Nu ska vi ut på tigerjakt!

Varje år är det samma sak. Jag ger mig på det omöjliga.

Av olika outgrundliga anledningar ger jag mig bara inte! Trots att jag vet hur det har gått tidigare år. Jag får liksom ändå tillbaka hoppet på nåt märkligt envist och blåögt sätt.

Så nu har jag varit där igen. Ryktet spred sig via ett otal bilder på Facebook, Twitter och Instagram att det i år lär vara ett otroligt kantarellår! Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju hade varit trevligt om man nån gång kunde hitta nåt, men hade fotfarande mitt förnuft intakt. Sen fick pappa ett hett tips från en kund som han delade med mig. Han delade det med mig av den enkla anledningen att jag är tjej, gillar djur och natur osv.. Han visste egentligen inget om att jag är totalt talanglös på den fronten. Men det fick ju min barriär att brista. Såklart. Mitt sunda förnuft och min dittills fina insiktsförmåga sprang likt mentalpatienter ut över ängen och jag packade in mig och Patricia i bilen och drog iväg.

Det var ju inte så att det var alldeles runt knuten heller om man säger. Nejdå, det var LÅNGT bort. Söderut och inåt. Till nåt som alltså skulle kallas för Mirakelsvampskogen.
Tipset löd som följer:
”Åk nya vägen till XXX (har lärt mig att man inte ska röja sina ställen), kör igenom samhället, åk förbi grustaget och där efter kan du parkera typ var som helst för det är FÄLT med kantareller! Det är helt gult! Och så mycke att det räcker åt hur mycke folk som helst!”
Vem hade inte nappat och gått bärsärk efter bilnycklarna liksom?

Parentes: Jag minns en gammal kärring som lärde mig att man ALDRIG skulle tala om för folk var ens bästa svampställen var och om man hittade ett bra ställe och hade plockat av allt man ville ha, då skulle man hårt gnugga med stövelsulan och stampa sönder alla dom små bäbissvamparna som var kvar, om där var några då, så ingen annan skulle få dom sen. Underbar inställning. Tydligen ganska vanlig.

I drygt fyra timmar genomsökte vi markerna. Krälade under taggtrådar, knuffade oss förbi kossorna i hagarna, kryssade mellan husvagnar, golfbollar och timmerpyramider. Medan vi harvade framåt planerade vi vad som skulle göras med den massiva mängd skogsguld vi skulle skörda. Det var tydligen bättre att förvälla och frysa än att torka läste Patricia högt från Google. Jag hade flera vänner och nära jag skulle, likt en Naturens Robin Hood, dela min halva av bytet med! Det blev ösregn och sol och ösregn igen. Vi pauskäkade varsin näve smultron och fortsatte. Myggor och knott kalasade på vår utmattade lekamen men vi hängde kvar som vilken Ola S. och Göran K. som helst! Vi återvände hemåt när det började mörkna, med knappt en halvliter svamp i vår medhavda tomtesäck. Besvikna givetvis, men ändå vid gott mod när vi intalade oss uppmuntrande att det ju är omöjligt att hitta nåt första gången!

Så vi gav oss på skiten igen och åkte hela den långa vägen ut i ingenmansland och obygd för andra gången. Denna runda med förstärkning form av Linda och Filip. Filip har dessutom ryktet om sig att vara en kantarellsniffer deluxe så vi kände såklart att succen var en garanti. Vi tog med oss extra påsar. Två stora shoppingkassar i tyg och två pappkassar från ICA. Efter drygt tre timmar och två omgångar av nåt som liknade skallgångskedja på jakt efter en försvunnen Filip sket vi i det och konstaterade att det där tipset och den där svampskogen hade bränt sina skepp good. Nästa gång (NÄSTA GÅNG!?) skulle vi inte åka alls så långt, för det var det inte värt. Vi skulle hålla oss i hemtrakterna.

Jag har skrivit om mitt sökande efter kantareller förr förresten, med samma anda av frustration. Kan läsas om ni vill.
Här:   Skogens guldhelvete

Bifogar några bilder från färden. Vissa av er har säkert sett två av dom på Instagram redan, dom andra två är Patricias. (För er som har missat att jag har dragit igång min Insta så heter jag brunnfors där, om det är av intresse att följa. Allt som gör ens liv mer transparent liksom!)

3 kommentarer

  1. Maja skriver:

    Kan du mejla mig när du ser detta?

  2. Mia skriver:

    …du kommer till ett träsk….

Posta en kommentar

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress