Gamers!

För nån dag sen överhörde jag tre ungdomar som satt och lekte en ordlek.

Förmodligen kul för dom, men förbannat enerverande för oss som fick lyssna. Och precis då togs jag tillbaka till en vårkväll i Tidaholm. Relapse! Jag minns att även då var jag på bristningsgränsen.

Jag stod vid spisen och stuvade makaroner, fläkten var på, tvn var på med ganska hög volym, det satt folk i soffan och pratade. Och så var det dessa fyra lite egna människor som satt runt köksbordet. Den ena hade kommit på den BÄSTA leken! Alla fyra var fans av P1. Radiokanalen alltså. Dom lyssnade på den i princip dygnet runt.. Bara vetskapen om detta får ju ens varningslampor att blinka lite.

Leken gick iaf ut på att en i kvartetten nynnade en av singaturmelodierna till nåt av programmen i P1, och dom andra skulle gissa. Den som kom på vilket program det var fick äran att nynna en ny signaturmelodi till ett nytt program i P1. Och så gick det runt. Jag ville dö. Med en tom glasartad blick och hårt ihopbitna tänder rörde jag robotlikt med sleven i mina makaroner medan mina tankar färdades lite i samma riktning som Michael Douglas’s i Falling Down.

Och det handlade inte om kanske tre.. eller kanske FEM melodier, nejdå. Alla! Varenda jävla en. Dom kunde alla! Men vissa var svårare att gissa. Då fick den nynnas om en 2-3 gånger innan någon gissade rätt.

- Dippi-dippi-dik-dik na-na-ni-ni-niii
-Jaa! Åh! ÅH!! Det är ju boktornet!

Ni som lekte vet förmodligen vilka ni är. Om ni nu läser detta alltså. Och jag kan tala om för er att jag hatade eran lek. Den var hemsk att lyssna på. Jag vet även att alla andra i rummet hatade den också. Dels för att dom sa åt er att sluta ett par gånger och dels för vi pratade om det senare.

Dessa fyra glada själar var också de fyra som ofta satt och sjöng för sej själva. Olika sånger. Samtidigt och lika högt allihopa. I samma lilla lokal där andra ofta satt och försökte fokusera på sina projekt. En del människor hade kanske sett detta som en glädje, en gemenskap och ett fint tecken på trivsel. Själv har jag väl insett att det riktigt inte är min kopp te, att jag klarar av dom första 5 minuterna, sen måste jag gå. Alternativt bli sur. Alternativt döda en av dom bara för att make an example så dom tre kvarvarande håller sej på mattan.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress