Igår var en händelserik dag, åtminstone fram till ungefär klockan 4.
Gick ut stenhårt med att åka till sjukhuset, hänga där i ett par timmar, sen käka och shoppa (!) kläder (!!!) med mamma och sen hem igen för att ligga i soffan med min TV och telefon resten av dygnet.
Det är en jävligt skum känsla det där för övrigt. Att bli inrullad i en operationssal, säga hej till alla där inne, somna, vakna typ en timme senare i en helt annan sal, få en Yoggi och vara good to go. Och veta att 6 pers har stått mellan ens ben och man har inte en aning om vad som har gjorts, hänt eller sagts. Men man är välkommen tillbaka om typ fyra veckor. ”Du kommer bli kallad”. Tack.
Samtalet precis innan jag somnade var class A:
Sköterska 1: – Japp, då är det ganska klart här! Du ska få andas lite syrgas och sen kommer du sova gott. ..Sådärja, då får du tänka på nåt riktigt trevligt nu!
Jag: – Okej.
Sköterska 2: – Ja, tänk på din pojkvän!
Jag: – Mmnjaeh… han finns nog inte riktigt..
Sköterska 2: - ..Ajdå.
Sköterska 1: - Mariaaaa…Din klant!
Good times. Nu ska jag åka till Maxi.
