Duktig men lite tragisk också

God afton kära läsare av oerhörd kvantitet.

I sak av enda människan på jorden som inte kollar på den astråkiga matchen mellan United och Barca ikväll så tar jag tillfället i akt att kvalitetstida lite. Det har jag i och för sig gjort hela dan, men jag fortsätter nu.

Kvalitetstid i min värld på helgen innebär avverkande random hushållssysslor. Jajjemen. Och jag har minsann varit duktig idag! Jag har tvättat, dammsugit, vänt sängen åt andra hållet, bäddat, bakat och diskat. Alla sysslor utförda iklädd traditionsenlig svensk hemmafruskrud: Trosor och raggsockar med en öl i näven. Fruktansvärt. Hade ni sett mej hade ni skämts för min skull. Faktiskt på riktigt. Men det kan jag ta! Ingen mer än grannens svarta katt har ju varit på besök så än så länge är jag safe.

Har även, i förmiddags medan det fortfarande var sol ute, gått en jättelång promenad (med kläder på) vilket resulterade i en fet blåsa på min högerfot. Bara för jag inte tog några stumpor. Straffad omedelbart för att jag var duktig och gav mej ut på promenix. Så äkta. Bra att veta så kan jag skita i alltihopa med gott samvete till nästa gång. Nä okej, det var en trevlig vandring faktiskt. Jag gick omkring och lyssnade på tystnaden och känden vinden genom håret. Lögn! Från det att jag lämnade dörren till jag ungefär en timme senare äntrade huset igen pratade jag i telefon med Rickard. Jajjemen. Och vinden reflekterade jag inte direkt över eftersom mitt fokus var riktat mot den eskalerande smärtan på min fot. Imorron ska jag ta andra skor. Vill nån följa med? Jag är trevligare än jag utger mej för att vara och jag har kläder på mej när det är folk around.

Bifogad bild är från bakningen. Frallor till mamma. Det är ju Mors Dag och sånt imorron. Jag hittade inte receptet förresten så jag freestylade lite. Hoppas det inte blir apa. Väl mött.


Våfflis II – Tronföljarn

Mitt kära våffeljärn dog. Kan läsas om här.

Det var samma järn som mamma gjorde våfflor med till mej när jag var liten. Länge höll det ut, över 25 år.

Men det kolade till slut, för det är så det funkar här i livet. Allt dör. Nu står det ihoppackat i en kasse i hallen och väntar på att få åka till våffeljärnskyrkogården – elektronikavdelningen på återvinningscentralen. Jag trodde att ur allt bortgånget skall något nytt och fräscht spira, men man har ofta fel. Speciellt om man är jag. För igår fick jag ett nytt. Ett ”nytt”. Mamma kom med leveransen.

Och med orden
- Morsan tyckte du kunde ta hennes. Det är tydligen nån som har grillat mackor i det, där är lite gammal ost och så, men det går ju att rengöra! packade hon ur en brun papperspåse upp världens jävla fornminne till våffeljärn. Missförstå mej rätt nu, det var ett jättefint gammalt Husqvarna av modell Månlandaren, verkligen retro och coolt, men herregud. Gammalt som gatan är inte uttryck nog. Mormor hade alltså låtit mej ärva hennes kära våffeljärn, det som hon använde att göra våfflor till min mamma när hon var liten med. Så det första jag hade var runt 25 bast, det jag har nu är gissningsvis det dubbla. Men snyggt är det! Nu återstår det bara att se om den lilla grodan fungerar… Men först måste jag försöka spränga loss allt fastbränt sot inuti.

Lycka till! Tackar.

Välkomna! (tror ni på spöken?)

Jag tror Mannen i jeansvästen är tillbaka.

Jag har berättat om honom va? Den mystiske snubben som jag börjar bli ganska säker på inte är nån snubbe utan nån som snarare har varit en. För er som inte är ifyllda med denna berättelse så kan jag briefa lite.

Han verkar vara rätt schysst. Mellan 3 och halv 5 på morgonen, bara när det är fint väder som är behagligt att vara ute i utan jacka, kommer han gående in på uppfarten, det hörs väldigt tydligt. Jag brukar vakna av stegen mot gruset, sen ser jag honom när han lunkar förbi mitt sovrumsfönster, väldigt nära, precis utanför. Och det hör också till att veta att man går inte in på min uppfart såvida man inte verkligen ska dit. Mitt hus ligger lite offside, det är liksom inte en passage eller ett promenadstråk. Han går vidare runt hörnet och ställer sej utanför mitt köksfönster, blickar ut över gräsmattan och röker. Alltid på samma sätt, med ryggen mot fönstret. Precis utanför. Sen, när han har stått där och spanat ett tag fortsätter vandringen upp, jämte min bil som passeras försiktigt och vidare en bit fram mot det stora huset. Efter det går han tillbaka igen, förbi mitt sovrumsfönster och ut mellan träden. Gruskraset hörs tydligt och han har inte bråttom. Jag har aldrig sett hans ansikte trots att jag verkligen har försökt, det är liksom alltid lite bortvänt, hur han än rör sej.

Mannen, som gissningsvis är runt 50 och iklädd jeans, jeansväst och träskor, skrämde skiten ur mej dom första gångerna. Han har hälsat på vid 5-6 tillfällen nu. Säkert fler, men så många gånger vet jag att jag har varit uppe och vaken med honom utanför fönstret i alla fall. Bara vid fint väder och inte på vintern. Jag är inte lättskrämd och inte mörk- eller spökrädd men det är förbannat obehagligt att vakna av att nån dåre går omkring runt ens hus på nattmorgonen. En gång okej, han kan ha gått vilse, men när det upprepas börjar man undra över vad som är i görningen. Några gånger har jag funderat på om det kanske hade varit läge att stega ut och fråga vafan han håller på med, men han gör ju inget. Han bara …kollar läget. Jag är väl i grunden heller ingen som direkt tror på spöken, eller jo, det gör jag ju faktiskt, men kanske inte på detta extremt påtagliga sättet där man faktiskt verkligen ser och hör. Nåt funky är det med honom i alla fall, men han verkar bara hålla koll så allt är lugnt och i ordning runt huset så då kan jag tycka att det ändå är okej. Har dock börjat låsa ytterdörren när jag sover, det har jag inte gjort förr.

Jag berättade för Peter och Gunilla, hyresvärdsparet. Gunilla tyckte inte det lät så konstigt, hon tänkte att det nog alldeles säkert var trädgårdsmästarn som jobbade där förr, för han var lite sån.. en typ som lunkar omkring och bara kollar att allt är okej. Jassåjahaja. Jamen då så. Lite som Casper, the Friendly Ghost eller?

MEN! Vad jag egentligen skulle berätta, för er som redan kände till storyn, var att han verkar ha avancerat. Om det ens är han. Det kanske är nån ny. Jag tror mer på det sista.
Vid femtiden på morgonen vid 3-4 tillfällen har jag kommit på mej själv att jag drömmer (eller?) att jag hör steg utanför och sen vaknar jag av en skithög knackning på ytterdörren. Två riktigt hårda knack, fort efter varann. Vaknar man av en sån sak, i samband med att man drömmer (eller?) att man hör nån komma gående, är det inte direkt som att stilla vakna av fåglarnas morgonkvitter eller som att harmoniskt öppna ögonen till kaffedoft och solstrålar. Hell no! Man blir rätt stressad.
Efter knacket ligger jag och stirrar nån halvminut, det är väl nån automatisk grej för att kugghjulen ska hoppa tillbaka på sina rätta ställen igen och hjärnan ska hinna kalibrera om lite, sen kliver jag ur sängen, låser ytterdörren som jag alltid just då svär över att jag inte låste kvällen innan, sen kikar jag ut genom köksfönstret. Men inget. Det är här mina teorier om att det är nån ny skummis som har klivit in i bilden kommer in, för den förste ser man tydligt när han står där. Denna är bara steg och stressad knackning. Mkt märkligt.. Det är tur att jag lugnar ner mej fort. Det räcker med att jag vet att dörren är låst så är det chill. Jag dricker lite vatten och går och lägger mej igen. Men visst, lite märklig känsla. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro och ni tror säkert dessutom bara att jag drömmer allt. Jag har ju trots allt ett hus där det knakar och brakar rätt mycke i rören och jag har väl också förskt inbilla mej att det bara är nåt sånt jag vaknar av, men vettefan asså…

Välkomna hem till mej! Ni får gärna sova över!
Fast jag tror det är rätt lugnt egentligen faktiskt, han verkar inte vara ute och vandra när jag har besök. Eller jo, Filip har sett honom också, man han är nog den ende. Eller? Nån mer?

Känd mö odlar fucked up grönsaker

Nu är det kväll. Jag får snart gå och lägga mig.

Faktiskt så har jag varit ganska duktig! Jag har likt en god hemmafru (-mö) plockat ur och i diskmaskinen, tränat en halvtimme på min Orbi, vaxat benen vilket alla som har gjort det nån gång vet är det långtråkigaste och drygaste jävla skitet man nog kan utsätta sig för. Jag har duschat och filat fötterna lena och fina, målat naglarna, klappat grannens katt och ätit upp all chokladpuddingen som fanns i kylen. Tillsammans med Lindas grädde. Förlåt.

Och för att fortsätta med min lilla rapport så kan jag meddela att squashen i trädgården har kommit upp! Ganska många och förhållandevis stora blad har ploppat upp ur jorden. Och redan nu kan jag bistert konstatera att ytan dom har tilldelats av mig är way off mot vad den borde vara. Jag har verkligen beräknat värdelöst. Det kommer gå dåligt och dom kommer välla ut över allt annat som sånadär stora köttätande monsterväxter som man kan se i tecknade filmer. Det kommer bli squashmayhem och medan dom tuggar i sig mina rhododendrons, kärleksörter och dagliljor kommer dom morra, gurgla och dräggla. Sen kommer alla harar och rådjur i området käka av deras blad och totalt fuck offmutera.. Jag får skylla mig själv. Som vanligt.

Vidare på tal om inget alls, insåg jag (ödmjuk som jag är) innan att jag hade gjort allt mycke bättre än den som fick göra det, jag hade varit roligare, ställt bättre och intressantare frågor, tagit bättre bilder och blivit mer omtyckt. Dom fick skylla sig själva att dom inte valde mig.

R.I.P. Våffling

Igår, måndagkväll, sannerligen en sorgens afton.

Mitt kära järn har efter stadiga och imponerande 25 år i tjänst till slut kastat in handduken och vandrat vidare till grönare nejder.

Förnöjt gräddandes två väldoftande våfflor, en åt mej och en åt Linda, hann plötsligt åldern ifatt och min trogna kökselektroniska följeslagare somnade stilla in. Vi misstänkte fort att något var fel när delikatesserna inte verkade få ordentligt med färg på ena sidan. Det slog till i undre laggen som fort domnade bort, där efter var slutet ett faktum.

Både jag och Linda är tacksamma och glada över att få ha varit med under den fina resan och ända fram till att få se solens nedgång över det guldglimrande havet. Vi låter inte detta dra ner oss, utan ser det hela istället som starten på något nytt och vackert. För allt som dör skall något nytt spira.

Dock kan ni nog inte direkt räkna med Våffling i det gröna än på ett tag eftersom jag tyvärr är kyrkråttigast i universum just nu. Om det fortsätter i denna takten var det nog dessvärre dom sista våfflorna för år 2011 som vi fick inmundiga igårkväll.. Men vem vet! Kanske en dag, kanske en härlig sommardag när jag har vunnit storkovan på V75, då blir det Våffling igen med en ny förmåga inkopplad i änden av kabeln!

Efter helgen

Det är måndag och jag är tröttast på länge.

Jag är trött inomhus, alltså inuti mej. Mitt batteri har tagit lite slut. Man kan säga att jag har använt det lite fel under en längre tid. Men det går alldeles säkert över, vissa batterier är ju återuppladdningsbara. Hoppas jag har ett sånt.

Det har varit en fin helg men utan nån som helst form av motion eller fysisk aktivitet, bortsett från promenaden till och från glassbaren men den kan ju knappast räknas. Jag får styra upp det där. Jag är tjock. Hon bakom disken skrattade och kallade mej för ”en liten glassgris” till och med. Då vet man jävlarimej att det är dax.

Det hade varit fint med ordentlig sommar nu, jag behöver sola, sysselsätta och distrahera mej med annat än funderingar kring utbyten, ersättande, stressade former av  ofrivilligt livsrum och oroandet över andras inre lessenhet och obalans som jag inte når, eller kan eller får hjälpa till med att styra upp. Men jag får väl kanske inse att jag inte kan rädda världen heller. Lika bra det förmodligen. Då kanske jag kan fokusera lite på mej själv sen framöver.

Fast egentligen tror jag inte helt på det där, för det är inte man själv ensam som styr upp sej själv, det är andra. Ens nära vänner, ens partner, ens familj eller nån annan man gillar och som inte är energitjuv. Det är viktigt att inte ha energitjuvar runt omkring sej. Det är också viktigt att man kan eller åtminstone försöker styra sin egen energi, att man verkligen aktivt övar på det. På att exempelvis inte gå och bli sur på skitsaker, inte ha förutfattade meningar och därmed reta upp sej innan man egentligen vet nåt, att ha en generellt positiv inställning till det mesta. På att vara ödmjuk och förlänga sitt tålamod. Men det kan vara svårt, speciellt när man har ett trött batteri. Det kan också vara svårt om man gång på gång blir besviken – när utgångsläget faktiskt var positivt och när det sen inte alls blir som man hade hoppats på, när det skiter sej och man blir lessen ändå, trots att man hade en optimistisk inställning. Då kan det också vara svårt att hålla lågan och motivationen vid liv. Även om man vet att man faktiskt blir blåst varje dag. Det är då det är viktigt att ha tålmodiga vänner och nära som kan ro båten ett tag åt en, som sysselsätter, som hjälper en att simma uppåt igen och som samtidigt inte försöker stressa en framåt. Dom kan vara svåra att hitta dom där.

Vidare, när jag ändå håller på, är det viktigt att man gör saker för sin egen skull nån gång emellanåt, tar vara på vad man har och att man tar hand om dom man tycker om. Även om allt man gör i livet inte har någon som helst betydelse egentligen så är det viktigt att man gör det ändå. Och även om man tycker och tror att man tar hand om sina nära är det viktigt att man ändå aldrig tar dom för givna (det fick man ju till och med lära sej i skolan), att man alltid försöker göra dom där småsakerna och lyssna på dom små detaljerna, för det är när man slutar med det som man faktiskt förlorar folk. Att ta vara på och uppskatta det man har och inte alltid, i alla lägen bara jaga efter bättre och större och lyxigare och därmed kasta bort folk och saker och gemenskaper likt något som förbrukats. För det är den typen av jagande som gör att man i slutändan riskerar att stå ensam på en ö, kanske visserligen med massor av pengar, men utan någon att ta hand om eller någon som vill vara med en, för ingen orkar hänga kvar.

Detta blev lite av en predikan kände jag nu. Ni får försöka stå ut med mina självhjälpstexter emellanåt. Jag får styra upp nåt skojigare nästa gång =)

Rickard och Patricia har bott hos mej i helgen i alla fall. Väldigt trevligt. Kvalitetstid med solning, grill, ännu mer besökare i form av Christian, Tomas, Filip och Linda, Pratmakarnaspel, Våffling, trädgårdsarbete, Formel1, stora frukostar, kattgos, tequila, rundvandring med mamma, öl, Göteborgsvarvetsms, film, pilkastning mad pappa, glass och promenader i skyfall. Kändes inte alls som bara en helg, snarare nästan som en vecka. Det måste ju vara ett bra tecken! Eller hur?
Det var förresten Filip som sprang Göteborgsvarvet.  På 1:15:59. Han kom på 68:e plats. Gaaanska duktig!


GymBabes – Återkomsten

Igår släpade jag fram min Orbi. Min crosstrainer alltså.

Efter att ha konstaterat ryggont, försvagning och allmänt mediokert livstillstånd gjorde jag slag i saken och drog fram den framför tvn.

Duktigt att jag faktiskt gjorde nåt över huvud taget kan man ju tycka, men helvete vilket förfall jag fick likt en kall och sandig manet kastat rakt i ansiktet. Jag bestämde för mej själv att det räcker med 20 minuter, man vill ju inte ta ut sej. Jag trodde helt seriöst att jag skulle få en infarkt. Jag kände mej som en fet tysk påväg upp för trapporna till nån turistsevärdighet nånstans, jag hade satt min sista potatis. Med svetten rinnande bad jag till högre makter att mina 20 minuter snart skulle vara över och kollade på klockan. Det hade gått sju. Förjävligt. Jag släpade inte tillbaka Orbin efter att jag var klar. Tänkte att det var lika bra att den fick stå framme så jag inte skulle kunna skylla på nåt. Patetiskt. Jag har, märkligt nog, en app på min telefon som heter GymBabes, många av er känner nog till denna. Eller jag har till och med två faktiskt, vilket är ännu mer fishy. Ettan och betalversionen. Jag kände mej VERKLIGEN inte som en av dom när jag stod där och flåsade. Nu har jag väl inte direkt som mål att någonsin kunna bli en av dom i appen eftersom det sannolikt skulle kräva ett  par års bulimi och en hel del plastikikrurgi, men jag måste verkligen styra upp detta.

En annan sak jag också måste styra upp är mitt sovande. Eller rättare sagt mitt ickesovande. Jag bara bökar omkring i sängen hela nätterna. Kör nånslags intervallpass. Helt värdelöst. Ibland får jag ju dock sällskap av ugglan, det är trevligt! Då sitter den i trädet utanför mitt sovrum och hoar i flera timmar, svinhögt. Ugglor är väldigt söta. Såg ni förresten ugglan som Filip tovade när vi pluggade i Tidaholm? Den var också väldigt söt! Anyways, jag är kass på att sova just nu.

En tredje grej jag behöver styra upp är altanen på kökssidan. ”Altanen” som just nu bara är ett par skämmiga rader stenar. Jag ska nog allt få ordning på det där med! Jag har ju åtminstone tid, kan man tycka. Behöver bara lite livsenergi och stenar, men det löser sej. Sen ska mina nya snygga teakmöbler få bo där. Det kommer sluta med att jag har mer veranda- än boyta, men det gör inte så mycke. Då är man ute mer, det behöver jag. Frisk luft och ljus och gos med grannkatter som kommer och hälsar på.

—————–

Tillägg. 10:43. Okej, jag slänger väl in en bild på Filips gulliga tovade uggla också då! ^^

ÖL. 20110517

—————————————————————–

En jättelång och jättesolig och jättevarm och jättemysig sommar.

Fina blommor i buketter från folk som tycker om mig.

Ungefär 30 nya stenplattor som jag kan expandera min köksaltan med. Om någon har plattor som dom ska göra sig av med tar jag mer än gärna emot dessa!

Pengar. En man med bra inkomst kan duga också, även om jag i längden skulle känna mig som en patetisk snyltare. Okej, jag inser nu att det inte hade funkat, jag kan inte leva på nån annan. Jag ändrar till Egna pengar. Nånform av lottovist alltså. Jag får köpa lite lotter på hemvägen..

Sushi. Det var längesen nu.

Kakhysteri & muskelförfall

En helg med kakor och tårta till förbannelse har passerat.

Linda har haft dessertbordsprojekt i min trädgård med mitt ytterst snygga gamla vita skrivbord.

Trevligt! För er som inte vet vad hon pysslar med så går det alltså ut på att hon riggar ett hysteriskt bord fullt med tårta, kakor, cupcakes, saft, blommor och andra angenäma attribut, sen fotograferas hela ensemblen. Och sen får jag käka upp allt, vilket jag likt en fet ponny givetvis gör och därefter drabbas av ångest i ungefär en kvart. Speciellt nu, när jag inte direkt är eller har varit på topp, gick det extra lätt att tugga i sej alldeles för mycke. Tror jag har slagit alla rekord i sockerintag denna helgen. Jag har dessutom jättekonstig träningsvärk i armarna efter att ha kånkat omkring bordet i hela trädgården eftersom Linda inte kunde välja träd. Men snyggt blev det tillslut i alla fall! Det snyggaste bordet hon gjort hittills om jag får säga det själv, men det berodde givetvis mest på mitt awesome skrivbord och utomordentligt trivsamma snea päronträd!

Bilder lär komma upp inom kort på Lindas sida, men jag kan bjuda på en liten medioker försmak av dokumentation från min mobil här nedanför så länge. Håll till godo.

Andra aktiviteter under helgdagarna: Vi har kollat på film, käkat sallader av olika slag, jag har oljat in verandan, mitt nya utebord som pappa kom och lämnade i söndags tillsammans med 4 snygga stolar har fått en ny fin sandpapprad yta, vi har spelat en miljard rundor Sprut-Uno, jag har varit på Emelies och Andrés loppis och blivit påprackad saker, jag har röjt upp i skräprummet och tvättat typ 8 maskiner tvätt, grannens katt har fått våldsgos, det har haglat jättestora hagelbollar och åskat, jag har skurit mej i fingret, fått en bukett liljekonvaljer och andra bra växter till barkisen av mamma, varit ganska lessen, ätit olika surdegsbröd bakade av Christian och Filip, missat Emmelis vernissage och fortfarande inte blivit rik.

För övrigt måste jag verkligen börja motionera mer igen. Mina magmuskler verkar har lagts i träda och jag får ont i ryggen för minsta lilla skit. Går och lägger mej i sängen och på morronen när jag vaknar känner jag mej helt ledbruten. Allt på grund av mina allt mer borttynande muskler. Jag har dessutom börjat uppleva problem med att bära omkring mina barksäckar och stenplattor i trädgården. Tragik! Jag borde åtminstone kunna lyckas åstadkomma regelbundna promenader kan man tycka. Jag om nån har ju verkligen bra promenadförutsättningar med tanke på var jag bor. Pinsamt. Vill nån följa med på promenad?

Buffalo Blues

Kommer ni ihåg idrottslektionerna på högstadiet?

Herregud, det där med vrickade fötter. Det var tammefan alltid nån som hade vrickat foten. ”Vrickat”. Och det var bara tjejer.

På så gott som varenda gympalektion kom nån linkande med stödförband runt vristen, var det extra illa hade man tillbehör för att förstärka förödelsen. Kanske en krycka, eller en vän att stödja sej på när man haltade fram som en skadeskjuten soldat. Det var alltid nån och jag var definitivt en av dom som hade stukat foten ibland, inte ofta men jag hatade skolgympan. Det var jobbigt dom dagarna när man kom där med elastisk linda om vristen och väl inne i hallen möttes av synen av tre-fyra andra tjejer i klassen som redan satt på bänken, även de med lindade vrister. Handleder kunde funka också. Men fler än två på samma lektion kändes liksom inte riktigt okej, det blev bara patetiskt. Det var då man önskade att man bara hade skitit i att ens gå dit, det hade varit värdigare.

Hur vanligt är det egentligen att man vrickar foten för övrigt? Inte så vanligt i min värld iaf. Jag kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist. Jag vet inte ens om jag faktisk på riktigt har gjort det nån gång! Jag vet inte om jag minns sist när nån i min omgivning gjorde det heller. Eller jo, Filip brukar ju lyckas, men han våldshärjar ju runt i skogen en hel del med..
Fast jag kanske bara har förträngt nån del? Vi kanske faktiskt skadade oss på riktigt? Vi var ju trots allt coola och hade fräsiga Buffaloskor.

En annan grej var dom fejakde förkylningarna. Hur man stod och harklade sej ordentligt innan för att kunna låta tillräckligt hes när det förklarades för idrottslärarn att man faktiskt hade ont i halsen och nog inte kunde vara med. Det var en klassiker. Kunde man egentligen inte bara säga att man inte ville vara med? Sånt kanske inte funkar? Känns ju som att även en sån väg hade varit mer värdig att testa än att spela heshetskortet och riskera att misslyckas.

- Jag har jätteont i halsen *krax krax* Jag vet inte.. om jag kan vara med idag *lessen blick*
- Du, det tror jag inte alls på att du har. In och byt om nu.
- Meh!  Det är faktiskt sant!
- Nu Emma.
- ..Okejdå.

Genant. Man utsatte sej för en hel del såntdär. Idiotiskt. Fast det kanske bara var på min skola vi höll på såhär? Aja, jag vet inte varför jag kom att tänka på detta nu, det var inte ens speciellt intressant. Jag lyckades inte ens presentera en attraktiv bild av mej själv. Nu ska jag gå och lägga mej i min säng en stund, som en annan middagssovande pensionär, även det känns ju verkligen suom en del i en upphetsande personlighet.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress