Jaa.. Många av er har redan sett bilden på Emelie där hon ser helt loco ut med en stor lax i nävarna. Det kan vara en av dom största laxarna jag sett någonsin tror jag.

Vi började med att konstatera att vi var långt ifrån ensamma på stället iaf. Hela Lagans strand kantades av fiskeentusiaster, riktiga proffs som hade stått där sen tidig morgon. Prestationsångesten ökade. Vi insåg att det inte var läge för alldeles för mycket klanterier, skratt eller amatörfasoner och vår knallblåa IKEAsäck blev plötsligt väldigt knallblå bland alla diskreta grön/brunklädda fiskare. Raka led!

Men det gick fint. En snäll proffsgubbe som hade knutit sina egna flugor och gjutit sina egna sänken gav mig goda tips och råd. Bland andra:
- Försök att öva på att kasta rakt bakifrån och ut, inte svinga från sidan. Det brukar inte vara alltför populärt om det står folk jämte.. Bra där!
och
- Om du släpper linan i kastet liiiiite senare så går inte draget bara rakt upp och sen rakt ner typ två meter framför dig ..A okej, inte riktigt så sent. Fiskarna simmar i regel en aning längre ut än en meter. Så hårda kast rakt ner tenderar ibland även att skrämma bort fisken… Men det tar sig! 
och
- Ooom.. du tänker på det sen.. så är det bra att inte säga Oj! och Ojdå! eller Hoppsan! efter VARJE kast, ibland kan det skapa dålig stämning.. Folk lyssnar och så du vet. Här är inte så mycket andra ljud. Svordomar kan vara lite provcerande med.. Men du lär ju dig! 
Sen fick jag även lära mig att man inte skulle sälja sina flugor, man skulle byta dom mot pengar istället och om man fick napp skulle man hojta FISK!!! nästan det högsta man kunde. Vet inte riktigt varför, men han hade värsta utläggningen och jag trodde honom. Bra tips! Ärlig och pedagogisk herre!  Han berättade att han häromdagen hade firat sin 1601:e fisk tagen med hans favorithåv. Min håv användes också. Se bild nedan.

I övrigt gick det bra! Pappa fackade bort ett drag och jag fick klippa av en 60 meter trasslad lina ur min rulle, men det var nog det enda! Laxen på bilden är självklart inte vår, vi riggade bara på väg tillbaka till bilen för att få nån vettig bild att tillfredsställa era förväntningar med. Men bara synen av detdär monstret på slutet fick oss att få tillbaka suget! 11 kilo vägde den och på bilden ser den inte på långa vägar lika fet och stor ut som den faktiskt var i verkligheten. Vi var nog lite i chock alla tre efter att ha sett den… Liksom, vafan skulle vi gjort om vi faktiskt hade fått en sån på kroken?? Och HUR hade vi haft ihjäl den?? Vi hade ju knappast hojtat FISK!!! vi hade snarare hysterinskt vrålat HJÄÄÄÄLP!! HELVETEE!!! HJÄÄÄLP!! KOM OCH HJÄLP!!! Nästa gång så!

Jag får öva mer utanför scenen. Kanske här nedanför huset i hamnen. Det får bli ett projekt. Om nån vill vara med är ni välkomna!

Och jag är så excited! Mina förväntningar är extremt höga och jag utgår ifrån att vi kommer gå därifrån med kassar fulla av vattendjursskörd.

Det var Emelie som breakade att hon hade utflyktsmöjligheter, sen bröt helvetet ut. Jag nappade (höhö) ju omedelbart och i samma sekund jag fick Ok på att jag fick följa med drogs det iväg till affären. Jag shoppade loss för  drygt 1100 kr. Kanske inte mycket om man ska go pro, men det kändes tillräckligt för att vara en noob som jag! Nu har jag ett fantastiskt fint spö, en stor håv, en drös drag, tafsar i olika längder, en kniv och en tång. Ett set för en vinnare! ..Förmodligen inte, men jag är förväntansfull ändå!

Bifogar bild på pappa när han precis hjälpt mig att, som jag uttryckte det ”trä tråden” i mitt nya spö. Jag har förutsättningarna och kunskaperna! Mamma blev nervös och förutspådde katastrofen. Jag får återkomma med uppföljning och lite after sales.

Min stora oro är hur jag ska lyckas ta död på alla fiskar jag drar upp. Antar att man måste ha lite känsla för det där, slå på rätt ställe, inte skära sönder vissa organ och så.. Men pappa ska följa med så jag antar att både jag och Emelie kan överlåta slaktandet åt honom, det ingår ju liksom lite i hans manliga åtaganden. Jag har packat ner en stor plastkasse att lägga alla mina laxar i. Det känns tryggt.

som ni kanske har märkt har jag en, vad man med ett milt uttryck kan kalla, svacka i mitt skrivande. Jag ska inte skylla på nånting. Jag har helt enkelt bara skitit i det.

Nu tänkte jag berätta en historia om igår när jag fackade upp mitt högeröga. För drygt en halvtimme sen testade jag storyn på mina medarbetare, den blev inte uppskattad. Dom tyckte bara det var äckligt och min tajming bristfällig eftersom vi alla satt och åt. Så here goes, kanske ser ni underhållningsvärdet i den.

Jag satt i min lilla Toyota Yaris, som för övrigt är nyservad till ett billigt pris samt passerad med MVG i bilprovningen, på väg mot min massage. Jag var ute i god tid. Det var ungefär 40 minuter kvar tills jag skulle strippa ner till mitt skandinaviska läder och lägga mig på britsen under det stämningsfulla lysröret. Jag hade planerat väl samt tvättat fötter och ljumskar. I efterhand inser jag att jag även borde tagit en mindre missfärgad BH på mig dock.

Ungefär halvvägs längs Tylösandsvägen gnodde jag mig i ögat. Lite för våldsamt. Ungefär så som Freddy gör när jag brukar utbrista ett förskräckt: ”NEEEJ! SLUTA! GÖR INTE SÅÅ!!” och kasta mig fram för att slita hans hand från ansiktet.
Jag gnodde såpass att jag lyckades slita halvvägs ur min lins. Det gjorde ont som fan, mitt öga rann som ett av sidoforsarna i Danska Fall och blindheten var omedelbar. Bilen bakom måste trott att jag höll på att få ett slaganfall när jag kastade mitt fordon åt sidan och nitade snett på en busshållplats. Hade både han och jag kört cab hade han hört mig vråla ett avgrundslikt ”AAAAAAEEERGGH!!!!” Det forsade. Linsen satt till hälften dubbelvikt hårt fastknipt i vrån och in under övre ögonlocket. Underdelen av den lilla silikonenheten stack rakt ut. Om ni tänker er hur det känns när man får in en ögonfrans i ögat på ett riktigt obekvämt sätt.. Så tänker ni att ögonfransen inte är nån ögonfrans utan istället typ en osthyvel. Ungefär så kändes det.

Jag slet ut linsen och satt med den i högenhanden. Ungefär som när man ska mata en häst med en sockerbit, ni vet, platt handflata. Tårar och mascara rann över kinden och jag var halvblind. Då kom bussen. Eftersom han skulle in på hållplatsen där jag stod med varningsblinkersen på blev det körigt. Och eftersom jag hade en bakteriekänslig liten liten skållinknande sak i handen blev det ännu lite mer körigt. Jag lyckade med armbågen få i ettan och rulla framåt ut på gräset framför hållplatsen. Bussen tutade och blinkade argt men fick plats bakom.

Mitt öga började lugna sig. Jag tittade på linsen i min hand. Den var grumlig och skitig av smink. Jag började få ont om tid så jag tryckte tillbaka den igen och körde iväg. Icke hygieniskt korrekt, jag vet. Det är tur man har två ögon. När jag satte mig i försnacksstolen innan behandlingen hade jag ett smakfullt snyggt sminkat vänsteröga och ett rödsprängt, med ihopklibbade osminkade fransar högeröga. Massagekvinnan frågade inte.

Meeeen, jag antar att detta är en sån story som man måste varit med om för att tycka är skoj. Om ni vill ha mer ögonplågahistorier kan ni läsa om mitt marsvin Terese. Hon hade värre problem med synen. Läses här:  Ögondöden

Minns ni att där alltid fanns ett par tre tjejer som inte var med på lektionen? Ofta var dom något överviktiga till feta och i nio fall av tio skyllde dom att dom hade stukat foten. Därav publikplatsen.

En sån var jag. Jag avskydde idrottslektionerna. Mest på grund av att det alltid skulle spelas en massa jävla bollspel. Jag var och är fortfarande som bekant vidunderligt talanglös på allt som har med bollar att göra. Anyways, jag sa ofta att jag hade vrickat foten. Läraren sa att det var okej, jag kunde ta det lugnt och hjälpa till med att räkna poäng etc. Ni ser alla synen va? Visst minns ni? En fet tjej i skitstora plastbågade glasögon som med dåligt fejkad hälta linkar omkring med en visselpipa, en penna och ett block. Och med två sånadär röda tygband i kors som patronbälten över bröstet. Fast töntigare. Alla har sett det.

Som sagt, jag var en sån. Dit jag vill komma är att jag sannolikt aldrig faktiskt har stukat foten, på riktigt. För jag gjorde det idag. Det var nåt av det värsta jag varit med om. Trampade snett påväg ut till brevlådan här på jobbet. Det krasade högt i foten och mina ben vek sig av smärtan. Jag blev som en såndär leksaksfigur man kan trycka på undertill så benen blir slaka och allt faller ihop. Jag var säker på att jag hade brutit nåt. Hela benet darrade, vristen svullnade upp som en fluffig boll, jag blev blek och svettig och trodde spyan var nära. True story! Klent som fan hör jag ju såhär i efterhand, men det GJORDE verkligen skitont. Jag kan inte gå nu.

Men det jag egentligen egentligen då vill säga är att jag NU inser hur riktigt sugiga mina imitationer av en stukad vrist måste varit. Att mina lärare trodde på mig är stört.. tänkte jag säga, men fattar ju såklart att dom inte trodde det minsta på mig. Dom sket bara i det och pallade inte ta diskussionen. Såhär retroaktivt skäms jag över min pinsamma och dåligt spelade skada. Tänk va, vilken liten förljugen lat jävel man var. Jag borde varit med på gympan. Det finns inget direkt attraherande i en haltande fet flicka. En uppenbart bluffhaltande fet flicka dessutom.

Jag var förresten inte bara tjock och lat, jag var även en dryg besserwisserpluggare. Ni kommer väl ihåg inlägget ..med Bilden? Läses här om man har glömt: 2A

Jag har städat ur garderoben. Jag har sorterat och kastat och vikit i en skrämmande fart. Bra för ny luft, bra för utrymme, bra för förnyelse och framförallt bra för att hålla tankarna borta.

Inte bra för dammallergin. Jag är inte speciellt söt nu om man säger. Antar att jag får styra upp det, annars kan man ju plötsligt förstå ett och annat. Glada och icke snoriga flickor är söta flickor!

Bifogar bilder. Kaoshögen är sånt som ska kastas. Jag inser ju nu att det inte ser speciellt mycket ut på bilden, men det fyllde faktiskt en hel sopsäck. Jag var till och med tvungen att pressa ner grejerna ordentligt för att kunna knyta. Den andra bilden med dom ihopvikta plaggen är till klädinsamling. En stor ICA-papperskasse blev det. Duktig faktiskt tycker jag nog själv ändå.

Dagens tips: Våga kasta och göra er av med grejer. Gammal luft ut för att ge plats åt ny. Förändring och framåttänkande.
Klamra inte er fast vid en passerad tid genom grejer som bara ligger. Minnen sitter inte i prylar, minnen sitter i ert huvud, ni behöver inte samla huset fullt av skit för att komma ihåg saker. Få bort det gamla och släpp in det som betyder något just NU i ert liv. Ta hand om, uppskatta och vårda det som är aktuellt. Det du inte har använt/tittat på/bläddrat i på över ett år kommer du inte använda/titta på/bläddra i i framtiden heller.

Detta kan appliceras på nästan vad som helst. Exempel till dig som inte kommer på nåt själv: Städning av kylskåpet, gallring av bilder i datorn, utrensning av böcker i hyllan, urstädning av skåpen i köket.

Underbar sång? Tack, jag vet. Idag är det Skärtorsdagen. Idag firar vi att Jesus uppfann konceptet nattvard (samma som nattamat idag) och att han åt en festlig måltid med sina lärjungar (samma som förfest idag).  Att det heter just Skärtorsdag kommer ifrån att Jesus hjälpte lärjungarna att tvätta sina fötter före middagen (idag en bortrationaliserad bit). Skärtorsdagen slutar enligt sagan med att Jesus är naken och utblottad (samma som shitfaced idag). En underbar högtid med stora motiv till dagens festlighet! Alla ser kopplingen mellan bröd+vin+fottvätt och ägg+sill+eld.

Till nåt helt annat. Jag har aldrig fattat vad folk har snackat om när dom hävt ur sig det där klassiska: ”Jag kände ett tryck över bröstet!”. Förrän nu, eller rättare sagt i måndags. Dåjävlar fick jag känna på tryck över bröstet! Sittande på spinningcykeln, helt upprätt, efter en intervalltopp. Jag fick inte luft! Som jag beskrev det för Freddy, jag kände mig som en fet ponny som man dragit åt sadelgjorden alldeles för hårt på. Instruktören anade oråd där jag satt och frenetiskt slet i min BH och pulsbältet.
- Hur går det Brunsås? Ser det lite körigt ut där eller? frågade hon.
- Jag.. Jag får inte luft! flämtade jag. Jag kan fan inte andas!
- Eftersom du kan prata får du uppenbarligen visst luft. Ta det lugnt, du kommer överleva. Svarade hon myndigt. Jag överlevde såklart, men det var fanimig på håret skulle jag själv vilja påstå. Det var per definition ”Ett tryck över bröstet”. Jag konstaterade efter passet att jag, snart 29 år gammal, hade haft min första infarkt. Instruktören konstaterade att jag sannolikt bara hade tagit i lite hårt, att jag har kass kondition. Så äkta.

Vidare kan jag meddela att habaneron jag sådde har börjat komma upp. Tyvärr. Jag har inte en aning om vad jag ska ha skiten till. Den är alldeles för stark för att det ens ska vara komiskt. Jag kikade på Scovilleskalan för att få ett litet perspektiv för exakt HUR stark den faktiskt är. Vanlig Tabascosås ligger på omkring 2 500-5 000 SHU (Scoville Heat Units), en ordentligt stark jalapeno, som jag för övrigt också har sått, ligger på ca 7 000-8 000 SHU. Den habanerojäveln jag har valt att odla toppar på 350 000 SHU. Not funny or cool. Jag tänker inte vårda plantorna ömt. Kan man kanske sälja frukterna dyrt på Tradera tro?

Tips för odling av egen peppar: Klös inte ur fröna ur den färska frukten med naglarna. Om du inte rakt av stryker med på plats kommer du lida av brinnande fingertoppar i närmare en vecka. Du kommer heller inte kunna ta i grejer, för allt du rör vi förpestas. Du kommer inte kunna tvätta håret som folk ty dina händer lämnar efter schampomasserandet skalpen förkolnad. Och så vidare. Det är starkt.

Bifogar bild från när jag fortfarande var glad och positivt inställd till projektet. Sekunderna innan jag gnuggade mig i ögat och gråtande i panik kastade in handduken. Dom röda är Habanero och dom gröna är Jalapeno.

Kuriosa: Vanlig pepparspray, sånt man kan råka få i ögonen om man inte sköter sig, ligger på omkring 4 000 000 SHU. Fyra miljoner.

- Åh! KOLLA vad ditt armfett dallrar om man vickar såhär på din arm!!

- ..Har ditt hår blivit tunnare? Din fläta ser tunnare ut idag än sist..

Två peppiga inputs jag fick tilldelat mig igår. Igår var sannerligen en dag som gick i uppmuntrans tecken. Jag firade med att köpa mig en blommig vårklänning som jag ser inte bara fet utan även gravid ut i. Jag övar just nu på att bära den med självdistans och quinnoaccept. Det är en hård skola. Ett dallrigt och tunnhårig helvete.

Men! Glada flickor är söta flickor! Det vet vi, så det är bara att köra vidare och snabbt som fanken försöka få ihop en såndär Topp-5 lista med bra grejer om sig själv! Så man inte totalt dukar under. Så here goes:

 Topp-5 Emmas bästa Fredag 30/3 (utan inbördes ordning)
– Jag doftar gott och lagom mycket. Jag går inte runt och stinker alldeles för mycket parfym som en gammal dam.
– Jag har passerat Silkesvante-, Dåligt samvete- och Tycka synd omstadiet. Jag slösar inte mitt liv och framför allt inte mina pengar på sånt som inte ger mig nåt tillbaka.
– Jag förnyar och förbättrar. Gammal luft ut. Ny luft in. Jag är bra på att riva bort dom kassa sidorna i boken.
– Jag har en söt, snäll och omtänksam pojkvän som tycker om maten jag lagar.
– Jag är hjälpsam och inte lat.
– I morse kunde jag fylla i min prick ett halvt kilo under den förra. Linjen går, om än sakta, fortfarande neråt.

Sådääärja. Där fick ni! Nu får ni göra likadana och visa för mig, så blir det rättvist.

Vidare kan jag meddela att till vår stora förvåning tog vi hem andraplatsen i quizet igår. Vi har under en tid legat fastlåsta under en förbannelses svarta täcke. Envist har vi kraftsat på tyget med våra naglar och nu, nu äntligen! Nu anade vi en ljusglimt mellan fibertrådarna. Det finns hopp för oss! Nästa vecka, dåjävlar.

Vidare 2 kan jag även tala om att jag har kastat min crosstrainer. Alltså bokstavligen. Jag åkte till soptippen och slängde ner den i metallskrotcontainern. Därmed absolut inte sagt att den inte var nåt jag egentligen behöver, för det ska gudarna veta – att om nån behöver motion är det jag. Jag ska inte tro att jag löser nåt med att gå och få hybris bara för min Libra-linje går neråt. Jag kommer sannolikt ångra mig och så småningom kommer jag även minnas hur dyr min OrbiTrek var. Till mitt försvar i saken griper jag - Jag använde ju ändå inte den! och -Där var ändå nåt trasigt i den! och -Den bara stod ju där och var asdammig! Än så länge är jag nöjd.
Och nej, INGEN av er kunde ha FÅTT den istället.

Detta får räcka för nu. Jag hittade ett paket choklad här.. Måste kolla lite på den. Hejdå.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det, ingen av dagarna är för mig direkt överdrivet speciell, det var väl kanske mest bara för allmän info.

Igår påbörjade jag driftsättningen av mina nya trevliga trädgårdslandsfållor. Jag har fått finfina pallkragar av kusinJohan som det ska odlas i. Och det kommer bli AWESOME! Inledningsvis infann sig grova beslutsproblem kring vart dessa skulle placeras, mycket karaktäristiskt för Vågen. Ett enda långt tidsslöseri i patetiskt velande. Så äkta. Det hann bli kväll och kass väder innan jag hade bestämt och stegat ut och friräfsat platsen. Men det blev bra!

I projektet ingick delmomentet Kompostjord. Det var då jag fann mig själv. Hängande över, med min grävgrep djupt begraven ner i komposttunnan förundrades jag över hur fantastiskt fin jord det hade producerats över vintern där i. Det  var ju ett mirakel! Jag kände mig rik och speciellt utvald som tilldelats denna underbara gåva. Exalterat och nästan maniskt skyfflade jag hink efter hink full med mull genombruten av kräftklor, äggskal och avokadoskinn. När jag plötsligt fick distans och såg mig själv som från ovan, där jag likt en fet grävling i extas hängde över kanten. Jag tänkte melankoliskt men samtidigt lite nöjt:
- Hus, barn, Volvo och livförsäkringar är ingenting. Det är när man kommer på sig själv med att vara såhär överdrivet jävla lycklig över kompostjord som man faktiskt kan förklara sig vuxen.
Episkt. Jag skyfflade vidare.

I mina små drivbänkar ska det, om det är av herrskapets intresse, odlas squash (bifogar bild på försådden som igår skickade upp sitt första lilla bladpar ur jorden i mitt somrumsfönster), avlånga rädisor, storbladig ruccola, blandad plocksallat och sockerärtor. Kanske en och annan rödbeta. Får se om det får plats. Eventuellt välsignar jag er med fler bilder från projektet en annan dag.

Vi avslutade dagen med att bli tagna på bar gärning när vi snodde tre fina stenplattor ur en övergiven förrådscontainer. Två killar i en rostig svart pickup närmade sig, Johanna skrek DOM KOMMER!!! och vi kastade oss in i min lilla bil och körde iväg, killarna i pickupen gensköt oss genom att ta den andra vägen och blockerade vår utfart. Typiskt. Spänning i tillvaron. Vi dog inte.  Nästa gång vi ska sno nåt kommer vi välja att göra det på natten.

Linda meddelade att hon hade massor av chokladcupcakes hemma. Vi åkte inte dit och smällde i oss allihopa, trots att det hade varit trevligt. 

Jajjemen, jag hade bestämt att jag inte skulle skriva mer om våren, men det fattar vi ju alla att det var en lögn! Mer vårrelaterat kommer det bli. Sen sommar. Då får ni exakt likadana inlägg fast ny säsong.

Igår inledde jag Operation Uppsnyggning runt huset. Jag klippte bort gammalt visset och gjorde plats för nytt. Räfsade ihop löv i stora högar och gav tulpaner, påskliljor och kärleksört plats och ny luft att andas. Jag skrapade mossa, sorterade stenar, knipsade grenar sopade grus och bar bort skrot. Tomas hjälpe mig att spika fast min förrymda spaljé.

All dandy! Kan man ju tycka. Och efter ett tag blev det riktigt trevligt och bra med. Men inte till en början. Jag gick ut med stort räfsarsug och en ofantlig entusiasm. Det var sol och fåglarna kvittrade men när jag satt på huk och repade visset gräs längs rabattkanten överväldigades jag av en helt otrolig mörkerkänsla. Jag blev, trots att jag var glad, nedstämd. Mkt märkligt!
Men eftersom jag är känd för mitt stora intellekt och enorma slutledningsförmåga kopplade jag ju ganska fort och fattade att jag hade restfragment av gammalt program kvar. Att det var såhär och hundra gånger värre jag mådde förra året ungefär vid denna tiden. Då jävlar var det dunkelt.

Ganska intressant det där, hur ens hjärna kan, bara genom att man gör nånting som man inte gjort på ett tag, gräva fram en massa skit och slänga i ansiktet på en. Som att ligga där bland löven och plötsligt böka fram ett färgglatt påskägg som visar sig innehålla mögliga ostskalkar, jordiga glasskärvor, en död mus och en urlagd snus. Surprise!
Note to self: Kör en extra defrag av hjärnan.

Ibland är det bra att ha bloggen också! För jag är en tvivlare och jag har verkligen ingen som helst koll på tid. Jag kan säga att det nog har gått 5 veckor när det egentligen är ett och ett halvt år som har passerat. Så för att bekräfta min teori om mitt sinnestillstånd bläddrades det bakåt i datumen. Och mycket riktigt. I krokarna fanns ett typiskt inlägg, ett av den typen som mamma brukar säga att jag inte skulle skriva. Och kort där efter ännu ett, visserligen med ordentlig vårkänsla i, men ändå med samma underliggande ton. Intressant! Sherlockhatten satt som en smäck!

Om ni är intresserade kan ni ju läsa själva. Det är enligt min mening ganska trevliga texter! Man har ju skill.
Bland Prästkragarna
Vårkärlek & Traktorkaravaner

Nu ska jag och mamma iväg och köpa täckbark! Sen jävlar. Sen ska det styras upp där hemma. Jag återkommer med bilder från projektet senare, tills vidare får ni hålla till godo med en påsklilja från här jämte mitt kontor.

Jag tror förresten jag lite tar tillbaka det där om att jag är en tvivlare, för det är jag inte alls. Jag tror oftast på vilken skit som helst bara det presenteras bra för mig. Jag är alldels för blåägd och kan övertalas till det mesta, så det där med tvivlandet vet jag inte riktigt varifrån jag fick. Det var nog bara bristande ordförråd.. Kanske? Eller jag kan åtminstone revidera och istället lägga in att jag är en tvivlare när det kommer till min egna förmåga. There!