Pricks from hell

Det är när man tappar ut alla prickarna ur hålslagen över hela golvet som man känner att det börjar bli dax att åka hem.

Det är när alla prickarna från hålslagen som man tappade ut över hela golvet hamnar i luftströmmen från ACn och blåser ut i hela butiken också som man känner att det hade suttit fint med en kopp sprit och ett yxmord.

Klockan är 16:29:31 och jag sluter om 29 sekunder, så det är inte jättelång tid kvar. Men ändå. Det har fanimej varit segt idag. Eller jag menar inte så.. det har varit en trevlig dag ju, men jag har varit sjukt slow. Trött och lam och med stripigt hår. Det har jag haft i nårra veckor nu. Väldigt irriterande faktiskt. Man känner sej så ful. Jag kände mej så trist innan att jag drog in till stan på lunchen och vaxade ögonbrynen.. Ett desperat försök att lyfta mitt trista utseende för dagen. Tänkte att jag kanske såg lite piggare ut utan buskiga bryn.. Nu är dom ju inte buskiga i vanliga fall heller, men det blev nog faktiskt lite bättre! Det är min nya grej. Att dra in på en salong och få dom vaxade. Istället för att jävlas med pincetten hemma. Lätt värt 150 kr. Det är faktiskt till och med billigt! Dessutom får man lite massage och mysig kräm med.

Nu ska jag åka hem. Via Ben&Jerrysfrysen på Maxi. Ska nog okynneshandla nåt mer skoj.. Hmm.. Man vet aldrig vad man kan tänkas komma hem med i dethär tillståndet!

Tillbaka till framtiden

En helt annan sak som är märklig är hur man kan följa utveckling hos vänner och bekanta på Facebook. Det är liksom med nånslags skräckblandad förtjusning ibland man sitter och kollar.

Ta till exempel vänner till familjen, deras barn som man kommer ihåg som typ 9 år. Sånna som var typ 9 när man själv var femton. Sånna som faktiskt i verkligheten är runt 20 nu, men som i ens hjärna har frusit nånstans vid just 9. Stackarna. Inte så konstigt tycker ni, helt normalt kanske. Folk blir äldre men man kommer ihåg dom från en viss ålder beroende på hur gammal man själv var. Speciellt om man träffas sällan. Men det som är det konstiga i det hela är ju känslan man får när dom rapporterar på sin Facebook om hur dom är ute och super och hur dom har träningsvärk efter helgens sexupplevelser. Man kan även få se bilder på hur dom hånglar med sina pojk- och flickvänner. Sånna saker. Det känns konstigt när man läser och ser sånt på en nioårings sida. Eller? Det är förmodligen bara jag som är lite extra slow..

Man ser föräldrarnas kompis dotter som man minns som liten och jordig och helt ogenerat springande naken genom deras vattenspridare på sommaren. Nu ser man bilder på henne där hon med långt blonderat plattat extensionshår sitter och posar i massor av eyeliner och sin pushupBH med pattar dubbelt så stora som ens egna. ..Okej, nu är det ju inte speciellt svårt att grow bröst som är dubbelt så stora som mina, men ni fattar! Vad hände däremellan liksom? Mellan gräsmattan och BHn? Inte en jävla aning. Fet gråzon. Har hon gått i skola eller? Högst sannolik, det brukar man ju göra om man är en normal ung svensk människa, men jag har ingen koll. Som när man kör bil en lång sträcka som man har kört många gånger innan. På autopilot. Plötsligt kan man vakna till liv 13 mil senare och inte ha en jävla aning om när, hur eller knappt ens om man har passerat alla byar som man rimligtvis har passerat på vägen till där man nu vaknar. Inkastad i framtiden.

För inte så längesen mötte jag och ..jag tror det var mamma (?), en son till en gammal bekant. Han kom körande i sin feta bil. Mamma (om det nu var hon, det var det kanske inte) sa:

- Såg du —’s bil? Ganska snygg va??
- Va? Vem? —?? Har han körkort!? Han är ju typ.. 13?
- ..Eeeh nej, han fyllde 22 för nån månad sen tror jag…

Sådär är det för mej ofta. Skitjobbigt. Det måste ju vara fruktansvärt att ha barn. Att tvingas se deras utveckling. Eller rättare sagt, det måste vara fruktansvärt att ha barn om man är lika jävla seg i kolan som jag. Att hela tiden, när man precis har myst sej tillrätta, få deras verkliga ålder kastad i ansiktet som en näve blötsnö . När man ser dem på stan, tvärs över torget, där dom sitter med någon flick- eller pojkväns tunga i sin mun. Eller hur man på Facebook som stolt förälder kan beskåda bilderna från deras och kompisens semester i Grekland, där man får se väl valda glimtar av när sonen ligger och fyllespyr på stranden eller en halvkass bild som polaren har tagit genom en springa i dörren, in på en offentlig toalett där man kan skymta dottern som blir påsatt av nån medelålders grek och i ens hjärna är hon fortfarande 11 år. Sweet. Trauma.

Jag ska aldrig ha barn. Visserligen beror det nog mer på att jag faktiskt inte tycker om barn, än på att jag inte kan hänga med i deras åldrar. Men ändå. Det bidrar ju. Jag skulle aldrig palla att kämpa för att hänga med. Men å andra sidan – man träffar kanske sina kids tillräckligt ofta för att det inte ska bli sånnahär luckor. Kanske..

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress