Sov du lilla videung

God morgon kära vänner,

Idag är det fredag och jag har för korta byxor på mig. Korta byxor, låga strumpor och låga skor. Detta lämnar ett ocharmigt glip kring vristen som inte bara ser clownigt och amatörmässigt ut, det tar även in oönskad kyla en dag som denna.

När jag vaknade, alldeles för sent, för drygt två timmar sen var det -18 grader ute. Det är inte okej. Speciellt inte om man bor i ett megagammalt hus som jag, ett hus med fönster som med fördel nästan skulle kunna ersatts med ett dubbellager byggplast eftersom det åtminstone inte hade släppt igenom vinden. Kallt. Låset till ytterdörren hade fuckat ur. Frusit eller svällt eller skevat eller nåt, så jag kom nästan inte ut. Såg det framför mig, smset till chefen (pappa); ”Hej, jag kommer tyvärr inte till kontoret idag. På grund av kyla kan jag inte ta mig ur huset. Jag återkommer med mer info till våren. MVH Daughter”

Närfan hade våren tänkt komma för övrigt?? Tycker vi inte att det börjar bli hög tid?? Det är ju snart februari! ..Jaaajaaa, jag veeet.. Sov du lilla videung, än så är det vinter osv. Februari är och har alltid varit den kallaste och drygaste månaden på året, jag är väl medveten om detta, men jag brukar aktivt välja att leva i förnekelse vilket i förlängningen resulterar i bitterhet över att våren inte dyker upp på min mentalt utsatta tid. Besvikelsen liksom. Men ni vet ju hur det är, fakta – Besvikelse är en produkt av en fantiserad framtid. Alltid. Och våren brukar dessutom vara en metafor. Att man säger att man vill att värmen ska komma, knoppar brista, tulpaner spira, solen stråla, smältvatten porla, hästar galoppera, fåglar kvittra och katter kråma sig, då brukar det vara metaforer. Inte alltid! Men oftast.

Förra året vid denna tiden hade jag torgvantar på kontoret. Ni vet såna med avklippta fingrar. Vintermys.

PS. Inatt, runt klockan två, vaknade jag av att jag andades in en lång slinga av mitt egna hår. Hostade som en idiot i säkert en kvart. Trauma. DS.

Armdöd & Hudföryngring

Jag vet aldrig riktigt var jag ska göra av armarna när jag sover. Har hört att det beror på en kass barndom.

Nae, jag bara ljuger. Såklart. Däremot har jag hört ett annat rimligt resonemang om att det skulle bero på att man är stel i axlarna. Ni vet när hur man än ligger så blir det fel med armarna. Dom känns i vägen och/eller domnar bort efter ett tag. Det där kan alltså botas med kärlek och massage. Eller yoga och stretch om man föredrar den varianten, alternativ inte har tillgång till den första.

På tal om massage som är lite sparelaterat! Kommer ni ihåg när jag skrev om när jag och Anna var i Turkiet? (Emmas Hamam (eller Emmas äckel)) Och hur jag berättade om den där sjukt bra vanten vi hade köpt? Ni var ju faktiskt ganska många som blev sugna på en sån, som undrade var den kunde köpas. Jag hade inget bra svar då såklart, men NU! Nu har jag hittat! Den kan inhandlas för en billig peng här -> Spastil Hamamvante
Så nu kan alla skaffa en sån och skrubba av all sin döda hud lagom till sommaren! För det är ju faktiskt nu man ska börja styra upp den skiten. Föryngra sin hud genom regelbundna cirkelrörelser. Allt för den perfekta och fräscha solbrännan sen! Och ni som sitter och tänker att ni inte behöver en sån, eftersom ni ändå har en bra peelingkräm/loofah/raggig trasa/saltskrubb som faktiskt är er bästa favorit och som ni har använt hur länge som helst.. Ni vet inte vad ni snackar om. Jag trodde JAG höll hög standard när det gäller hemmaspa, men fyfan. Som turken i butiken sa: ”Your dead skin will roll like spagetti!”

Tillbaka till det där med armarna, jag kände att jag inte var riktigt klar där. Man kan ju undra hur det är tänkt att den ska funka egentligen. Om man ligger där i sängen, i ett mysigt bo av täcken och kuddar, jämte nån man vill koala fast sig på och gosas med. Det innebär ju såklart att man måste ligga på sidan och det funkar ju bra med den övre armen, men den som hamnar neråt i sängen? Antingen blir den helt dödad under ens egen kroppshyddas massiva tyngd, eller så blir den i en seg process nästan avsliten vid axelleden eftersom man lägger den i en onaturlig vinkel antingen framåt eller bakåt, alternativt så domnar den bort, förtvinar och avlider när man har lagt den uppåt under kudden och somnat så. Det hade varit smidigt att bara kunna häkta av den ena när man går och lägger sig. Som en av dom där sämre Barbiekopiorna man hade när man var liten, dom som tappade lemmar till höger och vänster.

Nåväl, det får räcka med vardagsproblemlösande förarbete för idag. Ikväll ska jag på spinning. Igår var jag på Body Balance. Förhoppningsvis är min lekamen snart tillräckligt lätt för att inte mörda mina ändå ganska viktiga utstickande kroppsdelar.

Per om kärlek

Men jag tog min hatt
Och trolla fram en skatt
En promenad genom stan

Ni vet vilken låt det är eller? Den är rätt känd. Ni vet inte? Okej, jag kan ge er en ledtråd till. Ni får nästföljande text också. Nu borde ni verkligen klara det.

Tjalalala lalalala
Tjalalala lalalala
Tjalalala lalalala
Heyheyhey

Exakt. Per Gessle. Den gamle lirarn briljerar med sitt fantastiska vokabulär.
Näää, nu ska jag inte vara sån. Jag är faktiskt en av få Halmstadbor som är rätt stolt över Per och hans konstform…

Detta var ett utkast till ett inlägg som jag har haft liggande alldeles för länge. Sen i somras faktiskt. Den planerade riktingen på texten skulle vara att jag sågar hur Per sjunger att han trollar fram en skatt – en promenad genom stan och hur värdelös skatt det är. Att hans ribba för var gränsen för var konceptet Skatt går ligger alldeles för lågt, men seriöst? Är vi inte bara trötta på den typen av neggiga dryga jävla texter? Läser vi inte tillräckligt med sågande översittarskit? Och framför allt; skriver inte jag redan nog med sådana.

Och ännu mer framför allt! Vem försöker jag lura egentligen? Tycker jag VERKLIGEN att en promenad genom stan med den man älskar INTE är en skatt? Knappast. Om det är nån som faktiskt uppskattar den typen av romantiska enkla småsaker är det ju jag! Kärleksfulla grejer tillsammans, dom simplaste sakerna. En promenad genom stan, oavsett väder eller årstid, tillsammans med den man tycker om är bra och romantiskt och väldigt trevligt. Skulle jag någonsin säga att jag tycker nåt annat kan jag garantera er att jag ljuger på grund av avundsjuka.

Jag skäms över att jag ens tänkte tanken på att klanka ner på Per när han sjunger om kärlek. Det är ju helt emot mina principer.
Andra saker jag också tycker om, som sprider värme inomhus i en är:
- Bregottreklamen med kossorna som kör skiftbyte. Dom är söta och lugna och glada. Svensk sommarkänslan i Änglagård ihop med vind över ängar, småflugor över sjöar i motljus, regn mot grusvägar och psalmer man sjöng på skolavslutningen när man var liten. Att bygga ett mysigt bo i sängen som är nybäddad med nytvättade lakan. Att fiska nere vid piren och kolla på vattnet. Mysiga sms eller små meddelanden med gullig och ärlig text som någon faktiskt inte bara har tänkt för sig själv utan faktiskt också samlat mod till att skicka.

Bara några exempel. Dom enklaste sakerna. Per vet vad han snackar om.

Emmas helminter

Lyssnade ni på Morgonpasset i P3 i morse?

Dom pratade om bakterier. Och om mask. Och min hjärnas lilla skeva båt började driva fritt och helt ur kurs.

Jag har avslöjat för några av er att jag har vissa issues med detta kring mask i magen och nu tänkte jag bara slänga ut det. För allmän beskådan. Så att ni män som tidigare kände den minsta tillstymmelse av attraktion till mig nu med ro kan lägga den totalt bakom er.

Ungefär en gång om året drabbas jag om en noja. Inget jätteallvarligt egentligen men dock en hypokondrisk avart som får mig att tro att jag har helminter… inälvsmask. Mask i magen alltså. Och då inte av typen Binnikemask, även om den är förhållandevis vanlig, för då skulle jag ju vara väldigt mycket smalare, men vanlig springmask. Jag vet inte varför jag drabbas av detta, jag har inte ens såpass koll att jag skulle känt igen om eventuella symptom hade börjat yttras. Det är ingen jag känner av alls, jag bara tänker plötsligt att; Nu jävlar! Nu är dom små asen här! Och så passar jag på att skaffa en kur avmaskningsmedel när jag ändå är på Apoteket vid Maxi nån dag. Lungt och sansat, nån dag när jag ändå har ärenden dit. Jag rusar inte iväg i panik med glasartad blick och kallsvettningar, nejdå. Sansat.

Och som med så många andra sinnessvajningar man ibland upplever vill man ju givetvis skylla på sin mamma; syndabocken som alltid ligger närmast till hands. Allt kan härledas till ens föräldrar! Eller hur? Hehe. Men jag vet inte asså.. Jag har verkligen funderat på detta och visst, jag har väl kommit fram till att mamma spelar en viss drivande roll i det hela eftersom hon var den som tog med oss systrar till biblioteket, men i huvudsak är skurken en barnbok. Jag vet inte om mina syskon ens minns den, dom var kanske för små, men den har uppenbarligen lämnat djupa spår hos mig!
Det var en bok som handlade om personlig hygien eller nåt liknande område. I storyn var protagonisten ute och lekte i trädgården, när han kliade sig i rumpan och sen petade sig i näsan kort därefter och skapade genom detta nåt typ av maskkretslopp i sin egen kropp. Det var bilder på små vita larver som kravlade runt kring pojkens bakre utgång. Horror! Pedagogik genom skräck. Den bästa sorten.

Ja, då har vi delat med oss av detta också då ja. Som vanligt kliver Emma in och säger nåt obekvämt för alla inblandade, nåt hon lite senare garanterat ångrar att hon ens tog upp.. Men alltså – om ni nån gång möter mig på Apoteket, i färd med att inhandla en ask Vanquin behöver det absolut inte betyda att jag faktiskt HAR parasiter i mina tarmar. Ni behöver inte vara oroliga för nåt annat än möjligtvis i så fall min psykiska hälsa. Nu har det dock inte hänt än på ett bra tag! Ta i trä! Inte en enda flip-out på hela 2012.

Kommer ni förresten ihåg en annan parasit jag skrev om 2008? Åååh jag återkallade den nu! Läs gärna, den är söt hehe.. 
Länk:  Ska vi hångla? 

I väldoftande underbyxor?

Det har inte gått väldigt lång tid in på det nya året, men precis som matlagning, kärlek, utseende, rikedom och karisma är även shopping en tävling. Så jag redovisar den aktuella ledaren samt jumbon.

Bästa köp hittills 2013:
Mitt nya sköljmedel. Ojoj! Doftar som den snyggaste, renaste, härligaste, charmigaste, lenaste och gosigaste kvinnan i paradiset! Och jag tänker ALDRIG tala om för er vilken sort det är! Men om ni känner mig och vet ungefär hur mina tankebanor kring inköp går kan ni säkert luska ut det själva. Utmaningen för mig i att leva upp till doftbeskrivningen är snudd på tragikomisk.

Sämsta köp hittills 2013:
Trepacket med stringtrosor. Really!? Sen exakt när kan jag bära stringtrosor? Jag vet att jag har gått ner en del i vikt på sistone, men herregud, vem försöker jag lura egentligen? Och den dan jag har lyckats trimma min lekamen såpass att jag faktiskt kan bära plagg av denna i alla mjukdelar inskärande modell kommer dom ju vara minst ett par storlekar för stora också. Men jag antar att jag kan se inköpet som ett tecken på hopp.

Kombinerar man de två kan det bli en fin symbios misstänker jag, tre par väldoftande och väldigt mjuka små trosor, men det kommer med största sannolikhet aldrig hända.

Med maskutslag, men inte om mask ännu

Kära Dagboksblogg; lång ingress:

Jag har försökt skriva detta inlägget i ungefär 20 minuter nu men Two And A Half Men står på i bakgrunden så jag måste hela tiden gå tillbaka och efterkorrigera där jag har råkat skriva penis istället för nåt annat.. hmm.. (*rabbeltänker* ”Substantiv är namn på ting till exempel boll och ring…!”) substantiv. Och denna inledande texten har jag givetvis lagt till i efterhand.

Jag antar att det är dax för mig att ta tag i mitt liv och styra upp detta sjunkande bloggskeppet innan vi når Marianergravens botten alldeles. Jag önskar att jag kunde skylla avsaknaden på texter på att jag ser väldigt dåligt med mina linser just nu, men jag inser ju att jag självklart hade kunnat lösa problemet genom nån form av diktering med hjälp av nån av mina inläggstörstade vänner som sekreterare. Jag fick för övrigt trycka ctrl+ typ fem ggr nyss. Jag känner mig som en mullvad med sånna små kisiga ögon. Och ja, jag har beställt nya linser. Dom kommer på måndag.

Julen har varit fin och inte så fin samtidigt. Maten har varit god och chokladen har aldrig hunnit gå ur min nu drastiskt tyngre lekamen en enda dag innan den fyllts på igen. Jag tvingades även klippa av ungefär 20 cm av mitt ledsna hår precis innan julafton och på dagen D drabbades jag av en nasty allergisk reaktion i hela fejset till följd av mitt artisteri som tomte i latexmask med syntetskägg. (Ber i skrivande stund mamma att whatsappa över den bild på mig som Father Christmas ni finner bifogad) Plågsamt och oattraktivt. Maskutslag. Men vad gör man inte för att få skrämma syrrans unge riktigt jävla ordentligt vid dom enda tillfällena man faktiskt träffar honom. Trevligt med många nära och kära hemma också nån gång ibland, även om några saknades i år.

Nyår var också angenämt men jag kommer aldrig mer bjuda på spagetti vid högtider, sanna mina ord. Det spelade ingen roll att mina gäster flera gånger försökte försäkra mig om att det faktiskt var gott och det spelade ingen roll att det var lyxpasta med dyra tillbehör i. Det kändes snålt och fattigt och jag skämdes lite (dock bara lite). Inte ens den dyra oxfilén och dom påkostade pilgrimsmusslorna kunde rädda kompositionen. Gör om och gör rätt till nästa år säger jag! ..Fast jag är ju rätt nöjd ändå egentligen såklart, hehe.

Jag vet att ni fortfarande väntar på inlägget om mask i magen, som jag har lobbat lite för tidigare. Det kommer så småningom. Jag har även ett annat på g som jag tror ni kommer gilla ännu mer, ett som också handlar om mask kan man säga.. men en annan typ av mask. Har även ett på gång om min personliga hygien, dock inget maskrelaterat där kan jag lugna er med. Men ni får vänta lite till, ni lär ju knappast dö för att jag inte skriver.

Idag har jag för övrigt tränat! Och igår med! Två dagar i rad! Så nu skulle man kunna säga att jag har fyllt min kvot och är träningsbefriad för resten av detta kvartalet! Och det var inga nådiga pass heller ska jag be om att få tala om! 30 minuter vardera, på crosstrainern, på typ näst lättaste nivån under lyssnandet på opera som träningsgrannen i halvtid bad mig sänka. Sen drabbades jag av jellyben och tvingades åka hem och svepa ett glas rödvin. I dagens pass frågade för övrigt min vänstra träningsgranne om han kunde få dricka lite ur min vattenflaska. Det var konstigt tyckte jag, men räckte ändå över den.

Enough! Godafton.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress