Oaccept 2. Drinkuppvisningen

Okej, fortsättning. För er som missade så nämnde jag att det finns två grejer jag har problem med i era hem. Den första kunde ni läsa om i föregående inlägg. Nu kommer den andra.

Grej nummer två, som jag inser att dom flesta faktiskt har i sina hem men som jag inte har någon som helst förståelse för. Och jag riktar mig i huvudsak till er män nu: Män, vad i hela helsike är egentligen grejen med uppvisandet av era spritflaskor?

Varförvarförvarför, varför vill ni ha dessa stående framme på nån tragisk hylla nånstans/på en liten patetiskt serveringsvagn i ett hörn/i ett upplyst vitrinskåp? Gärna tillsammans med olika typer av glas och drinkskakare och kanske nån liten bok som heter nåt i stil med ”1001 Fantastiska Drinkrecept”.
Varför?
Har ni nånslags inre längtan om er egna bar, men inte haft tillräckligt med karaktär och/eller pengar att verkställa?
Är det en statusgrej att visa upp sin Captain Morgan, sin röda Sourz, sina 3 olika smaksatta ABSOLUT, sina olika små miniflaskor med Fisherman och sina 4 olika sorters whiskey i under 500-kronorsprisklassen?
Känner man sig mer manlig om man har sina flaskor stående framme för allmän display? Dom flaskorna som ni verkar vilja alla ska titta på men som ni totalt nonchalerar när det kommer till städning så dito har ett snyggt lager frost på sig i form av damm? Och när man lyfter eller flyttar en flaska blir det en omkring en decimeter i diameter stor dammfri prick kvar på bänken. Det är nåt att show off alltså? Snälla berätta för jag förstår verkligen inte!

Jag tycker det är illa när flaskor står framme, men det värsta är verkligen vitrinskåpet. Eller det där helt i glas tillverkade hörnskåpet, endast framtaget för er alkohol. Seriöst? Varför ser ni inte sossegubbigheten själva? Kan verkligen alkohol generellt vara ett så stort intresse att ni måste viga ett upplyst skåp åt denna fantastiska helgedom? Okej om man har ett helt RUM åt sin feta Märklinbana, med skogar och berg och byar uppbyggda, men fasen inte ett mediokert svennespritskåp asså. Sorry. Noll i imponeringsvärde på den. Tyvärr.

Jag har hjälpt en hel del vänner att flytta. Människor av vitrinskåpstypen. Jag vet nog allt hur ni funkar! Man lastar in alla flyttlådorna i er nya lägenhet, ni ser till att placera ut sängen och soffan någorlunda. SEN! Sen, medan alla tallrikar, glas, kläder, lakan och allt annat fortfarande ligger i sina kartonger, då börjar ni montera upp spritutställningen. Som om det var nåt form av eget litet husaltare. Hälsar man på er två-tre veckor senare har ni fortfarande stora delar av ert hem nerpackat i flyttlådor lite här och där. Icke uppskruvade hyllor står på högkant längs väggarna, tavlor för hängning likaså och det finns typ två tallrikar för bruk och dom ligger i diskhon, men spritskåpet – Ojojoj! Det är komplett med martiniglas, drinkboken, skakaren, silen, flaskorna, små pappunderlägg, olika typer av fräsiga drinkpinnar andra modeller av glas och en massa uppstyltat mög. Mög som ni dessutom typ aldrig använder. Och med bakgrundsbelysning.

Manligt och attraktivt! Verkligen. Man vill ju faktiskt bara ligga när man ser nåt sånt. True story. Man sliter av sig kläderna fort som helvete för att inte snigla ner dom totalt! Obs, skämt.

Oaccept 1. I duschen

Jag kan verkligen acceptera de flesta typer av detaljer i hem. Jag vill bara klargöra det först.

Jag har, om jag får säga det själv, en storsint inställning till hur du inreder ditt hem. Var och en till sin smak liksom. Men det finns ett par grejer jag inte förstår mig på. Eller rättare sagt – en som jag inte förstår mig på och en som jag irriterar mig på.

Vi kan börja med den sistnämnda, för det är en så himla liten och obetydlig punkt egentligen. Och egentligen skäms jag lite över hur mycke det irriterar mig eftersom jag ändå går ut med min image som tålmodig och accepterande. Men det här med schampo-, balsam- och duschkrämsflaskor på golvet i duschen..? På golvet? Really?! Jag har tyvärr inget som helst överseende med det. Notera dock skillnaden – Det är helt okej om ni faktiskt inte har nån annanstans att förvara dom på och om dom står upp i en liten kontrollerad kolonn, MEN när det finns hyllor och flaskorna ändå befinner sig på golvet, liggande. Inte okej.

Detta ger ett för mig otroligt snuskigt och stökigt intryck. Hur kan ni ha ett välordnat och städat hem men ändå acceptera att flaskorna ligger slängda på golvet? Var ligger problemet? Ser ni dom inte eller? Öppna ögonen. Se helheten. Dessutom finns det anledning att starkt misstänka att ni sällan, om än aldrig, faktiskt skurar golvet i duschen. Att ni är av den typen som säger:
- Men hallå? Varför ska man skrubba golvet där? Där rinner ju vatten hela tiden! Automatisk rengöring! och jag kräks lite i munnen av bara tanken på att höra er säga det.
Till denna irritation kan även läggas till när grejerna står på själva ..vad ska man kalla den? På själva duschenheten, den där grejen i mitten som slangen utgår ifrån och som har vred på sidorna. Om ni placerar era flaskor på denna är risken för dom ramlar ner på golvet större än typ 80 % när man duschar. Förbannat irriterande. Speciellt på morgonen. Och SPECIELLT om dom ramlar på ens fötter.

Nu blev det lite långt här ändå. Jag måste hänga upp tvätten. Återkommer med punkt två alldeles strax. Over.

 

Vinterdemonen

Samtidigt som det är lite skrämmande så är det ju ganska intressant att se saker förvandlas till monster.

Det kan appliceras på nästan vad som helst. En gräsmatta, en kärleksrelation, huvudvärk, rosten på en bil eller som i detta fallet – isen i mitt kylskåp. Det kan vara olika typer av monster också. Ilskna, ettriga och morrande. Eller otroligt stora och vrålande. ..Eller den sorten som nästan är värst – dom som växer långsamt till något fruktansvärt och okontrollerbart, som man inte inser är monster förrän det är helt åt helvete för sent. Relationsmonstret, den vanligaste sorten. Läskigt och fascinerande på samma gång.

Men mitt kylskåp då alltså. Från att ha varit en trevlig enhet för en fräschare matförvaring har det börjat urarta här nu. Det startade med en liten kaka is på den bakre väggen i höjd med andra hyllan nerifrån. Ingen fara tänkte jag, det är ju inte så himla kallt där inne, den skulle snart smälta. Men likt en elakartad cellförändring började iskristallerna mutera och det grodde i en rasande takt. Frostmonstret växte sej allt starkare och började livnära sej på olika saker i dess närhet. Precis som en boaorm sakta sakta sväljer rådjuret omslöt iskäftarna burk efter burk. Om jag lyckades upptäcka det i tid nog, innan marmeladglasen hade hunnit för långt ner i vinterdemonens svalg, gick det att slita loss dem, men många har gått förlorade.

Jag har länge blundat för problemet, har väl tänkt lite att det nog går över. Så brukar man ju resonera kring sjukdomar man egentligen misstänker är ganska allvarliga. Man lever i nånslags förnekelse medan allt bara ökar i omfång.

Freddy kom på besök. Han öppnade dörren till frysen och jag tänkte att det ju var tur att det inte var kylen för då hade ju risken för ismonsterattack varit överhängande. Men frysen var lugnt. Trodde jag.
Tydligen hade demonen sakta men säkert utökat sitt territorium och på översta hyllan, i iskubsfacket byggt ut starkt. Freddy sträckte sej intet ont anande efter plastformarna och möttes av ett vrål och frustande, dräglande käftar i ett köldmoln av bitande ånga. Fort smällde han igen dörren igen och såg på mej med uppspärrade ögon.
- Det var nåt därinne! …Vad är det som bor i frysen?? frågade han skrämt och vi kunde tydligt höra ilskna morranden inifrån kylan. Det var dax att gör något åt saken.

Kanske i helgen. Jag borde fixa det i helgen. Det har ballat ur.

Ps. På bilden ser vi hur  ingefäramarmeladen, jordgubbssylten och den stora burken med rårörda lingon håller på att slukas. Även en äggkartong har har fått en chunk bortbiten från sin kropp. Ds.

 

News! #emmahängermed

Kära Dagbok, högt ärade Läsare och sannolikt mej av misstag besökande Stockholmare.

Jag kan meddela att jag har skaffat mej ännu ett nöje som binder mej ytterligare till min dator och högt älskade Desire HD.

Jag vet, jag är sjukt sent ute, typ långsammast i världen, men nu har jag ändå fallit för mina vänners påtryckningar och skaffat mej Twitter. Jajjemen, ni hörde. Till denna har jag även hela tre schyssta appar som jag kan styra det hela med. Jag har dessutom, till er stora lycka satt min webmaster till denna sidan, Filip alltså, på att illa jävla kvickt ordna så mina inlägg inte bara postas automatiskt på Facebook som nu, utan även givetvis på mitt nya hak.

För er som känner för att följa mina mediokra livsuppdateringar så går det bra att klicka på Follow på min profilsida. Jag kallar mej för nåt så fantasifullt som brunnfors. Den ni, den såg ni inte komma!

Vidare kan jag också meddela att det är höst idag. På riktigt. Det är runt 14 grader, vinden sliter i markiserna och löven kommer sannolikt börja virvla omkring snart också.

Camparn

Jag och Peter hittade en konstig sak när vi var ute och åkte. En bil med en takbox av specialmodell.

Mycket märkligt. Som en vanlig platt takbox som kan expanderas uppåt, med blåa tygsidor med ventilation i. Benga som är gammal och vis förklarade för oss när vi uppspelta kom tillbaka att det är en sovplats. Ännu märkligare. Hur tar man sej upp och in?? undrade vi. Genom att klättra på bilen, undervisade han vidare. Vi kunde inte tro att det var sant. Inte nog med att sovandet skulle i en kista som man man vore nånslags Dracula på campingutflykt, man skulle dessutom klättra på bilen för att ta sej i lådan! Vemfan vill klättra på sin bil?? Och framför allt – hur gör man det med värdighet om man är av normal klumpighet? Okej om det hade varit frågan om nån trappstegsliknande enhet, men tydligen inte. Verkligen underlig grej.

Hos frisören blir man fin

Jag är förresten tillbaka igen nu. Om det skulle vara nån som har saknat mig.

Tillbaka i Halmstad alltså. Inte tillbaka här som nånslags nyfrälst superskribent som uppdaterar minst en gång om dan. Det kan ni sannolikt glömma.

Har varit i Tidaholm och hälsat på Emmeli. Mkt trevligt om man bortser från frisörpacket från klåparhelvetet, tragedierna i Oslo, våra massiva mängder pengar brända på mat, alla myggor och vädret som har varit rätt långt ifrån sommarmysigt. Men trevligt ändå såklart, med nya kontakter och allt. Jag kan även meddela att jag fortfarande faktiskt besitter förmågan att dreja! Det ni! Skillad som man är. Efter ..vad blir det? Fem år? Efter fem år ungefär utan att ens petat på en lerklump klarar jag alltså av att sätta mig vid skivan och förvånansvärt proffsigt åstadkomma något av symmetri och formkänsla i en fin symbios.

Men ja okej, jag vet att ni skiter i drejningen egentligen. Det är frisören ni vill höra om. ”Frisören”. Jag har redan delgivit en del av er fragment av storyn, men jag kan väl dra det här också.

Soundtrack:
Hos frisören blir man fin
mycket finare än hos någon annan
Man blir blåst av en maskin
ifrån nacken ända fram i panna
Med en lugn och säker min
styr han kammen och sekatören
Ingenstans blir man så fin
Som – Hos – Frisören

Det var en mulen men varm dag. Jag och Emmeli svor över våra slitna hår som likt trassliga bollar av Svinto formerade bon kring våra hjässor. Snåla som vi var frågade vi Stefan, vår vän och tillika Tidaholmslocal som vi hittade på promenaden genom stan. Vi frågade var i hela Tidaholm det var billigast.

- Hmm.. Billigast? Där borta tror jag.. *pekar*
Till vår stora lycka men i längden massiva förtret läste vi på skylten att det endast kostade 180 riksdaler att få håret friserat hos utpekade man. Hurra! Vi tog två direkt.

Emmeli var först ut. Två dagar sedan var det hon tvättade sitt burr och det var i omgångar Volume Mastrat och fullt av lerdamm och diverse produkter. Leo, som vi kan kalla han som höll i saxen, hade inte en tanke på att tvätta det innan han började gå loss. Lite vatten med en blomduschare och på’t! Det var katastrof. Emmelis om än slitna men dock tidigare ändå välfriserade bruna page var nu en billig kopia på vad gissningsvis Leos mamma gick runt med där hemma i kryddorna. Han varken handdukstorkade eller fönade henne när det var över. Likt en blöt och frusen hund som verkligen känner hur ful den är gick hon skamset och satte sig i en av fåtöljerna.

Leo heter inte Leo egentligen förresten. Jag slängde in en kvalificerad chansning på Aziz vid besöket.. Jag har kollat upp honom nu, han heter varken det ena eller det andra.

Min tur alltså. Jag satte mig i stolen och blev som en bil inne för underredsbehandling upphissad till skrämmande höjder. Eftersom jag har (HADE!) riktigt långt hår var han ju tvungen för att kunna sitta bekvämt under the action. Hade Emmeli klarat av att resa sig från sin skamplats hade vi alldeles säkert kunnat se att min sittyta var omkring hennes axelhöjd. Det kändes så i alla fall.
Leo meddelade mig att mitt hår egentligen var helt förstört, att jag skulle behöva klippa MINST 35 cm för att det faktiskt skulle bli nåt vettigt av det. Han tog mellan 12 och 15 cm. Rakt av. Dödade allt av frisyr jag hade haft. Han hatade uppenbarligen långt hår. Jag satt och såg hur det blev värre och värre. Resultatet var från en annan planet. Det var som om man i ett svagt ögonblick gått med på att låta grannens 12-åring, som trots medfödda motoriska skador såååååååå gäääärna vill bli frisör när hon blir stor, få gå loss i ens hår. Förödelse och ångest.

Jag minns när mamma skulle klippa lugg på mig en gång för längesen. Jag såg ut som Kurt Olsson när hon var klar och skämdes i flera veckor.
Detta var värre. Jag satte upp skiten i en stram frisyr så fort han var klar med sin våldtäkt. Två dagar senare klev jag desperat in hos en riktig frisör i Skövde och bad dom att rädda vad som räddas kunde. Den enda som var ledig och kunde klippa mig just då var en kille som än så länge bara gick som trainee. Jag sa att det inte gjorde nåt alls, eftersom jag var säker på att det knappast kunde bli värre än hur fanskapet till klåparjävel hade gått loss redan. Jag förklarade mitt öde för den trevlige killen medan han omsorgsfullt hängde ett skynke över min kropp. Han hummade och nickade och tänkte förmodligen att jag överdrev. Tjejer brukar ju noja med sitt hår, eller hur? Men när han knäppte loss klämman som höll tragiken uppe och även han fick skåda spektaklet utbrast han:
- Men HERREGUUD!!!? Ann-Kristin!! Kolla på dethär va!? Herreguuuuuuud! Vad har han GJORT!?
De två lyfte i min ponnyman och tittade med stora ögon. Sorgset kom de gemensamt fram till att, även om de visste att jag ju ville ha långt hår, minst 5-6 cm behövde tas bort för att man få ordning på det hela. Så det var bara att foga sig. Jag fick rabatterat pris för att de tyckte synd om mig.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen. Med ungefär 25 cm kortare hår. Jag lider. Ingen av dom andra här verkar ens ha sett förändringen. Freddy erkände nyss att han inte såg nån direkt skillnad. Och jag känner mig stympad och naken.

Jag förbannar dig Leo! Dig och din lilla motbjudande lokal du väljer att helt felaktigt kalla salong där du praktiserar din fruktansvärt amatörmässiga frisering! Jag tycker du bör ta jobb på något lager eller liknade!

Jag förbannad även migsjälv och Emmeli som likt två dumsnåla kärringar nappade på det låga priset hos Leo – Satans avkomma. Det går HELT emot min tro rörande kvalitetstänkandet jag normalt sett lever efter, jag vet inte vad som flög i mig och jag ångrar det bittert. Det kommer aldrig hända igen. Jag skäms.

Vackrare än jag

Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mej?

Så sjunger dom. Vackrare än jag heter det väl?  Det där är verkligen ett praktexempel på när min tafatta besserwisser griper in – när nån säger somethingsomething än mej.
- Än jag, heter det! slänger jag in då och förväntar mej inte ett tack alls, det är mer för mitt eget psykes skull. Men jaha? Melissa Horn alltså. Ska jag kanske dra ett mejl till henne? Förmodligen har nån annan redan gjort det, nån med samma övertygelse som jag. (Obs, inte med samma övertygelse som mej)

Fritt fram för granatkastning mot mej nu! Go!

SOB Gräsklippare!

I februari nämnde jag vintrarnas bråkämne –  Snöförflyttning.

Nu är det sommar och det är inte snön som tjafsas om. Det är alla villaområdeinvånares stora tandgnisslarämne: Gräsklippstider. Om det är nånting som saboterar den annars så fina grannsämjan är det när klipparen dras igång.

Scenario: Familj A har precis satt sej till ro på sin altan för att avnjuta en på Willys inhandlad färdigmarinerad nygrillad karré. Ölen står på bordet och första chunken kött är precis losskuren på tallriken. Då sätter grannen, pappan i Familj B, igång sin gräsklippare och eftermiddagsmyset är på en sekund som bortblåst.

- Naaae allvarligt. Varför ska han ALLTID klippa preciiiiis när man satt sej? säger Fru A lite irriterat.
- Såja, dom är nog snart klara, lugnar Herr A medan han skär upp Lilla Dotter A’s köttbit och familjen fortsätter äta.
I ungefär tio minuter fortlöper måltiden och det moln över bordet som från början var bara en liten sky har vuxit sej till ett monster. Grannens gräsklippares motorljud slutar inte.
- MEN FÖRFAN!? HUR JÄVLA STOR ÄR DEN DÄR FÖRBANNADE GRÄSMATTAN EGENTLIGEN!? DET ÄR JU FAN OCKSÅ ATT DOM ALLTID SKA KLIPPA PRECIIIIIIS NÄR MAN SATT SEJ! VA!? Nu är Herr A också sur.
- Ja jag säger ju det!! Gubbjävlen är ju till och med förtidspensionär! Kan han inte klippa på dagarna när alla normala människor är på jobbet eller!? Fyller Fru A på.
- Eller hur! Han var fantamme inte sen med att klaga på alla oss andra förr när dåren jobbade! Fyyyyfaaa-an. Han och hans JÄVLA lappar i allas brevlådor om att det skulle vara tyst den och den tiden!

Nästa lördag förmiddag är det Familj B’s tur. Klockan är halv elva och Fru A som är morgonpigg har hunnit ut på hundrundan, tillsammans med barnen har hon käkat frukost och nu är det dags att ta tag i sysslorna. Gräsklipparen dras igång och Familj B som inte är lika morgonalerta har inte hunnit lika långt. Herr B sitter i sitt vardagsrum framför tvn med kaffet i näven. Dom stora glasdörrarna ut till verandan är öppna och solen strålar in.
- Men förfaaan… muttrar Herr B när ljudet från klipparen tar sej in. Han höjer surt volymen på tvn och hojtar ut i köket till sin fru: Är det inte helt jävla otroligt att dom ska på den där jäveln VARENDA lördagsmorron eller!? Jag tror fan dom har schemalagt sin förbannade gräsklippning asså. Och det är ju verkligen helt otroligt att en sån liten maskin kan låta som ett helt jävla stridsflyg.
- Vi borde ju säga till dom nån dag, svarar Fru B utifrån köket. Det kan ju knappast vara bara vi som stör oss. Eller hur? Grannarna runtomkring skulle säkert bara uppskatta det.

Så skrivs det en a5-meddelande i Comic Sans med en liten clipartbild på en blomma i nederkant som delas ut i brevlådorna och hela villaområdet svär över Subban B som är så sjukt gnällig och alltid ska hålla på med sina förbannade lappar.

När får man klippa gräset egentligen? När är det generellt okej att göra det? Jag vet inte. Jag tycker det känns som att varenda gång jag är ute på min altan, oavsett tid på dygnet (okej kanske inte nattetid) kommer nån av naboerna ut bara för att beklaga sej över nån annan i området som precis då stör friden med sin gräsklippare. Det finns inget system. Inga tider passar. Det bästa vore kanske om man fick alla att byta ut sina maskiner till nya tystgående? Införa nåtslags skrotningsbidrag så dom kan göra sej av med sin gamla brötiga jäkel och byta?
Eller sätta en gemensam tid. Lite som den där testsignalen dom kör varje måndag klockan tre så det tutar över hela stan.
”Gräsklippning skall enligt §12:342H ske onsdagar mellan 14:45 och 15:15. Vid klippning utöver utsatt tid krävs tillstånd. Straffavgifter utfärdas enligt gällande.”

Personligen stör jag inte mej speciellt mycke, men tala gärna om när det är bra klipptid, så jag vet på ett ungefär när jag kan ge mej i kast med det hela. Vardagar mellan 07:00 och 17:00 går bort. Nu hällde jag ut en stor sked körsbärsyoghurt över mitt skrivbord. Måste gå. Hej.

Emma åker till akuten

God förmiddag kära läsare av allt mer dalande kvantitet.

Jag är sjuk. Normalt sett är jag nog bara lite slentrianmässigt sjuk i huvudet, nu är jag mer fysiskt sjuk. Ganska ovanligt faktiskt.

Eller jag har åtminstone varit. Det började med en märklig hosta som jag fortfarande lider lite av. Kort där efter följde urinvägsinfektionen från helvetet. Det var inte trevligt. Jag har ganska lätt för att åka på såntoch jag tror alltid in i det sista att jag kan kan hantera det på egen hand, mota Olle i grind genom att inta massiva mängder tranbärsdryck, äppelcidervinägervatten och citroner som jag förtär likt äpplen. Men icke. När jag insåg att återvändon var passerad och skiten hade fått fart på en oroväckande spridning i fläkten tog jag mitt förnuft till fånga och åkte en sen fredagkväll till akuten. Det tog halvlång tid. Jag blev vidareskickad till en vårdcentral på andra sidan stan. Hade jag inte haft min bil hade jag högst sannolikt strukit med på vägen dit.

Sittande i väntrummet med sidekicken Patricia troget vid min sida började jag finna tanken på harakiri tilltalande. Ett ritualsjälvmord hade nog dessutom varit på sin plats för att få sköterskorna att faktiskt tro på att jag mådde kass. De menade att eftersom jag inte hade varken hög feber eller frossa utan endast hade en smärre tendens till tremor kunde det ju inte vara så illa. Så jag fick en riktigt sen tid. Jag kunde ju vänta. Det var inga problem. Tanten med ont i tån kunde gå före.

Jag kom till slut in i en liten cell och läkaren fick titta på mitt tidigare lämnade urinprov.
- Men HERREGUD! utbrast hon när sköterskan kom in med min mugg innehållandes en vätska liknande starkt blandad jordgubbssaft med massor av mumsigt fruktkött i. En blaskig jordgubbssmoothie! Du mår ju inte så bra va!? fortsatte hon.
- Eh, nej.. det är ju lite det jag har försökt få fram, svarade jag avmätt. Den enda som hade insett mina plågor var Patricia som menade på att jag som var ”så lugn i vanliga fall faktiskt verkade lite sammanbitet stirrig” nu. Jag fick medicin. Det var tur. Jag kommer överleva. Känns bra.

Vidare kan jag meddela att det regnar, Lina som är min syster fyller år idag, skärpet jag köpte på KappAhl gick sönder redan samma dag, jag har sålt min bil, vardagsrummet har fått ett nytt alldeles helt åt helvete för dyrt BOSE surroundsystem, grannens katt älskar mej, jag har köpt en ny bil och jag är aningens för fet igen. Fet i sak av tjock that is. Inte fet på det coola sättet. Tyvärr.

Kom och köp!

Jajjemensan, nu ligger den faktiskt ute.
Lilla räsergrisen kan från igårkväll köpas.

Annons på Blocket.se för allmän beskådan.
Eller så kan man bara klicka på länken här.

Säljes endast till kärleksfulla mysiga hem,
där den blir gosad med och bra ompysslad.


Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress