emma

Man skulle lätt kunna tro att jag är en fräsch och tilltalande tjej.

Jag kan förstå alla er som lever i tron om att det faktiskt är så, man kan ju lätt få den uppfattningen liksom. Att jag är relativt normal.

Men det finns en person som vet bättre. En man som tyvärr får se mitt rätta jag alldeles för ofta för att det inte ska skada mitt rykte. Det är brevbäraren Micke. Stackars Micke är en utsatt snubbe, han kommer alltid vid fel tillfällen. Jag ska försöka att inte lägga upp detta som en försvarstext till min egen fördel, men jag känner att jag ändå måste börja med att klargöra lite att jag faktiskt inte är vidrig. Att jag faktiskt sällan gör äckliga saker. Att jag är en relativt normal, relativt söt och relativt trevlig tjej. Egentligen. ..Faktiskt.

Varje förmiddag kommer han. Man vet inte riktigt när och han är snabb som fan så jag hinner aldrig reagera förrän han plötsligt bara står där, det smäller i locket till lådan, han är borta och the damage is done. Han kommer alltid när jag sysslar med nåt jag inte bör. Kliar mej frenetiskt i örat, petar näsan, med möda försöker knäppa jeansen, har tryckt in hela pekfingret långt i käften för att få loss Rollon som sitter som ett as i tänderna längst in eller som idag när jag under full koncentration var i full färd med att försöka utrota en svinliten men dock så plågsam finne mellan pattarna. Plötsligt bara stod han där, som alltid. Utan för mitt mitt kontor. Det vill säga ungefär en och en halv meter i från mej med bara fönsterglas emellan. Shit asså.. Varför gör jag sånt?? Den bilden han måste ha av mej lär ju inte vara av denna värld! Ibland funderar jag på om jag kanske en dag kommer att bli tvungen att döda honom för att eliminera att den läcker ut.

Och! Vad ännu värre är – jag försöker alltid rädda situationen. Patetiskt! Fuckin bensin på elden! Efteråt inser jag alltid att det ju var väldigt dumt gjort. För man kan ju tycka att det inte gör så mycke att han ser mej, eftersom jag ändå aldrig pratar med honom. Han känner inte mej och jag känner inte honom. Men som sagt, jag messar alltid upp det. Hade jag bara ignorerat, låssats som att det regnar och fortsatt jobba istället hade det varit okej, men när jag plötsligt ser honom stå där utanför avbryter jag mejsjälv abrupt och vinkar och ler mot honom. Han vinkar ofta tillbaka tillsammans med ett artigt leende. Kan man ju förstå.

Som Anna sa:
- Han lär ju tro att du är nån utvecklingsstörd jävel som firman har anställt för att få bidrag. Och att du sitter där i din lilla glasbur, inlåst, för att inte skrämma kunderna.
Förmodligen. Faktiskt. Risken är ju rätt överhängande att han faktiskt tror nåt sånt. Och jag antar att jag inte kan göra så mycke åt saken heller eftersom jag uppenbarligen verkar ha problem att kontrollera vad jag pysslar med. Jag får helt enkelt hyra in nån som kan skjuta skallen av honom innan det är för sent.

Och  nu kommer det bli ännu värre. Nu när jag har hängt ut mej själv på detta viset.