Minthår & sjukvård

På morgonen duschar jag. Varje dag. Mitt hår hatar det, men jag gör det ändå. Lär väl få raka av mig skiten om nåt halvår.

I morse funderade jag lite på det där med min duschkabin och avsaknaden av sällskap. Och då menar jag inte sällskap just inuti duschen eftersom jag inser att det är fysiskt omöjligt, utan bara öht i huset.

Min dusch är mikroskopisk och syret tar slut på en sekund när man kör med varmvattnet, detta i kombination med morgontrötthetens kassa kroppscirkulation och låga socker är inte bra. Jag har aldrig svimmat, men på mornarna känner jag av symptomen big time! Riktigt läskigt ibland. Vem hade räddat mig om jag hade packat ihop där inne? Hade nån märkt? Och efter hur lång tid då?

”Emma har inte twittrat på två timmar nu, ska vi åka och kolla om hon lever? Vi ringer en ambulans för säkerhets skull.”

Det är inte bra att vara ensam, man behöver nån som tar hand om en och man behöver få ta hand om nån. I alla fall ibland.
Jag har ju varit riktigt megaförkyld nu i ungefär en vecka. Det är lite intressant det där, hur folk säger. Detta blir förresten lite upprepning nu, jag har redan pratat om detta, i lördags. Okej, tillbaka. Dom säger: ”Ta hand om dig!” ..för det är ju så man säger. Men hur artigt är det egentligen? Alltså, den som säger det menar ju inget illa, det fattar jag ju, men det blir ju lite att hen avsäger sig ansvaret för en helt genom denna uppmaning. Det är väl klart man tar hand om sig efter bästa förmåga tänker jag, men vad man egentligen, när man ligger där helt igenmurad och ensam och tycker synd om sig, vill höra är ju nåt i stil med ”Oroa dig inte, jag tar hand om dig!” och sen kommer dom med typ en mugg te. Eller en korvmacka. Nåt enkelt men ändå charmigt och väldigt ompysslande liksom. Jag är inte gnällig, blir glad för det mesta! Men jag inser ju att det inte funkar så i verkligheten. Och framför allt inte när det bara handlar om en vanlig sketen förkylning och ens vänkrets, polare liksom, dom går faktiskt egentligen fria från sånt ansvar. Men ibland hade det varit skönt att höra. Eller hur?

Jag har förresten skaffat ett nytt balsam, för att försöka få liv i mitt ledsna hår. Det är konstigt det där! Mitt hår mådde bra, sen på bara en kort period fuckade det ur totalt. Är det vädret? Eller maten? Eller nåt annat? Risigt och matt som en ledsen vanvårdad Golden Retriver. Nåväl, jag har alltså nytt balsam. Det dyraste dom hade på FinMaxi. Det doftar mint. En hårvårdsessens jag trodde var reserverad för herrprodukter. Schampo och dusch (gärna kombinerade i samma flaska) för män. Så nu går jag runt och doftar man enligt min mening. Det gör ju kanske inte direkt saker bättre för min hjärna just nu, men jag hoppas att mitt hår återuppstår från de döda.

I övrigt önskar jag att mitt pass kommer idag. En av mina många önskningar för tillfället som gärna får slå in. Det hade varit skönt. Nu ska jag jobba lite, hejdå.

5 kommentarer

  1. Mia skriver:

    Är det Aussie? Balsamet alltså? Och krya på dig!

  2. Lina skriver:

    Hur funkade balsamet?

  3. Kajsa skriver:

    Ska du inte börja köra med balsammetoden igen då? Jag måste göra det snart. Tvättar också mitt hår varje dag, hehe. Sletet som saotan!

Posta en kommentar

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress