Dimman utanför

Det är väldigt mysigt väder ute. Perfekt för årstiden.

Det är runt 10 grader. Gatlyktornas gula ljus strilar ner genom tjock vit dimma. Det ser ut som med jämna mellanrum utplacerade duschar. God luft. Såhär skulle hela hösten vara!

Hade jag haft en hund nu, eller en sambo, hade jag släpat ut den på en promenad. Både hundar och sambosar gillar att få komma ut och nosa när det är dimma. Att gå omkring och sniffa och prassla i löven och lyssna på ugglorna som pratar i skogen. Bara en mysrunda, ingen såndär hetsig med bränna kalorierkrav. Men idag finns varken den ena eller den andra sällskapsformen att tillgå och jag är dessutom förkyld som fan, så jag får ligga kvar här i soffan.

På tv har en snubbe druckit handsprit. Själv har jag bara druckit Pucko. Och ett glas av Freddys megastora flaska Sprite. Han på tv brukar dricka konstiga vätskor säger läkarna. Hårspray, T-sprit, tvål och allt möjligt. Påhittigt. Han tar vad som finns. Själv brukar jag inte dricka Sprite, men det fanns ju hemma nu, så vi är kanske inte hela olika, snubben och jag. Det är dimma hos oss båda, fast inte på riktigt samma sätt.

Vardagssmaken

Jag är förkyld. Mega. Jag trodde jag skulle klara av att tackla skiten, men det gick ju sådär.

Men det är kanske lika bra. Så kan man försöka bli fri från lite annan tanke- och energikrävande skit på samma gång, när man ändå måste ligga hemma. Dock har jag säkerligen smittat nån i min egen egoism. Det är ju inte så snällt. Förlåt.

Jag har ett nässpray med mentholsmak. Säger man smak? Lukt. Eller det kanske är såntdär som koalorna käkar.. eukalyptus! Nåt starkt och friskt är det i alla fall. Det slår ut allt. Jag åt frukost nyss. Medan jag la en klick kaviar på första ägget tänkte jag:
- Undrar om kaviar passar bra ihop med menthol.. eller eukalyptus..? Jag frågade Lukas vad han trodde. Han tvivlade. Det gjorde jag också..
Men inget smakade nånting. Allt blev bara en stor palett av olika konsistenser, ytor och temperaturer. Spännande. Jag vet inte vilket som är att föredra faktiskt. Det är obehagligt när man inte känner smak. Man missar en hel del.

Förhoppningsvis uppskattar man vardagssmakerna och -dofterna lite mer när man kommer tillbaka.

Tiden går när man inte ser

Det är många runt mej nu som pratar om frihet. Det går som en förkylning.

Ett fruktansvärt godtyckligt område. Eller hur? Frihet. Betyder det egentligen inte helt olika saker för alla?

Man vill ha frihet så man försöker leva på det sätt som man har fått lära sej är frihet. Alla säger ju att det är viktigt. Och man tycker själv också att det är viktigt så man gör allt det där som man vet att man bör göra och undviker nästan paniskt allt det man har fått lära sej innebär motsatsen. Men ibland undrar man ju. Känns det inte ibland lite som att man, i hemlighet för sej själv, bygger sin egen bur? Att det nästan lurar bakom hörnet för att dyka upp när man minst anar det?

En dag sitter man där och håller i gallret. Utan sällskap. Utan nån att ta hand om eller nån som tar hand om en. För dom flesta sitter i sina egna burar på andra håll. Och man blir förvånad, för man gjorde ju allt rätt. Hurfan gick dethär till? Hur kunde man hamna innanför, när det var reglerna till precis motsatsen man spelade efter? Det kändes ju som det gick så bra? Man hade sin frihet hela tiden, precis som man ville. Precis som man valde. Precis så som man hade fått lära sej att man skulle vilja och välja. Eller hur?

För det är väl så, att tiden går när man inte ser. Och då snackar jag inte om ser som i sak av att man står och glor på klockan som visar 15:46. Det är varken den typen av att se eller den typen av tid jag menar. Man kanske hoppar mellan platser, relationer och saker för att det får en att känna sej mindre ensam, eller, omformulering – kanske mer fri? Och som att tiden nästan lite står stilla? För att man ska hinna lite mer, lite fler och lite oftare? Det blir ju nästan ett moment 22 där. Eller hur?

För alla letar vi väl egentligen efter nåtslags equilibrium? Konstigt vore det ju annars. Men ibland springer man nog runt och letar för fort. Alla gör vi väl det? Jag gör det nog i alla fall. Man är aningens för mycke inne på det där men allt som måste hinnas med och smakas och testas, så man hinner inte se.
Och tiden går när man inte ser.

Kärleksörten

Utanför fönstret blommar kärleksörten.

Dom inser nog inte riktigt att det faktiskt har blivit kallt nu. Att det kanske är bäst att börja vissna ner och lagra sin sista näring i rötterna för att överleva vintern.

Men det kan man ju förstå. Vemfan vill face en sån sak liksom? Det funkar ju inte riktigt så. Inte ens för växterna. Man kämpar ju istället in i det sista, om det så ska innebära att man får frostskador och faktiskt inte mår helt hundra där på slutsvängen.

Jag ligger i min stora röda soffa och dricker slånbärssaft.
På tvn älskar dom med varandra på en sommaräng. En fransk man och en fransk kvinna. Hon är lite äldre än honom och det är fullt med prästkragar och blåklockor i det höga gräset runtom. Det ser väldigt somrigt och trevligt ut. Jag saknar redan sommaren. Men man får väl se det som att man slipper fästingarna, nu när man inte kan ligga på ängarna. Det är ju alltid nåt positivt.

Det är vinter nu. Det märker man. Fast det är ju lite svårt att inse.
Så kärleksörten blommar fortfarande.

Äppelträdstårtan

****
Och för er som är intresserande – nu kan man se tårtan som Linda gjorde till pappa på hans födelsedag. Den finns på hennes sida!

Eller så kan man klicka här.
****

Bikinikänslan

Det är +7°C ute nu visar min termometer utanför köksfönstret. Fan heller. Det är sjukt kallt.

Vad är det med dej? säger dom. Det är ju varmt! Men jag känner det inte. Inget är förändrat, det är precis som det har varit! fortsätter dom, men jag håller inte med. Vad är det med dej?? ..Jag vet inte. Man skulle väl kunna sammanfatta det med att jag tycker det har blivit ..kallare?

Så när jag kommer hem tar jag på mej min bikini. Och tänker att det kanske ger en varmare känsla? Den gula som jag fick i födelsedagspresent av Anna. Den som hon tyckte jag fick roliga bolliga Dolly Partonbröst i. Den tar jag på mej. Och det blir faktiskt en lite varmare känsla! Dock tror jag att det mer beror på lukten av baddräktsmaterial än på själva bikinin i sej.

Den sitter inte lika hårt som när jag provade den i butiken. Det kanske man ska se nåt som nåt positivt? Kylan verkar göra mej smalare. Fysiskt också. Fint. Eller hur?

Hold on

För att klamra fast vid nånslags värme ger jag er en bild från senaste resan.

Det är alltså jag (skräll) som matar bäbiskamelen Negro med ett Mariekex. Med munnen. Man skulle faktiskt nästan kunna säga att vi pussas. Om man ville säga det. Söt var han i alla fall. Jag däremot ser lite ut som en dåre. Jag skyller på Negros sjukt stixiga mule.

Om ni vill se resten av alla bilderna får ni kika på Fejsbooken. Där är ganska många. Bli min vän om ni inte redan är, när ni ändå håller på =)

Det blir en jävla vinter

Det blåser som fan ute. Regnar gör det med.

Grannens katt Stig bråkar med nån annans katt. Dom står och skriker på varandra. Sån skulle man kanske vara? Visa sitt missnöje genom att verkligen skrika som en dåre. Hade man haft päls hade man rest den. Och hade man haft en svans hade man piskat med den. Och hade man haft kattöron hade man  kunnat platta bak dom.

Meeen nu har man inget av det där. Och jag är inte förbannad som Stig heller. Men det kanske hade varit nice emellanåt? Jag vet inte.
Höst är det i alla fall. Som fan.
Man kan misstänka att det är bidragande till dagsläget.
- Gaska upp dej nu! sa mamma förr när man låg och suckade. Hon sa det i ett tonläge som hon försökte få att låta uppmuntrande, men som inte alls ingav den känslan. Fyfan vad jag hatade när hon sa det. Det hjälpte verkligen inte det minsta. Inte ett skit! Men jag antar att det kanske inte finns så mycke bättre att säga. Speciellt inte om det bara är vad som kan tyckas vara småsaker. Hon försökte i alla fall. Det är vad som räknas!

I morse var det frost ute. Eller nej förresten, igårmorse. Inte idag. Inte ute i alla fall.
Det kommer bli en jävla vinter i år va? Jag känner det på mej. En jävla vinter kommer det bli. Inte nödvändigtvis ute.
I vilket fall som helst har jag bestämt att jag får sätta upp ljusslingorna i häcken till helgen. Om det inte är för svinkallt. Då vill jag inte. Det räcker men att det är kallt från ett håll åt gången. Man behöver ju inte omringa sej. Nånslags självbevarelsedrift man hoppas att man har innerst inne.

Det är lika bra att dom kommer upp. Så ser folk att man är vettig och gillar att mysa och så. Det är ju faktiskt inte osant. Jag gillar att mysa. Men jag får nöja mej med ljusslingor. Blockljus gillar jag egentligen också. Tända ljus och kanske vin och ett bo i soffan. Men sen jag åkte till Oslo på weekend och lämnade 4 ljus tända på köksbänken hemma litar jag inte på mej själv. Inte när jag är ensam. Hyresvärden ringde mej och berättade att han stod utanför mitt fönster och tittade in på ett gäng ljus som stod och brann. En svacka kan man säga. Då blir man opålitlig. Jag får definitivt nöja mej med slingor.

Eller hur?


Jag borde ha massor att skriva
Det har ju hänt en hel del på sista tiden
Eller hur?

Jag kanske skriver nåt nån annan dag
Det har nog ingen större betydelse
Eller hur?

Skriver inte jag så kan ni ju läsa nån annans
Alla är ju utbytbara
Det finns ingen som inte är ersättbar
Man tar det som är närmast till hands
Eller nåt som är lite nyare
Lite mer spännande

Eller hur?

Mammas fisgris

Ja, det var ju  lite tänkt att jag skulle producerat ett lángt inlägg här nu.

Jag och Anna sitter i hotellobbyn med varsin pay-and-playdator med världens uráldrigaste fornmine till Explorer att hanka sej fram med. Svárt.

Anyways. Flygresan hit i tisdags gick bra. Jag hade windowseat och Anna satt bredvid mot gángen till. Jag gick pá toa. När jag kom tillbaka hade hon snott min plats och somnat. Säkert väldigt genomtänkt eftersom sonen till den skánska mamman som satt jämte fast tvärs över gángen började bli rastlös.

Fram och tillbaka i gángen gick han. Svingade sej pá alla andras armstöd, ställde sej och stirrade pá en i ett par minuter innan han fortsatte med hävövningar mot ens ryggstödssida. Mamman var fullt upptagen med att kolla pá Meryl Streep i It´s Complicated.
Sonen gik fram och tillbaka, fram och tillbaka. Varje gáng han passerade slog han emot mitt högra knä. Han började dessutom ocksá avge illaluktande gaser. Det var ju lagom i tid nu efter maten. Han gick fram och tillbaka och fes och slog emot folks knän. Mammans film var slut. Nu tittade hon pá Vänner.

Efter ett tag sa pappan i familjen till sin fru att det nog var dax att háva in sonen. Modern tillkallade sej sin avkomma. Han klättrade upp i hennes famn och sa:
- Maaaaaammaaaaa jag fiiiser massor…
- Naaaaaw ääär du mammas lilla fisgris? ^^ svarade hon kärleksfullt pá lundaskánska utan R.
- Det luktaaaar… gnällde den rastlöse sonen.
- Neeeeeeeejdá älskling. Det göör inget, du har ju sá god fislukt! jollrade hon tillbaka och kramade sitt barn.

Helt jävla otroligt. Ungen fortsatte fisa. Anna fortsatte sova och jag tittade pá det lilla flygplanet pá displayen i stolsryggen framför mej som rörde sej typ en millimeter i timmen mot sitt mál.

Men! Nu är vi i alla fall här! Det är varmt som fan och jag har bränt mej i ansiktet men allt är frid och fröjd! Nu blinkar tidsräknaren. Jag áterkommer.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress