Början på tillbakablicken

Kära Dagbok, vad säger du? Ska vi ge oss på den här grejen igen?

Det är kanske lite dax, vi får se hur det går, jag kanske inte kommer ihåg hur man gör. Just denna gången skulle jag dock sätta mina pengar på att datorn packar ihop, den är inte riktigt frisk.

Var ska vi börja? Jag inser ju att jag inte har skrivit nåt sen i mitten av juni och att det är ett ordentligt lågvattenmärke. Jag inser ju även att jag inte kan börja rabbla allt jag har gjort, sett, känt och upplevt ända från då till nu, jag kommer bli tvungen att ta det lite i smådoser, så ni inte stryker med. Jag föreslår att jag börjar med nåt från slutet.

Exempelvis att jag igår impulshandlade en resa. En liten diskret tur till Egypten. Visserligen bara en vecka, men dock. Jag åker på måndag och jag har så gott som tömt mitt sparkonto. Jag känner spontant att mina oplanerade inköp, min spontanshopping börjar ta sig former av monster. Nåväl, jag valde att skippa avbokningsskyddet så nu är jag ju stuck. Precis efter att jag hade betalt alltihop upptäckte jag dessutom att jag inte har nåt pass. Har såklart varit hos polisen idag. Gott om tid! Jag är inte orolig! I värsta fall får jag väl köpa ett tillfälligt pass för hutlösa 1000 spänn på Landvetter på måndag samtidigt som jag dör inombords och ringer mamma och ber om pengar till basföda.

Vaccineras skulle man ju tydligen också. Jag mejlade Gunnar, ätten Brunnfors’s husläkare, som sa åt mig att rappa på. Jag blev väl omhändertagen av en sköterska som lät meddela att det var alldeles för sent för mig att få ”hela skyddet” men att jag dock, mot en avgift på 350 kr, kunde åka iväg och känna mig förhållandevis säker ändå. Jag betalade och satte mig i stolen och medan hon sprutade in vätskan i min arm förklarade hon nöjt att detta var ett bra vaccin, speciellt om jag skulle pierca mig, göra nån tatuering och/eller ligga med massa okända egyptiska män. Vid det sistnämnda var det dock såklart bra om jag även kompletterade med kondom. Jag tittade trött på henne, tänkte för mig själv att jag fan borde sparat mina 350 kronor istället. Jag blev vaccinerad mot, för mig, tre totalt avlägsna riskmoment. Dom borde haft nåt kryssformulär. Jag har ont i armen dessutom. En foliehatt eller liknande hade räckt för mig.

Egentligen hade jag tänkt åka ensam, nåtslags panikartat miljöombyte i ren patetisk (och dyr) desperation, men när jag berättade det för pappa blev jag orolig att han skulle dö i en infarkt. Så jag bokade in Patricia också, samt informerade henne om att möjligheten till att ångra sig inte fanns, samt att jag skulle behöva pengarna för hennes resedel asfort för att slippa börja sälja av mina fonder. Alla nöjda.

Nåväl, detta får räcka för nu, om min flåsande och emellanåt icke svarande dator får välja. Vi får se när jag dyker upp nästa gång. Kanske imorron, det vet man inte än.
PS. Ni får klara er utan nån bild idag, hela skiten hängde sig när jag öppnade uppladdningen. DS. 

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress