Tillbaka till framtiden

En helt annan sak som är märklig är hur man kan följa utveckling hos vänner och bekanta på Facebook. Det är liksom med nånslags skräckblandad förtjusning ibland man sitter och kollar.

Ta till exempel vänner till familjen, deras barn som man kommer ihåg som typ 9 år. Sånna som var typ 9 när man själv var femton. Sånna som faktiskt i verkligheten är runt 20 nu, men som i ens hjärna har frusit nånstans vid just 9. Stackarna. Inte så konstigt tycker ni, helt normalt kanske. Folk blir äldre men man kommer ihåg dom från en viss ålder beroende på hur gammal man själv var. Speciellt om man träffas sällan. Men det som är det konstiga i det hela är ju känslan man får när dom rapporterar på sin Facebook om hur dom är ute och super och hur dom har träningsvärk efter helgens sexupplevelser. Man kan även få se bilder på hur dom hånglar med sina pojk- och flickvänner. Sånna saker. Det känns konstigt när man läser och ser sånt på en nioårings sida. Eller? Det är förmodligen bara jag som är lite extra slow..

Man ser föräldrarnas kompis dotter som man minns som liten och jordig och helt ogenerat springande naken genom deras vattenspridare på sommaren. Nu ser man bilder på henne där hon med långt blonderat plattat extensionshår sitter och posar i massor av eyeliner och sin pushupBH med pattar dubbelt så stora som ens egna. ..Okej, nu är det ju inte speciellt svårt att grow bröst som är dubbelt så stora som mina, men ni fattar! Vad hände däremellan liksom? Mellan gräsmattan och BHn? Inte en jävla aning. Fet gråzon. Har hon gått i skola eller? Högst sannolik, det brukar man ju göra om man är en normal ung svensk människa, men jag har ingen koll. Som när man kör bil en lång sträcka som man har kört många gånger innan. På autopilot. Plötsligt kan man vakna till liv 13 mil senare och inte ha en jävla aning om när, hur eller knappt ens om man har passerat alla byar som man rimligtvis har passerat på vägen till där man nu vaknar. Inkastad i framtiden.

För inte så längesen mötte jag och ..jag tror det var mamma (?), en son till en gammal bekant. Han kom körande i sin feta bil. Mamma (om det nu var hon, det var det kanske inte) sa:

- Såg du —’s bil? Ganska snygg va??
- Va? Vem? —?? Har han körkort!? Han är ju typ.. 13?
- ..Eeeh nej, han fyllde 22 för nån månad sen tror jag…

Sådär är det för mej ofta. Skitjobbigt. Det måste ju vara fruktansvärt att ha barn. Att tvingas se deras utveckling. Eller rättare sagt, det måste vara fruktansvärt att ha barn om man är lika jävla seg i kolan som jag. Att hela tiden, när man precis har myst sej tillrätta, få deras verkliga ålder kastad i ansiktet som en näve blötsnö . När man ser dem på stan, tvärs över torget, där dom sitter med någon flick- eller pojkväns tunga i sin mun. Eller hur man på Facebook som stolt förälder kan beskåda bilderna från deras och kompisens semester i Grekland, där man får se väl valda glimtar av när sonen ligger och fyllespyr på stranden eller en halvkass bild som polaren har tagit genom en springa i dörren, in på en offentlig toalett där man kan skymta dottern som blir påsatt av nån medelålders grek och i ens hjärna är hon fortfarande 11 år. Sweet. Trauma.

Jag ska aldrig ha barn. Visserligen beror det nog mer på att jag faktiskt inte tycker om barn, än på att jag inte kan hänga med i deras åldrar. Men ändå. Det bidrar ju. Jag skulle aldrig palla att kämpa för att hänga med. Men å andra sidan – man träffar kanske sina kids tillräckligt ofta för att det inte ska bli sånnahär luckor. Kanske..

3 kommentarer

  1. Nisse skriver:

    Jag tror jag känner denna 9 åring och hon är sig lik

  2. emma skriver:

    haha! kan tänka mej det ^^ men det var faktiskt inte den 9åringen jag tänkte på i nåt av exemplena här ^^ ..fast det kanske passade rätt bra in där med =)

  3. Nynna skriver:

    Ja, Facebook är verkligen en intressant plats… att vara på. Ett kommunikationscentrum i tid..

Posta en kommentar

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress