saknas gör Freddy och mamma. Men dom var med också. Och nej, det är inte för att dom har kollat på filmen i The Ring som Tim, Lisa och Linda ser ut som dom gör. DS.

PPS. Årets nykomling på våffelbuffén är förresten krossade/mortlade polkagrisar! Mkt bra! Passar fint ihop med chokladsås och grädde. Tips. DDS. (skriver man två D som avslut också?)

Våffelpremiär 2013

Per om kärlek

Men jag tog min hatt
Och trolla fram en skatt
En promenad genom stan

Ni vet vilken låt det är eller? Den är rätt känd. Ni vet inte? Okej, jag kan ge er en ledtråd till. Ni får nästföljande text också. Nu borde ni verkligen klara det.

Tjalalala lalalala
Tjalalala lalalala
Tjalalala lalalala
Heyheyhey

Exakt. Per Gessle. Den gamle lirarn briljerar med sitt fantastiska vokabulär.
Näää, nu ska jag inte vara sån. Jag är faktiskt en av få Halmstadbor som är rätt stolt över Per och hans konstform…

Detta var ett utkast till ett inlägg som jag har haft liggande alldeles för länge. Sen i somras faktiskt. Den planerade riktingen på texten skulle vara att jag sågar hur Per sjunger att han trollar fram en skatt – en promenad genom stan och hur värdelös skatt det är. Att hans ribba för var gränsen för var konceptet Skatt går ligger alldeles för lågt, men seriöst? Är vi inte bara trötta på den typen av neggiga dryga jävla texter? Läser vi inte tillräckligt med sågande översittarskit? Och framför allt; skriver inte jag redan nog med sådana.

Och ännu mer framför allt! Vem försöker jag lura egentligen? Tycker jag VERKLIGEN att en promenad genom stan med den man älskar INTE är en skatt? Knappast. Om det är nån som faktiskt uppskattar den typen av romantiska enkla småsaker är det ju jag! Kärleksfulla grejer tillsammans, dom simplaste sakerna. En promenad genom stan, oavsett väder eller årstid, tillsammans med den man tycker om är bra och romantiskt och väldigt trevligt. Skulle jag någonsin säga att jag tycker nåt annat kan jag garantera er att jag ljuger på grund av avundsjuka.

Jag skäms över att jag ens tänkte tanken på att klanka ner på Per när han sjunger om kärlek. Det är ju helt emot mina principer.
Andra saker jag också tycker om, som sprider värme inomhus i en är:
- Bregottreklamen med kossorna som kör skiftbyte. Dom är söta och lugna och glada. Svensk sommarkänslan i Änglagård ihop med vind över ängar, småflugor över sjöar i motljus, regn mot grusvägar och psalmer man sjöng på skolavslutningen när man var liten. Att bygga ett mysigt bo i sängen som är nybäddad med nytvättade lakan. Att fiska nere vid piren och kolla på vattnet. Mysiga sms eller små meddelanden med gullig och ärlig text som någon faktiskt inte bara har tänkt för sig själv utan faktiskt också samlat mod till att skicka.

Bara några exempel. Dom enklaste sakerna. Per vet vad han snackar om.

Emmas helminter

Lyssnade ni på Morgonpasset i P3 i morse?

Dom pratade om bakterier. Och om mask. Och min hjärnas lilla skeva båt började driva fritt och helt ur kurs.

Jag har avslöjat för några av er att jag har vissa issues med detta kring mask i magen och nu tänkte jag bara slänga ut det. För allmän beskådan. Så att ni män som tidigare kände den minsta tillstymmelse av attraktion till mig nu med ro kan lägga den totalt bakom er.

Ungefär en gång om året drabbas jag om en noja. Inget jätteallvarligt egentligen men dock en hypokondrisk avart som får mig att tro att jag har helminter… inälvsmask. Mask i magen alltså. Och då inte av typen Binnikemask, även om den är förhållandevis vanlig, för då skulle jag ju vara väldigt mycket smalare, men vanlig springmask. Jag vet inte varför jag drabbas av detta, jag har inte ens såpass koll att jag skulle känt igen om eventuella symptom hade börjat yttras. Det är ingen jag känner av alls, jag bara tänker plötsligt att; Nu jävlar! Nu är dom små asen här! Och så passar jag på att skaffa en kur avmaskningsmedel när jag ändå är på Apoteket vid Maxi nån dag. Lungt och sansat, nån dag när jag ändå har ärenden dit. Jag rusar inte iväg i panik med glasartad blick och kallsvettningar, nejdå. Sansat.

Och som med så många andra sinnessvajningar man ibland upplever vill man ju givetvis skylla på sin mamma; syndabocken som alltid ligger närmast till hands. Allt kan härledas till ens föräldrar! Eller hur? Hehe. Men jag vet inte asså.. Jag har verkligen funderat på detta och visst, jag har väl kommit fram till att mamma spelar en viss drivande roll i det hela eftersom hon var den som tog med oss systrar till biblioteket, men i huvudsak är skurken en barnbok. Jag vet inte om mina syskon ens minns den, dom var kanske för små, men den har uppenbarligen lämnat djupa spår hos mig!
Det var en bok som handlade om personlig hygien eller nåt liknande område. I storyn var protagonisten ute och lekte i trädgården, när han kliade sig i rumpan och sen petade sig i näsan kort därefter och skapade genom detta nåt typ av maskkretslopp i sin egen kropp. Det var bilder på små vita larver som kravlade runt kring pojkens bakre utgång. Horror! Pedagogik genom skräck. Den bästa sorten.

Ja, då har vi delat med oss av detta också då ja. Som vanligt kliver Emma in och säger nåt obekvämt för alla inblandade, nåt hon lite senare garanterat ångrar att hon ens tog upp.. Men alltså – om ni nån gång möter mig på Apoteket, i färd med att inhandla en ask Vanquin behöver det absolut inte betyda att jag faktiskt HAR parasiter i mina tarmar. Ni behöver inte vara oroliga för nåt annat än möjligtvis i så fall min psykiska hälsa. Nu har det dock inte hänt än på ett bra tag! Ta i trä! Inte en enda flip-out på hela 2012.

Kommer ni förresten ihåg en annan parasit jag skrev om 2008? Åååh jag återkallade den nu! Läs gärna, den är söt hehe.. 
Länk:  Ska vi hångla? 

Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

Mot tårtberget!

Efter omfattande tester, undersökningar och experiment kan vi nu konstatera att det finns olika typer av frestelser i min sfär.

Det finns dom som är en barnlek att avstå ifrån och det finns den andra typen. Den lömska, manipulerande typen som totalt raserar hela min värld, som får mig att balla ur och släppa alla som helst principer.

Jag och mamma åkte på festival. Sweden Rock Festival 2012. I 8 dagar var vi borta på en tillställning som präglas av öl och musik. Jag hade inga som helst problem med att följa mina nya uppspikade regler. Inte en enda öl drack jag! Jag kände inte ens ett sug efter brygden! Faktumet att öl totalt motverkar mina småförsök viktnedgång, fyller på insulinet som lagrar massor av fett vann stort över smak, tradition och festivalkänsan som förknippas med drycken. Duktigt! Jag var imponerad av mig själv! Som ett körsbär på grädden kan jag flika in att jag faktiskt inte, sen nyårsafton 2011/2012, har druckit mer än MAX 4 öl. Bra ratio för att vara mig under ett halvårs tid.

Men så kom midsommarafton. I fredags barkade det åt helvete. Det vankades desserter. Maränger, chokladtårtor, kolasås, jordgubbar & marshmallows. Mitt prydliga och så sakteliga lagom noggrannt uppmurade slott rasade som ett korthus. Som en skenande häst med skygglappar och tunnelseende dök jag med huvudet under armen rätt in i sockerberget, utan någon som helst tanke på mina löften och linjer. Trots vetskapen om följderna, jag är liksom inte dåligt påläst i ämnet eller så..
Okej, tänker ni nu, man FÅR faktiskt unna sig. Det var ju faktiskt midsommar, då ska man äta tårta tänker ni också. Och ja, det håller jag med om. Man får unna sig, förutsatt att man inte blir en sån som unnar sig typ 4 gånger i veckan, till höger och vänster när helst nån godsak lägligt dyker upp i anslutning till en utförd tenta, passerad bilbesiktning, avverkat läkarbesök, klippt gräsmatta eller genomliden förkylning. Man FÅR unna sig ibland. Midsommar är kanske en sådan högtid i min bok, men när det visar sig att det blir kopiösa mängder rester av dessertbordet, rester som räcker till stora frukost-, lunch- och kvällsportioner i tre dagar efter tillställningen? Tveksamt. Mycket.
Det är ju även här jag blir en aning besviken på min egna karaktär. Jag borde givetvis gått över med chokladtårtan till grannen eller vägrat Linda som bakade den att proppa in lämningarna i min kyl eller donerat alltihop till maskarna i komposten. Vad som helst! Vad som helst annat än fortsatt käka den i tre dagar.

Så vi kan konstatera att öl är för mig en lätt sak att avstå. Kakor däremot, då krävs nånslags  tvångströja och isoleringscell. Intressant. Tiden som följer nu kommer inte innehålla tårta och det tills min linje går neråt igen. Tack och lov åker min man iväg på sin veckoenliga Sverigerundresa nu, det innebär att jag har några dagar på mig att korrigera innan det är dax för invägning igen. Det var illa efter spahelgen, nu är det sannolikt nåt i hästväg.

Fet & Halt

Kommer ni ihåg i skolan? På gymnastiklektionerna på mellan- och högstadiet?

Minns ni att där alltid fanns ett par tre tjejer som inte var med på lektionen? Ofta var dom något överviktiga till feta och i nio fall av tio skyllde dom att dom hade stukat foten. Därav publikplatsen.

En sån var jag. Jag avskydde idrottslektionerna. Mest på grund av att det alltid skulle spelas en massa jävla bollspel. Jag var och är fortfarande som bekant vidunderligt talanglös på allt som har med bollar att göra. Anyways, jag sa ofta att jag hade vrickat foten. Läraren sa att det var okej, jag kunde ta det lugnt och hjälpa till med att räkna poäng etc. Ni ser alla synen va? Visst minns ni? En fet tjej i skitstora plastbågade glasögon som med dåligt fejkad hälta linkar omkring med en visselpipa, en penna och ett block. Och med två sånadär röda tygband i kors som patronbälten över bröstet. Fast töntigare. Alla har sett det.

Som sagt, jag var en sån. Dit jag vill komma är att jag sannolikt aldrig faktiskt har stukat foten, på riktigt. För jag gjorde det idag. Det var nåt av det värsta jag varit med om. Trampade snett påväg ut till brevlådan här på jobbet. Det krasade högt i foten och mina ben vek sig av smärtan. Jag blev som en såndär leksaksfigur man kan trycka på undertill så benen blir slaka och allt faller ihop. Jag var säker på att jag hade brutit nåt. Hela benet darrade, vristen svullnade upp som en fluffig boll, jag blev blek och svettig och trodde spyan var nära. True story! Klent som fan hör jag ju såhär i efterhand, men det GJORDE verkligen skitont. Jag kan inte gå nu.

Men det jag egentligen egentligen då vill säga är att jag NU inser hur riktigt sugiga mina imitationer av en stukad vrist måste varit. Att mina lärare trodde på mig är stört.. tänkte jag säga, men fattar ju såklart att dom inte trodde det minsta på mig. Dom sket bara i det och pallade inte ta diskussionen. Såhär retroaktivt skäms jag över min pinsamma och dåligt spelade skada. Tänk va, vilken liten förljugen lat jävel man var. Jag borde varit med på gympan. Det finns inget direkt attraherande i en haltande fet flicka. En uppenbart bluffhaltande fet flicka dessutom.

Jag var förresten inte bara tjock och lat, jag var även en dryg besserwisserpluggare. Ni kommer väl ihåg inlägget ..med Bilden? Läses här om man har glömt: 2A

NDU Skärtorsdagshabanero

Godermiddag godermiddag både herre och häst!
Vi önskar eder alla en fin skärtorsdagseftermiddagsfest!

Underbar sång? Tack, jag vet. Idag är det Skärtorsdagen. Idag firar vi att Jesus uppfann konceptet nattvard (samma som nattamat idag) och att han åt en festlig måltid med sina lärjungar (samma som förfest idag).  Att det heter just Skärtorsdag kommer ifrån att Jesus hjälpte lärjungarna att tvätta sina fötter före middagen (idag en bortrationaliserad bit). Skärtorsdagen slutar enligt sagan med att Jesus är naken och utblottad (samma som shitfaced idag). En underbar högtid med stora motiv till dagens festlighet! Alla ser kopplingen mellan bröd+vin+fottvätt och ägg+sill+eld.

Till nåt helt annat. Jag har aldrig fattat vad folk har snackat om när dom hävt ur sig det där klassiska: ”Jag kände ett tryck över bröstet!”. Förrän nu, eller rättare sagt i måndags. Dåjävlar fick jag känna på tryck över bröstet! Sittande på spinningcykeln, helt upprätt, efter en intervalltopp. Jag fick inte luft! Som jag beskrev det för Freddy, jag kände mig som en fet ponny som man dragit åt sadelgjorden alldeles för hårt på. Instruktören anade oråd där jag satt och frenetiskt slet i min BH och pulsbältet.
- Hur går det Brunsås? Ser det lite körigt ut där eller? frågade hon.
- Jag.. Jag får inte luft! flämtade jag. Jag kan fan inte andas!
- Eftersom du kan prata får du uppenbarligen visst luft. Ta det lugnt, du kommer överleva. Svarade hon myndigt. Jag överlevde såklart, men det var fanimig på håret skulle jag själv vilja påstå. Det var per definition ”Ett tryck över bröstet”. Jag konstaterade efter passet att jag, snart 29 år gammal, hade haft min första infarkt. Instruktören konstaterade att jag sannolikt bara hade tagit i lite hårt, att jag har kass kondition. Så äkta.

Vidare kan jag meddela att habaneron jag sådde har börjat komma upp. Tyvärr. Jag har inte en aning om vad jag ska ha skiten till. Den är alldeles för stark för att det ens ska vara komiskt. Jag kikade på Scovilleskalan för att få ett litet perspektiv för exakt HUR stark den faktiskt är. Vanlig Tabascosås ligger på omkring 2 500-5 000 SHU (Scoville Heat Units), en ordentligt stark jalapeno, som jag för övrigt också har sått, ligger på ca 7 000-8 000 SHU. Den habanerojäveln jag har valt att odla toppar på 350 000 SHU. Not funny or cool. Jag tänker inte vårda plantorna ömt. Kan man kanske sälja frukterna dyrt på Tradera tro?

Tips för odling av egen peppar: Klös inte ur fröna ur den färska frukten med naglarna. Om du inte rakt av stryker med på plats kommer du lida av brinnande fingertoppar i närmare en vecka. Du kommer heller inte kunna ta i grejer, för allt du rör vi förpestas. Du kommer inte kunna tvätta håret som folk ty dina händer lämnar efter schampomasserandet skalpen förkolnad. Och så vidare. Det är starkt.

Bifogar bild från när jag fortfarande var glad och positivt inställd till projektet. Sekunderna innan jag gnuggade mig i ögat och gråtande i panik kastade in handduken. Dom röda är Habanero och dom gröna är Jalapeno.

Kuriosa: Vanlig pepparspray, sånt man kan råka få i ögonen om man inte sköter sig, ligger på omkring 4 000 000 SHU. Fyra miljoner.

Fredagsfeeling (eller Gnäll och Självömkan)


Scen 1
Inledning – Mediokert malande

God förmiddag folk. Idag är tydligen en sån dag då jag jämför mig själv med alla andra och tycker alla är smalare, snyggare, gladare och rikare än jag. Wonderful! Bra och inspirerande start på fredagen den tionde februari. Jag lever inte som jag lär. Långt ifrån idag.

Scen 2
Mittstycke och Eskalering

Jag undrar även, men egentligen bara just idag, varför jag (oberoende av förkylningar/operationer/personligt trassel/träning/återkommande oroväckande läkarbesök/utgifter) ska ta hand om alla, åka runt överallt, städa efter andra, handla åt folk, se till att saker fungerar bra, peppa och mata min omgivning med energi. För ibland får man fanimig se till att limma på gladmasken ordentligt!

Missförstå mig rätt, jag tycker i 98 fall av 100 att det ÄR jättetrevligt och givande och inspirerande att göra just det där, annars hade jag självklart inte gjort det, men ibland undrar man ju vafan grejen är. Som nu. Och varför är det bara jag som ser när det är stökigt, snuskigt och tomt på grejer, saker behöver styras upp eller justeras och lagas? Besitter inte alla den förmågan? Det verkar ju inte så.

Tips på bra sätt att ge tillbaka energi och glädje på:
Tänkte jag skrivit här, men eftersom dom flesta kring mig är vuxna människor så låter jag dom själva räkna ut, ta en kik med sina ovana ögon och använda sin fantasi.

Scen 3
Avslut – Skärpning

Jaja, nog gnällt. Jag inser ju givetvis även att det finns dom som har det betydligt värre än jag. Och då menar jag inte nåt så avslägset som barnen i Afrika eller i slummen i Buenos Aires eller så, för jag behöver inte gå utanför min umgängeskrets för att inse att jag har det ganska okej ändå. Och jag inser även att hur mycket jag är gnäller nu så har högst sannolikt mina föräldrar och mor-/farföräldrar rätt mycket mer att sätta emot om dom skulle vilja trycka ner mig på jorden igen. Dom hade ju dessutom, uppenbarligen, barn under skitperioderna också. Så nog med snyftandet nu! Dax att move on! NU ska jag på spännande besök på sjukhuset och när jag kommer hem sen efter arbetsdagens slut ska jag dammsuga, städa toaletten, diska, lägga in fakturor och sen handla. Och jag ska tycka det är trevligt! För det hade faktiskt kunnat vara värre OCH jag gillar dessutom egentligen att städa eftersom jag tycker om när det blir fint.

Scen 4
Prolog – Utro
Japp, det var det! En text i ren självömkan, så blir det ibland. Jag vet det är speciellt tre stycken av er som sitter och tycker det var det löjligaste ni läst, men tyvärr får ni stå ut denna gången. Jag kan dock glädja er med att jag sannolikt kommer ta bort detta inlägget inom en månad, när jag själv inser att det är överflödigt. Nästa gång jag skriver nåt ska det vara trevligare läsning. Jag lovar. Hedersord.

Bifogar en bild på en åsna som drar ett tungt lass. Det är kanske lite synd om den, men den blir glad när den får mat eller ny mysig halm i sin spilta. Den ser dessutom inte ens speciellt undernärd eller vanvårdad ut. Jag har redigerat bort snoppen som hängde under magen på den för att det ska bli ännu lite mer passande och tragikomiskt i sammanhanget.
Nu är det lunch! Jag återkommer med kompenserande text efter klockan två.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress