Lördagsdimma

Jag gick en promenad ner till hamnen med mig själv i förmiddags.

Det var väldigt dimmigt och när jag kom tillbaka var jag blöt av allt vatten som flög omkring i luften. Lika bra det.

Stiltje. När jag gick längs havet hördes folk i båtar lång utifrån havet. Dom fiskade. Allt dom sa hördes, men ingen syntes i dimman. Ett par där ute pratade om att dom borde köpa ny säng och precis då fick kvinnan en fisk och skrattade. Sen gick jag förbi röster som skulle kunna varit en pappa och hans son. Dom pratade om olika drag. Vattnet låg alldeles stilla.

Jag tycker om dimma, även om jag kanske inte borde. Jag tycker ju inte om hemligheter längre, dom gör mig osäker. Men dimman är okej. Trots att den döljer en del.

På vägen ner till hamnen tänkte jag att det hade varit trevligt att ha ett hus. Till exempel det där jag passerade innan. Det med den fina stora altanen, det snygga dubbelgaraget, dom söta äppelträden i den lagom stora trädgården och den mysiga balkongen. Det huset. Eller kanske ett annat. Men detta hade till saluskyltar. Det såg dyrt ut och jag konstaterade att det ju ändå säkert inte är jättemysigt att bo i ett helt stort hus med sig själv, så det kunde kanske kvitta.

Jag började titta på spindelnäten istället. Alla ser olika ut och när det är dimma blir dom fina och extra tydliga. Som knypplade tantdukar. Jag mötte ett par som höll varann i handen. Dom var i min ålder. Hon hade tofs. Vi hejade artigt. Paret fortsatte sitt samtal om vad dom skulle laga till middag. Jag fortsatte att koncentrera mej på spindelnäten. Det var vindstilla och jag var blöt i ansiktet.

5 kommentarer

  1. tacksamgrabb skriver:

    Att läsa det du skriver har för mig varit en efterlängtad fristad. Det har hjälpt mig extremt mycket. Jävlar vad smart och rolig du är! Tack som fan!

Posta en kommentar

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress