Kategori emma tränar

Skräckvisorna (minnen från förr)

Vissa sånger och ramsor man drar för barn är ju inte speciellt skoj asså..

Jag förstår såklart att tanken är att det ska vara mysigt, sövande eller skojigt klämkäckt. Det finns massor! Exempel på två följer.

1. Tula hem och tula vall.

Tula hem och tula vall, tula långt åt mossen.
Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå, osten såg jag lite å’.
Smöret smakte jag aldrig.

Detta är alltså en väldigt känd vaggvisa, av Alice Tegnér till och med, som jag minns att jag tyckte var fruktansvärt obekväm att lyssna på. Det enda stackarn fick att käka var kål, mjölken och osten var dålig och aldrig fick hon smör på mackan. Dom var SÅ fattiga och jag led verkligen av att höra detta tragiska och mörka stycke. Men visst.. Jag förstår väl att det var själva melodin som var grejen. Den är mysig och sövande och man skulle inte förstå nåt av texten eftersom den skulle sjungas för en i crib-åldern. Men vi sjöng den i skolan sen också, på lågstadiet. Då har man ändå hunnit grow lite hjärna. Vad betyder för övrigt tula?

2. Pelle Plutt

Pelle Plutt, Plutt, Plutt
tog ett skutt, skutt skutt
över ån, ån, ån,
tappa tån, tån, tån.
In i kammarn
efter hammarn,
spika fast den lilla tån!

Okej, det säger sig nog lite själv varför denna kanske inte  är alldeles underbar för en unge som precis upptäckt att man kan härja omkring utomhus. En klämkäck ramsa som lästes för att pigga och muntra upp, gärna accompanjerad av duttande på näsan, rytmiskt petande i magen och marionettstyrande av ens armar. Skoj! Man skrattade säkert. Men att få det slängt i ansiktet att man kan tappa en tå om man hoppar över en å.. Jag vet inte asså. En helt jävla horribel tanke som fick mig att odla lite av en rädsla kring att kliva över mindre vattendrag. Givetvis gick det över, men ändå.. Skräcken. Tänk vad ont!

Oh well, det var egentligen ingenvart jag ville komma med det där, mest bara en observation eller vad man nu ska kalla det.

Idag är det fredag och jag kan vidare informera att mitt schampo och balsam blev stulna i duschrummet på Actic igår. Lamt. Men jag har köpt nytt nu. Så nu kan jag inte skylla på det heller när jag letar kryphål för få slippa simma. Jag borde asa mig ut i skogen och plocka trattisar också innan dom bestämmer att det är vinter.

Kylskåpsfällan

Jag och Emmeli jämför våra kylskåp per mms.

Plötsligt känner jag att mitt gnäll på att jag är fattig och mitt gnäll på att jag är tjock är lite ihopkopplade och inte längre riktigt lika okej. Tänkte först skylla på min inneboende, men inser ju att han nog faktiskt inte äter speciellt mycke alls av det jag proppar in där.

Jag som helt (nästan) seriöst funderade på att anmäla mig till det där programmet Lyxfällan.. Jag tror inte jag behöver det längre, jag anar att jag eventuellt kan ha hittat min Lyxfälla precis här. I kylskåpet. Mindre mathandlande för min del!


Det är alltså Emmelis kyl till vänster och min till höger om ni inte fattade det. Emmeli inflikar att hon faktiskt har några grejer i dörren också. Då får väl jag kontra med att min dörr är så fullproppad att det rasar saker ur den när jag öppnar. Vet inte om det är speciellt fördelaktigt för mig att ta med denna delen av texten, men det får jag väl försöka bjuda på.

Tillägg i ett precis mottaget sms nu: ”Fast det är ju uppenbarligen JAG som är den fattiga (& tjocka) hehe”. Kanske ska vi slå våra fläskpåsar ihop och försöka styra upp detta på nåt sätt. Hm.

Igår spådde förresten Johanna mig med sina tarotkort. Det var spännande! Först gjorde hon en variant som ungefär uppmanade mig att Get my shit together. Jag blev inte helt nöjd, eftersom jag ju såklart redan visste att det var vad som krävdes. Då gjorde hon en annan modell. Då blev jag tillsagd att ta tag i saker som jag visste behövde göras, börja om, hitta saker som är bra för mig och se till att utföra dem. Alltså en mer utförlig version av den första kan man säga. De båda sa egentligen exakt samma sak. Trots att jag drog olika kort. Typiskt. ..Misstänker att det var riggat. ..Så äkta Johanna.

I eftermiddag ska jag simma. Imorgon också. Kanske i övermorgon också. 

Emmakossan kliver in igen

Idag fick jag förresten en fin start.

Inte. Verkligen inte. Okej, det kunde väl sannolikt varit värre, men det var inte bra.

Vaknade av, eller nej förresten! Det började redan innan det! Jag DRÖMDE, precis innan jag skulle vakna att jag åkte till FinMaxi för att handla. En vanlig dag liksom. När jag kom dit gjordes den hemska upptäckten att jag hade glömt mitt ICA-kort. Horror!
Sen vaknade jag och gjorde den vidrig upptäckt nummer 2 att min underläpp hade odlat ett fult munsår. Hatar verkligen den känslan. Speciellt på morgonen när man är plufsig och osöt redan som det är. Hur mycke man än piffar och fixar kan man aldrig känna sej hyfsat fresh så länge man har den där skiten.

Åkte till Maxi för att inhandla frukost åt männen på jobbet. Nästan direkt jag kommit in i butiken drog jag näven i en jävla metallkant nånstans och slitsade upp höger pekfingers knoge. Ett riktigt läskigt hack. Jag visste inte att man hade ordentliga pulsådror där, på knogarna, men uppenbarligen. Så där gick jag, ful som stryk med munsår och blodet rinnande över högerhanden som en annan pundig jävla snedseglare. Jag kände mig attraktiv. Ung, fräsch och underbar likt en nyutsprungen ros!

Morgonen blev till förmiddag. Jag och Peter satte oss i räsercaddyn och åkte iväg för att hämta våra nybroderade profilkläder. Efter en lång otålig väntar var de äntligen klara. Vi återvände med en stor kartong och excitementen var stor. Peter, Erik och Benga skuttade lyckligt omkring i sina nya skjortor och pikéer. Jag tog på mig en av mina blusar. Benga stirrade och sa:
- Vafan? Ska du ha den där? ..Nää? Det måste ju vara fel? Du kan ju förfan inte knäppa den?? Har brösten blivit större eller??
Tragik. Jag får skärpa mej nu.

I eftermiddag ska jag simma igen. Det är obligatorisk närvaro. För bidragande till min fulhet just nu är faktumet att jag har gått och blivit tjock(are). Tydligen. Jag upptäckte det härom dagen när jag kliade mej på magen. Hade ådragit mig att fruktansvärt störande insektsbett av nåt slag! Det kliade som fan! När jag drog upp linnet och kollade insåg jag att det inte alls var nåt bett… Det var en bristning. En helt ny. Uppenbarligen hade jag gått och blivit en smällfet ko. En som inte ens kan ha sina beställda profilkläder nu. Tragik och horror i en osnygg symbios. Jag dog lite inomhus, gick och köpte en ny seriös simbaddräkt samt ett nytt simkort.

Nu är klockan 11:11. Man kan ju lugnt säga att jag vet vad jag önskar mig.

Hösten, bilen & killen med moppen

Måndag och höstregnblåst mot stålgrå himmel.

Men vädret gör inget. Jag har förlikat mig med årstiden även om jag är lite bitter över att mina stockrosor aldrig blommade. Jag som hade försått frön och allt. Nästa år kanske.

Den senaste tiden har det känts lite som att jag har blivit kontinuerligt spöad med ful- och fetpinnen. Det börjar balla ur. Jag måste helt seriöst börja motionera igen. Jag som har både skog, strand och simstadion inom ickeförsvarbart avstånd. Jag äger en alldeles egen Orbi, jag har ett träningskompanietkort och ett nautiluskort och är ändå pinsamt inaktiv. Men visst, man kan väl tycka att på sommaren går det bra om man härjar omkring i trädgården istället, men det har ju minst sagt varit en bristande aktivitet även på den fronten. Jag måste åtminstone börja gå promenader igen! Och då menar jag inte i en hastighet som tillåter mig att stanna var tionde meter för att kolla på söta djur eller käka olika typer av bär och löv. Skärpning!

Idag flyttar min sidekick Patricia ut ur min tvättstuga och tillbaka till Malmö. Lite som nåtslags djur som drar iväg till olika hoods beroende på tid på året. En ål eller nåt. Hennes arbetsplats stänger för säsongen så man kan väl lite ta även det som ett väldigt konkret tecken på att sommaren 2011 faktiskt har kastat in handduken. Men som sagt, det är okej för mig, jag behöver lite inomhustid för att strukturera upp mitt lilla huz tror jag. Dessutom har jag en ny spis på g, den måste användas! Och dessutom blir det ju sol i oktober igen, det är bra att veta.

Nu välte en kille på moped här utanför mitt kontor. Stackare. Han hoppades nog att ingen hann se. Det var en typisk pinsam och klantig omkullkörning. Men jag såg. Men det vet han inte för jag har tonade rutor på mitt fönster, man ser mig bara om man är precis utanför eller om det är mörkt ute. Nu åkte han iväg igen..

På tal om fordon. Patricia hävdar å det starkaste att min nya lilla gråa skalbaggsYaris ser precis ut som en A-traktor med mina personliga regskyltar på. Ironi. Hurfan ska jag ta mig ur det?

GymBabes – Återkomsten

Igår släpade jag fram min Orbi. Min crosstrainer alltså.

Efter att ha konstaterat ryggont, försvagning och allmänt mediokert livstillstånd gjorde jag slag i saken och drog fram den framför tvn.

Duktigt att jag faktiskt gjorde nåt över huvud taget kan man ju tycka, men helvete vilket förfall jag fick likt en kall och sandig manet kastat rakt i ansiktet. Jag bestämde för mej själv att det räcker med 20 minuter, man vill ju inte ta ut sej. Jag trodde helt seriöst att jag skulle få en infarkt. Jag kände mej som en fet tysk påväg upp för trapporna till nån turistsevärdighet nånstans, jag hade satt min sista potatis. Med svetten rinnande bad jag till högre makter att mina 20 minuter snart skulle vara över och kollade på klockan. Det hade gått sju. Förjävligt. Jag släpade inte tillbaka Orbin efter att jag var klar. Tänkte att det var lika bra att den fick stå framme så jag inte skulle kunna skylla på nåt. Patetiskt. Jag har, märkligt nog, en app på min telefon som heter GymBabes, många av er känner nog till denna. Eller jag har till och med två faktiskt, vilket är ännu mer fishy. Ettan och betalversionen. Jag kände mej VERKLIGEN inte som en av dom när jag stod där och flåsade. Nu har jag väl inte direkt som mål att någonsin kunna bli en av dom i appen eftersom det sannolikt skulle kräva ett  par års bulimi och en hel del plastikikrurgi, men jag måste verkligen styra upp detta.

En annan sak jag också måste styra upp är mitt sovande. Eller rättare sagt mitt ickesovande. Jag bara bökar omkring i sängen hela nätterna. Kör nånslags intervallpass. Helt värdelöst. Ibland får jag ju dock sällskap av ugglan, det är trevligt! Då sitter den i trädet utanför mitt sovrum och hoar i flera timmar, svinhögt. Ugglor är väldigt söta. Såg ni förresten ugglan som Filip tovade när vi pluggade i Tidaholm? Den var också väldigt söt! Anyways, jag är kass på att sova just nu.

En tredje grej jag behöver styra upp är altanen på kökssidan. ”Altanen” som just nu bara är ett par skämmiga rader stenar. Jag ska nog allt få ordning på det där med! Jag har ju åtminstone tid, kan man tycka. Behöver bara lite livsenergi och stenar, men det löser sej. Sen ska mina nya snygga teakmöbler få bo där. Det kommer sluta med att jag har mer veranda- än boyta, men det gör inte så mycke. Då är man ute mer, det behöver jag. Frisk luft och ljus och gos med grannkatter som kommer och hälsar på.

—————–

Tillägg. 10:43. Okej, jag slänger väl in en bild på Filips gulliga tovade uggla också då! ^^

Buffalo Blues

Kommer ni ihåg idrottslektionerna på högstadiet?

Herregud, det där med vrickade fötter. Det var tammefan alltid nån som hade vrickat foten. ”Vrickat”. Och det var bara tjejer.

På så gott som varenda gympalektion kom nån linkande med stödförband runt vristen, var det extra illa hade man tillbehör för att förstärka förödelsen. Kanske en krycka, eller en vän att stödja sej på när man haltade fram som en skadeskjuten soldat. Det var alltid nån och jag var definitivt en av dom som hade stukat foten ibland, inte ofta men jag hatade skolgympan. Det var jobbigt dom dagarna när man kom där med elastisk linda om vristen och väl inne i hallen möttes av synen av tre-fyra andra tjejer i klassen som redan satt på bänken, även de med lindade vrister. Handleder kunde funka också. Men fler än två på samma lektion kändes liksom inte riktigt okej, det blev bara patetiskt. Det var då man önskade att man bara hade skitit i att ens gå dit, det hade varit värdigare.

Hur vanligt är det egentligen att man vrickar foten för övrigt? Inte så vanligt i min värld iaf. Jag kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist. Jag vet inte ens om jag faktisk på riktigt har gjort det nån gång! Jag vet inte om jag minns sist när nån i min omgivning gjorde det heller. Eller jo, Filip brukar ju lyckas, men han våldshärjar ju runt i skogen en hel del med..
Fast jag kanske bara har förträngt nån del? Vi kanske faktiskt skadade oss på riktigt? Vi var ju trots allt coola och hade fräsiga Buffaloskor.

En annan grej var dom fejakde förkylningarna. Hur man stod och harklade sej ordentligt innan för att kunna låta tillräckligt hes när det förklarades för idrottslärarn att man faktiskt hade ont i halsen och nog inte kunde vara med. Det var en klassiker. Kunde man egentligen inte bara säga att man inte ville vara med? Sånt kanske inte funkar? Känns ju som att även en sån väg hade varit mer värdig att testa än att spela heshetskortet och riskera att misslyckas.

- Jag har jätteont i halsen *krax krax* Jag vet inte.. om jag kan vara med idag *lessen blick*
- Du, det tror jag inte alls på att du har. In och byt om nu.
- Meh!  Det är faktiskt sant!
- Nu Emma.
- ..Okejdå.

Genant. Man utsatte sej för en hel del såntdär. Idiotiskt. Fast det kanske bara var på min skola vi höll på såhär? Aja, jag vet inte varför jag kom att tänka på detta nu, det var inte ens speciellt intressant. Jag lyckades inte ens presentera en attraktiv bild av mej själv. Nu ska jag gå och lägga mej i min säng en stund, som en annan middagssovande pensionär, även det känns ju verkligen suom en del i en upphetsande personlighet.

Torkykvinnan m.fl.

Varför springer jag alltid på originalen?

Dras dom till mej? Man kan ju verkligen undra asså. Och man kan ju även börja undra om det kanske inte är dom som är dårarna, utan kanske jag själv?

I vilket fall som helst hade jag precis duschat efter min simning. Det hade kvinnan jämte mej också. Jag kramade ur mitt hår medan hon gick bort till sitt badlakan som låg på kakelbänken. Det var ett megastort badlakan, därför gjorde det mej lite förvånad när hon direkt bara virade det om sin korta gråa page. Hon gjorde en turban om håret alltså och eftersom det var så mycke tyg i den där handduken så hängde det ner som en lång fet orm bakom henne. Hon hade lätt kunnat torka sej med den delen, men nejdå, hon valde istället att dra flera meter av pappret ur dendär automaten som sitter jämte handfaten. Torky, ni vet. Långa långa bitar på säkert tre-fyra meter vardera drog hon och använde för att gno sej torr. Alldeles säkert fanns det en anledning men jag tyckte ändå det var ganska funky. Lång tid tog det med. Och pappret som blev genomblött smulade och delade sej och fastnade i små bitar på hela henne. Dom borstade hon bort sen.

Man vill ju inte gärna stå där heller och glo som ett annat freak, men man kan ju verkligen undra. Varför göra det enkelt för sej när man kan vara sjukt omständig liksom..? Kanske är det jättebra att torka sej med papper? Har nån testat? Kanske hade hon nån sjukdom som krävde det? Ingen vet. Om jag ser henne göra det nån mer gång ska jag fråga.

Det var dessutom två damer i bassängen som demonstrativt pratade lite för högt om att dom inte gillade när andra simmade om dom. Och speciellt stressande var det med sånna som hade simglasögon som inte höll sej i räserbanorna där dom hör hemma. Den sidan av poolen vi befann oss i var ju trots allt avsedd för motionssim, inte tävlingsträning.
Jag har simglasögon och jag körde om dom flera gånger. Jag var ett stressmoment. Det var fullt i den enda räserbanan och jag har glasögonen i huvudsak för att inte mina linser ska åka åt helvete. Jag simmar dessutom sakta som en dräktig sjöko så i den smala höghastighetsbanan hade jag varit ett mörkt skämt. Men jag var helt klart stressande. Stackars kvinnor. Dom hade det körigt.

Sjökor är för övrigt väldigt söta. Jag känner mej inte det minsta olycklig över att kunna jämföras med en sådan. Den runda platta svansen och den snälla tjocka nosen är speciellt tilltalande.

Meddelande

till dej, osympatiska kvinna i rosa tights på yogan,

som högt och skränigt berättade för din väninna om din 15-åriga dotters mensproblem, hur du rekommenderade henne att föra vad du valde att kalla Blödningsprotokoll och hur hon misslyckades med att hålla detta vid liv endast på grund av vad du ansåg vara lathet och nonchalans.

Hur du även delgav oss av detaljerna kring ditt egna underliv och hur detta luktar och känns om du inte duschar varje dag och hur din fotsvamp på sistone har utvecklats och numera även kliar.

Detta är inte okej. Det är helt naturliga saker, jag vet, men det är inte okej att prata om högt och bredkäftigt bland andra människor i en i övrigt totalt tyst lokal. Jag förstår att detta kommer som en stor chock för dej, men det måste trots allt sägas: Ingen bryr sej, ingen tycker du är härligt frisläppt och naturlig. Inte ens din vän, som du, om du öppnade dina självupptagna små råttögon, skulle se bara ler artigt och mycket mycket besvärat när du pratar, tycker det är kul att lyssna på. Din dotter skulle totalt tappa förtroendet för dej om hon visste vad du säger om hennes mest privata saker när hon inte är med, när du sitter där och babblar som en annan jävla respektlös kärring utan nån som helst taktkänsla och integritetsfeeling. Om hon visste skulle hon aldrig ALDRIG någonsin mer berätta NÅNTING för dej. Hon skulle inte ens anförtro dej vad hon hade köpt i mataffären! Du blir inte mer intressant att lyssna på för att du slänger fram denna typen av topics. Och hon snett bakom som bad dej att dämpa kacklet lite, hon gjorde det inte för att hon, som du valde att uttrycka det, var en överkänslig liten dam. Hon försökte bara rädda dej från dej själv.

Sådärja, det var den träningsomgången sammanfattad. När passet började och vi andra i lokalen hade suttit och lyssnat på denna vidriga kvinna var hela atmosfären svartfärgad. Fin harmoni. Bra start. Bra träning dock. Jag var så darrig i benen efteråt att jag knappt klarade av att trycka ner kopplingen med vänsterfoten i bilen.

Nåväl! Dax att göra god smoothie och kolla på Halv 8! Och snart kommer Filip. Ajöken.

I’m a lumberjack and I’m ok!

Idag har jag fått på mej skumma kläder igen.

Jag vet inte hur jag alltid lyckas. Ser ut som en riktig skogshuggare. Eller nånform av ranchworker. Bara ett lasso, en hatt och en grep som fattas. Alternativt en yxa, en ståltermos och en korvmacka i bröstfickan.

Det är onsdag idag, för er stockholmare som inte har koll. Ute lyser en sol lite halvt igenom ett ganska tjockt molndis. Det ser varmt ut, men man blir ju som sagt blåst varenda dag. Kallt som fan är det! Jag har dock bestämt att jag får ställa på räsergrisen snart ändå. Oavsett om det är skitkallt eller lite mer vår. Den tionde mars! Det kan vi köra som preliminärgräns. Dock med reservation för eventuella chocksnöfall. Jag tror det blir sommar fortare om alla vi som har tillgång till en cab gör gemensamt slag i saken och plockar ut dom ur sina vinterbon nu. Då blir klimatet så illa tvunget att anpassa sej. ..Sannolikt.

Jag måste verkligen träna idag. Jag blir sämre och sämre på att hålla igång det där asså. Tragiskt att få det så svart på vitt att det krävs extrema åtgärder (typ avstängt vatten i 1,5 månad) för att få mej att träna på ett hyfsat seriöst och regelbundet sätt. Kanske borde jag inte kolla efter vettiga och någorlunda nya hus när jag letar? Kanske borde jag satsa på nåt med ännu mindre pålitliga ledningar än vad jag har idag? Kanske en liten fjällstuga som inte ens kan erbjuda elektricitet? Med en sinad vevbrunn en halv kilometer bort? Dåjävlar hade jag varit fit!

Igår på Maxi var det förresten en mamma som tappade en tårta. Det var kul. Hon gick omkring och sa åt sina söner att inte röra vid saker för då kunde nåt ramla ner från hyllorna och gå sönder. Sen greppar hon själv en stor gräddtårta på ett fat med ett såndär plastkupolslock över. Och dyngar den rakt ner i golvet med en ordentlig spräcksmäll och ett högt klafsfloffljud. Varpå sönerna snabbt snor runt, ser förödelsen med stora förskräckta ögon och halvvskriker i panik till sin mor, båda två exakt samtidigt:
- …DET VAR INTE JAG!!!
Hilarous.

Hattig text detta blev. Som nånslags dåligt uppstyrd rapport. Nu ska jag gå och fråga Henke vad han ska käka till lunch. Förmodligen nåt brunt. Han äter bara brun mat. Hejdå.

Fingrarna i duschen

Man vet att det är dax att tvätta när ens kläder är så inkompatibla med varann att det inte ens funkar när man sitter stilla.

Idag har jag fått på mej ett par trosor i nåt sliddrigt spetstyg som ihop med byxorna totalt repellerar. Trots att jag sitter på min stol och inte springer omkring alls, kan jag känna hur det kanar och glider. Nåväl, det kanske bli en bra dag ändå. Snön smälter. Det är ju alltid nåt positivt!

Gymstory igen!
Igår i duschen efter träningen fick jag sällskap av en kvinna. Hon hade så att säga inte riktigt alla indianerna i kanoten och pratade med allt och alla om att tvätta håret. Absolut inte otrevlig, men lite påträngande kanske. Mej pratade hon med först, såfort hon joinade i duschen.
- Hej! Vad heter du? [lutar sej framåt mot mej och spänner blicken i min]
- Eh. Emma. Hejhej.
- Duschar du? Jag ska duscha va! Tvättar du håret? ..Jag ska tvätta håret va!
- Jodå, jag duschar och jag tvättar håret, men nu är jag snart klar. [sköljer ur balsamet]
- ÅååÅÅÅÅH! Jag tycker det är så HÄRLIGT att tvätta håret va! [sträcker armarna upp mot taket och ser lycklig ut]
- Jamen så bra då. [fortsätter med en omgång balsam till]
- ÅååÅÅH! Du har långt hår! Det önskar jag att jag också hade! Fast kanske inte riktigt lika långt som ditt. Men kanske till åtminstone …HIT! [petar hårt med sitt pekfinger mellan mina skulderblad]
- Eh.. Oj! Ja okej. Ja det kanske räcker. [överrumplad av den plötsliga fysiska kontakten]
- Ja! För ditt är ju ända hit [petar en bit längre ner på ryggen, precis ovanför rumpan, medan jag sköljer ur balsam 2] Fast nu är ditt ju utsträckt, och du böjer dej lite bakåt, så det kanske egentligen bara är hit [petar typ en decimeter högre upp] egentligen va!
- Heh.. jaa kanske det. Men nu är jag klar du! Hejdå!
Jag tog mitt badlakan och gick och sällskapet fortsatte samtalet om hår och hårtvätt med den äldre damen snett bakom istället.

Alltså, jag är ingen sån som har problem med att folk tar på mej, jag är liksom inte den som är den. Jag ser mej själv som relativt tolerant och tålmodig. Men när man står i duschen och det är totalt okända människor, en annan kvinna dessutom för att ytterligare spä på hur kinkig jag låter, som börjar köra med fingrarna över ens rygg? Jag vet inte asså.. Kanske är jag bara gnällig. Jag får jobba på det där, hon var ju trots allt bara trevlig. Jag får försöka vara mer öppensinnad nästa gång. Men jag va ju å andra sidan inte heller direkt otrevlig. Det var ju inte så att jag slog ner henne. ..Fast jag glömde fråga vad hon hette, efter att hon hade frågat mej, det var ju oartigt. Nästa gång!

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress