RSS

Manligast av alla flickorna

2 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, mixed brew Taggad med , 21 februari 2012 @ 12.01

Och till story två.

Detta är alltså den andra och avslutande delen.

 

Sagan om flickan med mansväskan
(eller Skolbarnsintervju 2)

Kort efter den första intervjun som handlade om musik hade gjorts drabbade det mig igen. Observera att det är SÄLLAN sånthär inträffar i normala fall, men nu var det alltså två gånger på drygt en vecka.

Det var ännu en helt vanlig dag och jag var på mitt dagliga (läs: inte dagliga) pass. Eller rättare sagt, jag hade varit och stod i omklädningsrummet efteråt när det kom in två flickor med block och penna. Jag kände igen scenen från tidigare och anade vartåt det barkade.
De båda flickorna klev fram till en kvinna i linne och trosor och presenterade sig glatt leende:
- Hej, vi kommer från XXXXskolan och håller på med ett eget arbete om vad tjejer har i sina väskor! Får vi intervjua dig??
Kvinnan log artigt tillbaka och sa att hon mest hade ”det vanliga”. Flickorna tittade ner i hennes väska. Det var kläder, hårspray, smink, en kalender… Det vanliga! Dom klev vidare till nästa som var en dam i badlakan. Hon svarade surt, innan dom ens hade hunnit fråga, att det minsann INTE skulle tittas i hennes väska. Flickorna blev lite ställda men väcktes av en tjej från andra sidan rummet som sa att dom absolut kunde få kika i hennes. Dom skrev och skrattade. I väskan fanns Det vanliga. Och en apelsin.
Samma med nästa. En mobiltelefon, en mössa, en neccessär med smink, ett hårvax  ..Det vanliga.

Så fortlöpte intervjuandet runt i rummet. Alla kvinnorna hade snarlika ting i sina väskor, ryggsäckar och tygpåsar. Näst sist kom flickorna till mig. Dom log trevligt och stod fint bredvid varandra med blocket i högsta hugg.
- Hej! Får vi fråga vad du har i din väska också?
- Jadå, det går fint. Men jag har inte så mycke skoj tyvärr, inte som dom andra.. Vi öppnade väskan. Där fanns kläder, skor, handduk.. och..
- Oj! Vad är det där!? den ena flickan pekade på en burk med mina hemmagjorda nötbollar (se bifogad bild). Jag förklarade. Vi konstaterade att dom ju inte såg jättegoda ut men att dom alldeles säkert var nyttiga och kikade vidare, men fastnade omedelbart igen..
- OJ! vad är DETDÄR!? det var den andra flickan som hade hittat vad jag själv hade glömt fanns där.. Dom låg inpackade i silverfärgade, halvtransparenta antistatpåsar med gummiband om. Utspridda över hela bottnen i min stora beiga bag.
- Ehehehe… det är hårddiskar. Ni vet sånna man har i datorer? ..Hårddiskar. Åtta stycken. Jag harklade mig och kände hur alla kvinnorna i omklädningsrummet kollade.
- Ooooj, konstigt att ha med sig.. Och det där då?? frågade den andra flickan om nästa grej.
- ..Det är en manual till en kortterminal. Hm.. Hehe. Jodåsåatteee..

Flickorna avslutade sin intervju med kvinnan närmast dörren. Hon hade Det vanliga i sin väska. Sen gick dom och damen bredvid mig vände sig och utbrast:
- ÅTTA hårddiskar!? ..Ja det är minsann inte varje dag! Vad behöver man så många till?

 

Jajjemen. Man lyckas ännu en gång. Jag har aldrig känt mig så feminin och attraktiv. Inte alls som en tomboyig, manhaftig teknikflata. Nejdå. 
Jag får jobba på det där. Slipa lite på min kvinnliga sida. Jag börjar med att fästa en brosch i form av ett hjärta på tröjan. Ett steg åt rätt håll!

Himlafenomen, vårtecken & country

0 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, mixed brew Taggad med , , 20 februari 2012 @ 10.17

Jag hade ju lovat att berätta sagorna om intervju 1 och 2 på träningen. Detta har helt fallit bort, men here goes!

Jag delar upp det för enkelhetens skull, så blir det inte så mycket för er att läsa. Så har ni nåt att läsa ikväll också. Rimligtvis börjar jag med story 1.

Observera för övrigt att det har hunnit bli vår! Tulpanerna sticker upp och snöhelvetet smälter bort. Det är en karaktäristisk vårdimma ute. Och igår natt låg månen, Jupiter och Venus i en diagonal linje på himlen. Romantiskt och storslaget och världsligt på samma gång! Det dröjer 22 år tills det händer nästa gång! Bara som en parentes. Ni som såg det – Grattis!  Ni som missade det – Nästa gång ni får chansen är ni relativt gamla människor.
Nåväl. Vidare.

 

Sagan om flickan med stråhatten
(eller Skolbarnsintervju 1)

Det var en helt vanlig dag och jag var på mitt dagliga (läs: inte dagliga) pass. Tillsammans med en drös andra hurtiga motionärer brände jag kalorier i nedre delen av lokalen, i den övre sprang två män på löpband.

Plötsligt kom det två unga flickor inpromenerande! Med kamera och block gick de målmedvetet fram till killen på cykeln till höger och frågade:
- Hej, vi gör ett litet reportage för vår skoltidning om vad folk lyssnar på medan dom tränar! Får vi skriva om dig?
Killen svarade artigt på flickornas frågor. Han berättade att han lyssnade på hårdrock och flickan med kameran tog en bild på displayen på hans iPod. Kvinnan bredvid lyssnade också på rock och flickan tog en bild på bandmedlemarna i Takida som visades i hennes mobil.

De tu gick omkring i lokalen och intervjuade effektivt. Intresset för de olika svaren var högt även bland oss andra, alla lyssnade på varandras redovisningar med stora öron och riktande blickar. Dom flesta meddelade att det spelades hårdrock eller house/dance/trance. Det verkade vara en genomgående trend och flickorna med blocket och kameran började nog se mönstret.

Sen kom dom fram till mig som stod på min crosstrainer och svettades ocharmigt på överläppen.
- Hej, vad lyssnar du på idag? frågade flickan med blocket och log snällt med pennan i högsta hugg.
Jag harklade mig, såg hur alla i rummet lyssnade och svarade lite lagom tyst:
- Eheh, country.. 
- Ursäkta? Vad sa du för nåt? Flickan med blocket som sannolikt var inställd på att svaret skulle bli hårdrock uppfattade inte det främmande ordet. Jag fick upprepa.
- Country.
- ..Va? det var som hebreiska för flickan.
- Haha! Christ.. Country! Repeterade jag och skrattade åt situationen.
Killen på cykeln bredvid som hade fått sin display med bilden på Swedish House Mafia fotograferad såg på mig med ett brett flin. Flickan med blocket skrev och flickan med kameran frågade om hon fick ta en bild.
- Javisst, svarade jag och halade fram mobiltelefonen.  Oj, fast just nu var det visst sydstats! Jag kan byta så det stämmer med det ni har skrivit. Flickan med kameran tog en bild innan bytet, det blev ett foto av en tecknad man med en pipa och sydstatsflagga, därefter knäppte hon en bild av Darius Rucker.

De avslutade med en ung kvinna längst in. Hon lyssnade på house. Flickorna tackade för sig och gick. Killen på cykeln jämte vände sig med ett smajl mot mig igen och sa med lite eftertanke:
- ..Otippat!
- Tackar! svarade jag artigt som alltid.

 

Awesome! Ännu en gång skiljer man sig på ett tragikomiskt sätt ur mängden! Att jag lyckades få med både en sydstatsflagga och countryvärldens sannolikt enda svarta artist måste ju även ses som nån form av bedrift! 
Bifogar bilderna med låtarna som spelades länkade. (Ni får trycka på bilden för att få fram låten om ni inte lyckades räkna ut det själva) 

   

Ett awesome recept & snörapport

0 kommentarer Av emma Sparad i emma tränar, mixed brew Taggad med , , , , , 14 februari 2012 @ 15.37

Okej, det är alltså officiellt snö nu. Bara att inse. Jag har redan skottat utanför entrén en gång idag (se bifogad bild nedan). Fler lär det bli.

Nåväl, man får väl använda samma mediokra argument som alla andra till varför det är bättre med än utan det vita täcket – Det blir ju ljusare i alla fall! Sanning och uppskattat tills det smälter lite och sen fryser på framåt natten och blir en bucklig blank is från Helvetet. Då kunde vi klarart oss utan. Jag känner mig förresten alltid som den där läskiga gamla gubben i Ensam Hemma när jag går omkring med en snöskyffel.

Men nu ska jag inte prata om väder, för det gör jag alltid. Jag ska istället berätta om mitt tränande. För det gör jag också alltid nu för tiden. Det får ni finna er i. Jag har ju dock lovat att inte göra detta till en regelrätt träningsblogg med handfasta tips och konkreta råd, så det kan ni glömma. Når jag framgång en dag i en avlägsen framtid kommer ingen få reda på hur det egentligen gick till, men sannolikt skulle det vara större summor pengar inblandade..

Jag är som bekant tillbaka på banan igen efter operation och en lång dryg förkylning. Jag har under min passiva tid lyckats med konststycket att gå upp drygt ett helt och ett halvt kilo och därmed har mitt viktmål enligt appen i telefonen flyttats från 9:e december till.. evigheten. Underbart. Men! Jag får inte packa ihop så lätt! För på onsdag har jag en ny CaviLipobehandling där det ingick ett löfte, yttrat vid ett mkt svagt tillfälle, från min sida att minska ungefär ett kilo i veckan på egen hand, så då kommer jag skämma ut mig totalt om jag inte har styrt upp denna annars så prekära situation tills dess. Jag tränar på luncherna och håller dieten genom att käka extra många Kexchoklad till mellanmål, en bit Cambozola varje kväll och massor av Kalaspuffar! Ibland får jag även i mig ett och annat äpple. Etiketten på detta oftast också.

Nu eskalerade snöandet tror jag bestämt. Fan jag skulle ju komma till en story egentligen här! Nu hinner jag inte det.. Jag får ta den sen, altenativt en annan dag. Alternativt aldrig. Jag har ju redan berättat den för Johanna.

Fast okej! ETT tips kan ni få. En maträtt som är awesome och bra och god och snygg och utan nämnvärda kolhydrater. Jag försöker strukturera upp det på ett rekommenderat receptsenligt vis för pedagogikens skull.

Ingredienser
En skvätt Olivolja
En grön eller gul Squash som ser god och fresh ut
Två-Tre avlånga röda snygga Spetspaprikor
En bit Chevréost. Getost alltså. En sån som är som en liten cylinder på typ 7 cm i diameter och 4 cm hög.
En stor mansnäve Val- eller ännu hellre Pekannötter
En svensk Fläskfilé (kan utelämnas om man inte gillar death)

Att göra
Sätt igång ugnen på typ 190 grader och häll din skvätt olja i en normalmellanstor ugnsform. 
Slajsa upp squashen i snygga bitar. Jag brukar dela den på tre och sen delar jag tredjedelarna i typ 5 skivor på längden, då ser dom goda och trevliga ut, som små brödskivor. Lägg i formen.
Dela paprikorna på mitten längsmed och fixa bort kärnorna. Choppa i kortare bitar, så det blir 6 stycken av en paprika. Det brukar bli lagom, då är dom typ samma storlek som squashen. Lägg i formen.
Nötterna också. 
Vänd runt lite med valfritt tillhygge så det blir lite olja här och där och någorlunda jämnt fördelat. 
Ta din ostbit och bryt sönder den i lagom mellansmå chunks. Strössla som ett trevligt glest lock på squash-, paprika- och nötmixen i formen.
Ställ in i ugnen.
Skär fläskfilén på hälften och stek till den rätt hårt så den får en god yta. Skär halvorna i tre delar var (du har nu sex bitar death framför dig).
Ta ut din form som har stått i ugnen ett tag och lägg köttbitarna i en avlång fläskfileformad kolonn i mitten, ovanpå allt det andra.
Ställ tillbaka i ugnen och låt verka tills din magkänsla säger att det är done. 
Käka. Gärna med vanlig kräm fräs som sås till.
Skicka ett tackbrev och en bukett blommor till mig för tipset på en awesome och lättlagad och nyttig och snygg och god dinner.

Önskar att jag kunde bifoga en bild för det är faktiskt en relativt estetiskt tilltalande anrättning. God med. Freddy gillar den också. Bild får bli nästa gång.

Bindan med blodCypern i (eller Inbillad Vårkänsla)

4 kommentarer Av emma Sparad i upptagningar & drama Taggad med , , , 10 februari 2012 @ 18.17

Precis innan jag lämnade kontoret kom jag på att jag ju hade utlovat ett inlägg till idag.

Jag kände spontant att det inte var möjligt att åstadkomma en text som kunde väga upp för föregående mörker, även om jag har nu förstått att en del av er fann den misär jag presenterade relativt underhållande. Så jag funderade på att skita i det, alternativt var jag inne på att publicera ett stilla ”Dra åt helvete! Bara glöm det!”

Men! Som från en skänk från ovan dök den upp. Och jag ÖNSKAR att jag tog en bild på den, inte för att den i huvudsak såg helt bisarr och totalt vidrig ut, utan mer för att ha delat med mig av den underbara sommarkänsla den spred.

På golvet inne på Meddos toalett låg den. Mitt på golvet, typ en meter framför toalettstolen. En väl använd binda.
-Men fy vad äckligt! Vemfan gör nåt sånthär!? var det första jag tänkte. Men sen såg jag det… Blodet som hade börjat mörkna och anta en mer brunare ton utgjorde formen av Cypern. Lite mörkare klumpigheter i den bredare delen visade var bergen i landet fanns. Kartbilden var slående! Och genast gled mina tankar iväg till sommarvärme, sol och brusande vågor på en medelhavsstrand, istället för att tänka på den stackars sate till städpersonal som skulle tvingas plocka upp den begagnade hygienprodukten från golvet tidigt nästa morgon.

Det blev vårkänsla, jag såg solen utanför, hörde fåglarna kvittra och kom ihåg att jag faktiskt hade haft lite samma feeling imorse när jag åkte till jobbet. Det hade jag förträngt och begravt under dagens bitterhet. Verkligen tragiskt och amatörmässigt, helt icke enligt min livsfilosofi. Jag kunde riktigt höra hur dom där borstbilarna kom åkande och sopade bort gruset från vägen nu, hur smältvatten porlade i små bäckar längs alla trottoarkanter, hur män släpade ut sina motorcyklar ur garagen och teststartade dessa okristligt tidigt varje lördag- och söndagmorgon.  Björkens löv växte från små prickar till allt större musöron. Vårkänslan!
Hm.. Nu saknar jag min sportbil. ..Typiskt.  Bifogar bild och känner mig ond som adopterade bort den.. 

 

Fredagsfeeling (eller Gnäll och Självömkan)

0 kommentarer Av emma Sparad i get a grip!, tanketåget, upptagningar & drama Taggad med , 10 februari 2012 @ 12.53


Scen 1
Inledning – Mediokert malande
God förmiddag folk. Idag är tydligen en sån dag då jag jämför mig själv med alla andra och tycker alla är smalare, snyggare, gladare och rikare än jag. Wonderful! Bra och inspirerande start på fredagen den tionde februari. Jag lever inte som jag lär. Långt ifrån idag.

Scen 2
Mittstycke och Eskalering
Jag undrar även, men egentligen bara just idag, varför jag (oberoende av förkylningar/operationer/personligt trassel/träning/återkommande oroväckande läkarbesök/utgifter) ska ta hand om alla, åka runt överallt, städa efter andra, handla åt folk, se till att saker fungerar bra, peppa och mata min omgivning med energi. För ibland får man fanimig se till att limma på gladmasken ordentligt!

Missförstå mig rätt, jag tycker i 98 fall av 100 att det ÄR jättetrevligt och givande och inspirerande att göra just det där, annars hade jag självklart inte gjort det, men ibland undrar man ju vafan grejen är. Som nu. Och varför är det bara jag som ser när det är stökigt, snuskigt och tomt på grejer, saker behöver styras upp eller justeras och lagas? Besitter inte alla den förmågan? Det verkar ju inte så.

Tips på bra sätt att ge tillbaka energi och glädje på:
Tänkte jag skrivit här, men eftersom dom flesta kring mig är vuxna människor så låter jag dom själva räkna ut, ta en kik med sina ovana ögon och använda sin fantasi.

Scen 3
Avslut – Skärpning
Jaja, nog gnällt. Jag inser ju givetvis även att det finns dom som har det betydligt värre än jag. Och då menar jag inte nåt så avslägset som barnen i Afrika eller i slummen i Buenos Aires eller så, för jag behöver inte gå utanför min umgängeskrets för att inse att jag har det ganska okej ändå. Och jag inser även att hur mycket jag är gnäller nu så har högst sannolikt mina föräldrar och mor-/farföräldrar rätt mycket mer att sätta emot om dom skulle vilja trycka ner mig på jorden igen. Dom hade ju dessutom, uppenbarligen, barn under skitperioderna också. Så nog med snyftandet nu! Dax att move on! NU ska jag på spännande besök på sjukhuset och när jag kommer hem sen efter arbetsdagens slut ska jag dammsuga, städa toaletten, diska, lägga in fakturor och sen handla. Och jag ska tycka det är trevligt! För det hade faktiskt kunnat vara värre OCH jag gillar dessutom egentligen att städa eftersom jag tycker om när det blir fint.

Scen 4
Prolog – Utro
Japp, det var det! En text i ren självömkan, så blir det ibland. Jag vet det är speciellt tre stycken av er som sitter och tycker det var det löjligaste ni läst, men tyvärr får ni stå ut denna gången. Jag kan dock glädja er med att jag sannolikt kommer ta bort detta inlägget inom en månad, när jag själv inser att det är överflödigt. Nästa gång jag skriver nåt ska det vara trevligare läsning. Jag lovar. Hedersord.

Bifogar en bild på en åsna som drar ett tungt lass. Det är kanske lite synd om den, men den blir glad när den får mat eller ny mysig halm i sin spilta. Den ser dessutom inte ens speciellt undernärd eller vanvårdad ut. Jag har redigerat bort snoppen som hängde under magen på den för att det ska bli ännu lite mer passande och tragikomiskt i sammanhanget.
Nu är det lunch! Jag återkommer med kompenserande text efter klockan två.

Toalett- & vattenvett (2 snabba)

6 kommentarer Av emma Sparad i get a grip! Taggad med , , , 8 februari 2012 @ 14.28

Okej, lite snabbt nu bara eftersom jag har annat att göra egentligen..

Två grejer jag har funderat på. Två märkliga typer av lathet. Två agerande som jag inte förstår och som ni egentligen bara förlorar själva på men likaväl fortsätter med.

Scen 1.
Du går in på toaletten och lägger en riktig megakabel. Korven lämnar en fet brun rand när den åker ner i röret vid spolning. Du tvättar händerna, hör att det är nån utanför som väntar på sin tur. Du torkar dig på frottéhandduken, kollar in frillan i spegeln och går ut. Toaletten är redo för näste person i kön.
Nu reagerar ju observanta individer på att du varken använde toaborsten eller ens fällde ner locket igen. Hur funkar det där egentligen? Okej att nästkommande toabesökare fattar att du har skitit, för det känner hon/han sannolikt på lukten, men varför är du så lat och nonchalant att du inte ens bryr dig om att bokstavligen sopa igen dina spår lite bättre? Vad vinner du på att lämna fartranden i toan? Eller på att inte lägga ner locket? Resultatet blir ju bara att du uteslutande framstår som vidrig. Hur snitsig frilla du än har när du kliver ut. Lite som en het brud som lite senare visar sig ha en kråka i näsan och andedräkten från helvetet. Genast blir hon inte lika het. Eller hur? Det spelar ingen roll hur bra hon ser ut, bilden av henne är redan smutsad och förstörd.
Förklaringen man ofta får vid en konfrontation:
- Men jag tänkte bara inte på det!
Nähä? Inte denna gången heller nej.. Och några argument för saken finns ju såklart aldrig att få. Hör du inte själv hur tragisk du låter?
Patetisk lättja. Men visst, varför ska man bejaka sin värdighet när man kan slippa böja sig ner och därmed spara sekunder som kan läggas på frisyrjustering?
Lite samma känsla ger situationer där du väljer att inte spola i toaletten alls eftersom du ”bara har kissat”. NOT funny or cool, faktiskt bara äckligt.

Scen 2.
Du (och ”du” i detta fallet är MÅNGA jag känner) ska borsta tänderna, för det bör man ju göra lite då och då om man är en människa med normalhygien. Du tar din tandborste, preppar den med kräm och häller på vatten. Och så in i munnen. Medan du borstar går du omkring i ditt hem. Kollar lite på tv, plockar ur diskmaskinen så gott det går med en hand, fyller på mat åt katten.. Inget märkligt. MEN det är det visst! För medan du gör att detta har du i badrummet lämnat kranen på fullt ös. Inte på lite lagom smårinn, nejnej. Fullt skaft! Inne på badrummet, alltså mellan 2 och 5 meter ifrån dig finns Angel Falls medan du går omkring i lugn takt och borstar. Och du borstar länge och systematiskt. Vi snackar minst 5 minuter.
Förklaringen vid en konfrontation är ALLTID den samma, oavsett person och oberoende av varandra:
- Men! Så har jag alltid gjort! gärna följt av ett lite självbelåtet Hehe!
WHAT!? Vafan är ditt problem!? ”Så har jag alltid gjort”!? Skulle det vara en vettig anledning till varför du bör fortsätta?
Varför ska jag sluta skjuta heroin? Det har jag ju alltid gjort!
Varför ska jag plocka upp bajset från min hund? Jag har ju alltid låtit det ligga!
Varför ska jag sluta snatta kexchoklad på ICA? Det har jag ju alltid gjort!
Vad är skillnaden? Och ALLA säger verkligen också samma sak! Och jag personligen är inte direkt känd för att vara sparsam eller snål med vare sig vatten eller el, men den mängden H2O du ödslar på drygt fem minuters fullt ös är obscen! Den hade kunnat rädda ett mindre afrikanskt land! Den hade kunnat ge odlingsbar mark i öknar!
Ännu mer patetisk lättja än i scen 1. Jag skäms över din ignorans och ovilja till förändring!

Och igen – ”du” är förbluffande många! Och ni vet vilka ni är och ni vet att jag tycker såhär så försök inte bli martyriska nu och hävda att jag smutskastar er bakom era ryggar, för vi har haft denna diskussionen ett antal ggr. Jajjemen, det gäller er allihop.

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta. Hur ska vi få bukt med problemet? Hur ska vi göra för att du ska vakna? Men jag antar att det inte går, eftersom grunden till denna ondska och likgiltighet bygger på att du inte ens upplever det som nåt problem. Du skiter helt enkelt i om folk tycker du vidrig (i olika hänseenden).

Ursäkta att det blev långt ändå att läsa nu. Deal with it.

PS. Ja, jag är SÅ perfekt att det är helt okej att jag tar upp denna typen av ämnen som om jag vore Den Heliga Maria. DS.

Om väder, vind & celibat

0 kommentarer Av emma Sparad i mixed brew, upptagningar & drama Taggad med , , , 6 februari 2012 @ 16.30

Kära Snö, det var jul för över en och en halv månad sedan. Du är sen. Du hade lika gärna kunnat skita i det för vi är inte sugna längre.

Jag vet inte hur det är för er, men personligen är jag rätt trött på kylan nu. Det är med besked dax för vår. Jag har inte råd att lägga massa pengar på tulpaner från Maxi. Det är hög tid att mina egna i min egna trädgård börjar dyka upp nu. Hög tid för vattnet att börja droppa, katterna att go kåtbananas och vitsipporna att släppa loss.

Jaja, jag vet att det är orealistiskt tidigt och jag vet att jag tjatar om vår i varenda text nu, men ändå. Det hade ju varit trevligt..

Sen sist vi sågs har jag hunnit opereras uppe på Kvinnokliniken UTAN utlovad narkos, blir dyngförkyld och gå upp två kilo. Awesome! Topp-3!
Jag känner mig totalt oanvändbar, tråkig och utbytbar när jag nu lever i doktorsordinerat celibat OCH med träningsförbud på grund av nämnde ingrepp och smitta. Jag blir alltså bara tjockare och tjockare och det helvetet som väntar när jag släpps ut kommer sannerligen inte bli nådigt. Fortsätter jag uppåt i denna takten lär jag väl ha närmare 45 kg att fajtas bort på crosstrainern om nån månad. Underbart. Jag får helt enkelt sluta äta vispgrädde, pommes och geléhallon till kvällsmat. Typiskt. Aldrig får man vara riktigt glad.

Bifogar en bild på min mobils väderapp som i förra veckan lät meddela att det vad -11°C ute men att det KÄNDES som -27°C. Eftersom jag är så transparent har många av er redan säkert sett den på Twitter (som jag för övrigt rekommenderar er som tycker att jag skriver för lite här att följa) och Facebook och G+, men ändå. Jag tycker det är ganska skoj. Så äkta dryga Halmstad liksom. Kör väder like a boss. Jag fattar ju givetvis att det är nånslags uträkning med vind i förhållande till luftfuktighet som ligger bakom, att det inte bara är nåt godtyckligt helt random, men ändå. Känns som att Halmstad saltar lite. Det passar mig bra.
Luleå:
- Vi körde -20°C här igår. Kallt som fanken! Ni då Halmstad? ..Va? Haha! Hade ni BARA -11°C??
Och Halmstad käftar emot med ett högstadiedrygt:
- AMEH! Lägg av!! Det var -11°C men det KÄNDES fan som -27°C så bara lägg ner!! väldigt trotsigt och obstinat som bara en västkustvinter kan bete sig.
Och varför är det aldrig åt andra hållet? +11°C grader ute men det KÄNNS som +27°C? Vad är det som ska till för nåt sånt? Det funkar inte va? Ingen idé att jag funderar vidare på den känner jag. Hejdå.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress