Anoraken – en fråga om tid

Man tar på sej sin anorak och tänker att det är tur att man har den nu när det börjar bli höstigt. Man kliver ut och stänger dörren, men låser den inte. Som om man tänkte att det faktiskt skulle hjälpa om man behöver ta sej in fort igen.

Havet är grått. Bara precis lite mörkare grå än vad himlen är och det blåser. Än så länge är det en varm vind, men den drar upp vatten från havet som skickas som små nålar mot ens ansikte.
Man fäster ihop håret i en stram hästsvans och drar luvan över huvudet och tänker att det är bra med en anorak. För en anorak ska ju vara tålig.

Man forsätter framåt och är skyddad av tyget. Regnet är på väg, det märks, men ännu är vattnet i luften bara uppvispat från havet i vinden. Man stänger dragkedjan ända upp under hakan och vet egentligen innerst inne att den där anoraken faktiskt inte alls skyddar så bra. Att när regnet väl börjar komma ner ordentligt hade man likagärna kunnat gå naken.

Så kommer det. Man visste ju redan från början att det bara var en fråga om tid och ganska fort inser man att det kanske är lite för mycke regn, åtminstone mer än vad man hade beräknat. Man litade på anoraken och gick ut ändå, fastän man egentligen hela tiden visste hur det skulle gå.

Men det kanske var lika bra det. Att man liksom lite blev utlurad. Utan anoraken hade man ju inte fått andas den friska höstluften och man hade inte fått ansiktet tvättat av saltvattnet. Man hade heller inte kommit hem med ett fång blöt ljung och man hade inte smakat på björnbären.
Och det är ju alltid nåt. ..eller hur? Även om man är genomvåt och frusen ända in i märgen när man kommer hem.

Precis så är det nu.   Utomhus också.

Posta en kommentar

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress