Jajjemen. Detta med Familjeparkeringarna igen då. Denna outtömliga källa till diskussion, irritation och underhållning.
Igår, när jag hade lastat in matkassen och satt mej i min lilla Toyota kom en pappa och hans ungefär en meter gamla son förbi. När de passerade på gångbanan framför mej stannade telningen och pekade och sa:
- Pappa! En räserbil!
Fadern svarade så demonstrativt högt att jag trots att det blåste storm och regnade och trots att jag hade dörrar och fönster stängda kunde höra tydligt:
- Ja. Och sånna bilar F Å R I N T E P A R K E R A I D O M H Ä R R U T O R N A.
För det är det där med familjeparkeringarna är verkligen ett kapitel för sej själv i gråzonsboken. Det finns ingen lag på att man som ensam i en liten bil inte får stå där. Det är inget man kan åka dit för. Det bygger uteslutande på det goda svenska samvetet och det gör det lite extra heligt. Det är barnen som gör det. Man litar på att gemene man har såpass gott samvete att han inte ställer sej där när han vet att risken att en mamma med ett barn kan tänkas komma lite senare och behöva platsen. Även om det är helt tomt ska man praktisera God Medmänniska och ställa sej 10 (extra breda) rutor längre bort från entrén. Man litar på att det fungerar så.
Jag och en vän pratade om det det där. Hon har barn och ingen bil (hennes kille har bil och hon en mililtärcykel). Jag har bil och inga barn (min syster har barn och jag akvarium). Hon frågade om jag inte kunde förstå att det var jobbigt och tungt att ta sej till änden av hela bilparkeringsoceanen med vagnar och kassar och barn? Jag sa att det kunde jag verkligen förstå (Obs: sant) men frågade henne om hon inte kunde förstå att det var jobbigt och tungt att lägga ut skitmycke sura pengar på att lacka om en sida på ens bil för att nån jävel har smällt upp dörren i den? Hon erkände att hon inte hade nån som helst förståelse för hur man över huvud taget kunde tänka så, men att det kanske var för att hon inte har körkort. Jag erkände att jag inte förstod charmen i barn riktigt, men att jag inte hatade dom.
Sen gjorde vi en snygg nyhetsankarövergång och med barn som röd tråd kom vi in på det där med alla bilder man ser överallt. Kompisar som lånar sina kompisars avkommor och fotar sej med dom. Hon tyckte det var gulligt. Jag tyckte det var kanske gulligt ibland, men lite creepy oftast också. Och sen kom vi fram till att anledningen till att det inte existerar en enda sån bild på mej är för att folk bara skulle kommentera med:
- Du passar verkligen inte som mamma. Skaffa aldrig barn, tack.
Sen skrattade vi. Men jag mest bara med munnen.
Och här följer några tips på andra texter jag har åstadkommit berörande familjeparkering.
Annas Maxi
Attitydproblem
Mamma Pappa Barn
