Kabeldimman

Det kan hända att jag har behandlat detta ämnet förr.

Risken finns. Jag vet att jag åtminstone har tänkt på och pratat om det. Det är en frekvent förekommande sak.

Toalettvett och etikett är ett område jag ofta kommer tillbaka till känns det som. För inte jättelängesen gick vi igenom dethär med haggandet kring huruvida sitsen ska fällas upp eller ner. Ett stort moln av irritation i mångas förhållande till sin partner eller familj. Idag handlar det om en annan typ av moln, nämligen lukten som kan hänga kvar.

Det finns människor, som anser att det bästa, efter att man har gjort sitt inne på toan, är att låta dörren stå vidöppen. För sin nästas skull vill man vädra ut inne på badrummet. Eller hur? Många av er känner igen detta. Detta är ett mycket logiskt tankesätt. Tyvärr är det inte riktigt så det funkar i verkligheten. Jag förstår att tanken är god, men tyvärr. Man vill så väl, men det blir så fel.

I verkligheten fungerar det så att din dimma som du har åstadkommit där inne inte, som du gärna vill tro, är något väldigt flyktigt. Det som händer när du öppnar dörren och diskret ska vädra ut är att dimman vandrar iväg. Den blir glad över att bli utsläppt från den ackumulatortank som badrummet har tjänat som och glider harmoniskt ut i den nya värld som plötsligt öppnas genom den vidöppet lämnade dörren. Den dansar ut i rummen utanför, skrider vidare in i köket och tar sej slutligen in i sovrummet där den lägger sej tillrätta och somnar i dina lakan. På en arbetsplats är det samma sak. Genom personalrum, ut genom hallen, in i butiken där kunder välkomnas av dej iklädd den utsläppta dimman från någons toabesök likt en påtvingad mantel.

I dagens hus bygger man ofta badrummen med relativt god ventilation. Dels för att undvika fuktskador och dels för att kvickt byta ut luften därinne. Det kan hända att du bor i ett gammalt hus, ett med jättekass ventilation inne på toan, men faktiskt, det ÄR bättre att låta dörren vara ordentligt stängd  efter att du är klar. Hellre att det ligger kvar därinne en stund lite längre än att du sprider din gas i hela huset. Det värsta som kan hända är att du, påväg ut från dasset, kanske förvarnar dina medmänniskor:
- Hehe! Gå inte in där på ett tag!

Hellre informera eventuella efterkommande och låsa in skiten än att dina middagsgäster ska behöva känna hur det kommer krypande som en obehaglig vålnad mitt under uppläggandet av kroketterna. För det sprider sej. Tro inget annat. Jag är naiv, det vet jag, men lyssna på mej när jag säger att det går ingen obemärkt förbi när du har lagt en kabel och lämnar dörren öppen för att diskret låssas som att det regnar.

Det finns säkert många som inte håller med mej, men det finns också minst lika många som inte ens har tänkt på saken. Du som bara slentrianmässigt öppnar dörren och låter den stå så för att dina föräldrar kanske alltid gjorde det. Eller för att det ju är klart att man måste vädra. Du som inte ens har reflekterat över att din dimma härjar runt i hela lägenheten, bygger bo i din nyupphängda tvätt, smeker det nybakade brödet på bordet, gosar ner sej i din bästa fåtölj och sträcker bekvämt ut sej på mattan i hallen. Om du känner att detta är helt fine, så har du inget problem. Dina vänner som besöker dej kanske har det, men du kanske är av gubbåsikten att i ditt hem gör du vafan du vill, denna attityd har jag också behandlat förr. Jag säger till er alla som en känd tysk man en gång sa – lås in och förinta.

Och om ni känner att ni vill komma ikapp och veta vad jag sa om toasitsen och gubbar som fiser hemma så kan ni läsa det här:
The seat
Sexiga män

Have mercy!

Står i mitt nya fina kök nu. Har precis skurat den stora träskärbrädan med grovsalt två gånger.

Allt för att köttet ska trivas extra bra på den! Har blandat en honungshickorymariand och ska koka ribsen snart innan alla hungriga anländer. Till detta lyssnas det på ZZ Top. Det är bara en stor jävel till sydstatsflagga som saknas på väggen här.

Jag hade velat ha en flaggstång! Det önskar jag mej när jag fyller år! ..Eller behöver man ha tillstånd för att smälla upp en sån? Anyways, jag hade velat ha en. Då skulle jag hissat en flagga varje gång jag grillar.

Förresten. Ganska ofta på radio, jag lyssnar ju som bekant typ bara på P3, så har dom olika program där random fotfolk får frågan:

- Vilken musik hånglar du till?

Det är för övrigt en väldigt märklig fråga. Men ändå, låt säga att man faktiskt vill hångla till en speciell typ av musik. På denna frågan blir dom flesta ofta lite ställda och vet inte riktigt vad dom ska välja att svara. Så det funderas lite och sen säger dom ofta nåt i stil med ”nån go reggae kanske?”. Ofattbart. Visst, jag inser att det är olika det där med smak. Mamma gillar tex inte Hickorysmak, vilket är helt jävla skadat enligt mej, men allvarligt? Vem blir sugen av reggae?
Kom att tänka på det innan när låten ”Waitin’ for the bus” gled förbi. Om det är NÅN låt som verkligen gör jobbet måste det ju va den! DET är en sexig låt. Vi snackar liksom mer än halva inne, redan i första minuten. Have mercy!

Fotnot: Alla uttalanden grundas på min smak, inte din.

Clownfredagsmys

Idag är det fredag och det har det fanimej varit en tung dag.

Jag har gjort bra och varit ganska duktig dock tycker jag, men i lite högre takt än jag har hunnit lasta ur min skottkärra har den fyllts på från olika håll.

Kan va jobbigt ibland, men sånt får man ta. Om dom runtom en inte orkar köra allt sitt får man hjälpa till. Även om det innebär att man får springa sina rundor snabbare och det vobblar lite då och då. Och man får inte glömma att vara glad! För en positiv attityd ger en trevliga och glada medmänniskor, det hjälper ens omgivning framåt, för det vet vi. Ibland tvivlar jag dock på att det funkar och känner mej som en jävla clown istället..  Min kärra overloadade lite innan ikväll och jag fick frispel. Ber om ursäkt till er som drabbades. Mest påhoppad blev Freddy. Inte meningen.. Förlåt.  Trodde det skulle hjälpa att simma som ett svin i en timme. Men tydligen inte. Menmen! Jag är snart uppe igen!

Mitt hår, bara som en parentes, är för övrigt nästan perfekt nu. Eller ja, med mina mått mätt iaf. Det är precis så som jag vill ha det. Alltid nåt. Och jag sitter här hemma. Inte en jävel ser och snart ska jag sova och sen vakna och det kommer va bara skit kvar av det. Men det är så det funkar. Fast jag är glad åt det nu iaf. För nån dag sen funderade jag helt seriöst på att klippa en kort frisyr. Nu vet jag igen att jag inte ska göra det. Det var tur att jag inte drog ner mej själv i korthårsträsket. Hamnar man där tar man sej nog fan aldrig ur. Dessutom skulle jag se ut som en riktig hagga och ingen hade velat prata med mej.

En annan grej som jag tänkte på innan som jag blev glad över var det faktum att det inte var en käft i simhallen. Jag var HELT ensam. Det var som i nånslags film. Helt stilla. Fantastiskt. Lite som i en reklamfilm för en såndär estninsk spakryssning. Om man bortser från att tjejen i sånna reklamklipp brukar vara ungefär 20 kg lättare än jag, ha typ 40 cm längre ben utan monstervader och inga nördiga simglasögon, en skavd LOKAflaska stående vid kanten, omatchande bikinöver- och underdel och ett badlakan som det står Trevlig sommar! på med ett glas Oboj och ett paket Mariekex avbildat. Men annars var det dead on.

En annan bra grej är att jag har gjort en asbra Spotilista med bara cheeserock. Den ni. En dag kanske ni får ta del av den, men än så länge har bara Lukas och Anna får det stora nöjet. Bara sånna som jag vet kommer uppskatta den får bli delaktiga. Annars är det fuckin pearls for pigs och just det där är jag lite trött på nu.

Baddarna

Jag börjar misstänka att vattenlöpning dessvärre är the new black.

Jag trodde först det var nån typ av rehabgrej vissa höll på mej. Nån läkare som har sagt åt en drös tanter att göra denna övningen eftersom det är bra för deras reumatism. Men det är inte så. Varje Tom, Dick och Harry kör ju vattenlöpning numera.

För er stockholmare som har lite kass koll – vattenlöpning, eller deep water running, är en motionsform som tydligen ska vara fruktansvärt effektiv. Man springer i vatten. Det är alltså som en typ av simning fast lodrät och med löparmoves. Ska vara bra för kondition, muskler, smidighet och skadeförebyggande. OCH bra som rehab. Det finns två nackdelar dock. 1, Eftersom man tar korta snabba ”steg” och inte simmar sej framåt med armarna går det förbannat långsamt och en bassänglängd avverkas på ungefär hälften av tiden det tar att normalsimma den, vilket gör att det kan uppstå en viss irritation bland simmarna. Och 2, Det ser så förbannat löjligt ut. Antingen drar joggarna på sej en typ av flytvästliknande anordnig, ett bälte med en platta på magen och ryggen. Eller så är dom seriösa och har en så kallad Aqua Jogger. Det är som en donut med extra stort hål som  dom kränger runt magen. Som ett bälte, fast runt liksom. Eller, som dom flesta äldre damer som håller på med detta, så tar dom en lång.. a gud, hur ska jag beskriva det? Det är som en längd Armaflex! Vet ni hur sånt ser ut? Såndär rörisolering av cellplast. En typ två meter lång korv som kan böjas. Denna skickar dom mellan benen och sätter sej på. Sen joggar dom. Med ena änden av friggon stickande som en svans rakt upp bakom sej och den andra änden framför. Mkt komiskt att beskåda.

Det är möjligt att detta med vattenlöpning är skitbra, men get a grip för helvete! Man får väl ha nån form av värdighet eller? Dom första jag såg utgick jag ifrån inte kunde simma och höll på med nån slags simskoleövning i sin väg mot Baddaren.

Vägvisarn

Och relaterat till mitt gårdagens telefonsamtal så kan jag ju passa på att lobba lite för andra inlägg. Sånt brukar ni ju uppskatta. När jag lägger kiselstenar på vägen så ni hittar, kastar guldkornen på er. Så här kommer två stekta sparvar rätt ner i era hungriga halsar. På språkförbistringstemat.

Dels kan jag varmt rekommendera kvinnan på restaurangen som försökte pracka på mej Coca Cola när jag bara egentligen ville ha en god soppa.
Coca Cola

Och dels kan jag även tipsa om mannen som försökte sej på att hitta till oss på firman. Han som hade problem med R och L. Det var skoj!
Orof!

Knock yourself out. Ha en fin dag.


Vem är du?

Jag fick ett telefonsamtal från en mystisk man alldeles nyss. Det var spännande. Han hade väldiga problem med svenskan och gissningsvis inte riktigt alla indianderna i kanoten heller.

- A det är Emma.
- …
*andning*
- Haaallå?
- …
*litet skrapljud*
- Är det nån där? …Det låter som det i alla fall.
- ..Hallå?
- Hejhej!
- ..Vem är du?
- ..Eeeeh. Jag är Emma. Du har ringt till mej..?
- …
*andning*
- ..Försvann du?
- ..Hallå?! ..Ehhm.. Vem är du?
- Men.. Jag heter Emma, och det är min telefon du har ringt till. Har du slagit fel nummer kanske?
- ..Ja ..Hallå?!
- Jag tror du har ringt fel. Du kanske ska försöka igen?
- Du Anna?
- Nej, jag heter Emma. Emma Brunnfors. Och jag tror du har ringt fel.
- ..Eeeeehm.. Vem är du?
- Men gud.. Jag tror du har ringt fel. Det är nog bäst vi lägger på så du kan testa igen. Ha det gött! Hejdå!
- HALLÅ!?
- …Jaaaaaa?
- ..Eeehm.. jah..
- Hejdå.
- Ja.. *klick*

Mycket givande. Nu ska jag kolla på en norsktyskt hitlerfilm som tydligen ska vara väldigt bra.

Freddys sovokocker

Nujävlar snöar det igen. Verkligen typiskt. Det tar aldrig slut.

Garanterat bara för att jag igår, inifrån mitt köksfönster, lät meddela till Freddy som låg och sov i soffan och sannolik inte hörde ett ord av vad jag sa:
- Nu är det + 2 grader! Nu kanske skiten smälter! ..Åh! En rödhake! Kolla! Söööt! ..Naaw, den äter talgboll!

Han är förresten hemma nu. Från sin asienresa. Trevligt. Fast han är sjuk. Bihåleinflammation. Inte lika trevligt, men det känns liksom lite som att det tillhör standarden om man har åkt långt över olika klimatzoner. Nångång runt lunchtid i lördags hämtade jag honom och han parkerade sej i min röda soffa tillsammans med TVn och hushållspappret, var vaken i gissningsvis en timme, somnade och snorade, vaknade när maten var klar runt kl 17, käkade och snörvlade och somnade sen med lemmarna spridda som en sjöstjärna igen, Filip kom på  besök och undrade om han över huvud taget levde. Fortsatte sova tills det blev söndagförmiddag ungefär. Trevligt! Och jag har garanterat hunnit andas i mej många goda sånnadär pneumonukocker eller vad dom nu kallas också. Smittogaranti! God stämning!

Nu slutade det snöa. Det var ju bra i alla fall! Jag har precis ätit ungefär 10 stycken Marianne. Dom är goda men det blir bara skit kvar av gommen efter att man har sugit i sej så många. Nu började det snöa igen. Fint. Man blir fan blåst varje dag.

Pricks from hell

Det är när man tappar ut alla prickarna ur hålslagen över hela golvet som man känner att det börjar bli dax att åka hem.

Det är när alla prickarna från hålslagen som man tappade ut över hela golvet hamnar i luftströmmen från ACn och blåser ut i hela butiken också som man känner att det hade suttit fint med en kopp sprit och ett yxmord.

Klockan är 16:29:31 och jag sluter om 29 sekunder, så det är inte jättelång tid kvar. Men ändå. Det har fanimej varit segt idag. Eller jag menar inte så.. det har varit en trevlig dag ju, men jag har varit sjukt slow. Trött och lam och med stripigt hår. Det har jag haft i nårra veckor nu. Väldigt irriterande faktiskt. Man känner sej så ful. Jag kände mej så trist innan att jag drog in till stan på lunchen och vaxade ögonbrynen.. Ett desperat försök att lyfta mitt trista utseende för dagen. Tänkte att jag kanske såg lite piggare ut utan buskiga bryn.. Nu är dom ju inte buskiga i vanliga fall heller, men det blev nog faktiskt lite bättre! Det är min nya grej. Att dra in på en salong och få dom vaxade. Istället för att jävlas med pincetten hemma. Lätt värt 150 kr. Det är faktiskt till och med billigt! Dessutom får man lite massage och mysig kräm med.

Nu ska jag åka hem. Via Ben&Jerrysfrysen på Maxi. Ska nog okynneshandla nåt mer skoj.. Hmm.. Man vet aldrig vad man kan tänkas komma hem med i dethär tillståndet!

Tillbaka till framtiden

En helt annan sak som är märklig är hur man kan följa utveckling hos vänner och bekanta på Facebook. Det är liksom med nånslags skräckblandad förtjusning ibland man sitter och kollar.

Ta till exempel vänner till familjen, deras barn som man kommer ihåg som typ 9 år. Sånna som var typ 9 när man själv var femton. Sånna som faktiskt i verkligheten är runt 20 nu, men som i ens hjärna har frusit nånstans vid just 9. Stackarna. Inte så konstigt tycker ni, helt normalt kanske. Folk blir äldre men man kommer ihåg dom från en viss ålder beroende på hur gammal man själv var. Speciellt om man träffas sällan. Men det som är det konstiga i det hela är ju känslan man får när dom rapporterar på sin Facebook om hur dom är ute och super och hur dom har träningsvärk efter helgens sexupplevelser. Man kan även få se bilder på hur dom hånglar med sina pojk- och flickvänner. Sånna saker. Det känns konstigt när man läser och ser sånt på en nioårings sida. Eller? Det är förmodligen bara jag som är lite extra slow..

Man ser föräldrarnas kompis dotter som man minns som liten och jordig och helt ogenerat springande naken genom deras vattenspridare på sommaren. Nu ser man bilder på henne där hon med långt blonderat plattat extensionshår sitter och posar i massor av eyeliner och sin pushupBH med pattar dubbelt så stora som ens egna. ..Okej, nu är det ju inte speciellt svårt att grow bröst som är dubbelt så stora som mina, men ni fattar! Vad hände däremellan liksom? Mellan gräsmattan och BHn? Inte en jävla aning. Fet gråzon. Har hon gått i skola eller? Högst sannolik, det brukar man ju göra om man är en normal ung svensk människa, men jag har ingen koll. Som när man kör bil en lång sträcka som man har kört många gånger innan. På autopilot. Plötsligt kan man vakna till liv 13 mil senare och inte ha en jävla aning om när, hur eller knappt ens om man har passerat alla byar som man rimligtvis har passerat på vägen till där man nu vaknar. Inkastad i framtiden.

För inte så längesen mötte jag och ..jag tror det var mamma (?), en son till en gammal bekant. Han kom körande i sin feta bil. Mamma (om det nu var hon, det var det kanske inte) sa:

- Såg du —’s bil? Ganska snygg va??
- Va? Vem? —?? Har han körkort!? Han är ju typ.. 13?
- ..Eeeh nej, han fyllde 22 för nån månad sen tror jag…

Sådär är det för mej ofta. Skitjobbigt. Det måste ju vara fruktansvärt att ha barn. Att tvingas se deras utveckling. Eller rättare sagt, det måste vara fruktansvärt att ha barn om man är lika jävla seg i kolan som jag. Att hela tiden, när man precis har myst sej tillrätta, få deras verkliga ålder kastad i ansiktet som en näve blötsnö . När man ser dem på stan, tvärs över torget, där dom sitter med någon flick- eller pojkväns tunga i sin mun. Eller hur man på Facebook som stolt förälder kan beskåda bilderna från deras och kompisens semester i Grekland, där man får se väl valda glimtar av när sonen ligger och fyllespyr på stranden eller en halvkass bild som polaren har tagit genom en springa i dörren, in på en offentlig toalett där man kan skymta dottern som blir påsatt av nån medelålders grek och i ens hjärna är hon fortfarande 11 år. Sweet. Trauma.

Jag ska aldrig ha barn. Visserligen beror det nog mer på att jag faktiskt inte tycker om barn, än på att jag inte kan hänga med i deras åldrar. Men ändå. Det bidrar ju. Jag skulle aldrig palla att kämpa för att hänga med. Men å andra sidan – man träffar kanske sina kids tillräckligt ofta för att det inte ska bli sånnahär luckor. Kanske..

Limma Skinkbit! Cooligt, Cooligt!

Har ni hört om uppfinningen eller?

Den dom pratar om på nyheterna. Köttklistret. Vilken grej va! DET är fanimej en uppfinning som heter duga! Där har dom minsann använt sina brains på bästa sätt! ..Fast, det är ju tydligen ingen ny grej. Bara för Sverige.. Kanske.

Jag utgår ifrån att dom flesta hänger med och vet vad det handlar om, men för er stockholmare som inte är så uppdaterade: Trombin är alltså ett enzym, tillverkat av gris- eller koblod. Det fungerar som ett sorts klister för kött. Man kan limma ihop mindre köttbitar till större chunks. Sjukt coolt men läskigt också och samtidigt nästan lite tragiskt. Det verkar ju ganska konstigt. Eller jag menar, hur blir själva limingen? Blir det skarvar? Om man tar in ett stycke oxfilé på 300 gram på en restaurang och den börjar falla isär i bitar när man kommer åt en fog med kniven, är det då läge att kalla på personalen?
- Ursäkta mej, men jag tror jag har anledning att misstänka att denna filén kanske är nån form av grytbitar ni har limmat ihop.. Är det så?
Men skitsamma. Man blir fan blåst varje dag oavsett. Kan lika gärna käka lite köttklister med när man ändå håller på.

Copyright © emma
upptagningar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress