2 A

Jag kommer ihåg en gång på lågstadiet.

Skolan jag gick i heter Kyrkskolan, inte för att den är religiöst präglad eller så, nejdå, det är bara för att den ligger jämte en kyrka. Söndrums kyrka.

Anyways så hette våran fröken Siv. Hon var kort, lite kutryggig, hade alltid rött läppstift och kofta och hon tyckte nog egentligen inte så mycke om mig. Jag tror jag provocerade henne. Jag var en sån dryg jävel som tyckte det var skoj att gå i skolan och som hela tiden skulle visa att jag minsann hängde med och kunde. Men hon fick ju försöka vara trevlig mot mig ändå eftersom hon trots allt var min fröken.

En gång jag minns speciellt var när hon stod och skrev med sin krita på tavlan. Siv hade förresten en blå träpall som hon stod på ibland när hon skrev på sin griffeltavla. För hon, som sagt. var kort och kutryggig. Vi barn skulle sannolikt skriva av det hon satte ihop denna gången. I våra blåa linjerade häften. Kan man skriva i tvåan? I vilket fall,  medan det krafsades loss med kritan på tavlan stod hon framför texten. Jag blev frustrerad eftersom jag inte kunde se nåt annat än baksidan av hennes lila kofta:
– Siv, akta. Jag ser inte.
- Snart Emma.. [skrivskriv]
- Siiiii-iiv.. Jag seeeer intee..
- [skrivskrivskriv]
- Siv akta!
- Vänta lite Emma.. [skrivskrivskriv]
- Siiiiiiv jag ser inte!
Då snapade det för Siv som egentligen var en tålmodig äldre kvinna. Hon vände sig mot mig. Ovanför hennes kortklippta mörka tantfrisyr tornade ett svart moln upp sig, hennes blick var stirrig när hon halvskrek med gäll röst:
- JAG SKAAA AKTA MEJ EMMA!! JAG SKA BARA SKRIVA KLART FÖRST!!! OM DU BARA KAN LUGNA DEJ LITE!!? KLARAR DU DET TROR DU!!!?

Jag blev rädd när Siv plötsligt went mental on me och insåg att jag hade varit tjatig. Ångest. Och jag var förtvivlad över att jag, i min excitement över att få läsa vad hon skrev, inte hade uppfattat min egen tjatighet. Dålig stämning. Mina ögon fylldes av tårar som dom alltid gjorde i pressade situationer Barn vs. Vuxen.

Det fanns en pojke i klassen som utgjorde mitt största hot. EN. Han var också en sån som hela tiden skulle vara duktig. Precis som jag. Han och jag tyckte inte om varandra, såklart, det är väl så det brukar funka om man är för lika. Vi var lika dryga. Han vände sig mot mig och väste:
- Hah! Där fick du, sen fortsatte han skriva i sitt linjerade häfte. Evil. Sånna var vi. Barnen i A-klassen.. Eliten.

Jag  sa inget mer på hela resten av dagen. Det var inte en av mina bästa stunder.

9 kommentarer

  1. Paulina skriver:

    hahahah, klockrent! XD
    Söt bild btw ^^ haha

  2. emma skriver:

    tack paulina.
    jag vet att du menar det.
    heheh.

  3. Gyoni skriver:

    Det här är min absoluta favoritbild, vilket jag tror att jag kan ha nämnt ett antal gånger tidigare? Typ varje gång jag fått syn på den. Me like!

  4. emma skriver:

    jaaaaaa, jag vet att du älskar den. du kanske ska få en megauppförstoring när du fyller år ^^ en sån 3×4-metersbild

  5. Gyoni skriver:

    Ja gärna! Eller varför inte redan nästa gång vi ses?! behöver ju inte vara vid något högtidstillfälle..men om det måste, så kan du fixa ett påskägg till mig å klämma ner bilden där å gömma skiten i er ”påskäggsskog”, så kan du ge dig på att jag kommer springa runt å leta som en dåre tills jag funnit min skatt ^^

  6. emma skriver:

    kan tänka mej det ^^
    kommer aldrig hända!

  7. Gyoni skriver:

    Elak!

  8. LackeW skriver:

    Det syns ju på bilden vilken dryg å ondskefull unge du var, vilka kisande, dryga ögon! Jag förstår din stackars lärarinna.

Posta en kommentar

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress