För er som inte redan visste det, ni som inte har följt processen, så kan jag berätta att mamma satt och spånade och skissade aslänge på den där första tatueringen. Den på armen. Ända sen första början var hon fast besluten om att att vi, hennes barn, skulle få illustreras av fjärilar. Vackra, gracila och skira. In i det sista, men typ kvällen innan gör hon en fuckin kovändning och istället blev vi tre feta humlor. Det är humor! ^^ Faktiskt mycke bättre. Jag vet inte om jag hade kunnat identifiera mej riktigt med en fjäril.. Även om man kan tro det, med tanke på min ädla uppsyn och mitt värdiga sätt att föra mej.

Det va hon som ännu en gång dekorerade sin lekamen med färg. Jag var bara där för att beskåda spektaklet. Faktiskt snyggt blev det, men man kan ju undra om det ska spåra ur nu?

När hon fyllde år fick hon en tatuering av mej, Lina och Bagge. Vi la ihop till en summa som skulle bli en bra förstatatuering i vettig size. Tyckte vi. Det ballade omedelbart ur och vår kära mor kom tillbaka med en fet jävel till överarm. Dessutom var det inte denna tatueraren vi hade köpt en tid hos! Hon blev så eager att hon inte stod ut med sej själv och drog till Falkenberg och värmde upp med en riktigt baddare. Se bild. För er stockholmare som ser lite kass och inte är så bildade inom natur kan jag meddela att det  alltså är en kvist med äppelblommor, tre humlor (jag, Lina & Bagge) och en nyckelpiga (Linas unge). Väl genomtänkt och faktiskt väldigt snygg. Det är efter denna hon erhåller namnet Raggar-Ann.

Typ en vecka efter denna överarm färdigställts blev det nästa. Hon hade, redan innan den första var klar, fällt ut sina antenner och lyckats pejla in en ny tid. Innan den ursprungliga var planerad till. En arbetskamrats son fick ge vika och hans tid tillfalla vår hungrande moder. Så idag blev nummer två klar. Se bild. Den sitter på baksidan-sidan nertill på ryggen och är stor som ett as. Och för er Stockholmare som ju har lite svårt för dethär med flora kan jag tala om att det är två rosor. Den ena är mamma och den andra pappa. Förbannat genomtänkt och med en utsökt symbolik. På väg hem stannade hon på en mc-shop och inhandlade en svart läderväst. Imorron ska vi åka och hämta hennes Chevelle och sen är resten av tiden bara en väntan på att cruisingen i Tidaholm ska gå av stapeln! ..Nä okej, det sista va inte sant.

Så vad hände med hennes födelsedagstid då? ..Ingen vet riktigt. Det är tydligen ett tag kvar tills det är dax för nummer tre. Vi väntar med spänning på hur detta ska gå. Eftersom det är långt kvar tills dess finns ju liksom risken att det inte finns nån yta kvar att fylla. För om hon ska stega på i denna takten lär ju hela hyddan va fullpackad när dagen infinner sej. Alla vet att det kommer bli ett monster av detta. Men ganska skoj! Det blir ju fint iaf!

Over.

Anna har länge tjatat på mej att styra upp detta. Att det var alldeles för längesen nu och nästintill fått mej att åka rundor bara för att försöka forcera fram nåt. Men idag så!

Givetvis handlar det om en Maxiupptagning. Det var faktiskt längesen nu, men det är ju tyvärr inte nåt som går att krysta fram utan vidare. Även om jag besöker affären typ 4 ggr i veckan och man tycker att det bör vara goda odds så kommer det inte på beställning.

Jag hade varit inne en sväng och impulshandlat. Tulpaner, bröd, maizenamjöl, en fin rosa tandborste och lösviktssallad. Det var hysteriskt mycke folk. Man tycker ju att när det är fint väder och lördag runt lunch borde folk vara hemma och gå en promenad före middagen, men tydligen tänkte alla som jag och drog iväg för att handla. Det var fuckin mayhem på parkeringen. Fullt överallt, man kom varken ut eller in och när jag stod där och väntade på att bilar skulle flytta mej så jag kunde förpassa stridsgolfen till utfarten och vidare hem kom det som en skänk ifrån ovan!

Jag väntade på att få komma ut, med minst en bil bakom mej. En annan bil, en grön Passat, stod från andra hållet och väntade på att få komma in. Vi stod stilla för att en gubbe på gissningsvis 80 bast var påväg i sin bruna bil att backa ut. Rakt bak. Samtidigt som en annan oldie i samma ålder sätter sej i sin också bruna bil på precis motsatta sida och börjar backa rakt bak. De båda backar som sniglar helt rakt bakåt, mot varann. Jag och mannen i den gröna Passaten väntar snällt. Ganska länge. Kön växer bakom mej. Jag skriver ett sms till Freddy. Jag kollar på mannen i Passaten. Han grejar med sin mobil också. Jag tittar på bilarna som backar. Det går sakta som fan. Jag fipplar lite med radion. Bilarna fortsätter att backa motvarandra och i ungefär samma ögonblick inser jag och mannen i den gröna Passaten att det kommer gå åt helvete. Han stirrar på gamlingarna. Jag stirrar också. Och i EXAKT samma sekund tutar vi för att varna gubbarna i deras bruna bilar. TUUUUT!! Ingen av dom reagerar, de backar på. På varandra. I en otroligt låg hastighet men med en tillräcklig kraft för att trycka in bakändarna på deras bruna bilar precis lika mycke.

Mannen i den gröna passaten slår upp med händerna från ratten och gör hela ”Åherreguuuud! Här har jag väntat i ett år för ingentiiiing! Christ!”-gesten. Sen backar han bort och kör andra hållet in. Jag får snällt sitta och vänta, ty kön bakom mej är nu diger. De båda gubbarna kliver ut sina bilar. De går runt och synar skadan. Båda har gubbkeps, bruna byxor med pressveck och träkäpp med en såndär gummigrej från en krycka nertill för bättre väghållning. Och båda ser precis lika jävla lost ut. Totalt förvånade! HUUR kunde detta hända?? Vi backade ju så försiktigt! Det är VERKLIGEN konstigt dethär! De pekar och gestikulerar lite, skriver på lappar och pekar lite till. Sen tar de i hand och den vänstre kör in i sin ruta igen medan den högre segar på och tar sej bort från the crime scene. Bilar kör förbi och ut och allt är över. Det blev ett fint avslut på min förmiddag!

Har gjort en liten skiss över the damage för er som inte fattade hur det gick till. Jag vet att den inte är vacker och jag kan ibland själv ifrågasätta mina år av konstutbildning, men jag hoppas ni ska få ett hum om det hela. Det är jag i den gråa bilen.

Idag är det dagen med obligatoriskt festande om man är flyktig och obunden respektive mys om man har hem och familj. Så är det alltid. En gång i veckan ska man ha samma ångestplikt om man inte passar in.

Jag är inte så flyktig tror jag, dessutom brände jag massiva mängder pengar förra helgen så fest går bort. Jag har ett hem, men ingen familj som jag kan ha fredagsmys med. Så det går lite bort också. Hela konceptet Fredagsmys och allt vad det i hela sin svennighet innebär är jag över huvud taget lite intolerant inställd till. Ungefär lite samma sak som ”mellis” (trevlig läsning om mamma med döttrar på Maxi). Fredagsmys är tacos, ett sydafrikanskt vin från medelprisklasshyllan på Bolaget och Pepsi Max till barnen. Efterrätt med glass och chokladsås och sen en skål chips och en familjefilm. Jag får faktiskt inte så mycke ångest alls över att inte passa in.

För övrigt angåande detta med att spara pengar kan jag tillägga att hittills har mitt såkallade fredagsmys bestått i att beställa nya hjul till min lilla bil. Jag vet inte om det här med sparande är nåt för mej asså. Kan säga att jag ska men jag vet att ingen tar mej på allvar. Man tror lika mycke på ett sånt löfte från mej som man gör på snömannen eller elallergi. Man kanske känner att man vill tro, för sakens skull, men man vet ända in i själen att det är bull. Anyways! Hoppas det blir snyggt! Nu ska jag åka till Linda och hämta mina macarons!

Jag har, för er som inte redan visste det, köpt en Orbi. Short för Orbitrek. Det är alltså ett träningsredskap modellen crosstrainer. Den är väldigt söt! Dom gör reklam för den på TVShop. Kvinnor och män i spännade outfits demar.

Den är en del i mitt nya visualiserade fantastiska liv som kommer vara i gissningsvis max två veckor. Det går ut på att jag ska, helst varje morron men några gånger i veckan är också accepterat, orba innan jag åker till jobbet. Och om jag inte gör på morronen får jag göra på kvällen. Det är faktiskt en bra grej och jag är förvånad över hur bra det funkar! Än så länge. …Jag köpte den i typ onsdags. Den bor i tvättrummet och jag har lovat att jag inte ska hänga kläder över dens känselspröt. Får se hur länge det håller.

Jag inser givetvis att jag aldrig kommer kunna visa mej i samma slimmade utförande som dom i träningsvideon, men ett steg liiite längre bort ifrån min strömlinjeformade (garanterat fel ord men ni vet ju hur jag ser ut) sälhydda kanske jag kan lyckas kravla mej.

Anyways så har jag ganska snälla regler för mej själv, men jag har regler, för det måste man. Eller okej, jag har faktiskt bara en regel: 20 minuter räcker.
- Bara 20? Fan va lamt..! som Anna så uppmuntrande uttryckte det. Well, mycket möjligt, men i min värld är det helt okej med 20! Hellre lite och ofta än typ en timme och en gång i veckan bara för att jag inte tycker jag har tid. Givetvis får jag köra mer om jag vill, men då är allt över 20 bara en duktighetsbonus och risken att jag belönar mej själv med Ben&Jerrys då är relativt överhängande. 20 minuter orbing varje dag finns det liksom ingen ursäkt för att inte göra. Till och med jag själv tycker att jag snackar skit när jag försöker dra jag-har-inte-tidursäkten. Dessutom är den inte så fantastiskt skoj i längden heller, man tröttnar efter cirkus 20 min. Ännu en anledning.

Kan du inte bara gå ut och gå eller jogga som en normal människa istället för att köpa en massa skit!? tänker många nu, det vet jag. Och jag vet även att frisk luft och natur är good stuff. Filip, jag vet att du sitter där och är anti! Speciellt du! ..Filip är så sjukt neggig till min lilla Orbi att han vägrade följa med mej och hämta den. Han ville inte stödja mej i min antifriskluftskampanj. Mamma offrade sej istället. Trots att hon hade feber och vallningar och whineade hela vägen över att det var för varmt i bilen.
Men i alla fall, det fina med att ha Orbin är att man på morronen kan kliva ur sängen, borsta tänderna och sen köra! Jag behöver inte ens klä på mej! Bara påklädandet inför en morgonpromenad hade tagit mer tid än vad hela mitt halvhjärtade träningspass gör! Bra tänkt!

Nu är iaf denna arbetsdagen över. Den varade från åtta till åtta och jag har varit väldigt effektiv! Säkert orbins förtjänst! Med undantag för två timmar efter lunch. Helt värdelöst att käka en massa mat mitt på dan så. Det är ju direkt synonymt med en avlivning. Jag blir helt i koma skitlänge efter. Värdelöst. Hejdå.

Det är nog dessvärre faktum nu. Jag kommer bli tvungen att krypa till korset och skaffa mej en kaffebryggare. Eller nån typ av doning som producerar kaffe.

Trots att jag inte dricker denna svarta dryck själv kommer jag bli så illa tvungen att införskaffa nåt så jag kan tillfredsställa mina vänner. Jag hade en kaffebryggare innan. En stor dammig jävel som jag hatade för att den tog så sjukt stor plats och den enda som använde den va Filip. Typ en gång i veckan. Jag slängde ut den, eller ja, jag gav den till Saga, och köpte en snygg liten smidig mokabryggare till Filip istället. Eftersom han ändå dricker så starkt kaffe att det nästan är trögflytande blev det perfekt. Bra på att tänka! Liten och ändamålsenlig på samma gång!

Sen en dag kom hans föräldrar på besök. Och skarpseende gluggar som hans mor har så noterade hennes vässade sinne att vi inte hade nån kaffebryggare. Så vi fick en i julklapp. Såklart.
- ..Tack.
Filip blev glad dock. Jag inte lika entusiastisk. Den såg precis ut som den jag hade slängt ut! Skrymmande. Säkert jättebra, men stor. Däremot blev jag skitglad för filten vi också fick!

Sen flyttade ovan nämnde man, tog med sej båda kaffegörarmaskinerna och jag blev utan. Han tog filten med för övrigt. Dock fick jag mycke plats och inhandlade lyckligt en dyr fin blender istället. Jag använder den oftare än vad jag någonsin skulle göra med en kaffebryggare, men ändå får jag gång på gång det slängt i ansiktet som en sandig manetjävel att jag inte har nån. Att jag är dum i hela huvet som inte kan bjuda på kaffe till våfflorna.

Senast i helgen. Emmeli, Anna och Lukas sov här. Jag vet att Anna inte dricker kaffe och det var ungefär så långt jag hade tänkt och var rätt  nöjd med den vetskapen. Tills Lukas med skräck i rösten frågade:
-…har du ingen kaffebryggare? och jag insåg att han, från sin sovplats i soffan, hade inventerat hela köket med sina ögon och insett att han nog inte skulle få nån morgondryck.
Sen vaknade Emmeli:
-KAAAFFEEE! NUUU!
R.I.P asså… Maneterna ven omkring som frisbeesar i luften.

Så jag vet inte, jag får väl göra nåt åt detta. Det finns olika alternativ. Jag kan, 1: säga upp bekantskapen med alla som dricker kaffe, men det känns lite krystat. Eller jag kan, 2: inhandla en kaffebryggare som kommer användas väldigt sällan. Lutar åt en såndär liten mokabryggare igen.
Okej. Alla som jag känner, eller överhuvudtaget alla som läser detta, är det acceptabelt att ha en sån? Jag kan inget om kaffe! Help me out here. Jag vill inte ha nån skrymmande jävel som tar all min precious hyllplats. Den måste va liten och proffsig och helst snygg med. Tips från alla kaffedrickare mottages tacksammast. Helt seriöst, du som läser och inte brukar kommentera, det är NU du ska göra det. Innan jag går och köper nån onödigt dyr skit som jag kommer bli utskrattad för eftersom jag inte fattade vad det handlade om.

Även om du inte anser dej vara nån proffsig kaffekännare och du, totalt nergrävd och präglad av jantelagen, inte tror att din åsikt säkert är värd nåt så vill jag höra den.

..Jag inser dock nu att detta kommer bli ett såntdär patetiskt inlägg där författaren uppmanar alla att kommentera och inte en käft gör det.. Och läsarna sitter och skrattar hånfullt åt att ingen har kommenterat.

Redan igårkväll hade jag utkastet i huvet. Om kvittrande fåglar, töbäckar, blöta hundar, par som håller varann i handen,  snödroppar och solglasögon. Men jag vettefan asså. Eller?

Man kan ju knappast säga att det är passande efter idag. Det har blåst hårt och snöat från sidan hela dan. Sjukt lamt. Jag började min morgon med den positiva inställningen att det bara skulle bli kortvarigt, snövädret, att det snart skulle sluta och bli vår igen. Det var ju vår igår och det gjorde inget att ens otäta skor fylldes med smältvatten eftersom solen lyste och människor pussades.

Men det slutade aldrig snöa och blåsa och mitt glada sinne fejdade, precis som den lilla glöden som lämnas kvar i spisen när alla i huset har gått och lagt sej, så småningom ut.. Nu är jag tillbaka i vintertillståndet igen och i behov av öl och gos. Det blir inget inlägg om våren idag.

Risken finns. Jag vet att jag åtminstone har tänkt på och pratat om det. Det är en frekvent förekommande sak.

Toalettvett och etikett är ett område jag ofta kommer tillbaka till känns det som. För inte jättelängesen gick vi igenom dethär med haggandet kring huruvida sitsen ska fällas upp eller ner. Ett stort moln av irritation i mångas förhållande till sin partner eller familj. Idag handlar det om en annan typ av moln, nämligen lukten som kan hänga kvar.

Det finns människor, som anser att det bästa, efter att man har gjort sitt inne på toan, är att låta dörren stå vidöppen. För sin nästas skull vill man vädra ut inne på badrummet. Eller hur? Många av er känner igen detta. Detta är ett mycket logiskt tankesätt. Tyvärr är det inte riktigt så det funkar i verkligheten. Jag förstår att tanken är god, men tyvärr. Man vill så väl, men det blir så fel.

I verkligheten fungerar det så att din dimma som du har åstadkommit där inne inte, som du gärna vill tro, är något väldigt flyktigt. Det som händer när du öppnar dörren och diskret ska vädra ut är att dimman vandrar iväg. Den blir glad över att bli utsläppt från den ackumulatortank som badrummet har tjänat som och glider harmoniskt ut i den nya värld som plötsligt öppnas genom den vidöppet lämnade dörren. Den dansar ut i rummen utanför, skrider vidare in i köket och tar sej slutligen in i sovrummet där den lägger sej tillrätta och somnar i dina lakan. På en arbetsplats är det samma sak. Genom personalrum, ut genom hallen, in i butiken där kunder välkomnas av dej iklädd den utsläppta dimman från någons toabesök likt en påtvingad mantel.

I dagens hus bygger man ofta badrummen med relativt god ventilation. Dels för att undvika fuktskador och dels för att kvickt byta ut luften därinne. Det kan hända att du bor i ett gammalt hus, ett med jättekass ventilation inne på toan, men faktiskt, det ÄR bättre att låta dörren vara ordentligt stängd  efter att du är klar. Hellre att det ligger kvar därinne en stund lite längre än att du sprider din gas i hela huset. Det värsta som kan hända är att du, påväg ut från dasset, kanske förvarnar dina medmänniskor:
- Hehe! Gå inte in där på ett tag!

Hellre informera eventuella efterkommande och låsa in skiten än att dina middagsgäster ska behöva känna hur det kommer krypande som en obehaglig vålnad mitt under uppläggandet av kroketterna. För det sprider sej. Tro inget annat. Jag är naiv, det vet jag, men lyssna på mej när jag säger att det går ingen obemärkt förbi när du har lagt en kabel och lämnar dörren öppen för att diskret låssas som att det regnar.

Det finns säkert många som inte håller med mej, men det finns också minst lika många som inte ens har tänkt på saken. Du som bara slentrianmässigt öppnar dörren och låter den stå så för att dina föräldrar kanske alltid gjorde det. Eller för att det ju är klart att man måste vädra. Du som inte ens har reflekterat över att din dimma härjar runt i hela lägenheten, bygger bo i din nyupphängda tvätt, smeker det nybakade brödet på bordet, gosar ner sej i din bästa fåtölj och sträcker bekvämt ut sej på mattan i hallen. Om du känner att detta är helt fine, så har du inget problem. Dina vänner som besöker dej kanske har det, men du kanske är av gubbåsikten att i ditt hem gör du vafan du vill, denna attityd har jag också behandlat förr. Jag säger till er alla som en känd tysk man en gång sa – lås in och förinta.

Och om ni känner att ni vill komma ikapp och veta vad jag sa om toasitsen och gubbar som fiser hemma så kan ni läsa det här:
The seat
Sexiga män

Allt för att köttet ska trivas extra bra på den ^^ Har blandat en honungshickorymariand och ska koka ribsen snart. Till detta lyssnas det på ZZ Top. Det är bara en stor jävel till sydstatsflagga som saknas på väggen här.

Jag hade velat ha en flaggstång! Det önskar jag mej när jag fyller år! ..Eller behöver man ha tillstånd för att dunka upp en sån? Anyways, jag hade velat ha en. Då skulle jag hissat en sydstatsflagga varje gång jag grillar.

Förresten. Ganska ofta på radio, jag lyssnar ju som bekant typ bara på P3, så har dom olika program där random fotfolk får frågan:

Det är för övrigt en väldigt märklig fråga. Men ändå, låt säga att man faktiskt vill hångla till en speciell typ av musik. På denna frågan blir dom flesta ofta lite ställda och vet inte riktigt vad dom ska välja att svara. Så det funderas lite och sen säger dom ofta nåt i stil med ”nån go reggae kanske?”. Ofattbart. Visst, jag inser att det är olika det där med smak. Mamma gillar tex inte Hickorysmak, vilket är helt jävla skadat enligt mej, men allvarligt? Vem blir sugen av reggae?
Kom att tänka på det innan när låten ”Waitin’ for the bus” gled förbi. Om det är NÅN låt som verkligen gör jobbet måste det ju va den! DET är en sexig låt. Vi snackar liksom mer än halva inne, redan i första minuten. Have mercy!

Fotnot: Alla uttalanden grundas på min smak, inte din.

Jag har gjort bra och varit ganska duktig dock tycker jag, men i lite högre takt än jag har hunnit lasta ur min skottkärra har den fyllts på från olika håll.

Kan va jobbigt ibland, men sånt får man ta. Om dom runtom en inte orkar köra allt sitt får man hjälpa till. Även om det innebär att man får springa sina rundor snabbare och det vobblar lite då och då. Och man får inte glömma att vara glad! För en positiv attityd ger en trevliga och glada medmänniskor, det hjälper ens omgivning framåt, för det vet vi. Ibland tvivlar jag dock på att det funkar och känner mej som en jävla clown istället..  Min kärra overloadade lite innan ikväll och jag fick frispel. Ber om ursäkt till er som drabbades. Mest påhoppad blev Freddy. Inte meningen.. Förlåt.  Trodde det skulle hjälpa att simma som ett svin i en timme. Men tydligen inte. Menmen! Jag är snart uppe igen!

Mitt hår, bara som en parentes, är för övrigt nästan perfekt nu. Eller ja, med mina mått mätt iaf. Det är precis så som jag vill ha det. Alltid nåt. Och jag sitter här hemma. Inte en jävel ser och snart ska jag sova och sen vakna och det kommer va bara skit kvar av det. Men det är så det funkar. Fast jag är glad åt det nu iaf. För nån dag sen funderade jag helt seriöst på att klippa en kort frisyr. Nu vet jag igen att jag inte ska göra det. Det var tur att jag inte drog ner mej själv i korthårsträsket. Hamnar man där tar man sej nog fan aldrig ur. Dessutom skulle jag se ut som en riktig hagga och ingen hade velat prata med mej.

En annan grej som jag tänkte på innan som jag blev glad över var det faktum att det inte var en käft i simhallen. Jag var HELT ensam. Det var som i nånslags film. Helt stilla. Fantastiskt. Lite som i en reklamfilm för en såndär estninsk spakryssning. Om man bortser från att tjejen i sånna reklamklipp brukar vara ungefär 20 kg lättare än jag, ha typ 40 cm längre ben utan monstervader och inga nördiga simglasögon, en skavd LOKAflaska stående vid kanten, omatchande bikinöver- och underdel och ett badlakan som det står Trevlig sommar! på med ett glas Oboj och ett paket Mariekex avbildat. Men annars var det dead on.

En annan bra grej är att jag har gjort en asbra Spotilista med bara cheeserock. Den ni. En dag kanske ni får ta del av den, men än så länge har bara Lukas och Anna får det stora nöjet. Bara sånna som jag vet kommer uppskatta den får bli delaktiga. Annars är det fuckin pearls for pigs och just det där är jag lite trött på nu.