För er som inte vet det redan så var jag bildlärare under en ganska kort period.
Eleverna hade fått i uppgift att illustrera olika känslor. En tjej hade målat en liten bild som hon visade mej. Den såg ut ungefär såhär. Hon snackade om hur stort det var och hur fruktansvärda känslor hon fick av den men att hon inte var riktigt nöjd, att den inte förmedlade var hon verkligen kände. Jag tyckte den var ganska cool. Verkligen abstrakt liksom med schysst balans. Jag fick känslan av att det var hennes krumeluriga figur hon inte gillade och försökte skoja till det hela med att få henne att se roliga saker i den. Gubbar. Vägar. Elefanter. Maskar. Myrgångar.
Hon stirrade på mej och lät meddela att hon faktiskt inte kunde se glada saker i ebolaviruset. Jag var en idiot. Sen blev det lunch. Saved by the bell.
