Inatt trodde jag fanimig att min sista stund var kommen. Herregud, det var längesen jag var så rädd.
Klockan 20 över 4 inatt vaknade jag av att ytterdörren våldsamt slets upp och en stor tung människa klampade in i hallen och härjade runt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö!
Medan jag låg där under mitt täcke och darrade hann jag se mitt liv, som man säger, passera i revy. Jag fick ångest över att behöva lämna dom andra på jobbet med allt arbete jag nu inte skulle hinna göra klart, min hjärna svepte över saker som icke färdigbetalade bilar, telefoner med sms som borde raderats i, filmer som inte hade lämnats tillbaka till vänner och skitjobb med lägenheter som skulle behöva tömmas av nån som inte egentligen hade tid. Jag minns även att jag hann tänka på att det ju var fan också att jag inte hade några ordentliga kläder på mig, eftersom mina flyktalternativ då genast minskades. Man vill ju inte gärna springa ut nästan naken i frosten liksom.. Dock var det något jag i skräcken övervägde att göra. Jag låg och lyssnade på när det röjdes och klampades runt i hallen, flåsade och tungt gicks emot väggar. Från att i stilla ro ha vilat i min varma sköna säng till att på bara en sekund ligga med i skräck och i kolmörkret blinda uppspärrade ögon och obefintlig andning. Det är spännande att se hur man reagerar i olika situationer. Hur ens sinne kan svänga så fort.
Jag hörde hur släpande steg närmade sig sovrummet, det prasslade och skrapade och jag var säker på att jag hade satt min sista potatis. Jag svor stilla för mig själv över att jag inte låser ytterdörren när jag sover, men man tänker liksom att det inte ska behövas. Jag bor långt ifrån centrum, folk går inte hit hur som helst. Men nu var det alltså Judgement Day. Min död skulle inträffa inatt. Natten till Lucia 2009 klockan 04:20. Slagen och våldtagen till döds i mitt eget hem i Stenhuggeriet. Men så avslöjade han sig. Med sin mildaste och snällaste röst sa han:
-Soooooooooooover duuuuuu i ditt lilla boooooooo?
Och paniken släppte omedelbart och övergick i den tröttheten man normalt känner om man blir väckt vid nästan halv fem. Jag somnade praktiskt taget omedelbart om igen! Också en spännande kroppslig reaktion. Att det bara kan gå över så fort.
The burglar var (givetvis) Freddy som var väldigt full och hade idkat genialiskhet efter sin natts festande och tagit en taxi hem till mig istället för att gå hem. Han tyckte att han ju faktiskt kunde sova här. Så han hade köpt proviant i form av en jättekasse med mat från McDonalds och begett sig hitåt. Givetvis är han ju också generös och omtänksam så när jag precis hade somnat om vaknade jag av att han tungt satte sig jämte mig på sängen, sa med sin snällaste röst:
-Ville du oooooocksåååå haaa burrareee? hängde sig över mig och tryckte en halväten cheeseburgare mot min mun. Jag var inte alls sugen och knep ihop läpparna och vände på huvudet. Han följde efter till andra sidan och försökte vänligt men bestämt sig på ett matarförsök till. Pressade burgaren mot min mungipa men fick plötsligt avbryta med de besvärade men samtidigt förvånade orden:
-..Oooj ..nu kanske jag började må lite illa..!
Det var en fin natt. Det var längesen jag var så rädd som där i inbrottsmomentet! Kommer faktiskt bara ihåg en gång jag varit räddare och det var en natt med Filip och min Nissan Micra vid ett skogsbryn någonstans i Damnark. Men det är en annan historia.
